Motioner i Andra kammaren, Nr 332 (Motion 1942:332 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 332.

Nr 332.

Av herrar Björling och Sundström i Skövde, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210, angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen
av landets försvarskrafter.

I Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter (nr 210) föreslås bland
annat en personalorganisation vid flygvapnet innefattande förutom underofficerare
åtskilliga civilmilitära beställningshavare i underofficers tjänsteklass,
företrädesvis avsedda för arbetsuppgifter inom den tekniska delen av tjänsten
vid vapnet.

Enligt 1941 års försvarsutrednings av Kungl. Majit i princip tillstyrkta
förslag skall det fast anställda manskapet vid flygvapnet uppdelas på ett flertal
yrkesgrenar, nämligen flygplanmekaniker, signalmekaniker, vapenmekaniker,
torpedmekaniker, trupputbildare och expeditionsbiträden samt sjukvårdare.
Rekryteringen av underofficerare skall ske bland stammanskap, som
genomgått underofficersutbildning. Härför skall uttagas lämpligt manskap ur
följande personalgrupper, nämligen flygplan-, vapen- och torpedmekaniker,
som genomgått utbildning till flygförare, signalmekaniker, som genomgått utbildning
till flygsignalist samt trupputbildare och expeditionsbiträden, oavsett
örn flygutbildning genomgåtts eller icke.

Uppdelningen av stammanskapet på yrkesgrenar fullföljes sålunda inte i
underofficersgraderna. Underofficerarna avses huvudsakligen bestrida befattningar
såsom flygförare, flygsignalister, tyg- och vapenunderofficerare, stabsunderofficerare,
underofficerare i trupptjänst samt stationsavdelningschefer.
Vid sidan av dessa beställningshavare, avsedda för mera »militära» uppgifter,
skall för den »tekniska» tjänstens bestridande, förutom i vanlig ordning fast
anställda i förutnämnda yrkesgrenar, finnas ett förhållandevis stort antal överfurirer
samt eivilmilitära mästare och verkmästare.

Anledningen till att särskilda överfurirsbeställningar föreslås inrättade, i
vilka beställningshavarna skola uppbära lön enligt lönegraden Mb 1 i gällande
manskapsavlöningsreglemente samt äga kvarstå intill viss pensionsålder, anges
av 1941 års försvarsutredning vara, att stammanskapet med nuvarande anställningsform
icke kunnat bibringas en högt utvecklad yrkesskicklighet. Överfurirerna
skola genom långvarig anställning och praktisk tjänstgöring bli särskilt
kunniga och rutinerade inom respektive yrkesgrenar. Systemet skall
också enligt försvarsutredningens uppfattning medföra, att flygvapnet på ett
effektivare sätt än hittills skall kunna tillgodogöra sig den omfattande och
dyrbara utbildning, som nedlägges på stammanskapet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 332.

De civilmilitära beställningarna såsom mästare föreslås av Kungl. Majit
företrädesvis skola rekryteras ur överfurirsgruppen. Som kvalifikationsfordran
för tillträde till mästarbeställning uppställes krav på genomgång av en särskild
mästarkurs, vilken av Kungl. Majit föreslås få en varaktighet av omkring
12 månader. Antalet mästarbeställningar är så avvägt, att omkring 30 procent
av överfurirerna, tydligen under förutsättning att dessa beställningar helt
förbehållas överfurirerna, skola kunna vinna befordran till ifrågavarande civilmilitära
"beställningar.

