Motioner i Andra kammaren, Nr 338

Motion 1938:338 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 338.

1

Nr 338.

Av herr Llindqvist m. fl., angående ändring av 2 §
första stycket i kungörelsen angående handel med
farmacevtiska specialiteter.

I två likalydande motioner år 1935 (nr 180 i första kammaren, väckt av
herr Nordborg, Göteborg, samt nr 344 i andra kammaren av herr Per Pehrsson,
Göteborg) föreslogs sådan ändring av § 2 i Kungl. Maj:ts kungörelse
angående handel med farmacevtiska specialiteter av den 15 juni 1934, att
paragrafen skulle komma att garantera, att en legitimerad läkares recept
under alla förhållanden skulle kunna expedieras från svenska apotek.

Paragrafen i fråga har följande lydelse: »Farmacevtisk specialitet må icke
försäljas med mindre specialiteten är upptagen i ett för ändamålet fört
register. Å medicinalstyrelsen ankommer att pröva fråga örn specialitets
registrering. Registret föres hos styrelsen. För att biträda styrelsen vid
prövning av registreringsärenden skall finnas en nämnd, bestående av fem
ledamöter, vilka utses av Kungl. Maj:t efter hörande av styrelsen och kommerskollegium.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat, äger styrelsen
medgiva försäljning av sådan icke registrerad specialitet, som till sin verkan
skall prövas av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller varav viss person
visas vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd.» I motionerna föreslogs
följande ändrade lydelse: »Farmacevtisk specialitet må icke försäljas,
utom på av legitimerad läkare utfärdat recept, med mindre specialiteten är
upptagen i ett för ändamålet fört register.»

Ifrågavarande motioner avslogos i båda kamrarna. Det tillfälliga utskott,
som behandlade motionerna, stödde sitt avslagsyrkande huvudsakligen på ett
yttrande från svenska läkarsällskapet, vari framhölls, att det licensförfarande,
som finnes stadgat i mom. 3 av § 2 av ifrågavarande kungörelse, innebar en
möjlighet att tillgodose det ändamål, som motionerna avsågo att trygga.

Den erfarenhet, som vunnits av lagens verkningar under de gångna åren,
torde emellertid få anses lia bekräftat, att den lagändring, som föreslogs i
de nämnda motionerna, är synnerligen av behovet påkallad. Det har nämligen
visat sig, att medicinalstyrelsen i många fall avslår ansökningar örn
licens för expediering av legitimerade svenska läkares recept å svenska apotek.
Redan den omständigheten, att svenska medborgare skola behöva söka licens
för att få ett läkarrecept expedierat, förefaller att vara en absurditet. Saken är
emellertid så mycket allvarligare, som medicinalstyrelsen ej sällan avslår licensansökningar
enligt ifrågavarande lagrum, vad beträffar båda grupperna av
licensärenden, som däri omnämnas, alltså ansökningar från läkare att få inköpa
medel för prövning av deras verkan samt ansökan från viss person, som
styrkt sitt behov av ett visst läkemedel med hänsyn till sitt hälsotillstånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 4 sami. Nr 338—340.

262 38

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 338.

Den utväg, som öppnar sig i dylika fall av vägrad licens, är att överklaga
medicinalstyrelsens beslut hos Konungen. En rad dylika överklagningsärenden
ha förekommit de sista åren. I vissa fall har Kungl. Majit stadfäst
medicinalstyrelsens avslag, och därigenom har definitivt fastslagits, att
svenska medborgare vägras inköpa den medicin, som deras läkare åt dem
föreskrivit. I andra fall har medicinalstyrelsen efter lång skriftväxling i
ärendena funnit för gott ändra ej beslutet örn licensvägran men väl beslutet
örn vägrad registrering, varigenom varan frigivits. Därigenom ha vi fått upprepade
exempel på, att medikament en tid varit helt bannlyst från den svenska
läkemedelsmarknaden och icke ens fått utlämnas mot ett läkarrecept men
efter en viss dag åter blivit fritt och får köpas av vem som helst utan läkarrecept.
Och detta utan att något nytt i sak tillkommit. Det synes endast i
inlagor till Konungen ha visats, att medicinalstyrelsens motivering för avslag
å registrerings-, respektive licensansökan varit så svag, att styrelsen
funnit för gott kapitulera. Att dylika strider måste föras för att åt sjuka
svenska medborgare rädda läkemedel, som de behöva, är emellertid upprörande.

Det gäller framför allt licensansökningar för inköp av sådana läkemedel,
som redan varit föremål för behandling med avseende på sin registrering och
därvid förvägrats registrering, som givit anledning till dylika licensstrider.
Då man sammanställer olika remissyttranden, som avgivits i dylika ärenden,
frapperas man av att någon genomgående princip knappast varit normerande
för styrelsens ståndpunkt. Således säger styrelsen i ett yttrande av den 22
juli 1936: »Jämlikt § 2 i Kungl. Maj:ts kungörelse angående handel med
farmacevtiska specialiteter den 15 juni 1934 äger medicinalstyrelsen utan
hinder av stadgandet i paragrafen medgiva försäljning av icke registrerad
specialitet, som till sin verkan skall prövas av viss läkare, veterinär eller
tandläkare eller varav viss person visas vara i behov med hänsyn till sitt
hälsotillstånd. Av bestämmelsen framgår icke att icke ett sådant medgivande till
försäljning bör kunna lämnas, även sedan en ansökan örn registrering varit föremål
för handläggning och såsom i föreliggande fall blivit avslagen.»---

»På grund av vad här anförts, anser styrelsen, att möjligheten att erhålla
läkemedel för prövning på farmakodynamisk verkan alltid bör vara öppen.»
Trots detta principuttalande lär medicinalstyrelsen i flera fall ha avslagit
dylik ansökan örn licens för prövning av läkemedel på farmakodynamisk
verkan, sedan den förut avslagit ansökan örn detta läkemedels registrering.
I ett senare daterat yttrande av den 30 november 1936 säger specialitetsnämnden
inom medicinalstyrelsen: »Enligt nämndens uppfattning bör

dispens icke givas för sådana varor, som vägrats registrering såsom farmacevtisk
specialitet.» Denna nämndens mening har medicinalstyrelsen gjort
till sin egen i ett remissyttrande av den 26 februari 1937.

