Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965 (Motion 1965:365 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965

Nr 365

Av herr Heckscher m. fl., om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar.

(Lika lydande med motion nr 307 i Första kammaren)

Företagens finansiering

Det svenska näringslivet har under efterkrigstiden uppvisat ständigt
stegrade produktionssiffror. Företagens anställda och konsumenterna har
dragit nytta av denna utveckling genom bl. a. högre löner och ett i många
avseenden förbättrat och relativt förbilligat varusortiment. Den gynnsamma
utvecklingen har främst burits upp av en hög och stabil efterfrågan från
både den inhemska och de utländska marknadernas sida. Efterkrigsepoken
kan i stort sett karakteriseras som en enda lång högkonjunktur med hög
investeringsnivå och så höga bruttovinster inom industrien att företagen
i regel kunnat finansiera huvuddelen av investeringarna med egna medel,
vilket varit till fördel speciellt för de investeringar som avser produktutveckling
och upparbetande av nya marknader.

Emellertid har läget under de första åren under 1960-talet i viktiga avseenden
starkt förändrats. Den internationella konjunkturomsvängningen
under åren 1960 1961 medförde bl. a. att den tidigare snabba ökningen av

industriinvesteringarna inte kunnat upprätthållas. Härigenom försvagades
en av de viktigaste drivkrafterna i det ekonomiska expansionsförloppet.
Att en allmän konjunkturförsämring trots detta inte inträffade berodde
hl. a. på en höjd expansionstakt i den privata konsumtionen, bostadsbyggandet
och de offentliga utgifterna. Den konjunkturförsvagning som likväl inträffade
kom emellertid att belysa det utomordentligt ömtåliga läge för
den svenska industrien som det höga kostnadsläget skapat.

Svenskt näringsliv befinner sig fortfarande i ett avgjort ogynnsammare
kostnadsläge än flertalet av våra konkurrenter. Redan vid efterkrigstidens
början var vårt löneläge högt, och under senare år har de totala personalkostnaderna,
vilka förutom direkt lön även inbegriper kostnader för ATP,
sjuk- och yrkesskadeförsäkring, semesterersättning och andra sociala förmåner,
stigit väsentligt snabbare än företagens omsättning. Den totala
ökningen av lönesumman inom industrien utgjorde sålunda under perioden
1959 1962 36 %, under det att omsättningen steg med endast 24 %. Nä ringslivet

åsamkas dessutom höjda kostnader genom energiskatten och omsättningsskatten.
Visserligen har även våra utländska konkurrenter fått
successivt höjda arbetskostnader, men genom bättre kapitaltillgång och

Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965 7

raserande av handels- och valutapolitiska hinder har de förmått knappa in
på den svenska industriens tidigare försprång på inånga områden.

Verkningarna av de skärpta konkurrensförhållandena, kännetecknade av
för vissa branscher reducerade vinstmarginaler och avsaktning i försäljningsvolymens
uppgång, har lett till en försvagning av företagens räntabilitet
och därmed investeringsförmåga. Därmed har deras konkurrenskraft
såväl inom landet som på de utländska marknaderna minskats. Den höga
svenska reallönenivån kan hållas endast under förutsättning att produktiviteten
är överlägsen våra konkurrenters. Vi förfogar ej heller längre över
några stora outnyttjade arbetskraftsreserver. Utbudet av arbetskraft genom
inverkan av de lägre födelsetalen under 1950-talet, utbildningens expansion
och den fortsatta förkortningen av arbetstiden kommer tvärtom att
försvåra situationen ytterligare. Skall näringslivets produktivitet stiga även
i framtiden, måste därför huvuddelen av denna produktivitetsstegring
åstadkommas genom en expansion av investeringarna. Eljest finns det
knappast några möjligheter att få fram den snabba uppgång av exportens
volym som är en av förutsättningarna för landets totala ekonomiska
tillväxt.