Manskapsrekryteringen till de mera tekniska betonade yrkesgrenarna inom
flygvapnet skall enligt Kungl. Majits förslag i huvudsak ske bland sådana
ynglingar, som vid olika yrkesundervisningsanstalter på särskilda utbildningslinjer
i ett- eller tvååriga kurser förberett sig för vinnandet av fast anställning
inom i första hand yrkesgrenarna flygplan- och vapenmekaniker. För
närvarande pågår genom chefens för flygvapnet försorg särskild utredning örn
yrkesutbildning för ynglingar, som önska anställning vid flygvapnet. De som
vinna fast anställning skola därefter i de olika manskapsskolorna under tre år
erhålla ytterligare specialutbildning för sina uppgifter inom den tekniska
tjänsten, innan de i full utsträckning tagas i anspråk för praktisk tjänstgöring.
Med hänsyn till den avsevärda förbättring i rekryterings- och utbildningsavseende,
som här föreslås, ter det sig egendomligt, att departementschefen med
anledning av ifrågasatt utbyte av viss civil personal vid flygvapnet mot överfurirer
förklarar, att »de erfarenheter, som framdeles vinnas beträffande överfurirernas
användbarhet, böra läggas till grund för ett slutgiltigt bedömande
av denna fråga». Kan ett bestämt avgörande icke nu träffas på denna punkt,
synes tveksamhet beträffande furirernas kvalifikationer och användbarhet vara
än mera befogad. Är resonemanget sakligt grundat, måste den tekniska
tjänsten vid flygvapnet hittills ha byggt på en synnerligen bristfällig organisation.
Å andra sidan synes hittills vunnen erfarenhet icke motivera en sådan
slutsats.

Av de gjorda uttalandena kan den, som närmare studerar den föreliggande
propositionen, alltså lätt få intrycket, att utbildningskraven beträffande
flygvapnets personal i den tekniska tjänsten äro förvånansvärt högt uppdrivna,
men att utbildningen ändock är otillräcklig för att de militära beställningshavarna
i manskapsgrad skola kunna bestrida annat än skäligen enkla
uppgifter inom organisationen. Detta intryck motväges i någon mån av försvarsutredningens
ståndpunktstagande till frågan om den tidigare berörda
mästarkursens varaktighet. Denna föreslogs nämligen av försvarsutredningen
skola omfatta endast sex månader mot av Kungl. Majit nu föreslagna tolv.
Därest denna mästarkurs avses genomgås endast av en del överfurirer, något
som i och för sig får anses naturligt, måste emellertid den i princip av Kungl.
Majit förordade stora överfurirskadern bli relativt dyrbar i förhållande till
den arbetseffekt, flygvapnet kan utvinna av kaderns enskilda beställningshavare.
Detta synes böra medföra, att frågan om ändrad personal- och utbildningsorganisation
vid flygvapnet göres till föremål för närmare utredning.

Motioner i Andra, kammaren, Nr 332.

Föredragande departementschefen framhåller i ett par sammanhang, att det
förefinnes en betydande skillnad mellan stammanskapet vid flygvapnet och
stammanskapet vid övriga försvarsgrenar. Vid behandlingen av frågan örn avvägningen
mellan personal i militär och teknisk tjänst göres sålunda följande
uttalande: »Huvuddelen av stammanskapet viel flygvapnet tjänstgör i teknisk
tjänst, d. v. s. främst under ansvarsfyllt arbete med flygmateriel av olika slag,
och fullgör sålunda icke någon egentlig underbefälstjänst av samma slag, som
förekommer vid exempelvis armén. Hetta förhållande inverkar såväl på stammanskapets
ställning inom vapnet som på dess rekrytering och utbildning.»
Konstaterandet förefaller knappast riktigt, alldenstund en i princip liknande
uppdelning som vid flygvapnet av stammanskapet på olika yrkesgrenar förekommer
också vid marinen, framförallt vid flottan. Här är emellertid samma
yrkesgrensuppdelning principiellt genomförd också i underofficersgraderna
och någon civilmilitär personal i underofficers tjänstklass förekommer icke i
flottans tekniska tjänst. Beträffande den tekniska yrkesutövningen torde
emellertid någon gränsdragning icke kunna göras mellan exempelvis flottans
underofficerare (maskinister eller mästare) och flygvapnets civilmilitära
mästare av olika kategorier. Möjligen föreligger den skillnaden, att flottans
underofficerare i teknisk tjänst erhållit en betydligt bättre utbildning än flygvapnets
civilmilitära mästare i regel hittills erhållit och avses erhålla vid ett
bifall till den föreliggande propositionens förslag i denna del.

