Motioner i Andra kammaren, Nr 330 (Motion 1938:330 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 330.

Nr 330.

Av herr Hallén m. fl., angående granskningen av biografbilder.

I § 6 i förordningen angående biografföreställningar den 22 juni 1911,
sådan den lyder efter Kungl. Maj:ts kungörelse den 4 oktober 1929,
stadgas: »statens biografbyrå må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande
skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna
verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen.
Biografbilder, som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser
på sådant sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan
kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas.»

Med filmens oerhörda utveckling blir denna granskningsverksamhet
av utomordentlig betydelse. Under år 1937 granskades icke mindre än
1,258,856 meter film. Filmcensuren omhänderhaves av 3 ordinarie granskningsmän,
vartill kommer en biträdande granskningsman för en viss
kategori av film. Under fjolåret granskades 1,828 filmer, av vilka 24
förbjödos.

Censurens verksamhet, som alltså regleras av ovannämnda § 6 i 1911
års biografstadga, är självfallet av utomordentligt ömtålig art. I stort
sett torde dock kunna sägas, att censuren fullgjort och fullgör sin verksamhet
på ett tillfredsställande sätt. Klagomålen över för långt gående
tolerans eller för långt driven stränghet äro sällan förekommande.

I och med att emellertid filmen når allt högre i teknisk fulländning,
blir dess suggestiva inverkan på åskådarna allt starkare. I alldeles särskild
grad gäller detta ungdomen, som också i större omfattning än
andra åldersgrupper frekventera biograferna. Medan den dramatiska
konsten på teatern ofta kan omedelbart och varaktigt gripa och påverka
åskådaren, torde förhållandet vara annorlunda med filmen. De första
intrycken av en film förflyktigas till synes ganska snart. Mycket tyder
emellertid på, att denna konstart starkt påverkar det undermedvetna
själslivet och att den därför har en oerhörd betydelse för utformningen
av många människors allmänna uppfattning och livssyn. Fran åtskilliga
håll har vitsordats, huru t. ex. vissa amerikanska filmer och filmidoler
även i rent yttre avseende utöva inflytande på en del ungdom
i fråga örn klädsel, sätt att föra sig, uttrycksmedel och dylikt. Det finns
ingen anledning att då förmoda, att den allmänna syn, som dessa filmer

Motioner i Andra kammaren, Nr 330.

förmedla, skall lämna särskilt ungdomspubliken oberörd. Det finns därför
all anledning att söka utröna, hurudan den allmänna tendensen
inom filmen synes vara. Man torde därvid kunna lämna den svenska
filmen utan direkt anmärkning. Även örn den är stadd i en lovande
utveckling i fråga om konstnärlighet och teknisk skicklighet, torde den
näppeligen äga någon suggestiv verkan. Dels lockar dess inhemska,
hemvanda miljö ej på samma sätt som den utländska filmen, dels saknar
den i regel den dramatiska kraft och spänning, som ofta utmärker
utländsk film. En mycket stor del av den svenska filmen — även där
den lämnat pilsnerfilmsstadiet — rör sig på farsens område och verkar
i många fall som ren förströelsefilm.

I fråga om den utländska filmen — kanhända mest den amerikanska
torde förhållandet vara ett annat. Genom sina oerhörda ekonomiska
resurser kan den utveckla en kraft och intensitet, som ökar dess suggestionsförmåga.

Det vore helt visst orätt att påstå, att den amerikanska filmen verkar
demoraliserande. Tvärtom utsändas tid efter annan filmer av mycket
hög kvalité och med ett moraliskt stärkande innehåll. Men det
torde gälla örn film som om propaganda, att örn moraliskt uppfordrande
och moraliskt undergrävande förkunnelser samtidigt äga rum, falla
många människor lättare offer för de destruktiva krafterna än de låta
sig upplyftas av de sedligt starka intrycken. Det är särskilt en tendens,
som alltmer gör sig märkbar i nutiden, och det är den oavbrutet stegrade
brutaliseringen i livsföringen. Slagsmål, kupper, mord och över
huvud taget kriminella inslag i filmen spela en stor roll. Ju mer nutidsmänniskans
liv rationaliseras och standardiseras, desto starkare framträder
då ofta lusten att liksom bryta sig ut ur vardaglighetens enahanda,
att uppleva spänningen och sensationen, ja äventyret. I fantasien
kan nutidsmänniskan genom filmen inträda i denna värld. Till
en viss grad kan det här röra sig om en ganska naturlig psykologisk
reaktion.

Men saken har en allvarlig sida. Tillgripandet av våld för lösning
av konflikter befrämjar uppkomsten av en förenklad och förgrovad uppfattning.
Här föreligger en allvarlig fara. Mångenstädes ute i världen
försiggår en propaganda i massverkans form, där slagord, grov förenkling
av problemen och skattande åt känslotänkande äger rum. Det är
en återgång till primitiviteten i livsföringen. Otvivelaktigt påverkas
även filmen av dessa krafter, och det måste uppenbarligen vara ett allmänt
intresse att skydda ungdomen för inflytelser som medverka till
en brutalisering och förenkling både av åskådningen och livsföringen.

