Motioner i Andra kammaren, nr 34 (Motion 1953:34 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 34.

Nr 34.

Av herr Lindberg, om höjning av hemvärnschcfernas arvoden.

Enligt vad som framgår av statsverkspropositionen, fjärde huvudtiteln
punkt 37, har rikshemvärnschefen föreslagit en höjning av årsarvodena för
kretshemvärnschefer från 110 till 200 kronor, för hemvärnschefer i hemvärnsområden
med högst hundra hem värnsmän från 165 till 400 kronor
samt för övriga hemvärnschefer från, beroende på antalet hemvärnsmän,
250 resp. 330 kronor till 600 kronor, innebärande en total kostnadsökning
med 250 400 kronor.

Civilförvaltningen, som ansett skäl tala för en höjning av arvodena, har
-—• utan att taga närmare ställning till beloppens inbördes storlek förordat
en höjning av anslaget med 100 000 kronor.

Departementschefen har förklarat, att han icke kan tillstyrka någon höjning
av ifrågavarande arvoden, detta under hänvisning till att dessa med
anledning av penningvärdets fall fr. o. m. innevarande budgetår höjts med
10 procent. Oavsett att denna ringa höjning av arvodesbeloppen ingalunda
utgör någon skälig kompensation för penningvärdets fall bör vid handläggandet
av denna fråga främst beaktas, att ifrågavarande arvoden redan
från början dvs. vid hemvärnets tillkomst, till följd av de då rådande förhållandena,
beräknades avsevärt i underkant. Det krävdes vid den tidpunkten
icke mer än en så att säga symbolisk ersättning för en arbetsinsats,
vars omfattning man för övrigt saknade någon erfarenhetsmässig uppfattning
om. Stundens allvar och den allmänna försvarsinställning den födde
gjorde ersättningsfrågan vid den tidpunkten mindre betydelsefull. I och
med att en stabilisering nu har skett, i så måtto att hemvärnet blivit en
permanent organisation och en del av armén, har ett i viss mån annorlunda
läge uppstått beträffande ersättningen för ifrågavarande hemvärnschefers
arbetsprestanda i försvarets tjänst. Icke så att den goda hemvärnsanda,
som en gång grundades, skulle ha försvunnit. Den andan består alltfort
men bör å andra sidan icke av staten för all framtid utnyttjas för att erhålla
arbetsinsatser till oskäligt lågt pris. Ja, på många håll har det visat
sig, att arvodet icke ens täckt de personliga utgifter, som hemvärnscheferna
åsamkats vid uppehållandet av befattningen i fråga. Många exempel kan
sålunda anföras, då dessa chefer fått avstå löneinkomster för både en och
två dagar per månad med hänsyn till de krav som hemvärnstjänsten ställt
på dem.

Motioner i Andra kammaren, nr 34.

Upprepade avslag i arvodesfrågan måste sålunda från hemvärnsmännens
sida tolkas som en orättvisa från statsmakternas sida, detta så mycket mer
som arbetsbördan för ifrågavarande hemvärnschefer genom ökade uppgifter
för hemvärnet enligt krigsplanläggningen och därav följande ökat fredsutbildningsarbete,
avsevärt stigit med åren.

Hemvärnsbefälhavarnas riksförbund har också å krets- och hemvärnschefers
vägnar vid skilda tillfällen framfört krav på en höjning av arvodena.

Rikshemvärnschefens äskanden, som dock understiger de från hemvärnshall
framförda önskemålen, har sålunda fullt stöd från deras sida, som
har att fullgöra ifrågavarande mångahanda arbetsuppgifter. Rikshemvärnschefens
motivering, som delvis redan givits uttryck för i det ovan
anförda, får särskild tyngd genom påpekandet, att rekryteringen av lämplig
personal för ifrågavarande befattningar inom hemvärnet med tiden
alltmer försvårats. Även jämförelsen med andra fritidsarbetande i liknande
befattningar, exempelvis inom civilförsvaret, utfaller till nackdel för
hemvärnet. Det är visserligen väl förståeligt, att departementschefen vid
behandlingen av äskandena å fjärde huvudtiteln funnit erforderligt att
företaga begränsningar och nedskärningar, men det kan dock på goda
grunder ifrågasättas, om det är tillrådligt att år efter år hålla nere en
utgiftspost, som går ut över en personalkategori, som låt vara med frivilligheten
som anställningsgrund nedlägger ett så avsevärt arbete för hembygdsförsvarets
upprätthållande och stärkande.

Hemvärnet är en »billig» del av armén, men endast under förutsättning,
att billighetens krav icke eftersättes.

Det synes därför vara fullt befogat, att arvodena nu höjes i minst den
omfattning rikshemvärnschefen föreslagit.

På grund av vad ovan framhållits tillåter jag mig hemställa,

att riksdagen ville höja kretshemvärnschefernas arvoden
till 200 kronor, samt

att hemvärnschefernas arvoden höjes till 400 kronor i
områden med högst 100 hemvärnsmän och inom övriga
områden till 600 kronor.

Stockholm den 20 januari 1953.

Carl Lindberg.