Alltså har medicinalstyrelsens ställning till dessa licensärenden växlat.
Det vill synas, som om den rigorösa tillämpning av bestämmelsen, som specialitetsnämnden
förordat den 30 november 1936, upphäver ändamålet med
hela licensförfarandet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 338.

3

Upprepade gånger ha de framkomna olägenheterna, som blivit en följd
av denna nya lagstiftning, varit uppe till debatt i riksdagen. Här må endast
anföras slutorden i det yttrande, som herr Höglund i Stockholm höll den 25
april 1936 (andra kammarens protokoll nr 27/1936): »Tendensen är således
ganska tydlig. Medicinalstyrelsen upphäver sig själv till absolut auktoritet
över alla fria utövare av läkarkallet i vårt land, även när det gäller enbart
att vetenskapligt pröva halten av vissa medikamenter. Jag kan inte finna
annat än att detta är allt för långt gående konsekvenser, som kammaren och
riksdagen säkerligen inte hade förutsett, då denna lagstiftning kom till stånd
1934. Saken kunde kanske varit annorlunda, i fall till medicinalstyrelsens
förfogande hade stått något större vetenskapligt institut för en närmare
analys av dessa ting, men den har nu endast en relativt liten nämnd till sitt
förfogande. Jag tror, herr talman, att det är av en viss vikt, att kammarens
och jag hoppas även regeringens uppmärksamhet riktas på, att denna lagstiftning
fört med sig helt andra konsekvenser än som säkerligen de flesta av
riksdagens ledamöter velat vara med örn, örn de kunnat förutse, att lagen
skulle tolkas på detta sätt. Jag hoppas, att regeringen efter det påtalande,
som här skett vid åtskilliga tillfällen, har sin uppmärksamhet fäst på saken
och även kommer med ett initiativ till rättelse, varom icke få väl enskilda,
som redan tidigare visat sig intresserade av saken, förnya sitt initiativ.»

Man kan ifrågasätta, örn icke vårt land vore bäst betjänt med, att hela
denna lag avskaffades. Den goda verkan, den möjligen medför, hade vi förut
redan på privat initiativ fått till stånd. Kontroll av läkemedlen utövades
nämligen av apotekens kontrollaboratorium. Alla, som äro berörda av lagens
verkningar i allmänhet, läkarna, apotekarna, läkemedelsfabrikanterna ha
blivit lidande genom lagen.

Förslaget till denna lag var framlagt av apotekssakkunniga av år 1931,
vilkas uppdrag förnämligast gällde utredning av möjligheter att nedbringa
prisen på läkemedel. De sakkunniga hade menat, att kontroll över handeln
med farmacevtiska specialiteter kunde vara »ett beaktansvärt led i möjliga
åtgärder för minskande av allmänhetens utgifter för läkemedel», och därför
hade ett lagförslag utarbetats för denna detalj i den stora fråga, som de hade
sig förelagd, och utbrutits ur utredningsuppdraget i sin helhet.

Lagen angavs alltså vara avsedd bli ett steg på vägen till förbilligande av
läkemedlen. Även i det avseendet torde den emellertid vara förfelad. Läkekonsten
torde vara det mest internationella av allt, och de bästa läkarna föreskriva
den bästa medicinen oavsett dess ursprung och pris. De sjuka veta
förvisso, att de bästa läkarna liksom de bästa medikamenterna äro det för
dem billigast, oavsett priset för stunden. Detta är livets realiteter. Följden
av lagen har dock blivit, att fabrikanterna få erlägga dryga avgifter även
medan preparaten vänta på registrering, vilket ju kan draga åratal. Dessa
avgifter få i sista hand allmänheten betala. Lagen synes ha skapat en ny
mellanhand mellan fabrikanten och konsumenten och därmed fördyrat varan.

Denna lag synes alltså helst böra definitivt likvideras. Insikten därom är
möjligen dock ännu ej tillräckligt allmän, för att man skulle kunna förvänta sig,

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 338.

att kamrarna befinnas villiga att redan innevarande riksdag fatta beslut
därom. Ett avlägsnande av lagens olämpligaste verkningar kan däremot
uppnås genom sådan ändring i lagens formulering, varigenom stadgas, att
läkarrecept å icke registrerade läkemedel utan hinder av registreringstvånget
få expedieras å apoteken.

På grund av vad som sålunda anförts tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla, att 2 § första
stycket av kungörelsen angående handeln med farmacevtiska
specialiteter av den 15 juni 1934 måtte erhålla följande ändrade
lydelse: »Farmacevtisk specialitet må icke försäljas, utom på
av legitimerad läkare utfärdat recept, med mindre specialiteten
är upptagen i ett för ändamålet fört register.» — Samtidigt skall
tredje stycket av paragrafen bortfalla.

Stockholm den 23 januari 1938.

R. Lundqist. G. Arnemark. Torsten Henriksson.