Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968 (Motion 1968:37 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

Nr 37

Av herr Hermansson m. fl., om lagstiftning rörande miljövård, m. m.

(Lika lydande med motion nr 28 i Första kammaren)

1964 års naturresursutredning har i sitt betänkande »Miljövårdsforskning I»
gett en klargörande översikt av de mest aktuella områdena av vår hotade naturmiljö,
läget i dag och vilka åtgärder utredningen anser höra till de mest angelägna på
forskningens område. I betänkandet »Miljövårdsforskning II» har utredningen tagit
upp frågan om organisation och resurser, som den anser behövliga för den fortsatta
forskningen.

Naturresursutredningens betänkanden ger en utomordentligt klar bild av de senaste
årens explosionsartat snabba miljöförsämring i samband med vatten- och luftföroreningar
och ödesdiger biocidanvändning. Utredningen bestyrker i allt väsentligt
vad som tidigare framlagts om den hotade livsmiljön av forskare som bl. a. Rachel
Carson i »Tyst vår» och »Havet», Malin Falkenmark och Arne Forsman i »Vattnet
i vår värld» samt Hans Palmstierna i »Plundring Svält Förgiftning».

Strategi för miljö att leva i

Med hjälp av teknik och vetenskap skapar människorna i dag i annan utsträckning
än tidigare sin egen miljö, en syntetisk miljö. Det råder inget tvivel om att
den tekniska och vetenskapliga utvecklingens huvudtendens är positiv. De negativa
följderna behöver inte och bör inte betraktas som framåtskridandets oundgängliga
pris, utan är en följd av att teknik och vetenskap inte samtidigt utnyttjats för
att förebygga miljöförstöringen. Skälen därtill kan vara flera. Särskilt försenad insikt
om miljöförstöringens faror samt att kortsiktigt lönsamma kapitalintressen
fått gå före vad som är lönsamt på lång sikt för medborgarna i allmänhet. Det
svenska samhällets sociala struktur, med kapitalistisk äganderätt till produktionsmedlen,
har omöjliggjort en miljöpolitik där allmänt väl fått gå före enskild vinning.
Naturförstörelsen har redan vid etablerandet av vissa produktionsgrenar varit
uppenbar liksom möjligheterna att genom tekniska och ekonomiska insatser modifiera
denna, men i skyddet av privat äganderätt har förstörelsen fått äga rum. Där
miljövårdsintresset skapat en konfliktsituation mellan privatkapitalets kortsiktiga
intressen och samhällsintresset på lång sikt, har det senare ofta fått kapitulera.

Tiden är nu inne för att utarbeta och framlägga ett handlingsprogram för systematiska
åtgärder därest inte följden skall bli en irreparabelt nedsmutsad värld. I
en strategi för miljövård måste följande målsättningar ingå: a) att återställa luften

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

och vattnet; b) att sanera avfallsproduktionen; c) att få en effektiv kontroll av de
olika kemiska ämnenas inverkan på människornas fysiska välbefinnande; d) att
skydda mot förbrukning av olämpliga livsmedel; e) att få kontroll av strålningssituationen
och dess risker; f) att få ökad forskning och förebyggande åtgärder mot
yrkesskador; g) att studera tätorternas och framför allt de stora städernas miljöproblem
och var toleransgränsen går för stress, olyckor, buller etc. som framför allt
storstaden utsätter människorna för; h) att skapa en social teknologi och ge reklamen
ett kontrollerat socialt innehåll; i) att föra in miljövården som ett framträdande
studieämne på undervisningsschemat vid universiteten, högskolorna och i grundskolan.

Ett handlingsprogram med dessa målsättningar måste betraktas som långsiktigt.
Dess genomförande förutsätter en rad lagstiftningsåtgärder för att hejda nedsmutsningen,
en snabbt vidgad forskning samt omfattande ekonomisk satsning från staten,
kommunerna och näringslivets ägandepart på såväl kortsiktiga som mera långsiktiga
åtgärder.

Hälsovådlig förorening av sjöar och älvar stoppas

Behovet av snabba åtgärder mot vattenföroreningen dokumenteras nästan dagligen
genom nya nedslående rön. I strid med den fr. o. m. 1957 gällande vattenlagen
avstår majoriteten av Sveriges städer från reningsverk. Där högrenande avloppsvattenverk
byggts har föroreningen endast ställvis bromsats. Ett förslösande
av landets vattenkapital fortsätter. Så gott som alla sjöar i Mellan- och Sydsverige
är starkt förorenade genom direkta avloppsutsläpp från samhällen och industrier.
Sjöarna uppvisar akuta sjukdomstillstånd med syrebrist och svavelvätebildning,
varav följer fiskförgiftning och fiskdöd. Massiva algblomningar gör allt fler sjöar
otjänliga till bad. Många sjöar går över gränsen till en kedjereaktionsnedsmutsning,
en cirkulationsrubbning, där organismbestånd råkat i obalans, där självrening
skulle ta århundraden och igenväxning och förintelse av sjöarna endast kan ske till
enorma kostnader.

