Motioner i Andra kammaren, Nr 358

Motion 1937:358 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

1

Nr 358.

Av herr Hage, angående genomförande av effektivare
ockerlagstiftning.

Genom ett flertal notiser i pressen — främst huvudstadspressen —
har sedan ett flertal år tillbaka i det ena tidningsnumret efter det andra
den svenska allmänhetens blickar på ett alldeles särskilt sätt kommit
att fästas på det faktiska förhållandet, att den lagstiftning, som vi äga
här i landet mot ocker och ockrare av olika slag, är synnerligen otillfredsställande
och icke på något sätt har den effektivitet, som är önsklig,
då det gäller att komma åt de parasitära utväxter på samhällskroppen,
som kallas ockrare.

En stockholmstidning, som med uppmärksamhet följt denna fråga,
offentliggjorde för en del år sedan en del »ockraretariffer», vilka använts
av ockrande långivare, och ifrågasatte rent av, om ej i verkligheten
vår lagstiftning på detta område är sådan att »myndigheterna
stå maktlösa mot ockrare».

Tidningen ifråga säger med anledning härav: »Tyvärr ser det ut som
om föga vore att göra. Ockerlagen är sådan, att det fordras stark och
vältalig bevisning, innan man kan skrida till aktion.»

Tidningen hade bl. a. vänt sig till en på området sakkunnig person,
vilken yttrade sig i saken på följande sätt: »Givetvis har polisen både
befogenhet och skyldighet att ingripa, där ocker förekommer, men
fallen måste vara klara. Där ocker påvisas, som är straffbart enligt
svensk lag, skall polisen ingripa och gör det naturligtvis också. Man
Ilar dock sett, att uppfattningen örn fallens brottslighet inte alltid är
densamma ens hos de dömande myndigheterna. I ett par ockermål har
det hänt, att rådhusrätten frikänt de åtalade, medan hovrätten med
ändring av underrättens utslag dömt svaranden till kännbara straff.

Man har också exempel på att tilltalade i ockermål gått fullständigt
fria, även där saken förefallit klar. Det har inte funnits bevisning om
att ockraren varit medveten örn låntagarens nödläge och lagen fordrar
bevis!»

Det finns mycket som talar för, att det just är den omständighet,
som i sistnämnda rader beröras, som är huvudorsaken därtill, att ocker
ej kan bestraffas, även där allmänna folkmeningen bestämt och utan
några skiljaktigheter i uppfattningen säger ifrån, att ocker verkligen
föreligger.

Så påstods det exempelvis av tidningspressen vid ett tillfälle under
år 1927, utan att detta sedan bestreds, att en person för en lånfången

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 4 sami. Nr 338—339.

1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

summa fått betala en låneränta av ända upp till 400 % per år, och det
konstaterades vid utredningen av den Cederborgska svindelaffären att
72 % var »en allmänt förekommande räntesats». Men underrätten kunde
ej fälla för ocker ens i dessa mycket flagranta fall.

Sedan ovan nämnda händelser bragt diskussionen i frågan igång,
konstaterades det från ett flertal håll, att ocker av olika slag förekommer
i större utsträckning i vårt land än vad man förut haft anledning
att antaga — utan att det är, med den lagstifning som nu existerar,
möjligt att beivra nämnda brottsliga verksamhet.

Ett flertal kända jurister tillfrågades örn deras uppfattning i frågan
och förklarade bl. a. att det är en tämligen riskfri näring att vara procentare
i Sveriges land samt att nuvarande ockerlag är tämligen illusorisk.

