Motioner i Andra kammaren, Nr 329 (Motion 1919:329 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 329.

Nr 329.

Av herr Hage in. 11., om ändringar i § 52 regeringsformen och §
33 riksdagsordningen.

Vid den författningsreform, som vid sitlidna urtima riksdag i princip
antogs, och varom detta års riksdag skall definitivt besluta, var det
ett gammalt reformkrav, som kom att bliva alldeles förbisett: kravet att
riksdagens kamrar skola själva välja sina talmän. Det har icke saknats
påpekanden från allmänna meningens sida, att detta reformkrav tycks
vara glömt. Detta är desto märkligare, som reformkravet är ett av dem,
kring vilka det folkliga frisinnet i riksdagen sedan länge enats.

I själva verket har detta reformkrav redan en lång tid varit förverkligat
i Sverige. Det var under Frihetstiden, ett politiskt tidevarv,
som genom många svårigheter och misstag arbetade sig fram till en allt
målmedvetnare frisinnad politik, då denna utveckling genom en kunglig
revolution plötsligt stäcktes — ett tidevarv som äntligen börjar röna ett
förtjänt erkännande av den historiska forskningen. Under de reaktionstider,
som sedan följde, fick naturligtvis riksdagen sakna denna självbestämmelserätt.
Men knappt hade, i och med 1866 års representationsreform,
liberalismen segrat, förrän kravet ånyo restes.

År 1872 kom första motionen i frågan. Den fick i konstitutionsutskottet
stöd av män som Viktor Rydberg, Sven Nilsson i Österslöv
och Nils Larsson i Tullus och i andra kammaren av Adolf Hedin. Den
avslogs i nämnda kammare blott av formella skäl och med ogillande av
konstitutionsutskottets avstyrkande motivering. År 1873 väcktes frågan
åter på tal, denna gång i första kammaren och av ingen mindre än
André Oscar Wallenberg. Några utdrag ur dennes motivering äro talande
nog:

Motioner i Andra kammaren, Nr 329.

»Bestämmelsen är i det allra närmaste jämförlig med den gamla
bestämmelsen, varigenom Bondeståndet under ståndsrepresentationens tid
förvägrats utse sin egen sekreterare. Det ligger ett oberättigat misstroende
uti den förutsättningen, att kamrarne eller någondera av dem
skulle hava så liten aktning för sin egen värdighet, att till talman genom
val skulle utses någon, som ej lyckats tillvinna sig allmän aktning
inom och utom riksdagen. Det sätt, på vilket kamrarne utövat sin rätt
att insätta ledamöter i talmanskonferensen, häntyder jämväl därpå, att
kamrarne skola med urskiljning och samvetsgrannhet begagna rätten att
välja talmän.

Enligt § 44 Riksdagsordningen äga utskotten välja sina ordförande
och vice ordförande. På vad grund kan man neka huvudförsamlingarna
en befogenhet, som är tillerkänd deras delegationer?»

Andra kammaren antog denna gång med en rösts flertal ett principuttalande
till förmån för motionen.

År 1884 återupptogs kravet av den kände frihetskämpen F. T.
Borg, dock förgäves. Men år 1891 hade den gamle bonderadikalen Ola
Bosson Olsson i Maglehult bättre framgång. Bland dem, som då röstade
för reformen, märkas lantmannapartister som Dahn, Andersson i Högkil
och Eriksson i Elgered samt andra framskjutna män såsom Lilienberg,
Höjer, Sixten von Friesen, Hammarlund, Fridtjuv Berg, Ernst Beckman
och Arvid Gumselius. Konstitutionsutskottet tillstyrkte förslaget och andra
kammaren antog det med 94 röster mot 86. Riksdagen 1892 hade konstitutionsutskottet
ändrat mening och avstyrkte förslaget, dock med reservation
av bl. a. hrr Hedin, Ljungman och Elowson. Andra kammaren
antog det dock utan votering. År 1893 gick det på samma sätt.
År 1895, då frågan åter kom upp, voro däremot rollerna ombytta: konstitutionsutskottets
flertal — vilket inrymde kända lantmannareprensanter
som Johnsson i Bollnäs och Gyllensvärd — tillstyrkte då motionen, men
andra kammaren avslog den. Tydligen påverkades resultatet av önskemålet
att vinna enighet med första kammaren om en teknisk reform, i syfte
att kamrarna vid förfall för både talman och vice talman skulle få välja
en tillfällig talman; denna enighet syntes nämligen endast kunna vinnas,
om det då hopplösa större reformkravet offrades.