Även om den svenska ekonomien under senare år befunnit sig i ett skede
av ovanligt stark expansion måste det fastslås att det svenska näringslivets
genomsnittliga räntabilitet gått ned kraftigt under 1960-talet. Denna utveckling
är huvudsakligen föranledd av den ovannämnda stegringen i arbetsoch
andra kostnader och av att kraven på investeringar i förbättrad teknik
och större kapacitet skärpts, vilket i sin tur lett till ökade kapitalkostnader
för företagen. En allt större del av bruttovinsten har därför måst reserveras
för avskrivningar och kapitalränta. Försämrad lönsamhet och lägre
vinstmarginaler har medfört att industriens självfinansieringsgrad starkt
minskat. En sådan utveckling är självfallet ytterst ogynnsam under nu rådande
konkurrensförhållande. Både finans- och penningpolitiken borde i
detta läge bestämt inriktas på åtgärder som syftar till att underlätta en expansion
av främst industriens investeringar, som enligt konjunkturinstitutets
och statistiska centralbyråns beräkningar under 1964 minskade både
i fråga om byggnader och maskiner, under det att alla industriländer utom
Italien och Norge uppvisar den motsatta utvecklingen.

I debatten har ibland hävdats att stagnationen av investeringarna ägt
rum »på eu hög nivå». Ett närmare studium av tillgänglig statistik visar
emellertid att det inte finns någon grund för en sådan uppfattning. Enligt
OECD.s statistik över industriinvesteringarnas nivåförändring 1955—1964
intar Sverige bland tio västeuropeiska industriländer en sjätte plats, samtidigt
som avmattningsperiodens längd är högst avsevärd. Även i fråga om
industriinvesteringarnas andel av de totala investeringarna intar Sverige eu
svag position, i det att industriinvesteringarna 1964 beräknas ha fallit till
ca 20 % av samtliga investeringar, vilket ger Sverige en åttondeplats i den
ovannämnda ländergröppen.

Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965

Även om det finns bedömare som inte anser att den relativa nedgång i
investeringarna som skett under perioden 1961—1964 utgör ett allvarligt
hinder för den ekonomiska expansionen, måste emellertid bestämt understrykas
den risk som ligger i att den minskade självfinansieringen träffat
de typer av investeringar som framför allt borde komma till stånd i ett
läge av hårdnande konkurrens.

En ökad självfinansiering skulle framför allt vara till fördel för exportföretagens
effektivitet och förmåga att anpassa sig till nya marknader. Omständigheter
över vilka vi själva icke råder, såsom den brittiska tullhöjningen
i höstas, visar klart att exportindustrien är i stort behov av finansiellt
utrymme både för att öka kapaciteten och för att kunna företa påtvungna
och nödvändiga omställningar på världsmarknaden. En ökning av självfinansieringsgraden
framstår alltså som synnerligen angelägen från hela
samhällets synpunkt. Det är därför beklagligt att statsmakternas åtgärder
under senare år mer förhindrat än underlättat för företagen att med egna
medel svara för sina investeringar. Detta har dessutom skett under en tid
då det förelegat betydande svårigheter att öka näringslivets externa finansiering
på grund av regeringens ingripanden på kapitalmarknaden. Den omfördelning
av kreditgivningen från näringslivet till bostadssektorn med en
halv miljard kronor som skedde under år 1964 är ett belysande exempel på
statsmakternas bristande vilja att tillgodose näringslivets behov av kapital.

Även de skattepolitiska åtgärderna i form av strängare avskrivningsregler
och lagervärderingsbestämmelser drabbar flertalet tillverkningsföretag hårt,
framför allt de medelstora och mindre företagen (familjeföretag) som ju
icke är i stånd att i någon större utsträckning utnyttja den långfristiga kapitalmarknaden.

Man nödgas tyvärr konstatera att de senare företagens insatser uppmärksammats
alltför litet av regeringen. Detta är speciellt beklagligt, inte minst
därför att underleverantörerna börjar utgöra ett nödvändigt komplement
till de större företagen.