Utgångspunkten för dessa förklaringar från juristhåll var bl. a. den
omständigheten, att rådhusrätten i Stockholm på sin tid, till allmän
förvåning för den allmänna opinionen i landet, meddelade frikännande
utslag i ett då mycket omtalat mål mot direktör Carl Frunck, vilken
ställts under åtal i samband med det Cederborgska fallissemanget.
Rätten fann därvidlag visserligen, att vad direktör Frunck mottagit
och betingat sig som ersättning för till den Dietrichsonska firman lämnade
försträckningar märkligen överstigit vad som i varje särskilt
fall kan kallas skälig ränta. Men likväl syntes det rätten, att Frunck
icke kunde mot sitt nekande vara lagligen övertygad att lia vid beloppens
mottagande vetat eller insett och ej heller i betraktande av
omständigheterna i målet bort inse, att firman Dietrichson befann sig
i trångmål eller att Cederborg vid försträckningarnas upptagande
handlat lättsinnigt. Sålunda kunde Frunck icke anses lagligen förvunnen
att lia gjort sig skyldig till ocker, varför rådhusrätten icke kunde
bifalla åklagarens i målet förda ansvarstalan.

Med anledning av detta utslag uttalade sig, som förut nämnts, ett
flertal jurister örn vår nuvarande ockerlagstiftning samt örn behovet
av att densamma snarast reformeras till större effektivitet.

Så t. ex. yttrade sig en känd jurist, advokaten D. Bergman i Abenius
& Forssners advokatbyrå, på följande sätt örn spörsmålet: »Det svåraste
hindret för lagens effektiva tillämpning är givetvis de ytterst
stränga bevisfordringar den ställer på åklagarparten och som i regel
äro nästan omöjliga att fylla. Lagen fordrar icke blott ett objektivt
bevis, att mer än skäliga förmåner betingats, utan förutsätter även en
s. k. subjektiv bevisning, nämligen att den som betingat sig dessa förmåner
skall fia vetat örn, att den låntagande varit i trångmål. Att vederbörande
verkligen varit övertygad örn att låntagaren varit i trångmål
är ju praktiskt taget nästan omöjligt att bevisa. Han kan ju helt
enkelt säga: Det förstod jag ej.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

3

I fortsättningen av sitt yttrande framhöll nämnde jurist, att en effektivare
lag ej behöver hindra legitim låneverksamhet, och framhöll
i nämnda hänseende följande: »En eventuell ändring av lagen borde,
enligt min mening, gå i den riktningen, att straff skulle följa, där någon
betingat sig sådana förmåner, att han skäligen bort lia förstått,
att låntransaktionen betingats av låntagarens trångmål, lättsinne eller
oförstånd. Man skulle med andra ord nöja sig med den objektiva bevisningen,
då man givetvis av denna i många fall kan fullt tydligt
sluta sig till, att sådana omständigheter förelegat, att långivaren ej
kunnat vara i okunnighet örn låntagarens betryckta läge. Härpå erbjuder
ju Cederborgsaffären belysande exempel.»

»Man får emellertid», fortsätter nämnde advokat, »mycket noga akta
sig för att genom en ändrad lag lägga hinder i vägen för den fullt legitima
låneverksamhet som ofta kan röra sig med provisioner, som för
den oinvigde måste förefalla orimligt höga. En person kan t. ex. för
sin affärsverksamhet, utan att vara på obestånd, behöva ett visst kapital
på någon tid. Är hans kredit dålig, kan anskaffandet av detta kapital
ofta vara förenat med betydligt arbete, och låneförmedlaren bör
då givetvis betalas för detta arbete, mera ju svårare arbetet varit. Men
att begära en skälig ersättning för arbetet med lånets anskaffande är
en sak. En annan sak är att sedan vid varje omsättning av lånet begagna
sig av låntagarens trångmål för att utan något motsvarande arbete
ideligen mjölka denne på drygt tilltagna provisioner, såsom man
just nu sett färska exempel på. För en förståndig domare bör det vid
en effektivare lag icke erbjuda några svårigheter att skilja mellan
dessa båda arter av låneverksamhet.

Man måste alltså anse att ockerlagen, i det skick den nu befinner
sig, är dels ineffektiv, dels odifferentierad, i det den icke uttömmande
behandlar den brottsform det här gäller och icke på ett klart sätt utsöndrar
dem, som den verkligen åsyftar att träffa.»