Om situationen i bl. a. Mälaren har professor Wilhelm Rodhe uttalat: »Jag vill
bara erinra om den breda binnikemasken, som nu infekterat Ivösjön, Mälaren och
många andra av våra sjöar. Vi har således inte en gång klarat av det hälsovådliga
srmsket.»

Docent Tejning har påvisat kvicksilverförgiftningen av Vänerns fiskbestånd.
Vättern närmar sig samma situation. I Göteborg renas endast 10 procent av avloppsvattnet
höggradigt, medan det övriga orenat släpps ut i Göta älv som är huvudvattentäkt
för bl. a. göteborgsregionen. Stor nedsmutsning i havet äger rum
utanför så gott som varje kuststad från Luleå till Strömstad.

Mälarens fortsatta nedsmutsning är särskilt oroande då denna sjö utgör råvattentäkt
för ca 1,3 miljon människor i Stockholms- och västeråsregionerna. Avlopp
från 350 000 wc släpps direkt eller indirekt ut i Mälaren utan att passera
reningsverk.

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

Cellulosa- och pappersindustrin tillätes alltjämt svara för huvuddelen av vattenföroreningarna
i landet. Jordbruket är heller ingen obetydlig förorenare, och det
finns talrika jordbruk som inte vidtagit erforderliga åtgärder för att ta hand om
djurstallarnas urin utan låter denna förorena vattnen. 450 miljoner ton avloppsvatten
släpps ut per år, vartill kommer pressaft från silos, dräneringsvatten från soptippar,
läckage från nedgrävda oljetankar, oljeutsläpp från fartyg samt avlopp från
fartyg utan uppsamlingstankar.

Ökningen av antalet avloppsvattenverk säger inget om nedsmutsningsgraden, då
man måste ställa dem i relation till de ökade utsläppen. Därtill är det sedan länge
känt att avloppsvattenverken, ehuru de missledande nog kallas »höggradiga», har
reningsmetoder som är ineffektiva mot en rad kemisk-tekniska produkter, blekmedel,
disk- och tvättmedel, insektsdödande färgämnen och andra biologiska substanser.
Genom en snabb övergång till det s. k. tredje steget, innebärande att även fosforoch
kvävesalter renas bort i allt avloppsvatten, skulle ett återställande av vattnet
vara inlett.

Riksplanering av vatten- och luftvård nödvändig

En riksplanering av vatten- och luftvård, som tar ställning till lokalisering av
industrier med stor föroreningsgrad — cellulosafabriker, oljeraffinaderier, atomanläggningar,
flygplatser etc. liksom till bebyggelseplaneringen i övrigt — framstår
som helt nödvändig. De uppgifter som hänger samman med en mera långsiktig
planering får emellertid inte förlama handlingskraften för åtgärder av omedelbar
natur.

Den första åtgärd som bör vidtagas är att komma till rätta med de kommuner
som satt vattenlagens bestämmelser ur spel. Naturvårdsverkets åtgärd att åtala
Umeå stad kan möjligen få en uppryckande effekt, men som allmän metod för att
komma åt de kommunala myndigheternas försummelser angående vattenlagens bestämmelser
om plikten att anlägga reningsverk skulle detta tillvägagångssätt bli alltför
tidsödande. De förändrade reglerna för statens bidragsgivning till vatten- och
avloppsanläggningar kommer med säkerhet att stimulera och underlätta kommunernas
verksamhet på detta område. Då inte ens hälften av landets städer efterlevt
vattenlagens föreskrift om rening av avloppsvatten, förefaller en omedelbar
skärpning av lagstiftningen ofrånkomlig. En rimlig förändring av lagen kunde vara
att fastställa att varje tätort med över 25 000 invånare inom en tidsrymd av två år
måste påbörja anläggande av s. k. höggradigt avloppsreningsverk. De städer som
har reningsverk av detta slag ålägges att inom viss tid övergå till det s. k. tredje
steget.

