Motioner i Andra kammaren, nr 353 (Motion 1951:353 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 353.

Nr 353.

Av herr Nihlfors m. fl., om utredning rörande möjligheten av att
vid inplacering av de statligt anställda i det statliga
lönesystemet tillämpa eu systematisk metod för arbetsvärdering
m. m.

Sedan ett par år har i vårt land förts diskussion om möjligheten av att
som grund för avvägning av lönerna inom närmast industriföretagen införa
en systematisk arbetsvärdering. Från både arbetsgivare och arbetstagarhåll
har intresse visats för frågan. Vid arbetarnas Arosmässa i november
1949 var sålunda arbetsvärderingen ett diskussionsämne. På arbetsgivarsidan
har en kommitté sysslat med frågan. I utlandet har på många håll
arbetsvärdering införts, bl. a. i Finland inom en grupp industrier. I Sverige
har åtminstone vid ett större företag, Surte glasbruk, efter lokal överenskommelse
införts arbetsvärdering. I Uppsala har för de kommunalanställda
utförts en arbetsvärdering, vars resultat givit viss ledning vid förhandlingar
mellan staden och de anställdas organisation i samband med övergång till
statlig löneplan.

Arbetsvärdering är i och för sig intet nytt. En viss värdesättning av de
krav olika arbeten ställa på sina utövare äger som regel rum för att få
en grund för den inbördes avvägningen av lönerna. Det nya och vad som
anses ligga i begreppet arbetsvärdering är att en värdering av mer systematisk
natur göres av de fordringar, som arbetet ställer på den anställde
ur olika synpunkter såsom behärskande av yrket, ansträngning ur såväl
fysisk som psykisk art, utbildning, ansvar och arbetsförhållanden m. m.
Genom att efter lämpligt system poängsätta de olika faktorerna erhålles ett
underlag för klassificering av arbetet och vissa riktvärden att användas vid
löneavvägningen. Vid ackordsarbeten kan man sålunda härmed få en viss
norm för de s. k. ackordsriktpunkternas relativa läge. Det är att observera,
att här är fråga om värdering av arbetet och ej av den som utför arbetet.
Det är sålunda ej fråga om någon mätning av produktionsresultatet eller
en meritvärdering, som härutöver tillkommer vid lönesättningen.

Flera invändningar kunna givetvis resas mot arbetsvärderingen och dess
olika former. Det är därför ganska naturligt, att de stora organisationerna
på arbetsmarknaden inta en avvaktande hållning samtidigt som frågan är
föremål för studium och prövning. Det är självfallet vare sig önskvärt eller

Motioner i Andra kammaren, nr 353.

möjligt att på statlig väg rekommendera något system för hur lönesättningen
skall gå till på allmänna arbetsmarknaden. Härom ha arbetsgivaroch
arbetstagarorganisationerna allena att träffa avtal.

Staten själv är emellertid den största arbetsgivaren i landet. I det statliga
lönegradssystemet är enligt riksräkenskapsverkets årsbok för år 1950
inplacerade i runt tal 180 000 befattningshavare, vartill komma några tusental
arvodister med löner, som nära ansluta sig till viss löneklass inom
lönegradssystemet. Med ungefär tioåriga intervaller företagas s. k. tjänsteföjrteckningsrevisioner,
varvid justeringar kunna ske i fråga om vissa
tjänstemannakategoriers inplacering i systemet. Men dessa justeringar äga
rum utan att någon systematisk metod för arbetsvärdering tillämpas. Åtminstone
har någon sådan metod icke offentliggjorts. Vid nu pågående revision
ha som en nyhet tillkommit förhandlingar med löntagarorganisationerna,
som fått tillfälle inkomma med sina krav på ändrad placering för
olika grupper.

Otvivelaktigt skulle det vara värdefullt om staten för egen del toge upp
frågan om en mera systematisk arbetsvärdering. Stora grupper av statliga
befattningshavare anse nämligen sina arbetsuppgifter felvärderade med
hänsyn till ansvar och sysselsättningens art. De hysa därför misstro mot
det nuvarande tjänsteförteckningsrevisionssystemet. Man har anledning
ifrågasätta, om inte vissa arbeten — t. ex. där tungt kroppsarbete ingår eller
inom socialvården nytillkomna arbetsuppgifter — vanemässigt nedvärderats,
kanske beroende på en eftersläpning i sättet att bedöma dessas betydelse
för det moderna samhällsmaskineriet. Speciellt den många gånger
låga värderingen av arbetsuppgifter, som skötas av kvinnor, har, som känt
är, varit föremål för stark kritik. Ansvar och utbildning bli vidare säkerligen
många gånger ej rätt värderade.

Vi tro oss inte kunna påstå, att en arbetsvärderingsmetod skulle kunna
utarbetas, som fyller kraven på fullständig objektivitet, men bör på väsentliga
områden förutsättningar finnas att ett mera objektivt resultat nås än
med nuvarande förfarande. Om statsverket för egen del lät utreda dessa
problem, skulle utredningsmaterialet även i någon mån kunna tänkas
vara till gagn även för parterna på den privata sektorn av arbetsmarknaden.

Den föreslagna utredningen bör icke hindra fullföljandet av det arbete,
som anförtrotts åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

I samband med en undersökning om arbetsvärderingen borde även övervägas
lämpligheten av ett permanent organ för fortlöpande tjänsteförteckningsrevision.

IJnder hänvisning till vad ovan anförts anhålla vi,

att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer, att en förutsättningslös
utredning verkställes om möjligheten av att vid

Motioner i Andra kammaren, nr 353.

inplacering av de statligt anställda i det statliga lönegradssystemet
tillämpa en systematisk metod för arbetsvärdering
samt undersöka lämpligheten av ett permanent organ för
fortlöpande tj änsteförteckningsrevision.

Stockholm den 26 januari 1951.

Folke Nihlfors.

Bengt Sjölin. Sigfr. Nordkvist.

Gerda Höjer.

Margit Vinge. Brita Elmén.

Daniel Wiklund
i Stockholm.

Sven Gustafson A. Widén.

i Göteborg.

Ragnhild Sandström. Bertil Ohlin.

Iduns tryckeri, Esselte AB. Stockholm 1951

116110