En annan jurist, advokaten Gunnar Wallberg, uttalade, på förfrågan
av Dagens Nyheter, den uppfattningen, att ockraren nu har alla
utsikter att gå fri. Han förklarade, att hans erfarenhet varit, att 1901
års ockerlagstiftning i praktiken visat sig vara av synnerligen ringa
betydelse.

»Det är ju något som man känner till från alla ockermål», sade hr
Wallberg, »att utsikterna för svaranden att gå fri äro ju i allmänhet
synnerligen stora. Det är ytterst få som bli fällda, och att detta icke
kan ur allmän synpunkt anses tillfredsställande är ju alldeles tydligt.»

Även advokaten Wallberg framhöll att »som lagen nu är skriven,
fordras full bevisning, att den åtalade verkligen vetat örn låntagarens
genom ekonomiska trångmål, lättsinne eller oförstånd iråkade nödläge.
Det är en mycket svår bevisplikt, som därigenom åligger åklaga -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

ron. Vad särskilt åtalen tor ocker i samband med Cederborgsaffären
beträffar, så är det ju uppenbart, att den bevisskyldighet som ålegat
åklagaren varit mycket svår att fullgöra.»

Ytterligare en jurist, advokaten J. A. Hultman, förklarade, att det
nore alldeles nödvändigt med en effektivare lagstiftning mot ocker.

»Vår ockerlag», yttrade hr Hultman, »är i sitt nuvarande skick alldeles
otillfredsställande. Som den nu är skriven är det så gott som
omöjligt att få en ockrare fälld. Lagen är alltså fullkomligt illusorisk,
och det är alldeles nödvändigt att vi få en ny lagstiftning på detta område.
Man kan faktiskt säga, att vi icke ha någon ockerlag.»

Så långt uttalandena i juristkretsar mot den nuvarande ockerlagen!

Huru äro nu de lagbestämmelser utformade, mot vilka dessa anmärkningar
rikta sig, och vad kan göras för att åstadkomma bättre
möjligheter till beivrande av dessa missförhållanden?

I förstnämnda hänseende må det erinras örn, att huvudbestämmelserna
i vår nuvarande ockerlag (lagen 14 juni 1901) lyda på följande sätt:
»Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd
med gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller
lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,
vilka märkligen överstiga vad som efter omständigheterna
kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att överenskommelsen
har sken av avtal örn annat än försträckning eller anstånd med betalning,
för ocker straffad med böter från och med tjugofem till och med
ett tusen kronor eller med fängelse i högst ett år, där ej å förbrytelsen
straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Lag samma vare, där någon, som förvärvat fordran, den han visste
vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker eller till annan
överlåter större del av fordringen än efter lag skall utgå.»

In handelsbalken finnas dessutom motsvarande bestämmelser, gående
ut på att avtal av här karakteriserad art äro ogiltiga.

Det är, såvitt man kan se, de ovan nämnda bestämmelserna örn att
ocker endast föreligger, då man begagnar sig av någons trångmål eller
dylikt för att taga hög ränta och den omständigheten att det skall vara
mycket stark bevisning för att kunna konstatera detta, som göra, att
lagbestämmelserna komma till mycket liten nytta för att fälla en
ockrare.

Inom en annan lagstiftning, där en liknande bestämmelse mot ocker
förekommit, nämligen inom hyreslagstiftningens område — där undertecknad
under gångna riksdagar haft särskild anledning att syssla
med denna fråga — voro ockerbestämmelserna, så länge de existerade,
utformade så, att man för att kunna konstatera befintligheten av ocker
fordrade, att utkrävaren av hög hyra skulle »ha insett eller bort inse»,
att den krävda hyran var uppenbart oskälig, vilken formulering av

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

5

lagen också resulterade uti, att lagbestämmelserna ifråga endast i
mycket ringa omfattning kommo till användning, och detta även, där
rent vanvettigt höga hyrespriser fordrades och betalades.