Genom den stora betydelse som de mindre och medelstora företagen har
och genom att den långfristiga kapitalmarknaden icke kan utnyttjas av
dem borde det vara angeläget att genom olika åtgärder underlätta och stimulera
deras verksamhet. Framför allt bör följande förslag beaktas:

1. Rätt till avsättning till självfinansieringsfond

2. Avskrivning på återanskaffningsvärdet beträffande maskiner

3. Gynnsammare värdeminskningsavdrag i fråga om byggnad

4. Gynnsammare regler vid varulagervärdering

5. Avskaffande av dubbelbeskattningen

6. Avdragsrätt för avsättning till familjeföretagares egen pension

7. Effektivare regler om resultatutjämning

8. Lägre arvsskatt

9. Ändrat avskrivningsunderlag beträffande skogsvägar.

Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965

Rätt till avdrag vid beskattning för avsättning till självfinansieringsfond

Företag som drivs av fysiska personer under enskild firma har genom
beskattningsreglerna otillräckligt utrymme för självfinansiering, då de
saknar rätt att vid beräkning av nettointäkt av rörelsen verkställa avdrag
för avsättning till investeringsfond liksom till pensionsstiftelse med bibehållande
av medlen i rörelsen. Dessa företags möjligheter till självfinansiering
är i regel små, då de på grund av ringa rörelsekapital har varulager
som endast medger små möjligheter att bygga upp dolda reserver. Anläggningstillgångarna
medger i regel likaledes små möjligheter till självfinansiering
genom avskrivningar.

En utväg att undvika att dessa företag diskrimineras jämfört med aktiebolag
och ekonomiska föreningar vore att medge företagen rätt att ur rörelsens
överskott avsätta medel till i bokföringen öppet redovisad självfinansieringsfond.
Dylikt avdrag bör medges företag som redovisar rörelsens
resultat enligt bokföringsmässiga grunder och med upp till 10 % av årsvinsten,
dock högst 5 000 kr. per år, varjämte fondens totala storlek maximeras
till 50 000 kr. och en tidsgräns om 10 år föreskrivs för dess återförande
till beskattning, varvid företaget äger rätt att tillämpa reglerna om ackumulerad
inkomst.

Rätt till skattemässig avskrivning på återanskaffningsvärdet beträffande
maskiner och inventarier

Företagens självfinansieringsmöjligheter skulle förbättras om de skulle
medges rätt till avskrivning å maskiners och inventariers återanskaffningsvärde.
Avskrivning på sådana tillgångars historiska anskaffningsvärde medför
att de samlade avskrivningarna i tider av fallande penningvärde är
otillräckliga för anskaffning av ett mot den avskrivna tillgången svarande
nytt inventarium.

Under den fria avskrivningsrättens tid kunde kapitalförtäring undvikas
om företaget besatt tillräckligt avskrivningsunderlag och uppvisade ett
bruttoresultat som medgav större årliga avskrivningar och alltså en förkortad
avskrivningstid. Genom att den fria avskrivningsrätten togs bort har
de företag som är skyldiga att följa kommunalskattelagens bestämmelser
om redovisning av intäkt från rörelse kommit i ett sämre läge. Att avskrivning
på återanskaffningsvärdet är en företagsekonomiskt korrekt redovisningsprincip
illustreras bl. a. av att postverket, statens järnvägar och televerket
sedan länge tillämpar denna princip.

Eftersom det inte är möjligt att beräkna en tillgångs framtida återanskaffningsvärde
får ett schablonmässigt förfarande tillämpas. Erfarenhetsmässigt
vet man att prisstegringen under ett inventariums ekonomiska
yaraktighetstid rör sig om 25 ä 30 %. En avskrivning å 120 % av den ursprungliga
anskaffningskostnaden skulle sålunda ge ett i stort sett tillfredsställande
resultat.

10 Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965

Gynnsammare regler vid värderingen av varulager vid beskattningen

Ett handels- och produktionsföretag måste hålla ett varulager vars storlek
står i en viss relation till rörelsens omfattning. Det i lagret investerade
kapitalet är lika hårt bundet som kapital investerat i anläggningstillgångar.
En uppskrivning av varulagrets värde utgör en helt fiktiv vinst, då företaget
inte lämnar en mot denna bokföringsmässiga vinst svarande högre avkastning.
En sådan uppskrivning reducerar alltså företagets kapital.