En skärpning av lagstiftningen, ehuru otillräcklig i vissa avseenden, skulle riksdagens
antagande av immissionssakkunnigas förslag till lagstiftningsåtgärder utgöra.
Immissionssakkunniga uttalade sig för att deras förslag skulle träda i kraft 1 juli
1968. Regeringen har beslutat framflytta antagandet av dessa lagförslag till tidigast
1969, närmast med motiveringen att man ännu saknar tillräckliga organ för
effektiv kontrollverksamhet. Denna bevekelsegrund kan inte anses bärkraftig. Det

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

får förutsättas att lagstiftningen som sådan verkar genom sin existens. Vidare finns
ju det nya naturvårdsverket, inbegripet också länsstyrelserna, som övervakande
och kontrollerande organ.

Ytterligare lagstiftning, utöver den av immissionssakkunniga föreslagna, måste
anses vara omedelbart aktuell för att komma till rätta med de ständigt återkommande
oljeskadorna, dels från de av 400 000 i Sverige nedgrävda oljetankar som
är av undermålig kvalitet, dels från utsläppen från båtar, bl. a. läckor från s. k. supertankers.
Likaså synes det omöjligt att längre undvara en lagstiftning gällande fartygen,
då många av dessa, trots att de i fråga om storlek är »flytande samhällen»
med ibland fler människor än våra minsta städer, saknar uppsamlingstankar för avfall
och wc-avlopp.

Rötslammets utnyttjande

En omdiskuterad fråga är hur man skall förfara med det rötslam som uppstår
vid rening av kloakvattnet. Det kan endast beklagas att pågående utredningar ännu
inte är färdiga med bestämda, på vetenskaplig prövning grundade rekommendationer.
Ansvaret för att ge vattenvården, i detta fall de kommunala myndigheterna,
en vetenskapligt underbyggd, ehuru försenad rekommendation om rötslammets utnyttjande,
måste i allt väsentligt ligga på statsmakterna.

Stockholms stad, som tippade rötslammet i Östersjön till dess att skärgårdsborna
började klaga över rötslam som drev upp på stränderna, transporterar sedan två
år tillbaka sitt rötslam till Azorerna i Atlanten till en kostnad av ca 15 kronor per
ton. Då framstående vetenskaplig expertis anser att rötslammet har samma näringsvärde
för åkrarnas gröda som bästa stallgödsel, är klokheten i Stockholms stads
långa och. relativt dyrbara rötslam transporter minst sagt omtvistad. Nyligen har
också Stockholm tecknat avtal med ett antal jordägare i stockholmstrakten för att
återföra slammet till jorden. Rötslammet kompletteras med kali, och det anses att
genom lagring under ett halvår elimineras eventuella hygieniska risker samtidigt
som en del vatten då avdunstat och transporten därigenom förbilligas. Förutom
den rent gödande effekten på grödorna torde det förhålla sig så att rötslammet som
jordförbättringsmedel höjer humushalten i jorden, vilket medför att denna får
större förmåga att hålla vatten kvar och dessutom blir lättare att bearbeta. De risker
som kan anses vara förenade med rötslam genom att vissa industrier, särskilt metall-
och kemisk-tekniska, släpper ut kemikalier i avloppsvattnet som reningsverken
inte rår på, måste undanröjas genom särskilda åtgärder och lagstiftning. Genom att
nyttja rötslammet för jordbruket kommer man även ifrån vad som nu sker på flera
håll i landet, där rötslammet brännes i stora anläggningar, varigenom man i en
strävan att förhindra vattenförorening i stället skapar luftförorening.

Luften kan återställas

För luftvården blir den föreslagna immissionslagstiftningen, som undertecknade
anser bör träda i kraft 1 juli 1968, särskilt betydelsefull. Även om det är önskvärt

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

att all tänkbar uppfinningsrikedom skall komma till användning för att hejda luftföroreningarna,
kan det inte bestridas att vi redan nu har tekniska och vetenskapliga
rön tillräckliga för att snabbt kunna minska föroreningskällorna inom de tre
huvudgrupper som representeras av industriföretag, bostadsuppvärmning och bilism.

I fråga om industrins nedsmutsning av luften maste lagstiftningen göras ytterst
rigorös. Storföretagens krav på skattelättnader för att investera i luftvårdande åtgärder
utgör ett erkännande av att man är medveten om såväl sin andel i nedsmutsningen
som vilka åtgärder som kan vidtas.

