Motioner i Andra kammaren, nr 375

Motion 1944:375 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 375.

9

Nr 375.

Av herr Håstad m. fl., örn fondering av statens av idrotten
härflytande skatteintäkter.

De flesta idrottsföreningar i landet lia notoriskt att dras med dålig ekonomi.
Deras utgifter — för administration, idrottsredskap, utrustning, planavgifter
o. s. v. — behöva icke vara stora för att ständig ebb ändock skall
råda i kassan. Endast ett relativt fåtal föreningar kunna genom tävlingsarrangemang
hålla sig flytande eller skaffa sig överskott; dessa föreningar
behöva för övrigt inte alls vara de, som ha de flesta aktiva idrottsmännen
eller utöva den största fostrargärningen bland ungdomen. Alldeles särskilt
ha de idrottsföreningar, som i sin verksamhet lagt tyngdpunkten på mera
friluftsbetonade sportgrenar (skidor, orientering, simning, rodd o. s. v.), små
utsikter att på grundval av denna sin verksamhet anordna några publikdragande
och inkomstbringande tävlingar. Möjligheterna att finansiera en
idrottsförenings verksamhet genom medlemsavgifter äro också begränsade,
särskilt för sådana föreningar som verka bland »juniorer», för vilka avgifterna
givetvis måste nedsättas. Ändock utföres nästan undantagslöst allt
ledararbete i idrottsföreningarna utan någon ersättning; i knappast någon
annan folkrörelse har den ideella, entusiastiska uppoffringen så burit upp
allt arbete, som när det gällt idrotten. De kroniska penningsvårigheter, som
så många idrottsföreningar haft att kämpa mot, ha nödgat dem att söka
skaffa pengar på annat sätt, vid sidan örn idrotten, t. ex. genom anordnandet
av basarer, danser, mässor av olika slag. För idrottsledarna har detta
ofta varit en ny pålastning på arbetsbördan, ibland till men för det egentliga
ungdomsledararbetet. Även om dessa fester kunna fylla ett naturligt nöjesbehov
på orten, ha de dock på sina håll ansetts misskrediterande för idrottsrörelsen,
inom vars egentliga mål offentliga nöjestillställningar ej — har man
ansett — borde ligga.

Med hänsyn till dessa idrottens stora penningbekymmer och med understrykande
av idrottens ovärderliga betydelse för folkets fysiska fostran synes
det oss förtjänt av en omprövning, om det i längden kan vara rimligt, att
staten lägger fiskaliska synpunkter på idrotten. Sedan 1940 uppbär staten
obligatoriskt nöjesskatt på amatöridrott, och vidare tillämpas inkomst- och
förmögenhetsskatteförordningen liksom värnskatteförordningen på idrottsorganisationer
och idrottsföreningar, i den mån deras inkomster eller förmögenhet
ligga över skattefrihetsgränsen. De medel, som statsverket på dessa

10

Motioner i Andra kammaren, nr 375.

vis får in, minska i ungefär motsvarande grad idrottsrörelsens arbetsmöjligheter
eller åtminstone skärpa i motsvarande mån dess penningbekymmer.
Visserligen kan det invändas, att staten — med hjälp av tipsmedel, ehuru
under kriget med stark reducering — och det allmänna överhuvud genom
understöd åt idrottsorganisationernas administration, genom idrottsplatsbyggen
och genom bidrag till andra idrottsbyggnader verksamt bistått idrotten.
Men villkoret för att idrottsplatserna och idrottshallarna skola komma till
åsyftad användning, d. v. s. bli verkligt frekventerade, är att idrottsföreningarna
ha ekonomiska möjligheter att fullfölja sin uppgift och därigenom
kunna samla ungdomen. Föreningarna äro dock de, som arbetat fram och
bära upp hela den svenska idrotten. På deras förmåga av insatser beror det
allra mesta av ungdomsårens fysiska fostran i vårt land.