Hos lekmannen och den stora allmänheten kan aldrig den uppfattningen
gå in i medvetandet, att straffbart ocker föreligger endast under
här givna förutsättningar. Undertecknad har också givit uttryck
åt denna uppfattning genom att på sin tid påyrka en omformulering
av den förut existerande hyresockerbestämmelsen i överensstämmelse
med den uppfattning, som här framförts. Detta yrkande blev emellertid
avslaget av riksdagen.

Emellertid har sedermera denna fråga örn det s. k. hyresockret upptagits
till utredning i det att Kungl. Maj :t under år 1936 åt fem sakkunniga
uppdragit att utreda frågan örn åstadkommande av en reformerad
hyreslagsiftning, varvid nämnda sakkunniga även fått i uppdrag
att utreda frågan örn åstadkommande av en lagstiftning mot hyresocker.

Frågan örn åstadkommande av effektivare lagbestämmelser inom
ockerlagstiftningen i övrigt har däremot icke ännu avancerat så långt,
att man — såvitt man nu vet — kan inom den närmaste tiden förvänta
sig lagreformer inom området. Och dock har det nu förflutit 9 år sedan
riksdagen år 1928 på grund av en motion av undertecknad avlät en
skrivelse till Kungl. Majit med begäran, att Kungl. Majit ville låta
verkställa utredning, huruvida och på vad sätt en effektivare lagstiftning
mot ocker vid försträckning må kunna komma till stånd. Nämnda
riksdagsskrivelse resulterade, enligt vad undertecknad förvissat sig
örn, däri, att man från ett flertal myndigheter inhämtade yttranden
örn lagstiftningens behövlighet och lämplighet samt örn de vägar, på
vilka man skulle kunna tänka sig framskapandet av en dylik lagstiftning.
Undertecknad har för några år sedan i justitiedepartementet
tagit del av de yttranden, som inkommit, och har därvid konstaterat,
att visserligen en del myndigheter avstyrkt en lagändring på området,
främst med hänsyn till att de icke ansett sig kunna visa på några
lämpliga utvägar för åstadkommande av en effektivisering av lagstiftningen
ifråga. Däremot kunde man också konstatera, att ett betydande
antal myndigheter anslöt sig till tanken på en lagstiftning samt
pekade på vissa utvägar, vilka borde prövas.

Härvid antyddes även att man kunde ha anledning att observera,
vad man inom utländsk lagstiftning åstadkommit inom här nämnda
område. Med detta uttalande torde vederbörande väl främst ha syftat
på den lagstiftning, som lär existera i England, där man efter upphävande
av en förut existerande lagstiftning örn tillåten maximiränta
vid lån snart fann, att frånvaron av en sådan lagstiftning möjliggjorde
grova missbruk, isynnerhet där möjligheterna att erhålla kredit voro

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

bristfälligt organiserade. Inom nämnda land tillgrep man då en restriktiv
lagstiftning, som närmast bestod i att stadga anmälningsskyldighet
och registreringstvång för att söka begränsa rörelsefriheten för yrkesmässiga
penningutlånare. Allt detta enligt en författare i Nordisk
Familjebok, professor Bergendal, vilken under uppslagsordet »Ocker»
även meddelar, att i Tyskland en viss restriktiv lagstiftning utformats
inom nämnda område. Så vitt undertecknad kunnat utröna resulterade
emellertid den här nämnda utredningen — företagen inom justitiedepartementet
med anledning av 1928 års riksdagsskrivelse — icke i
något annat än att frågan lades åt sidan.

Emellertid har sedan denna tid frågan om åstadkommande av en
effektivare ockerlagstiftning alltjämt kunnat betecknas som en aktuell
fråga på grund av ständigt inträffade och i pressen refererade fall av
ocker.