År 1906 återupptogs detta större krav av hr Olsson i Viken. Det
avslogs emellertid av andra kammaren med 99 röster mot 77. Skälet
därtill låg tydligen mest i en passus i motionens motivering, vilken ansågs
innebära ett olämpligt klander mot eu föregående talman.

Alltså har konstitutionsutskottet två och andra kammaren tre gånger
antagit reformen, varjämte den senare två gånger gjort mer eller mindre

Motioner i Andra kammaren, Nr 329.

klara principuttalanden i reformens syfte. Första kammaren har däremot
regelmässigt avslagit reformkravet, vanligen utan votering och utan ett ords
debatt. Har debatt förekommit, har den varit möjligast minimal. Kammaren
har alltså ej nog kunnat inskärpa sin egen omogenhet att välja
talmän, och märkvärdigt nog har den ansett sig böra utsträcka denna
omogenhetsförklaring även till medkammaren. Då nu det förstakammarvälde,
varav detta är ett typiskt utslag, äntligen nått sitt slut, synes det
vara lämplig tid att åter upptaga frågan.

Detta så mycket mer som den svenska riksdagens omyndighet i
förevarande avseende nu mer än någonsin utgör ett kuriosum i en alltmer
demokratisk värld. Vad den folkvalda kammaren angår, så är dess
rätt att välja talmän absolut regel världen runt. De enda nämnvärda
undantagen torde vara Nederländerna och Japan, och även i dessa länder
tillsätter regeringen talmän bland tre av kammaren föreslagna. Märkligt
är, att även i tyska riksdagen, ja i själva ryska riksduman före
världskrigets revolutioner, hade folkrepresentationen rätt att välja talman.
Denna rätt har alltså ansetts statsrättsligt förenlig med den gedignaste
konservatism.

I de »högre» kamrarna äro undantagen från självbestämningsrättens
regel flera. Men de kamrar, där så är fallet, äro ock genomgående byggda
antingen på självskrivenhet, på val av Konungen eller på privilegierad
valrätt. Denna typ håller nu på att försvinna och har ju till och med
faktiskt utdömts i Sverige. Då hör dess bihang, de kungavalda talmännen,
också helt naturligt och logiskt försvinna.

Det reformkrav som här påyrkas utgör icke endast en formfråga
— formfrågor äro för övrigt icke alls att förakta, ty det är ett lika naturligt
som allmänt krav bland folket, att i statsförfattningen innehåll och
form skola motsvara varandra — utan här föreligger också ett sakligt
krav av största vikt. Systemet med kungavalde talmän har visat sig
medföra svåra olägenheter. Till den minsta av dessa har det hört, att
talmännen ofta inför tronen vid riksdagens öppnande uttalat tankar, som
blott delats av ett större eller mindre parti inom riksdagen, men icke av
riksdagen i dess helhet. Redan år 1892 vid urtima riksdagen antydde
den gamle frihetskämpen Arvid Gumselius denna synpunkt, visserligen
med stor, fast något ironisk artighet mot talmannen. Han yttrade
bland annat:

»Under tidernas lopp har det blivit vanligt, att talmännen inför
tronen, utöver de undersåtliga vördnads- och artighetsbetygelserna, om
vilka grundlagen talar, yttrat åtskilligt annat, och det kan nog gå bra,
när man har talmän, som äro vuxna att på stående fot finna det lämp Bihang

till riksdagens protokoll 1919. 4 satnl. 124 käft. (Nr 327—330.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 329.

liga svaret på satserna i trontalet och dessutom tillräckligt känna strömningarna
inom de respektive kamrarne, men tider kunna komma, då man
icke kan påräkna sådana talmän, och därför vore nog bättre, att dessa
tal i allmänhet hölle sig något närmare grundlagens föreskrift.

Som det nu är ställt, får man vid riksdagens öppnande på rikssalen
ej mindre än tre trontal till livs — ett från tronen och två till
tronen, och dessa tre tal få lätt något autokratiskt över sig.»

Flertalet senare hållna tal ha ej jävat detta den erfarne riksdagsmannens
omdöme.

