Motioner i Andra kammaren, nr 387 år 1963

Motion 1963:387 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 387 år 1963

21

Nr 387

Av herr Nordstrandh m. fl., om inrättande av statliga folkloristiska
institut.

< Lika lydande med motion nr 340 i Första kammaren)

Människan har ett inneboende behov av att röra sig rytmiskt till musik
eller sång. Varje ras, varje folk har under tidernas lopp utbildat sin egen
tradition i folkdans och folkmusik. Den är uttryck för folkets uppfattning
av rytm, rörelse, klang och melodi. Liksom språket har den sin egen historia
och har utvecklats under påverkan av andra folk.

I Sverige har folkmusiken och -dansen fått många impulser utifrån, men
alla nytillskott har omformats efter folkets eget kynne och har endast
långsamt förändrat traditionen. Härigenom har musiken och dansen förblivit
genuina.

Fram till mitten av 1800-talet kunde traditionen i Sverige leva ostört,
inen sedan har den utsatts för många påfrestningar, exempelvis av den
religiösa väckelsen, som då förbjöd dans och satte likhetstecken mellan
liol och synd. Senare infördes det till en början primitiva dragspelet, på
vilket den traditionella folkmusiken inte kunde framföras. Med den ökade
mellanfolkliga trafiken följde ny musik och nya danser i sådan takt, att
nyheterna aldrig hann smältas av folket och bli dess egendom. Sedan
film, grammofon, radio och TV slagit igenom har modedanser och olika
typer av främmande dansmusik avlöst varandra i allt snabbare takt. En
längtan efter det genuina har därför blivit allt starkare, en renässans för
folkmusiken och -dansen har blivit aktuell för många som arbetar med
ungdomens fostran och vuxnas fritidsproblem. Folkdansens kännetecken
är att den har givna steg, fattningar och förlopp. Den har alltså en bestämd
form, som kräver stor uppmärksamhet vid utförandet. Det finns
danser i alla svårighetsgrader och för olika antal dansare. De folkliga danserna,
särskilt sånglekar och gruppdanser, skapar gemenskap och hjälper
människor med kontaktsvårigheter, stärker och utvecklar det rytmiska
sinnet, ger en utmärkt och allsidig motion, skänker deltagarna en behärskad
och kvardröjande glädje. Folkvisan ger oss känslodjup och folkmusiken
hela landets natur och folkets karaktär i en musikalisk spegelbild.

Den äldre folkvisan och balladen var föremål för ett livligt intresse redan
i början av 1800-talet, då en större samling utgavs från trycket av
(ieijer—Afzelius. Denna kompletterades 1834—1842 i Arvidssons Svenska
fornsånger med lekar och sånglekar. Svenskt visarkiv i Stockholm arbetar

22

Motioner i Andra kammaren, nr 387 år 1963

nu med att samla och katalogisera alla visor fram till vår tid till hjälp
åt forskare inom detta fält.

Den instrumentala folkmusiken har också upptecknats under ett par
århundraden, och mycket därav har publicerats. Den stora samlingen
Svenska låtar har under 1920—30-talen utgivits av Folkmusikkommissionen
med bidrag från riksdagen; ej utgivet material tillföres numera en
speciell avdelning på musikhistoriska museet i Stockholm.

Även den folkliga dansen blev föremål för samlarnas intresse under
första hälften av 1800-talet. Största betydelsen fick balettmästare Anders
Selinders arbete vid kungl. teatern, där han i intimt samarbete med folk
ifrån bygderna skapade en rad större gruppdanser. En del av dessa har
hållits levande genom att de förekommer i sångspelet Värmlänningarna,
vilket hade urpremiär på kungl. teatern år 1846 och har spelats land och
rike runt sedan dess. Under senare hälften av 1800-talet fortsattes uppteckningsarbetet
av dansföreningen Philochoros vid Uppsala universitet och
av Svenska folkdansens vänner i Stockholm, vilken förening startades på
initiativ av Artur Hazelius, Skansens grundläggare. På 1920-talet började
Svenska ungdomsringen för bygdekultur ta form som riksorganisation,
och denna har tryckt dansbeskrivningar, forskat efter danser och gjort
betydande insatser för att hålla traditionen levande.

För närvarande är intresset för folkdans i ständigt stigande. Icke endast
de ovan nämnda organisationerna meddelar undervisning i folkdans
utan även studieorganisationer som ABF, SLU, IOGT, SGU, Medborgarskolan
och religiösa organisationer. Bristen på väl utbildade instruktörer
utgör emellertid en kraftig broms på utvecklingen.

I läroplanen för grundskolan (Svensk författningssamling 1962 nr 480)
står angivet, att undervisningen i musik bör innehålla enkla sånglekar
och rörelsevisor på lågstadiet, svensk folkmusik och därav inspirerad
konstmusik på mellanstadiet. I gymnastikundervisningen bör ingå sånglekar
och smålekar på lågstadiet, sånglekar, enkla folkdanser och smålekar
på mellanstadiet samt svenska och utländska folkdanser jämte enkel
form av sällskapsdans på högstadiet. Det är känt, att en viss undervisning
i folkdans meddelas de blivande gymnastiklärarna vid GCI och att intresset
bland redan verksamma lärare är stort, men dessa har obetydliga
möjligheter att fördjupa sitt kunnande på detta område.