Ett sätt för staten att bispringa idrottsföreningarna vore att de medel, som
statsverket erhåller i form av nöjesskatt och helst också i form av inkomstoch
förmögenhetsskatt samt värnskatt, kanaliseras till en statlig fond, vars
syfte skulle vara att lämna idrottsföreningarna anslag för deras verksamhet.
Särskilt när det gäller nöjesskatten, borde det vara lätt att finna motiv för
fondbildningen. De idrottsevenemang, som lämna de största skatteintäkterna,
besökas ju i regel mest av idrottsmän men av idrottsmän, som oftast endast
till en ringa del äro inskrivna i den eller de föreningar, som stå såsom
arrangörer. Överhuvud taget är det en allmän regel t. ex. i fotboll eller allmän
idrott, att de ofta mycket aktiva småföreningarnas medlemmar bilda
huvudinslaget i publiken vid de »stora» föreningarnas tävlingar. Såsom
generell regel torde också gälla, att de idrottsföreningar, som äro pliktiga
att erlägga direkt statsskatt, fått sina inkomster eller sin förmögenhet tack
vare publikavgifter, som till stor del härröra från andra än föreningsmedlemmar.
Uppsamlingen av nöjesskatte- och eventuellt andra statsskattemedel
i en idrottens egen fond skulle alltså tjäna som en utjämning mellan de
bättre och sämre ställda idrottsföreningarna och därigenom främja idrottens
växande på bredden — för att använda ett inom idrottslivet gärna använt
uttryck.

Det har inte varit oss möjligt, trots förfrågan hos olika myndigheter, att
ens ungefär få uppgifter om summan av de inkomster, som staten erhåller
i form av nöjesskatt på amatöridrott och i form av direkt beskattning av
idrottsföreningar och idrottsorganisationer. Uppskattningsvis torde dock
talet hålla sig mellan 1 och 1% miljon kronor, sannolikt med utsikter till en
viss stegring, när det publikdragande internationella idrottsumgänget kan
komma i gång på nytt efter ett fredsslut. Det kan tyckas, att detta belopp inte
blir särdeles stort, om det skall slås ut på tusentals idrottsföreningar landet
runt. Skulle man våga räkna med maximisiffran, 1 Yz miljon kronor, och beräknar
man antalet understödskvalificerade föreningar till 5 000, bleve dock
den genomsnittliga utdelningen 300 kr. per år — ett för många hårt pressade
idrottsföreningar säkerligen mycket välkommet tillskott.

Motioner i Andra kammaren, nr 375.

11

Enligt vår uppfattning bör kommunens andel i nöjesskatten lämnas utanför
tanken på en fondering. Redan nu efterskänka åtskilliga kommuner nöjesskatten
på idrotten, åtminstone för småtävlingar, och andra kommuner
fondera densamma för idrottsändamål. Kommunerna böra alltjämt få frihet
att disponera dessa medel på det sätt, som de finna ändamålsenligast. Enahanda
gäller om deras intäkter på idrotten i form av kommunalskatt.

Det ligger utom ramen för denna motion att nu lägga fram några närmare
planer angående principerna för utdelningen av ev. fondmedel till
idrottsföreningarna. Endast så mycket vilja vi framhålla, att understöden
böra komma alla slags idrotter till del. Likaså bör garanti skapas för —
eventuellt genom anvisningar in natura t. ex. av idrottsredskap —• att medlen
skola användas för aktiv idrott och ingenting annat. Som organ för utdelningen
torde idrottsrörelsens egna riks- och distriktsorganisationer vara
självskrivna, givetvis under den kontroll från det allmänna som kan vara
behövlig.

Mot det här blott skisserade förslaget kommer måhända den invändningen
att resas, att det vöre enklare att öka utdelningen ur tipsmedlen, eftersom
dessa delvis tas i anspråk för den allmänna budgeten. Härpå vilja vi svara,
att storleken av de anslag dels till idrotten och dels till friluftslivets främjande,
som utgå av tipsmedel, i framtiden torde bli beroende såväl av det
statsfinansiella läget som av behovet av medel för de ändamål, som hittills
tillgodosetts med medel ur tipsfonderna. Sannolikt torde dessa senare behov
mycket starkt stegras under efterkrigstiden, inte minst därför att byggandet
av idrottshallar, folkbad, fritidsanläggningar m. m. då blir ett mycket viktigt
led i sysselsättningspolitiken. Till följd av byggnadsstagnationen under kriget
ha nämligen kraven på idrotts- och fritidsanläggningar så att säga kumulerats
eller förtätats. Detta förhållande måste leda till att tipsmedlen — vilkas
storlek dessutom med tiden kan tänkas sjunka — få riklig användning
på annat håll och därför knappast kunna räcka till att även lämna idrottsföreningarna
en direkt hjälp.

Med hänvisning till ovanstående hemställa vi,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit begära
skyndsam utredning och förslag till nästkommande års riksdag
om en fondering av statens intäkter på idrotten i form
av nöjesskatt och helst även direkt beskattning, ur vilken
fond understöd till idrottsföreningarnas och särskilt de
mindre idrottsföreningarnas verksamhet årligen skulle beviljas.

Stockholm den 23 januari 1944.

Elis Håstad.

Birger Gezelius.

G. Em. Birke.