Det skulle ha varit önskligt, örn man här kunnat in extenso referera
vad som i olika pressorgan — främst i Stockholmspressen — under de
senaste tiderna skrivits i denna fråga. Undertecknad, som klippt en del
av nämnda pressuttalanden, skall emellertid med hänsyn till utrymmet
inskränka sig till att endast referera en del rubriker, som angiva vad
saken rör sig om. Här följa några sådana utplockade under 1936 ur
några stockholmstidningar:

»OBLYGA OCKBABMETODEB BLOTTADE I POLISRAPPOBT
700 procent för lan — Offret tvingades som säkerhet lämna checker

utan täckning.»

»STOCKHOLMSDAM POLISANMÄLER ÅTTA LÅNGIVARE

FÖR OCKER.

Fick betala 700 % ränta.»

FEM PERSONER OCKERANMÄLDA.

Checker utan täckning togos som extra säkerhet.

Efter anmälan av ett kvinnligt kanslibiträde har kriminalpolisen
verkställt en utredning under vilken fem personer, en ingenjör, en
mäklare, en disponent och två bankirer, blivit hörda örn anklagelse för
ocker.»

»150 KR. DROGOS AV PÅ 500 KRONORSLÄN.»

»NY LÅNGIVARE TOG 185 KRONOR I RÄNTA PÅ NYTT 500

KRONORSLÄN.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

7

*Ockerkassa tar normalt 33 procent
Legitimt lånebehov tillgodoses ej i Stockholm.

En ränta på 100 kr. för ett lån på 300 kr., som amorteras under ett år
— det kan med skäl kallas ocker. Det är ett faktum att affärer av detta
slag äro mycket vanliga i Stockholm.»

»DARCK VAR I OCKRARNAS KLOR.

På flera av de växlar, vilka diskonterats av privatdiskontörer i Stockholm,
har ingenjör Darck fått betala 40 proc. ränta.»

»PANTBANKERNAS OCKER PÄ NÖDEN

Elva procent och gratisaktier har styrelsen för Stockholms pantaktiebolag
kunnat glädja aktieägarna med.»

»BANKKREDITEN OCH OCKRARTRAFIKEN.

Bankernas lånepolitik och omotiverat stränga krav på privatmannen
som lånesökare lia oupphörligen uppmuntrat en ohygglig degenererande
och ekonomiskt fördärvbringande smygtrafik, nämligen ockramas
föraktliga verksamhet.»

Ockerfrågan är alltså allt jämnt i högsta grad aktuell.

Enligt vad som uppgivits också inom justitiedepartementet har frågan
örn åstadkommande av en skärpt lagstiftning mot ocker i någon
omfattning åter varit föremål för övervägande under föregående år. Då
emellertid det ej kunnat av trontalet eller på annat sätt inhämtas, örn
någon framstöt i denna fråga är att förvänta vid innevarande riksdag,
tillåter sig undertecknad — motionär i frågan vid 1928 års riksdag
— att åter till riksdagen framföra ett yrkande örn att 1928 års riksdags
begäran örn en utredning måtte effektueras.

Jag tillåter mig alltså att åter påyrka utredning om, huruvida icke
vår ockerlagstiftning kunde, särskilt med hänsyn till vad ovan anförts,
behöva en omarbetning, så att den kunde dels bliva till någon nytta
för beivrande av ocker, dels komma att stå mera i överensstämmelse
med allmänna oponionens uppfattning örn vad som verkligen menas
med ocker.

Möjligen kan man härvidlag invända, att ockerlagstiftningen antagligen
kommer att upptagas till behandling som ett resultat av en pågående
strafflagstiftningsutredning. Men häremot kan invändas, att
vad som nu inträffat, giver en antydan örn att det skulle vara ömkligt,
att denna del av lagstiftningen hastigare bragtes till en reformering
än vad som kommer att ske, örn man skall vänta på resultatet av
hela den ovan nämnda lagstiftningens utformande.