När det gäller bostadsuppvärmningen förefaller det som om man måste gå fram i
etapper. En första etapp, medan man planerar värmekraftverk, bör bli övergång
till tunna eldningsoljor. I Stockholm och övriga större städer utgör användandet
av de tjocka svavelhaltiga eldningsoljorna det helt dominerande föroreningsproblemet.
Redan i november 1965 hade Stockholm en första känning av den fruktade
fotokemisKa smogen, vilken som känt plagat London och en rad amerikanska
städer. Vintern 1966—1967 överskreds de normvärden som luftvårdsnämnden
(från 1/7 1967 ersatt med luftvårdsbyrån vid statens naturvårdsverk) ansett tolerabla.
Riktvärdena har överskridits med upp till 200 å 300 procent. Vid huvudparten
av uppvärmningsställena i Stockholm, liksom i övriga städer, användes alltjämt
tjocka, svavelhaltiga eldningsoljor. Övergången till tunna eldningsoljor vid
statens fastigheter i stockholmsområdet under hösten 1967 har inte fått någon allmän
efterföljd vare sig vid kommunalt eller privat ägda fastigheter. Kommunallagens
möjligheter att förelägga användning av tunna eldningsoljor har inte utnyttjats,
utan man har vädjat om en frivillig övergång i Stockholm. I flertalet städer i
det övriga landet har frågan inte ens varit föremål för uppmärksamhet. Lagstiftning
som förbjuder användning av tjocka eldningsoljor är en nödvändig åtgärd. T
avvaktan härpå bör de tunna eldningsoljorna befrias från energiskatt.

I en andra etapp bör cn övergång till värmekraftverk för bostadsuppvärmningen
äga rum. Erfarenheterna från industristaden Västerås, där så gott som alla värmebehov
tillgodoses från ett enda fjärrvärmeverk och vilken stad är mindre förorenad än
t. o. m. många småstäder med individuell bostadsuppvärmning, visar fördelarna
med denna uppvärmningsform. Föroreningarna från värmekraftverket kan avskiljas
redan vid källan genom anläggningens moderna utrustning och kvalitet. Tekniska
möjligheter för en bostadsuppvärmning som reducerar luftföroreningarna
föreligger alltså redan i dag.

Bilismens bidrag till luftföroreningarna motiverar snabba och kraftfulla åtgärder.
Koloxiden från den ständigt ökande bilismen, liksom svaveldioxiden från bostadsuppvärmningen,
ställer frågan om storstadsluftens medicinsk-hygieniska
aspekter i blickfältet. Den 3 till 4 gånger högre cancerfrekvensen bland storstadens
befolkning jämfört med landsbygdens talar sitt tydliga språk. När man vet att
koloxiden från bilismen innehåller cancerogena ämnen borde ingen förhalning av
motåtgärder fa förekomma. Det mest näraliggande synes vara att förse alla bilar
med avgasrenare och att förhindra användning av blvhaltig bensin. Det är en

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

anakronism att exempelvis svensk bilindustri tvingas förse exporttillverkade bilar
med avgasrenare men avstår från denna utrustning när det gäller bilar för den inhemska
marknaden. Redan innan lagstiftning om avgasrenare kommit till stånd,
kunde det ansetts rimligt, att motorfordon i kommunal och statlig verksamhet
hade utrustats med avgasrenare. Ur luftvårdssynpunkt måste det förvåna att statens
järnvägar, liksom andra myndigheter för kollektiv trafik, inte framlägger mer
expansiva program.

När det gäller avgaserna torde bilarnas och motorernas konstruktion vara nyckelfrågan,
men uppenbart är också att stadsplaneringen och trafikplaneringen har
otillräckligt utnyttjats i kampen mot avgaser och luftförorening. En större differentiering
av trafiken i skilda gång- och trafikgator, ökad framkomlighet genom enkelriktningar,
stoppförbud vid högtrafiktid för att i möjligaste mån undvika köer
och tomgångskörning, vissa restriktioner mot anhopning av bilar i städernas centrumområden,
är åtgärder som skulle ge stadskärnorna renare luft.

Utvecklingen på luftföroreningens område har sedan länge passerat den gräns
där åtgärder som i huvudsak byggde pa frivilliga ataganden kunde anses tillräckliga.
Det förefaller alltmer angeläget att få en samlad lagstiftning för luftvården.
Nuvarande förhållande, med gällande rättsregler spridda på skilda författningar
och lagstiftningsområden, bl. a. hälsovård, naturvård, arbetarskydd, atomenergioch
strålskydd, liksom byggnadslag, byggnadsstadga och trafikplanering, ger visserligen
vidsträckta möjligheter att ingripa mot sanitära olägenheter och luftnedsmutsning,
men likväl förefaller det alltmer pakallat med en luftvaidslag som ger
de miljö- och naturvårdande myndigheterna ett instrument för att kunna utveckla
full handlingskraft. Den skärpning av lagstiftningen som immissionssakkunniga föreslår
kan inte, hur välkomna dessa föreslagna förbättringar än är, ersätta en särskild
luftvårdslag.