Men det finns värre olägenheter att påtala. Talmannen har ju en
betydelsefull rätt att vägra proposition, och då han, tack vare första
kammaren, i regeln kunnat tryggt påräkna konstitutionsutskottets stöd
vid eventuella tvister med kammaren, har han ock i viktiga fall utövat
denna rätt och därigenom hjälpt regeringen att få igenom förslag, som
eljes kanske ej av riksdagen godtagits. Så skedde år 1900 i fråga om
anslaget till Bodenfästningen. Talmannens hållning ogillades då av kammaren
med 119 röster mot 90 och betecknades av hr Hedin som ett
»beträdande av våldets väg». Vi skola ej yttra oss om var rätten låg i
denna formella fråga. Tydligt är emellertid, att talmannen skulle haft
en vida starkare ställning, om han valts av kammaren. Då hade kammaren
antingen lättare böjt sig för hans utslag, eller ock hade han rättat
sig efter kammaren, och då hade anslagskravet nästa riksdag framförts
i formellt oomstridlig form och vid gemensam votering beviljats utan den
extra biton av bitterhet som nu åtföljde detsamma. Talmannen kände
ock själv djupt det pinsamma i sin ställning och gav uttryck däråt vid
riksdagens avslutning.

Under senare år har det gång på gång väckt en, åtminstone bland
folkets bredare lager, pinsam uppmärksamhet att talmannen mycket oftare
än förr använt sin rätt att nedklubba talare och att denna rätt
särskilt utövats mot socialdemokratiska riksdagsmän. I många fall har
ock nedklubbandets berättigande även inom icke-socialistiska riksdagskretsar
varit mycket omstritt. En gång — det gällde hr A. C. J. Christiernson
— fann sig talmannen själv böra stryka sitt inpass. En annan
gång — det var vid 1908 års riksdag och gällde då en liberal — fann
sig hr Staaff böra hövligt men bestämt kritisera talmannens klubbslag,
och var och en, som då var med, vet att han uttryckte kammarflertalets
avgjorda mening.

Den grundlagsparagraf, talmannen då åberopade, var paragraf 90
regeringsformen. Man har från talmansstolen i strid mot en lika spridd
som naturlig praxis sökt giva denna paragraf en pedantiskt bokstavlig

Motioner i Andra kammaren, Nr 329.

tolkning, som skulle förkväva all yttrandefrihet. Vill liar denna strängare
tolkning i stort sett visat sig omöjlig att genomdriva, men i ett fall, i
fråga om domaremaktens beslut, har den lika envist som ologiskt vidhållits.
Exempel därpå lämnas av hr Fabian Månsson i hans yttrande i
andra kammaren den 12 juni 1917.

Att talmännen i alla dessa fall handlat i fullständigt god tro och
i bästa övertygelse om sin egen opartiskhet ändrar ju på intet sätt omdömet
om den kungavalda talmansinstitutionens skadlighet. Man säger
kanske att eu annan praxis nu inträtt eller inträder. Det är möjligt —
för den närmaste tiden. Men det vore en högst farlig illusion att tro
all möjlighet till reaktion för all framtid vara utesluten. Även under
ett demokratiskt styrelsesätt är ju för övrigt all partiskhet ingalunda utesluten.
Men allt dylikt måste i görligaste mån förebyggas, och därtill
är det just nu behaglig tid.

I fråga om formuleringen synes 1906 års konstitutionsutskotts reservanters
förslag kunna godtagas. Att öka antalet vice talmän till två
har vissa praktiska fördelar. Bland annat öppnas härigenom möjlighet
att låta valet ske proportionellt och därigenom förhindra att ett majoritetsparti
lägger beslag på alla platserna. Alltså yrkas:

att riksdagen måtte för sin del som vilande
antaga följande förändrade lydelse av regeringsformen
§ 52:

Riksdagens kamrar utse var för sig bland sina
ledamöter talman och två vice talmän,

samt följande förändrade lydelse av riksdagsordningen
§ 33:

1. Så snart riksdagen — — — ledamöter angår,
väljer vardera kammaren bland sina ledamöter
talman samt en förste och en andre vice talman.

2. = nuvarande mom. 3.

3. Vid samtidigt förfall för både talmannen och
vice talmännen i någon av riksdagens kamrar utses
o. s. v. (— nuvarande mom. 4).

4. Val av talman och vice talmän skall, därest
i någondera kammaren någon ledamot sådant yrkar,
inom denna kammare äga rum medelst en enda valhandling
samt vara proportionellt. Den som vid valet
erhållit placering, skall förklaras utsedd till talman,
den som kommit näst därefter vid placeringen till förste,

Motioner i Andra kammaren, Nr 329.

och den som därnäst placerats till andre vice talman.
Närmare bestämmelser om valsättet meddelas i särskild
av konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.

Stockholm den 19 februari 1919.

Ernst Hage. Ivar Vennerström. C. O. Johansson.

Sten Berglund. H. Hansson i Rättvik. Christian Ericson.

L. Alvin. Alfr. Werner.