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

Möjligen kan man även säga, att denna ockerlagstiftningsfråga är
svår och invecklad att lösa. Men härpå måste svaras, att samhället i ett
sådant fall som detta ej får erkänna att det ingenting förmår. Tvärtom
måste lagstiftningsarbetet inför det faktiska förhållandet att ocker i en
icke ringa utsträckning bedrives i olika former i samhället (penninglåne-ocker,
varuprisocker, hyresprisocker m. m.) fortast taga upp denna
fråga till en ingående granskning för att söka göra vad som kan göras

— liksom lär skett i några utländska stater — för att beivra och kraftigare
kriminalisera ockret.

Härvidlag kan det visserligen erkännas, att utredningen i frågan
nu kan något begränsas till omfattningen, sedan frågan örn hyresockret
gjorts till föremål för särskild utredning. Men även örn nämnda
utredning nu kan inskränkas till frågorna örn låne- eller försträckningsocker
samt till frågan örn det s. k. sakockret — d. v. s. ocker,
som äger rum i annat sammanhang än vid beviljande av kredit t. ex.
genom att någon till oskäligt lågt pris kontant inköper föremål, som
ägaren till följd av nödställd belägenhet ser sig tvungen att avyttra

— så torde utredningen likväl få en betydande omfattning.

Av en motionär begär man med rätta, då han påyrkar en utredning
örn åstadkommande av en lagstiftning på ett område som detta, att
motionären åtminstone framkastar några antydningar örn huru han
tänker sig den åsyftade lagstiftningen.

Alltså, det må då utsägas, att en väg framåt borde kunna vara:
Ökade straffsatser vid ocker. Detta kan icke minst motiveras därmed,
att straffet för ocker i vår lagstiftning (böter eller högst ett års fängelse)
är vid jämförelse med utländska föreskrifter anmärkningsvärt
lågt — detta enligt förutnämnde professor Bergendal i artikel i Nordisk
Familjebok (under uppslagsordet: »ocker»).

Men en höjning av straffet kan knappast vara tillräckligt för att
uppnå verklig effekt med lagstiftningen.

En större effektivitet vid beivrande av ocker borde ytterligare kunna
nås genom borttagande eller mildrande av bestämmelserna örn
bevisskyldigheten att den åtalade begagnat sig av den andra partens
trångmål för att utkräva den högre ersättningen. Alltså bör en omvärdering
i lagstiftningen ske av hela begreppet ocker i denna riktning,
vilket också påyrkats av ett flertal jurister, som framgår av förut
nämnda uttalanden.

Men utöver detta skulle man nog också kunna tänka sig, att beivrande
av särskilt låneränteocker kunde ske — på sätt skett främst
i England (se professor Bergendah här förut nämnda uppgift) —
genom att även privata långivare ställdes under sträng uppsikt och
kontroll av någon myndighet, som handhade den kontrollen på ett
diskret och förnuftigt sätt, men tillika hade befogenhet att effektivt

Motioner i Andra kammaren, Nr 358.

9

skydda de lånsökandes intressen, event, genom registreringsskyldighet
av låneuppgörelser samt genom ständig inspektion.

Under hänvisning till denna motivering hemställes alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t ville låta utreda, huruvida, i vilken
mån och på vilket sätt en lagstiftning må kunna
komma till stånd, som innebär möjlighet att på ett
bättre och effektivare sätt än vad som nu är fallet beivra
och bestraffa ocker av olika slag, samt för riksdagen
fortast framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 24 januari 1937.

Ernst Hage.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

4 sami.

Nr 358—369.

-lf !7. •! Lilli''! ;7 i*« «xf *;>''!* i ii;

; > i \ AS ;

■: .*;■) ■j‘v -v - -''i::-. »" •. -

, ''Ki !>.-J ifl« •»»’./ Ii:, j t tiri .71 ■ f , ><7, • < 1> »l’>. P i

i *!{•;..: „\r • ;:;ii!o /i". : 1 ur/''

lii.* ■ , .

i -