Motioner i Andra kammaren, nr 37i dr 1958

Motion 1958:374 Andra kammaren - a

Motioner i Andra kammaren, nr 37i dr 1958

5

Nr 374

Av fru Sandström och herr Löfroth, om avveckling av vattenfallsstyrelsens
rederirörelse.

I bilaga till årets statsverksproposition anmäler statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet under rubriken Statens vattenfallsverk
en fråga rörande vattenfallsstyrelsens ämbetsbefattning. Här meddelas
i korthet att vattenfallsstyrelsen till Kungl. Maj :t anmält hurusom
styrelsen tillsammans med det danska kraftföretaget Isefjordvaerket bildat
ett rederi och inköpt ett tankfartyg om ca 8 000 ton dödvikt. Fartyget
skulle för svensk räkning vintertid användas som oljeupplag i
Västerås och resten av året användas av den danska medparten för oljetransporter
kortare sträckor i danska farvatten.

I mars i fjol begärde emellertid vattenfallsstyrelsen att få ”för relativt
låg kostnad” omändra fartyget till oceangående tankångare. Därmed
hade vattenfallsstyrelsen gått in på ett område som ligger utanför dess
ämbetsområde. Statskontoret påpekade också i detta sammanhang att
vattenfallsstyrelsen i och med att den tillsammans med utländskt företag
engagerade sig i rederirörelse kommit att bedriva verksamhet, som förut
icke tillhört dess ämbetsbefattning”.

Det fartyg som här är fråga om är enligt uppgift m/t Isefjord på
8 110 ton dödvikt, byggt i Göteborg 1926. Det inköptes 1954 av ett rederi,
som sedan sålde detsamma till vattenfallsstyrelsen för en summa som
torde ha belöpt sig till nära en miljon kronor. Fartyget avsågs som påpekats
till en början att mera tillfälligtvis användas som lagerutrymme
för olja i Västerås, under den tid denna hamn var stängd på grund av
is. När oljelagring på detta sätt inte längre var behövlig, utfördes vissa
omändringsarbeten, varefter fartyget fick tillstånd att utföra reguljära
resor. Sådana har också utförts för oljetillförsel åt vattenfallsstyrelsen
och det danska företaget.

En tankångare om 8 000 ton dödvikt anses i dag inom rederikretsar
vara ett alldeles för litet fartyg för att vara ekonomiskt lönande inom
oljetransportområdet. Om man jämför exempelvis 8 000-tonnaren Isefjord
med en tankbåt på 18 500 ton eller en på 24 500 ton erhåller man ganska
anmärkningsvärda siffror. Om man tänker sig frakt av olja från karibisk
hamn till Sverige och därvid räknar endast fartygets driftkostnader,
räntor och avskrivning, erhåller man siffran 42 kronor per ton för en
båt av Isef jords storlek, 25 kronor per ton för en båt på 18 500 ton samt
23 kronor för fartyg om 24 500 ton. Det visar sig alltså att en 24 000-

6

Motioner i Andra kammaren, nr 37U år 1958

tonnare framvisar en transportkostnad av endast omkring hälften av
kostnaderna med en båt av Isefjords typ. De stora rederierna går numera
i allmänhet in för tankbåtar på 30 000 ton och mera. Den ekonomiska
livslängden för ett tankfartyg beräknas genomsnittligt till omkring
15 år. Endast under exceptionella förhållanden, såsom krig och kriser
av Suezkonfliktens karaktär, behålles fartygen i drift under längre tid.
Ett tankfartyg har större förslitning och förrostning än fartyg inom andra
transportområden. Ett fartyg under 15 000 ton anses numera också
mindre lönsamt, då större fartyg kan drivas med lägre kostnader per
transporterat ton olja.

Det är därför ganska uppenbart att den relativt lilla och jämfört med
större fartyg långsammare tankångaren Isefjord inte är av det slag att
ett rederi skulle finna det lönande att hålla ett sådant fartyg i reguljär
transport. När statskontoret i sitt yttrande framhållit att ”fartyget ur
ekonomisk synpunkt är fördelaktigt för vattenfallsstyrelsen”, så torde
detta påstående sakna täckning. Vattenfallsstyrelsen torde nu kunna erhålla
olja till sina ångkraftverk betydligt billigare med oljerederiernas
stora tankbåtar

Departementschefen slutar sin anmälan till riksdagen med att därest
riksdagen ”icke har något att erinra häremot”, så bör vattenfallsstyrelsen
medges tillstånd att tillsammans med det danska företaget tills vidare
driva den nämnda rederirörelsen. Detta måste innebära att departementschefen
sett sig nödsakad att inhämta riksdagens tillstånd till fortsättande
av denna statliga och med all sannolikhet förlustbringande rederirörelse
i vattenfallsstyrelsens regi. Någon som helst siffermässig redogörelse
för kostnaderna i samband med inköpet av tankbåten och de
senare företagna ombyggnaderna lämnas inte, ej heller någon kalkyl över
driftskostnaderna och lönsamhet.

Då vattenfallsstyrelsen i och med att den börjat rederirörelse gått
utanför sitt egentliga verksamhetsområde och detta endast anmäles i
efterhand till riksdagen och då den verksamhet som härvid bedrives inte
heller kan anses vara lönande hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
att kungl. vattenfallsstyrelsens rederirörelse snarast
möjligt avvecklas.

Stockholm den 26 januari 1958

Ragnhild Sandström

John G. Löfroth