Motioner i Andra kammaren, nr 365 (Motion 1944:365 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 365.

Nr 365.

Av herrar Persson i Stockholm och Hagberg i Luleå, angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser för den statliga bosättningslåneverksamheten.

Giftermålsfrekvensen har under krigsåren undergått en viss ökning. Medan
antalet giftermål åren 1936—40 i medeltal utgjorde 57 510 per år, noterades
exempelvis under 1942 62 386 vigslar. Samtidigt kan det konstateras att ungdomar,
som önska gifta sig, ofta ställas inför betydande ekonomiska problem,
förorsakade bl. a. av den långa värnplikten och upprepade inkallelser till
beredskapstjänstgöring. Med hänsyn härtill ha de statliga bosättningslånen
kommit att få stor betydelse för många unga par. De skulle emellertid kunna
fylla sin uppgift på ett vida effektivare sätt om lånebestämmelserna omarbetades.

Givetvis hälsades det med tillfredsställelse att den övre lånegränsen genom
beslut vid fjolårets riksdag höjdes från 1 000 till 1 250 kronor. Praktiskt sett
har denna höjning emellertid betytt föga. En undersökning av låneverksamheten
under oktober 1943, återgiven i årets statsverksproposition, visar nämligen
att medelbeloppet för utanordnade lån endast utgör 980 kronor. Detta
innebär visserligen en höjning från 855 kronor i oktober 1942, men den är av
så blygsam omfattning att den knappast kan sägas svara mot innebörden i
1943 års riksdagsbeslut.

Det förhållandet, att medelbeloppet ligger flera hundra kronor under den
övre lånegränsen, gör, att bosättningslånen i många fall inte få avsedd effekt.
Den ursprungliga avsikten med lånen var ju att möjliggöra familjebildning
och bosättning på sådana villkor att betungande och oförmånliga avbetalningsköp
skulle kunna undvikas. Men en uppsättning möbler kostar numera
1 200—1 400 kronor och ett någorlunda komplett förråd av husgerådsartiklar
går på 200—300 kronor. Då å andra sidan låneansökningarna ofta beviljas
med endast hälften eller två tredjedelar av högsta lånebeloppet, 1 250 kronor,
torde det stå klart, att låneverksamheten ofta förfelar sitt ursprungliga syfte:
i stället för att tjäna som spärr mot avbetainingsköpen täcka de utanordnade
lånebeloppen knappast mer än kontantsummorna vid köp av möbler och husgeråd
på avbetalning.

Frågan är således om inte bestämmelserna för utanordnandet av bostadslån
borde tas upp till omprövning i syfte att få till stånd en uppmjukning. Det
måste ju vara något galet med de hittillsvarande bestämmelserna, när — som
framgår av besparingsberedningens undersökning av 1941 års ^overksamhet
— det visar sig, att högsta möjliga låndbeloppet sökts av 68,s % av det
sammanlagda antalet sökande, men beviljats endast i 32,5% av fallen. Ännu

Motioner i Andra kammaren, nr 365.

märkligare synes det vara, att man på sina håll utanordnat det ansökta beloppet
obeskuret endast örn det visat sig, att sökanden haft egna pengar sparade,
men kraftigt reducerat det ansökta beloppet i de fall sökandena inte haft
några egna sparmedel.

Det bör understrykas, att om låneverksamheten rätt skall kunna fylla sin
upppgift, böra lånen beviljas med de belopp som sökanden hemställt örn.
Särskilt gäller detta för sådana medellösa ungdomar, som på grund av oregelbunden
arbetstillgång, långvariga inkallelser etc., inte med bästa vilja i världen
kunnat avsätta egna sparmedel för bosättningen. Det torde också på
goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida inte lånen under de första tolv
månaderna borde vara amorteringsfria samt att de göras räntefria. Ett års
amorteringsfrihet samt total räntefrihet skulle vara en värdefull hjälp för låntagarna,
som särskilt det första året efter giftermålet bruka tyngas av en
massa utgifter. För räntefrihet talar i detta fall också den synpunkten, att
låneverksamheten övervägande bör ses som en social välfärdsanordning och
inte som en affär, den där inbringar riksbanken en god ränta.

Med hänvisning till ovanstående föreslå undertecknade,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om sådana
ändringar i gällande bestämmelser för den statliga bosättningslåneverksamheten,
att a) ansökningarna som regel beviljas
med det ansökta beloppet, b) de första tolv månaderna efter
utanordnandet av lån göras amorteringsfria samt c) att lånen
göras räntefria.

Stockholm den 23 januari 1944.

Set Persson.

H. Hagberg.