Bullerskadorna ökar

Bullerskadorna ökar, och bullrets inverkan på människornas hälsa och välbefinnande
är ett växande problem i industrisamhället. På såväl människor som
djur har man kunnat konstatera olika fysiologiska förändringar när de utsatts för
starkt buller. De medicinska och hygieniska grunderna för bedömningen är i många
avseenden vaga, då frågan om ett ljud skall uppfattas som buller och i vilken utsträckning
buller skall uppfattas som störande i hög grad beror på subjektiva faktorer,
som inte bestäms enbart av ljudets fysikaliska egenskaper utan också har
med den psykologiska upplevelsen att göra.

Vi vill inte nedvärdera de ansträngningar som gjorts för att komma fram till ett
differentierat system av normer och rekommendationer för vilka ljudnivåer som
bör tillåtas i olika sammanhang. I vissa länder, bl. a. Västtyskland, Finland, Sovjetunionen
och Norge har man infört maximigränser när det gäller buller från motorfordon.
I likhet med vad statens institut för folkhälsan föreslagit anser undertecknade
att liknande gränser bör införas i Sverige.

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

Bullerskadorna inom industrin har ökat, och det är angeläget att få fram godtagbara
mätnormer och åtgärder till skydd mot skadeverkningar för de anställda.
Minskning av industribullret måste ske genom konstruktionsändringar eller andra
tekniska åtgärder på motorer och maskiner. Ofta försummas utnyttjande av effektiva
ljuddämpningsanordningar som länge funnits att tillgå.

Vad beträffar trafikbuller som verkar störande inomhus torde endast blygsamma
resultat kunna nås genom ökad ljudisolering av byggnader. Framför allt måste
stadsplaneringen utformas sa att bostadshus, sjukhus och pensionärshem grupperas
så att de inte får bullrande trafikleder i det omedelbara grannskapet. Den tunga
genomfartstrafiken bör läggas om där den kommit att gå genom bostadsområden.
Det okynnesbuller från motorfordon som hemsöker bostadskvarteren med jämna
mellanrum torde vara relativt lätt att komma till rätta med genom ökad kontroll.

I en enkätundersökning som genomfördes på ett riksrepresentativt urval våren
1964 ansågs buller från jetplan vara allvarligt störande, endast överträffat av motorcykel
och moped. Ur den synpunkten måste lokaliseringen av flygfälten noga
prövas och flygfält nära eller in på stadsbebyggelse starkt ifrågasättas. Sverige
bör också ta aktiv del i den forskning som bedrivs internationellt när det gäller
ljudbangama från överljudsflyget och dessas inverkan på människor och djur.
Hänsyn till dessa rön måste tas vid övervägande av eventuella överenskommelser
om överljudsplans rätt att utnyttja svenskt luftrum.

Internationellt samarbete

Luft- och vattenföroreningarna kan inte, vilket bl. a. påvisas i Ingeniörsvetenskapsakademiens
årsrapport, handlägges som enbart ett nationellt problem, utan
i växande grad som ett europeiskt och globalt. Som ett omedelbart behov framstår
ett nordiskt samarbete. Den största tätorten i Norden, Köpenhamn, släpper
i likhet med Hälsingborg ut sitt kloakvatten i Öresund utan rening och har först
1967 anslagit en löjligt blygsam summa på 35 miljoner till anläggande av ett låggradigt
reningsverk, dvs. en rening som egentligen inte är något annat än en
estetisk gest då den endast tar bort de för ögat mest stötande partiklarna. Köpenhamn
med omnejd lider redan brist på sötvatten och kan inte självt lösa sitt vattenproblem
lika litet som vi från svensk sida kan hindra nedsmutsningen av vattnet
i Öresund utan samordnade svensk-danska åtgärder.