Danspedagoger i klassisk dans har i allmänhet begränsade kunskaper i
svensk folkdans. De vet mera om exempelvis spanska steg än om grundläggande
svenska danssteg och -former. Dessa pedagoger, i all synnerhet
de som sysslar med barnundervisning, behöver en institution där de kan
komplettera sitt kunnande.

Då ingen av de organisationer, som har folkdans och folkmusik på sina
program, har ekonomiska möjligheter att utbilda förstklassiga instruk -

22

Motioner i Andra kammaren, nr 387 år 1963

nu med att samla och katalogisera alla visor fram till vår tid till hjälp
åt forskare inom detta fält.

Den instrumentala folkmusiken har också upptecknats under ett par
århundraden, och mycket därav har publicerats. Den stora samlingen
Svenska låtar har under 1920—30-talen utgivits av Folkmusikkommissionen
med bidrag från riksdagen; ej utgivet material tillföres numera en
speciell avdelning på musikhistoriska museet i Stockholm.

Även den folkliga dansen blev föremål för samlarnas intresse under
första hälften av 1800-talet. Största betydelsen fick balettmästare Anders
Selinders arbete vid kungl. teatern, där han i intimt samarbete med folk
ifrån bygderna skapade en rad större gruppdanser. En del av dessa har
hållits levande genom att de förekommer i sångspelet Värmlänningarna,
vilket hade urpremiär på kungl. teatern år 1846 och har spelats land och
rike runt sedan dess. Under senare hälften av 1800-talet fortsattes uppteckningsarbetet
av dansföreningen Philochoros vid Uppsala universitet och
av Svenska folkdansens vänner i Stockholm, vilken förening startades på
initiativ av Artur Hazelius, Skansens grundläggare. På 1920-talet började
Svenska ungdomsringen för bygdekultur ta form som riksorganisation,
och denna har tryckt dansbeskrivningar, forskat efter danser och gjort
betydande insatser för att hålla traditionen levande.

För närvarande är intresset för folkdans i ständigt stigande. Icke endast
de ovan nämnda organisationerna meddelar undervisning i folkdans
utan även studieorganisationer som ABF, SLU, IOGT, SOU, Medborgarskolan
och religiösa organisationer. Bristen på väl utbildade instruktörer
utgör emellertid en kraftig broms på utvecklingen.

I läroplanen för grundskolan (Svensk författningssamling 1962 nr 480)
står angivet, att undervisningen i musik bör innehålla enkla sånglekar
och rörelsevisor på lågstadiet, svensk folkmusik och därav inspirerad
konstmusik på mellanstadiet. I gymnastikundervisningen bör ingå sånglekar
och smålekar på lågstadiet, sånglekar, enkla folkdanser och smålekar
på mellanstadiet samt svenska och utländska folkdanser jämte enkel
form av sällskapsdans på högstadiet. Det är känt, att en viss undervisning
i folkdans meddelas de blivande gymnastiklärarna vid GCI och att intresset
bland redan verksamma lärare är stort, men dessa har obetydliga
möjligheter att fördjupa sitt kunnande på detta område.

Danspedagoger i klassisk dans har i allmänhet begränsade kunskaper i
svensk folkdans. De vet mera om exempelvis spanska steg än om grundläggande
svenska danssteg och -former. Dessa pedagoger, i all synnerhet
de som sysslar med barnundervisning, behöver en institution där de kan
komplettera sitt kunnande.

Då ingen av de organisationer, som har folkdans och folkmusik på sina
program, har ekonomiska möjligheter att utbilda förstklassiga instruk -

Motioner i Andra kammaren, nr 387 år 1963

23

törer, föreligger mycket starka skäl för att svenska staten upprättar folkloristiska
institut för utbildning av instruktörer i folkdans. Undervisningen
bör emellertid även omfatta folkdansens historia, folkvisa och folkmusik,
folkliga seder och bruk, sagor och sägner samt dräktkunskap, dvs.
allt det som innefattas i begreppet folklore.

Det synes lämpligt att anknyta instituten till universitetens humanistiska
fakulteter, där folkmusik- och folklivsforskning redan förekommer,
och att universitetens forskningsprogram nu utökas med ett vetenskapligt
studium av folkdanserna och deras historia.

Stor vikt bör vid instituten läggas vid utveckling av folkdanspedagogiken
och utformning av dansbeskrivningar. Den praktiska undervisningen
i folkdans bör omspänna ett område från den enkla rörelsevisan och sångleken
till de stora gruppdanserna. Även sådana utländska folkdanser, som
lämpar sig för svenska förhållanden, bör ingå i kurserna.

Jämsides med folkdansundervisningen bör kurser anordnas för folkdansmusiker.
Bristen på dessa musiker är besvärande för alla folkdansgrupper
i landet.

Instituten bör på lämpliga tider och i olika delar av landet anordna fortbildningskurser
för förskollärare, småskollärare, folkskollärare, lärare vid
folkhögskolor, ungdomsledare, gymnastiklärare och -ledare samt dansinstruktörer
i de ideella förbunden.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning om inrättande av statliga folkloristiska
institut, anknutna till universitetens humanistiska
fakulteter.

Stockholm den 24 januari 1963

Ove Nordstrandh

Stellan Arvidson Thorbjörn Fälldin Brita Elmén

AB Gustaf Lindströms Boktr., Stockholm 1963
6661