Motioner i Andra kammaren, nr 397 år 1958 (Motion 1958:397 Andra kammaren - a)

Motioner i Andra kammaren, nr 397 år 1958

Nr 397

Av herr Helén och fröken Vinge, angående gymnasiernas lokalisering,
m. m.

I statsverkspropositionen år 1958, Bil. 10: Ättonde huvudtiteln har departementschefen
gjort två principuttalanden beträffande gymnasiets utvidgning
respektive gymnasiestudiernas längd. Han anför sålunda på sid. 517
bl. a. följande:

Utökningen av gymnasieorganisationen synes mig i första hand böra ske
genom utvidgning av befintliga gymnasier. Av pedagogiska och skolsociala
skäl bör dock ett gymnasium inte tillåtas växa över en viss gräns. I andra
band bör gymnasiekapaciteten därför ökas genom att nya gymnasier upprättas.
För egen del räknar jag med att de nya gymnasierna skall vara treåriga,
där inte särskilda förhållanden föranleder annan organisation.

Vad först beträffar sättet för utökningen av gymnasieorganisationen bör
erinras om att 1957 års riksdag beslöt i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad statsutskottet anfört i anledning av motionerna I: 283 och II: 328.
Utskottet framhöll bl. a. följande (SU 127, sid. 42):

I det fortsatta planeringsarbetet bör bland annat beaktas vad som i motionerna
I: 283 och II: 328 framhålles om gymnasiernas lokaliseringsfrågor
samt om åtgärder för att underlätta resande och inackorderade elevers studier
på gymnasiestadiet.

I nämnda motioner hette det beträffande lokaliseringsfrågorna bl. a. följande
(II: 328, sid. 25, 26):

Lokaliseringen av nya gymnasier tycks för närvarande följa principen att
antalet inackorderade elever bör nå gymnasieorten efter högst en timmes
resa. Ur både samhällets och elevernas synpunkt erbjuder så belägna gymnasier
utan tvivel betydande fördelar. Genom att man undviker inackordering
blir kostnaderna lägre både för den studiehjälp samhället lämnar och
för de utgifter som åvilar eleverna och deras målsmän. De senare sätter dessutom
mycket stort värde på att få behålla sina barn i hemmet även sedan de
övergått till studier på gymnasiestadiet.

Motionärerna var medvetna om att denna lokaliseringsprincip — att gymnasierna
förs närmare eleverna -— även medförde vissa nackdelar. De fann
emellertid att fördelarna — både de ekonomiska och sociala — vägde över.
Riksdagen har som framgår av ovanstående funnit att dessa synpunkter på
lokaliseringen bör beaktas vid den fortsatta planeringen.

Motioner i Andra kammaren, nr 397 år 1958

Departementschefens uttalande inrymmer en motsatt princip nämligen
att man i betydande utsträckning bibehåller de nuvarande resavstånden genom
att de växande gymnasiekullarna i första hand får söka sig in till de
nuvarande gymnasierna. Först i andra hand avses nya gymnasier få upprättas,
antingen på de nuvarande gymnasieorterna eller på orter som nu
saknar gymnasium. Det vore enligt vår mening olyckligt — inte minst med
hänsyn till behovet av att underlätta tillgången till gymnasiestudier för studiebegåvningar
ute i landsbygdskommunerna — om man på detta sätt skulle
beskära möjligheterna för nya orter att få gymnasium och därmed gjorde
avsteg från principen att i första hand föra ut gymnasiet till eleverna.

Härtill kommer ett annat förhållande, nämligen de pedagogiska och skolsociala
olägenheter som är förenade med alltför stora gymnasier. Detta tas
visserligen upp i departementschefens uttalande, men där nämns intet om
var man skall dra den gräns över vilken ett gymnasium av dessa skäl inte
bör växa. Mera ingående överväganden torde erfordras som undei byggnad
för ett så viktigt principuttalande som det här föreslagna. Slutligen bör nämnas
ytterligare en faktor, som talar emot en alltför ohämmad utbyggnad av
befintliga gymnasier, nämligen att detta försvarar den förening av underliggande
högstadium eller realskola med gymnasium, vars stora värde ur
både pedagogisk och organisatorisk synpunkt skolöverstyrelsen i olika sammanhang
betygat bl. a. i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 mars 1957.
En utvidgning av gymnasieenheterna i sådan ointaltning att underliggande
högstadium eller realskola måste skiljas från gymnasiestadiet vore olycklig.

Åtskilligt kan naturligtvis anföras som stödjer departementschefens uppfattning
om att det framtida gymnasiet bör bli treårigt. En sådan organisation
underlättar för de fristående enhetsskolorna att få ett fullständigt högstadium
och goda lärare till detta. Vidare kommer eleverna från avlägsna
landsbygdsdistrikt alt kunna stanna i hemmet ett är längre.

Men allvarliga invändningar kan också resas mot ett fastlåsande redan
nu av denna viktiga fråga, när det gäller ett gymnasium vars närmare utformning
ännu ej utretts. Det fyraåriga gymnasiet är f. n. en ovedersägligt
bättre skolform än det kortare alternativet. För många elever är studietakten
där så pressande, att studiemisslyckanden ofta beror därav. Att redan nu
göra ett definitivt val i denna sak vore därför oklokt. Man kan inte utan
ytterligare undersökning vara säker på vilka möjligheter som föreligger att
förbättra studieresultatet på enhetsskolans högstadium, enkannerligen klass
9 g, i eu sådan omfattning alt man kan släppa sina betänkligheter mot alt
göra det treåriga gymnasiet allenarådande. I de förslag som nyligen 1 ramlades
inom SO angående provisoriska lim- och kursplaner för försöksgymnasierna
är man visserligen pessimistisk om utsikterna att kunna na full
ekvivalens. Skulle man biträda den uppfattning, som där föres till torgs,
borde detta snarare öka farhågorna, eftersom man då måste tro alt man

Motioner i Andra kammaren, nr 397 år 1958

ersätter en bättre skolform med en sämre. Departementschefens uttalande
kan då alls ej få stå oemotsagt. I varje fall bör ett principuttalande av en
sådan räckvidd som det här anförda ej göras före den utredning som skall
rättfärdiga det.

Under hänvisning till ovanstående hemställer vi,

att riksdagen må beträffande gymnasiernas lokalisering
uttala att riksdagen vidhåller den uppfattning, åt vilken
1957 års riksdag givit uttryck; samt
att beträffande frågan om gymnasiestudiernas längd riksdagen
må uttala, att ställning skall tagas i samband med
det beslut som avses komma att fattas, när efter vederbörliga
utredningar den provisoriska gymnasiereformen avlöses
av en mera slutgiltig.

Stockholm den 26 januari 1958

Gunnar Helén

Margit Vinge