Ändamålsenligheten av den vid flottan i här berört avseende tillämpade
personalorganisationen är erfarenhetsmässigt bestyrkt. Het kan därför ifrågasättas,
örn icke en liknande organisation vid flygvapnet skulle vara att föredraga
framför den av Kungl. Maj:t förordade. Het synes som örn den goda
och med civil motsvarande yrkesutbildning direkt jämförbara utbildningen av
flottans tekniska personal skulle ha medfört betydande fördelar i såväl rekryterings-
som effektivitetsavseende. Föredragande departementschefen framhåller
visserligen att arbetsuppgifterna för verkmästare och mästare äro av helt annat
slag än de uppgifter, som åvila den militära personalen av underofficers
tjänstegrad, men argumentet har intet avgörande bevisvärde, ty vid flottan
finnes det obestridligt underofficerare, vilka inom sina yrkesområden ha motsvarande
arbetsuppgifter som flygvapnets civilmilitära personal av underofficers
tjänsteklass.

He civilmilitära beställningshavarna vid flygvapnet torde, vilket också fram
hålles av föredragande departementschefen, i vissa avseenden lia sådana
tjänsteuppgifter, att fordran på allmänmilitära kunskaper måste ställas på
dessa beställningshavare. Hetta är ett av motiven till försvarsutredningens
av Kungl. Hajd förordade förslag, att mästarbeställningarna vid flygvapnet
företrädesvis skola rekryteras ur överfurirskadern. Under sådana förhållanden
synas skälen vara desto mera bärande för att frågan om ändrad personalorganisation
vid flygvapnet göres till föremål för grundlig utredning.

Som ett ytterligare skäl för den av Kungl. Majit förordade utbildnings- och
personalorganisationen vid flygvapnet hänvisas till därav följande förbättring

Motioner i Andra kammaren, Nr 332. 7

av befordringsutsikterna på den tekniska linjen för flygvapnets manskap. De
beräkningsgrunder, som lett fram till denna slutsats synas dock icke vara
hållbara. Kungl. Maj:t beräknar sålunda, att i medeltal 15—20 procent av
stammanskap tillhörande yrkesgrenarna flygplan-, vapen- och torpedmekaniker
skulle kunna vinna befordran till underofficerare och att av återstoden örn
kring 35 procent skulle kunna vinna befordran till överfurirer. Utan kännedom
örn stammanskapets avsedda uppdelning på olika yrkesgrenar kan beräkningens
tillförlitlighet icke helt kontrolleras. Dock må framhållas, att antalet underofficerare
utgör 23.4 2 procent av antalet omsättningsbart fast anställt manskap.
Då stammanskap och underofficerare med hänsyn till avgångsålder m. m. icke
äro direkt jämförbara personalgrupper, torde befordringsmöjligheterna för
stammanskapet i enlighet med hittills vedertaget bruk böra beräknas så, att
den årliga rekryteringskvoten för de bägge kategorierna tages till utgångspunkt.
Yid en genomsnittlig anställningstid av sju år kommer nyrekryteringen
av manskap att omfatta omkring 500 beställningshavare årligen, och
vid en genomsnittlig befordringsålder av 25 år kommer det årliga rekryteringsbehovet
av underofficerare att uppgå till omkring 32 beställningshavare.
Befordran till underofficer torde därför kunna uppnås av 6.4 procent av de
årligen anställda. Räknar man med en genomsnittlig anställningstid av 5 år,
vilket förefaller mera sannolikt, lär befordringsprocenten inte kunna bli högre
än 4.5 7. Enligt i princip samma beräkningsgrund kommer man till det resultatet,
att den befordringsmöjlighet, som erbjudes genom inrättandet av överfurirsbeställningarna,
är långtifrån så gynnsam som i propositionen uppgives.