I fråga om filmen torde detta krav kunna med så mycket större bestämdhet
resas, som filmens roll som opinions- och åsiktsbildande makt

Motioner i Andra kammaren, Nr 380.

torde fullt ut kunna mäta sig med de direkt i samhällets tjänst arbetande
uppfostringsorganen.

Frågan blir då, huru samhället bör förfara för att filibakatrånga dessa
icke önskvärda inflytelser. Man har menat, att längre än till stoppande
av filmer, som prisa eller uppmana till lagstridiga handlingar eller i alltför
stötande form skildra brott, kan censuren icke sträcka sig. I ett
fritt kultursamhälle måste man i sista hand lita till upplysningen och
den goda smaken hos allmänheten. Erfarenheten visar emellertid, att
detta resonemang icke håller streck. Filmer av tvivelaktigt värde ur
moralisk synpunkt samla ofta stor publik. Det visar icke minst den
stora förekomsten av s. k. gangsterfilm, vilkas suggererande verkan ej
får underskattas. Ofta ha dessa filmer ett s. k. lyckligt slut i mer eller
mindre sentimental form, varigenom den friar sig för beskyllningen att
verka upplösande på rättsbegreppen. Men även om inga förgripliga
eller anstötliga detaljer kunna utpekas och även om filmen »slutar väl»,
uppbäres den ofta av en mentalitet, som genom att ideligen återkomma
i det långa loppet verkar brutaliserande, förytligande och fördummande.

Med de direktiv, som för närvarande gälla för filmcensuren, kan svårligen
en mera skärpt granskning äga rum. Även är det uppenbart, att
en skärpning av censurens befogenheter är en ytterst allvarlig sak, då
det gäller att å ena sidan skydda konstens frihet och å andra sidan
vidtaga alla erforderliga preventiva åtgärder för att värna örn andlig
sundhet och hälsa. Staten måste dock inse, att denna gränslinje alltid
måste vara rörlig. I tider, då den grund varpå samhällets allmänna
rättsåskådning vilar utsättes för underminerande inflytelser, måste vaksamheten
skärpas, så att icke de i samhällets tjänst direkt ställda uppfostrande
krafterna till sina verkningar neutraliseras av motsatta strömningar.
Även om konstens likriktning måste för ett demokratiskt tänkesätt
vara något förkastligt, måste å andra sidan tron på de goda krafternas
förmåga att hävda sig enbart genom sin blotta existens betecknas
som oriktig. Kulturutvecklingen i flera länder visa på ett skrämmande
sätt, att staten kan vara för optimistisk och godtrogen i sin uppfattning
örn det goda omdömets och den ideella livssynens förmåga att
hävda sig.

Vi mena därför, att filmcensurens befogenheter utifrån dessa här angivna
principer böra utökas. Detta innebär dock en så krävande uppgift,
att man måste taga under omprövning, om icke prövningen och
ansvaret vid denna granskande verksamhet borde förankras hos en mera
representativ församling för de offentliga och de frivilligt verkande krafterna
i folkuppfostrans och bildningsarbetets tjänst. Lika väl som teaterrådet
och konstrådet var på sitt område lia sin uppgift att fylla, så
skulle ett filmråd som avspeglade det allmänna rättstänkandet och den
sunda smaken här helt visst svara mot tidsläget och dess behov.

Motioner i Andra kammaren, Nr 330.

På grund av vad vi sålunda anfört, hemställes,

att riksdagen hos Kungl. Majit ville anhålla om en
utredning örn huru en organisatorisk utvidgning må ske
av statens biografcensurbyrå och i samband därmed taga
under omprövning behovet av vidgade befogenheter för
densamma.

Stockholm den 22 januari 1938.

Ernst Åqvist.
Thorvald Ekdahl.
J. H. Blomquist.
Abel Sundberg.
Oscar Osberg.
Uddo R. Jacobson.
Anders Andersson,

Falkenberg.

Axel Hansson,

Rubbestad.

Carl Björling.
Erik Magnusson.
Aron Gustafsson,

Lekåsa.

E. Gustafsson

i Bogla.

Märta Öberg.
Arthur Gustafson

i Kasenberg.

Folke Ryling.
C. 0. Johanson,

Huskvarna.

Sigurd Lindholm.

Ewald Lindmark.

R. Lundqvist.

Erik Lundbom.

G. Arnemark.

Ivar Pettersson,
Rosta.

Harald Hallén.
Oscar Dahlbäck.
Jones Erik Andersson

i Ovanmyra.

Hildur Alvén.
Gustav Hallagård.
Erik Johansson,

Öckerö.

O. E. Sandberg.
Nestor Hammarlund,
Nils A. Larsson.
Kerstin Hesselgren.
Axel Landgren.
Åke Holmbäck.

Stockholm 1938, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

380437