Det är framför allt de mindre och medelstora företagen som har stora
svårigheter att anskaffa riskvilligt kapital och som också drabbas hårdast
av lagervärderingsbestämmelserna. En återgång till de bestämmelser som
gällde vid 1960 års taxering är alltså i hög grad motiverad.

Gynnsammare avdragsregler i fråga om byggnad i rörelse

Avdrag för värdeminskning å fastighet som används i rörelse får ske
medelst årliga värdeminskningsavdrag om i regel 2 å 3 % av taxeringsvärdet
beträffande fabriksbyggnader. De svenska bestämmelserna framstår vid en
internationell jämförelse som synnerligen restriktiva. I t. ex. Danmark får
man under de fyra första åren av avskrivningsperioden avdrag för inte
mindre än 50 % av anskaffningsvärdet, varefter återstoden får avdragas
under loppet av 20 år. Även Norge och Finland har väsentligt generösare bestämmelser
än de som gäller i Sverige.

En byggnad som används i rörelse undergår under de första åren av
dess livslängd en förhållandevis större värdeminskning än under återstoden.
Avskrivningsreglerna bör därför vara anpassade efter byggnadens ekonomiska
livslängd och icke efter dess fysiska varaktighet. En modifiering av
avskrivningsrätten efter dessa riktlinjer skulle ge en riktigare bild av företagens
verkliga resultat och bättre möjligheter till konsolidering.

Successiv avveckling av dubbelbeskattningen för aktiebolag

Svenska aktiebolags vinster är föremål för dubbelbeskattning genom att
deras vinster först beskattas hos aktiebolaget självt varpå den återstående
delen av vinsten som därefter utdelas beskattas hos den som lyfter utdelningen.
Detta gör företagen obenägna att genom nya emissioner söka dra
till sig riskvilligt kapital. I vissa länder, t. ex. England, medges aktiebolagen
avdrag för den del av vinsten som utdelas, medan i Västtyskland den del
av vinsten som utdelas träffas av en lägre skattesats än den del som fonderas.
Skälet för en differentiering är att man vill öka tillströmningen av
långsiktiga sparmedel till kapitalmarknaden samtidigt som man önskar
nå en spridning av de riskvilliga kapitalinsatserna. I Sverige förekommer
endast en tillfällig och mycket begränsad rätt till avdrag för utdelad vinst.

Dubbelbeskattningen diskriminerar det riskvilliga kapitalet hårt genom
de höga förräntningskrav den ställer på de företag som är hänvisade att
söka tillgodose sitt kapitalbehov på aktiemarknaden. Dubbelbeskattningen
bidrar till att konservera den nu rådande företagsstrukturen genom att ny -

Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965

etablering av företag försvåras utom i form av dotterbolag till redan existerande
företag, som dessutom har möjlighet att anskaffa kapital via den
långfristiga kreditmarknaden. En successiv avveckling av dubbelbeskattningen
vore därför angelägen för att åstadkomma en ökad nybildning av
företag och en aktivare konkurrens.

Flertalet aktiebolag är familjebolag eller s. k. egenföretag, för vilka en
successiv avveckling av dubbelbeskattningen till en början torde komma
att få ringa betydelse, eftersom de på grund av den betungande dubbelbeskattningen
sällan redovisar vinst. Detta medför att det endast finns ringa
intresse för placering av riskvilligt kapital i dessa företag. En avveckling av
dubbelbeskattningen bör alltså genomföras för att dessa företag skall kunna
beredas tillgång till emissionsmarknaden och därmed möjlighet till en effektivare
kapitalförsörjning.

Problemet kan lösas genom att under en övergångstid aktieutdelning upp
till en viss procent görs avdragsgill vid beskattningen, varigenom tillträdet
till kapitalmarknaden underlättas. En sådan reform skulle även främja
en spridning av det riskvilliga kapitalet på ett större antal ägare.