Här har redan tidigare framhållits, att ett överförande av de civilmilitära
beställningshavarna av underofficers tjänsteklass vid flygvapnet till militära
beställningshavare och en härefter avpassad utbildning sannolikt skulle leda
till ökad effektivitet inom personalorganisationen. Härvid kan man inte bortse
från, att den ur kvalitativ synpunkt förbättrade manskapsrekrytering, som
beräknas erhållas därigenom, att volontärbeställningarna vid vapnet förbehölles
sådana ynglingar, som före inträdet i den militära tjänsten genomgått
yrkesundervisningsanstalternas mekanikerlinje, ännu så länge är en hypotes.
Några praktiska erfarenheter ha inte vunnits, huruvida ifrågavarande ynglingar
verkligen komma att söka sig till flygvapnet. Också av denna anledning synes
effektivitetskravet bjuda, att man närmast inriktar sig på att förbättra utbildningen
inom flygvapnet. Detta torde kunna ske därigenom, att de civilmilitära
beställningshavare, varom här närmast är fråga, genomgå särskild underofficersutbildning
enligt flottans system för att därefter såsom underofficerare
fortsätta tjänsteutövningen inom vederbörlig yrkesgren.

En sålunda ändrad utbildningsorganisation torde icke kunna genomföras
med mindre personalorganisationen rationellt ändras, varvid den principiella
strävan bör vara att minska stamkaderns kvantitet till förmån för dess kvalitet.
Ett av skälen till att vid flygvapnet inte ifrågasättes en så rationell utbildningsordning
för det fast anställda manskapet som vid armén synes vara, att
1941 års försvarsutredning räknat med att stammanskapet skall vara använd -

Motioner i Andra kammaren, Nr 332.

bart för tjänst i lägre befattningar i krigsflygförbanden efter i allmänhet ett
års utbildning. Därest stammanskapet efter denna förhållandevis korta utbildningstid
skall vara användbart i mindre kvalificerade befattningar lär det väl
förhålla sig så, att värnpliktiga med fördel skola kunna utnyttjas för bestridandet
av samma befattningar, helst som utbildningen för dem numera fastställts
till ett år och flygvapnets värnpliktiga uttages under hänsynstagande
till den särskilda lämpligheten för denna tjänst samt utnyttjandet av stammanskap
under alla förhållanden blir dyrbarare än utnyttjandet av värnpliktiga.

Det vill vidare synas som örn utnyttjandet av äldre stammanskap för befattningar
som 2. mekaniker och av överfurirer som 1. mekaniker på samtliga krigsflygplan
skulle innebära ett oekonomiskt tillvaratagande av den personal,
vapnet förfogar över. Utan eftersättande av effektiviteten torde det vara möjligt
att begränsa i vart fall kadern av överfurirer. De härigenom uppkommande
utgiftsminskningarna kunna i stället utnyttjas för att ge den återstående personalen
en så effektiv utbildning som möjligt, varigenom dess arbetsprestanda
och arbetsledarförmåga förbättras. Personalbehovet kan då utan eftersättande
av det säkerhetsmoment, som så långt möjligt bör beaktas, utfyllas med ett
större antal värnpliktiga än vad försvarsutredningen och Kungl. Maj:t i föreliggande
proposition beräknat erforderligt.

På anförda skäl hemställes,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter och med beaktande av i denna motion anförda
synpunkter måtte hos Kungl. Majit anhålla örn närmare utredning
och framläggande av förslag för riksdagen örn ändrad personal-
och därav avhängig utbildningsorganisation vid flygvapnet.

Stockholm den 27 april 1942.

Carl Björling. Walter Sundström,

Skövde.