Den våldsamt ökade dimensioneringen av tankbåtarna till supertanker som
byggs för laster på 500 000 ton och mera, bör bli föremål för internationell prövning.
Andra bedömningar än oljebolagens rent transportekonomiska måste här bli
avgörande. Det kan aldrig ges fullgoda garantier mot olyckor. En större olycka
har redan inträffat: Torrey Canyonkatastrofen. England fick långa sträckor av sin
kust förstörd, fisket i Engelska kanalen är allvarligt hotat och fågellivet är skadat
för lång tid framåt. I England pågår utredning om vidden av de uppkomna skadorna,
och en lagstiftning om supertanker övervägs. Sverige bör aktivt medverka
till sådana internationella överenskommelser som hindrar transporter med

\2 Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968

laster som vid en eventuell olycka åstadkommer skador som, därest de inte är
obotliga, kommer att ha följder under årtionden.

Beträffande luftföroreningarna heter det i IVA:s årsrapport: »Det är vidare
långt ifrån enbart utsläppen från svenska skorstenar som vräker ut 1 miljon ton
svavelsyra per år över Sverige. De förhärskande väst- och sydvästvindarna för hit
avgaserna från de Brittiska öarna och från de stora industriområdena i Nordfrankrike,
Holland, Belgien och Västtyskland.»

»Visserligen utsättes stora delar av Västeuropa och Förenta staterna för motsvarande
begjutning av svavelsyra, men risken för markförstöring är i de flesta
fall långt mindre än under våra av nedisningar skapade speciella geologiska förhållanden;»
säger IVA i sin rapport som tillägger att därför ».. . måste vår regering
nu ta snabba initiativ och driva en aktiv luftvårdspolitik också pa det europeiska
planet.»

Motionärerna finner Ingeniörsvetenskapsakademiens undersökningar väl dokumenterade
och ansluter sig till dess slutsats, att regeringen måste »driva en aktiv
luftvårdspolitik också på det europeiska planet», men vill samtidigt betona, att
den globala karaktären av detta problem inte får användas som motiv för dröjsmål
när det gäller snabba och handlingskraftiga åtgärder på det nationella planet.

Den explosionsartat snabba miljöförsämringen, som är den tekniska revolutionens
baksida och en följd av privatkapitalistisk rovdrift, tvingar samhällets alla
ansvariga organ att med kraftfulla åtgärder möta de livshotande och destruktiva
tendenserna. Ett handlingsprogram för systematiska förebyggande åtgärder kan
genomföras endast genom att starka administrativa och personella resurser ställs
till förfogande för att trygga programmets genomförande. Naturvårdsverket, som
här har en central uppgift, bör ges starkt ökade resurser.

För att få nödvändig koncentration och intensitet kring ett handlingsprogram för
systematiska förebyggande åtgärder anser motionärerna en särskild miljövårdskampanj
önskvärd, omfattande förslagsvis en treårsperiod, åren 1969, 1970 och
1971. En sådan av de ansvariga myndigheterna ledd kampanj skulle i fråga om
organisationsformer och metodik kunna tillgodogöra sig de goda erfarenheterna
från kampanjen för övergång till högertrafik.

Med hänvisning till det anförda föreslås,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om följande:

1. immissionssakkunnigas förslag till lagstiftning förelägges riksdagen
så att beslut kan fattas om dess tillämpning från 1 juli
1968;

2. förslag till lagstiftning som förbjuder användandet av tjocka
svavelhaltiga oljor vid bostadsuppvärmning;

3. förslag till riksplan för anläggande av värmekraftverk;

4. tillsättande av en utredning med uppgift att utarbeta och
framlägga förslag till luftvårdslag;

Motioner i Andra kammaren, nr 37 år 1968 13

5. förslag till lagstiftning om avgasrenare på bensin- och dieseldrivna
motorfordon fr. o. m. 1 januari 1969;

6. förslag till sådan ändring av vattenlagen att varje tätort över
25 000 invånare ålägges att före 1970 ha påbörjat byggandet
av höggradigt reningsverk och att tätort över 100 000 invånare
ålägges att vid samma tid införa rening motsvarande det
s. k. tredje steget;

7. utredning och förslag till sådan ändring av vattenlagen att
fartyg måste vara utrustade med uppsamlingstankar för avfall; 8.

statens naturvårdsverk ges i uppdrag att under åren 1969—
1971 genomföra en miljövårdskampanj som ett led i ett
handlingsprogram för systematiska förebyggande åtgärder
mot miljöförstöring.

Stockholm den 12 januari 1968

C. H. Hermansson (vpk) Axel Jansson (vpk) Henning Nilsson (vpk)
Gustav Lorentzon (vpk) Eivor Marklund (vpk) Gunvor Ryding (vpk)

Erik Karlsson (vpk)

Sven Hector (vpk)