Rätt till avdrag vid beskattning för avsättning till delägares pension inom
familjebolag

För aktiebolag föreligger rätt att skattefritt avsätta medel till pensionsfond
för inom bolaget anställda personer. Denna rätt föreligger emellertid
ej beträffande avdrag för pension till huvuddelägare i familjebolag. Det är
emellertid tillåtet för bolaget att, sedan vederbörande avgått från sin tjänst,
ta fonden i anspråk för att ge honom pension. Att i förväg avsätta medel
härför är emellertid ej tillåtet. I fråga om ATP är bolag skyldigt att betala
in premier även för huvuddelägare som är verkställande direktör, varför
det vore rimligt att avsättningar finge göras även om bolaget ville ordna
tilläggspensionering. Andra företag än familjebolag har sådan rätt beträffande
alla i företaget anställda. Undantaget beträffande delägare motiverades
ursprungligen med de möjligheter till missbruk som ansågs föreligga
i familjebolagen. Denna motivering är emellertid icke längre hållbar, eftersom
den omständigheten att pensionsstiftelser står under allmän tillsyn
tillsammans med övriga bestämmelser för pensionsstiftelser utgör en fullt
tillräcklig garanti mot missbruk.

Vidgade möjligheter till resultatutjämning vid beskattningen

Resultatutjämningens princip är i varje fall delvis godtagen genom beslut
av 1962 års riksdag. Rörelseidkare som något år redovisat förlust på
sin verksamhet har rätt att utjämna denna mot vinst som uppkommer under
något eller några av de följande sex åren. För att full rättvisa skall nås
krävs emellertid en allmän resultatutjämning och ej enbart eu förlustutjämning.
Egna företagares inkomster beskattas hårdare då inkomsten in -

Motioner i Andra kammaren, nr 365 år 1965

flyter ojämnt under olika år, varför beskattningen bör bringas i bättre överensstämmelse
med skatteförmågan.

För företagare inom skogsbruk finns nu möjlighet till resultatutjämning
genom rätten att göra avsättning till skogskonto. Motsvarande möjlighet
bör öppnas för den i jordbruk verksamme.

Avskrivningsunderlaget beträffande skogsvägar

Enligt beslut av 1962 års riksdag infördes rätt till avdrag för värdeminskning
å skogsvägar av inkomst från jordbruksfastighet, innebärande att en
tredjedel får avskrivas med 10 % per år.

I jämförelse med den metod som tidigare tillämpats, nämligen att medgiva
avdrag med 8 kr. per löpmeter för det beskattningsår utgiften avser, innebär
beslutet en försämring. Fördelningen i tiden på 10 år av allenast ‘/j av
anläggningskostnaden ger ett mindre avdrag även i det fall, att tredjedelen
motsvarar de åtta kronorna. Det bör vidare uppmärksammas, att då statsbidrag
utgått för anläggande av skogsväg, 8-kronorsavdraget tillämpats
oavkortat, varför förslaget även i detta hänseende ger ett sämre resultat.

Det synes vara obestridligt att den speciella verksamhet som skogsbruket
utgör ger anläggandet av skogsvägarna en annan ekonomisk karaktär än
vad som regelmässigt förstås med grundförbättring. Det värdehöj ande momentet
saknas väsentligen då fråga är om skogsvägar. Anläggandet av skogsvägar
är i särskild grad förknippat med själva produktionen och äger ofta
i och för sig icke något värde. En begränsning av avskrivningsunderlaget är
därför mindre befogad för skogsvägarnas del än då fråga är om annan
grundförbättring. Enligt vår mening bör anläggningskostnaden till större
delen inräknas i avskrivningsunderlaget. Detta behövs även för att inte
åstadkomma ett avskrivningssystem som i ekonomiskt hänseende ger sämre
resultat än det hittills tillämpade. Vi föreslår att avskrivningsunderlaget bestämmes
åtminstone till */3.

Med stöd av ovanstående hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t genom vidgade direktiv till allmänna skatteberedningen
måtte ge denna i uppdrag att utreda frågan
om en successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Stockholm den 27 januari 1965

Gunnar Heckscher
Rolf Eliasson
Hans Nordgren

Tage Magnusson
Bo Turesson

Gösta Bohman

Karin Wetterström

Leif Cassel
Eric Nilsson

ESSELTE AB. STHLM 63
455546