Motioner i Andra kammaren, nr 372 (Motion 1948:372 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 372.

Nr 372.

Av herr Johnsson i Stockholm, om viss ändring av lagen om avbrytande
av havandeskap.

I maj 1946 gjordes en ändring i 1938 års lag om avbrytande av havandeskap,
varigenom fältet för legala fosterfördrivningar vidgades till att jämväl
omfatta sådana på medicinskt-sociala grunder.

Motiveringen för denna utvidgning av lagens giltighetsområde var att man
hoppades därigenom kunna högst väsentligt nedbringa antalet av de illegala
aborterna, med dessas stora faror för de abortsökande.

I samma syfte beslötos betydande anslag för utbildande av abortkuratorer.

Ingen bestrider, att de illegala aborterna äro ett utomordentligt svårbemästrat
problem, som ofrånkomligen krävde snabba och radikala samhällsåtgärder.
Frågan står emellertid öppen, om den väg som valdes verkligen
ger en ur djupare synpunkter tillfredsställande lösning. Oro över följderna
av denna lagstiftning är vitt utbredd icke bara i kretsar, där man lägger
strängt moraliska synpunkter på dessa frågor, utan överhuvud i kretsar,
där man besinnar sig på vår kulturs värden och förpliktelser och börjar
ana konsekvenserna. Ett stort antal läkare, särskilt gynekologer, reagera
våldsamt mot att tjänstgöra som hantlangare i fall, där det efter deras bedömning
ingalunda gäller att rädda liv utan enbart att döda.

Denna deras reaktion synes delvis bero på att den nya lagens formulering
i praktiken medger abort under nästan vilka omständigheter som helst.
Indikationerna synas för vida. Det har visat sig att abortsökande kvinnor
t. ex. genom hot om självmord eller om hänvändelse till en illegal abortör
relativt lätt ha kunnat inordnas under bestämmelsen om aborttillstånd »när
med hänsyn till kvinnans levnadsförhållanden och omständigheterna i övrigt
kan antagas, att hennes kroppsliga eller själsliga krafter skulle allvarligt
nedsättas genom barnets tillkomst och vården om barnet». Enligt ett
uttalande av dr A. Brosset i Svensk Läkartidning tycks tillvägagångssättet
att genom dylikt hot tilltvinga sig aborttillstånd ibland urarta till rena farsen.
En annan läkare, dr Bertil Bager, framhåller, att många kvinnor betrakta
besöket på abortkliniken ungefär som om det gällde att permanenta håret.
Verkligt socialt ansvarskännande läkare rygga tillbaka för konsekvenserna
i denna lagstiftning, som kommer abortering att för allmänheten framstå
»som en av myndigheterna sanktionerad väg att bli av med ett för tillfället
icke önskat havandeskap» (dr Bager). Gynekologer, som skola utföra operationerna,
anse dem som »ett vedervärdigt ingrepp» (professor John OIow).
Doktor John Björkhem skriver: »Det är en nog så säregen situation att

Motioner i Andra kammaren, nr 372.

tjänstgöra på en gynekologisk klinik en dag, då det ena fostret efter det
andra, 15—20—25 cm långt, tages ut och dräpes.»

Reaktionen både i läkarkretsar och i övriga bottnar emellertid också i en
instinktiv känsla av att vi här slagit in på en väg, som negerar själva grundvalen
för Västerlandets kultur. Respekten för liv och förpliktelsen att bära
ansvaret för sina handlingar bli väsentligt undergrävda, allt eftersom den
föreställningen befästes i folket, att staten sanktionerar fostermord. Reaktionen
stegras, därför att ingen kan avgöra vart utvecklingen kommer att
leda, sedan på detta sätt grundvalarna uppgivits.

Själsläkare och själasörjare, som i stor utsträckning få taga emot kvinnor
som aborterat, när minnet av den begångna gärningen blivit till anklagande
skuld, vittna samstämmigt om vilka psykiska skador, som aborterna
tillfoga, och hur svårt dessa kvinnor ha att komma till frid. Det kan därför
starkt ifrågasättas om en abort annat än i undantagsfall är ett medel
till att bevara kvinnans »kroppsliga eller själsliga krafter». Den synes fastmer
i det långa loppet kunna bryta ned henne själsligt och därmed också
kroppsligt ödelägga henne.

De nuvarande lagbestämmelserna synas icke ha kringgärdat aborttillståndsgivandet
med tillräckliga garantier för att det skall vinna sitt mål
utan att uppgiva väsentliga värden. Det börjar redan heta, att dessa ärenden
äro en ren expeditionsangelägenhet för medicinalstyrelsen. Detta är
säkerligen helt oriktigt. Men föreställningen att så är skadar rättsmedvetandet.

Lagstiftarna ha satt sin lit till de väntade abortkuratorerna. Därest dessa
komma att rekryteras av människor med en fast etisk förankring, med
klar blick inte bara för en människas tillfälliga kris och önskningar utan
för djupare sammanhang, kunna de säkert uträtta mycket. Men lagen föreskriver
icke någon skyldighet för de abortsökande att rådfråga abortkuratorn,
ej heller att dennes undersökning skall föreligga, innan läkarna tillstyrka
eller medicinalstyrelsen fattar sitt beslut. Det är utan tvivel ett fel.
att hela denna fråga fattats endast eller huvudsakligast som en läkarfråga.
Även om det stora flertalet läkare äro i stånd att och säkerligen verkligen
lägga andra synpunkter på ärendet, ha de i regel icke möjlighet att låta
dessa synpunkter komma fullt till tals.

Men även abortkuratorn kunde behöva vid sin sida, när han skall taga
ställning, en klok kvinna eller man, som kunde se friskt och icke yrkesmässigt
på problemen. Lika angeläget som anställandet av abortkuratorer
synes det vara att över hela landet legitimera ett antal dylika psykologiskt
skolade, etiskt högt stående rådgivare, förpliktade till absolut tystnad om
vad de få sig anförtrott och med skyldighet att till vederbörande läkare
avge yttrande över sin inställning till den abortsökandes önskemål. Ansökan
till medicinalstyrelsen borde måhända hellre ingivas av abortkuratorn
och dennes rådgivare än av den abortsökande själv.

Motioner i Andra kammaren, nr 372.

Med en dylik anordning kunde förväntas, dels att ännu flera abortsökande
kunde bringas till att avstå från sina planer, dels att allmänhetens
förtroende till att inga andliga värden lättsinnigt tillspillogivas genom
denna lagstiftning skulle återställas.

Bekämpandet av de illegala aborterna synes också böra ske genom en
högre straffskala än den nu tillämpade för abortörerna samt genom en intensivare
upplysning om det kroppsligt, själsligt och samhälleligt nedbrytande
i deras gärning. Säkerligen behövde propagandan för större ansvar
på detta område med större skärpa riktas mot männen, som oftast stå
bakom kvinnornas begäran om abort, enär de icke vilja bära följderna av
sitt lättsinne.

Med anledning av vad sålunda framhållits får jag anhålla,

att riksdagen ville besluta hemställa hos Kungl. Maj :t att
inkomma till riksdagen med sådant förslag till ändring av
eller tillägg i lagen om avbrytande av havandeskap, att de
ovan framförda synpunkterna bli beaktade och området för
lagens tillämplighet blir fastare och snävare fixerat än nu
är fallet.

Stockholm den 24 januari 1948.

./o/i. W. Johnsson.