Motioner i Andra kammaren, nr 401 år 1956 (Motion 1956:401 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 401 år 1956

Nr 401

Av fru Renström-Ingenäs och herr Bark, angående vissa socialpedagogiska
anordningar beträffande barn med beteenderubbningar.

Placering av barn i hjälpklass sker först efter noggrann prövning av lärare,
testning, uttalande av skolläkare och beslut av den av folkskolestyrelsen utsedde
ledaren för uttagning av barn till hjälpklass. I tveksamma fall fordras därjämte
undersökning och utlåtande av psykiater.

Emellertid visar det sig att somliga barn, som så uttagits till hjälpklass, har
svårt att finna sig till rätta där. De är mycket oroliga och uppträder höggradigt
störande. Psykisk invaliditet hindrar dem från att tillägna sig undervisningen,
och genom sitt beteende skapar de orimliga arbetsförhållanden både för de normala
hjälpklassbarnen och för läraren. De svåranpassade barnen gör också att
hjälpklasserna kommer i vanrykte, så att föräldrar icke gärna vill låta sina barn
undervisas i dessa. Bäst vore om barn med beteenderubbningar kunde skiljas
från hjälpklasserna. Till särskola kan barnen icke sändas, ty deras intellektuella
utrustning är sådan, att de är lämpliga att undervisas i hjälpklass. Särskolorna
är ej heller ämnade att ta hand om elever enbart därför att deras beteende gör
dem besvärliga i hjälpklassen.

P. n. har skoldistrikten ute i landet att ensamma ta ansvaret och kostnaderna
före eventuella åtgärder. Oftast får barnen trots allt gå kvar i hjälpklassen, vilket
dock kan skada deras utveckling och göra dem socialt missanpassade för hela
livet.

Denna uppfattning stödes av framstående psykologer. I SOU 1943:19 framhåller
professor G. A. K. Anderberg, Uppsala, vikten av att barn placeras i
specialklasser allt efter deras förutsättningar och att deras sociala anpassning
därigenom gynnas. — Professor J. K. G. Elmgren, Göteborg, understryker att
de tidiga åldrarna ur uppfostringssynpunkt är av mer genomgripande betydelse
än senare perioder. Han säger: Under ingen annan period är möjligheterna
större till resultatrika ingripanden medicinskt och pedagogiskt för att
rätta till en snedvriden utveckling eller socialt anpassa individen till sin omgivning.
”Den uppfostringshygieniska verksamhet barnavårdsnämnder, rådgivningsbyråer
för uppfostran och specialklasser av olika slag utöva, synes mig
insätta på ett alltför sent stadium, när utvecklingen redan är fastlåst i sina
väsentliga grundlinjer.” Professor Elmgren framhåller att socialpedagogiska
åtgärder kan bidraga till att minska ungdomsbrottsligheten.

I SOU 1945:5, Vården vid ungdomsvårdsskolorna, lämnas i första kapitlet en
redogörelse för klientelet på ungdomsvårdsskolorna och deras uppväxtförhållanden,
vilken styrker professorerna Anderbergs och Elmgrens uppfattning.

Motioner i Andra kammaren, nr 401 år 1956

Där heter det att det stora flertalet av dessa ungdomar redan i folkskolan haft
störande uppträdande under lektionerna och svårigheter med kamraterna som
utmärkande drag för beteendet i skolklassen. Deras uppväxtmiljö har ofta varit
dålig. Föräldrarnas intresse för barnens fostran har varit liten, tillsynen ringa
eller obefintlig, slapphet och likgiltighet har präglat deras inställning till barnen.
Föräldrarnas möjligheter att påverka sina barn i positiv riktning synes
även ha varit ganska inskränkt på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk
abnormitet. ”Det förefaller alltså finnas ett samband mellan den dystra
uppväxtmiljön och beteenderubbningama.” ... ”Det visar sig också att flertalet

elever i många avseenden är psykiskt underutvecklade och handikappade.--

I åtskilliga fall beter de sig som småbarn med meningslösa raseriutbrott, matvägran
eller egocentrisk självhävdelse. — — Även i intellektuellt avseende är
många allvarligt nedsatta.”

Av de sålunda refererade utredningarna synes det oss framgå, att de av
oss nämnda hjälpklassbarnen med beteenderubbningar löper stor fara att snedvridas
i sin utveckling, så att de framdeles kommer i konflikt med samhället,
och att det som ett led i den förebyggande ungdomsvården är synnerligen angeläget
att profylaktiska åtgärder vidtages.

Lämpligt synes det vara, att de elever, som kommer från en god hemmiljö och
har bra föräldrar som kan stödja dem, får stanna kvar i hemmet. Den socialpedagogiska
behandlingen av barnen inskränkes till en timmes enskild undervisning
varje dag så länge detta är erforderligt.

I de fall där man efter en noggrann prövning av barnet i analogi med den,
som föregår placering i hjälpklass — utlåtande av barnpsykiater skall här alltid
erfordras — funnit att barnet icke är lämpligt att undervisas i hjälpklass; och
där man tillika efter noggrann prövning förvissats om att föräldrarna icke kan
skapa en lämplig hemmiljö, bör barnet omhändertagas. Flera landstingsområden
bör anordna ett gemensamt skolhem, där dessa barn placeras och erhåller sakkunnig
vård, fostran och undervisning. Statsbidrag bör beslutas utgå såväl till
ovannämnda enskilda undervisning som till dessa skolhem.

Med hänvisning till här anförda motivering får vi föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en utredning syftande till att så snart ske kan förslag förelägges
riksdagen om att här skisserade socialpedagogiska anordningar
kommer till stånd.

Stockholm den 26 januari 1956

Lena Renström-Ingenäs

Hemfrid Bark