Motioner i Andra kammaren, Nr 325 (Motion 1930:325 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 325.

Nr 325.

Av herr Edberg m. fl., om anslag till undersökningar rörande Norrlands
fornhistoria.

»Varken, ek eller adel trivs norr örn Dalälven», lyder ett gammalt slagord.
Det uttrycket, präglat av en norrlänning, innebär bland så mycket
annat oftast stolthet över att naturförhållandena där norr över äro för
vassa för att amma livets lyxprodukter. Men sett i annat ljus innebär
detta slagord också det bittra medvetandet, att hela det väldiga landet i
norr icke kan bli delaktigt av samma blomstring och samma livsbejakande
möjligheter, som utgöra de södra och till ytan små landsdelarnas behagliga
arvedel.

Denna de naturliga håvornas ogynnsamma fördelning på de olika landsdelarna
är ju självfallen inom det långa, nordsydsträckta Sverige. Förhållandet
visar som känt är sina kraftiga verkningar in i nutidens sociala
och ekonomiska liv, och det anses t. ex. som en självklar sak att tjänstgöring
i övre Norrland skall kompenseras med något slags förmån. Det har gått
in i det allmänna medvetandet, att bara det att leva där uppe i norr ställer
större krav på andliga och kroppsliga krafter än att leva i den södra tredjedelen
av landet, där fem sjättedelar av Sveriges befolkning tränga sig tillsammans.

Det är kanske inte underligt, att vår vanliga uppfattning även örn Norrlands
bebyggande påverkats av dylik tankegång. Att landet sent befolkats,
att det tagits i besittning i brist på bättre och att det skett i en ständig
fattigdoms strävsamma tecken ända till den tid, när de stora naturtillgångarna
började verkligt utnyttjas, alltså långt in på 1800-talet.

Det är också uppenbart, att detta är den historiska uppfattningen. Norrland
har fram till 1800-talets början praktiskt taget icke varit ett sådant
område, som fäst vinningslystnadens ögon på sig. Här lia icke heller uppstått
ätter, som skapat stora jordagods, och landet har därigenom undgått
den ofta ödesdigra uppmärksamhet sådana kunna draga med sig. Här har
icke varit en tummelplats för äventyrare eller utsugare. Här lia icke heller
utspelats stora, i hela landets öden ingripande historiska händelser.

De historiska undantag från denna uppfattning, som vi känna, lia bottnat
mera i enskilda mäns framsynta fantasi än i någon klar förståelse för
Norrlands värde i och för sig självt.

Norrlands utveckling och bebyggande och gränsgivning ha också skett
till största delen utan ingripande från statsmakternas sida, och det är
först med Vasakonungarna vi se tendenser till annat.

Motioner i Andra kammaren,: Nr 325.

Den enda statsmakt, som med en viss konstant målmedvetenhet intresserat
sig för Norrland, har varit kyrkan, och det ser ut, som örn det vore
denna vi ha att tacka för att vi geografiskt-politiskt ha fått så pass stor del
av Nordskandinavien fastnitad i den svenska statskroppen.

Ser man tillbaka så långt som historisk tid räcker, visar det sig å andra
sidan, att Norrland fått utveckla sig friai’e och mer självständigt än alla
andra landsdelar och att de naturlagar, som därvid följts, lättare låta sig
överblicka än söderut. Men detaljerna av de mänskliga åtgörandena äro
svårare att se på grund av den ringa tillgången på urkunder och personhistoria
och därför ytligt sett mindre lockande för forskningen. Den
nyare tiden lämnar oss mer av sådant stoff —medeltiden ger ytterst litet.

Och än mindre är det material känt, som skall föra oss bortom de skrivna
urkundernas tid, in i Norrlands fornhistoria.

Landet för övrigt har under åtskilliga generationer varit föremål för
ett så starkt och målmedvetet arkeologiskt utforskande, att dess förhistoria
kunnat upplinjeras på ett fullt förståeligt sätt. Årligen komma nya
fynd i dagen, ofta genom systematiska utgrävningar, vilka fynd bekräfta
tidigare forskningar eller ytterligare utvidga vår kunskap örn landets forntida
bebyggelse, tekniska och sociala utvecklingar, förbindelser med främmande
länder m. m. Ett oerhört intresse har flammat upp för denna i ordets
bästa bemärkelse så kallade hembygdsforskning, och hand i hand därmed
växer förståelsen för ett rätt vårdande av forntidens minnesmärken.
Utan allt tvivel har fornforskningen bidragit till ett fördjupande av hembygdskänslan
och ett stärkande av det självmedvetande, som är en så mäktig
hävstång i landets utveckling.

Sverige kan skryta med att äga en fornforskning och en av statsmakterna
upprättad och underhållen fornvård, som går tillbaka mer än 300 år
i tiden. Vilken kulturgärning som härmed åstadkommits torde vara uppenbart
för alla, som känna varmt för sin egen bygds utveckling. Det torde
icke vara överord att säga, att varje mansålder under 1600- och 1700-taien
efterlämnat storartade materialinsamlingar till forntidshistorien och att
varje år av 1800- och 1900-talen gett liknande resultat. Dock att märka
—■ för så gott som enbart Götaland och Svealand. Det har arbetats såväl
från privat håll som från universiteten och statens centrala fornvårdsmyndigheter.
Sammanhållning och målmedvetenhet lia under de äldre tiderna
delvis saknats, men enighet har alltid funnits örn målet, hembygdens utforskande
eller landets »glorvyrdighet».

Det är emellertid påfallande, hur litet av de offentliga medlen, som
under de gångna århundradena använts för Norrlands utforskande, samt
hur få de statens tjänstemän varit, som vänt sina steg eller beordrats till
Norrland. Detta är icke sagt som någon anmärkning, och det bör icke heller
utnyttjas som en sådan. Ty saken är lättförklarlig. Orsaken har haft
sin rot i den uppfattning, som här ovan antytts råda örn Norrland, och
framför allt i brist på kunskap, att där kan finnas något att utforska i

Motioner i Andra kammaren, Nr 325.

dessa stycken. Man utgick ju ända in på 1900-talet från att Norrland i
äldre tider haft endast glest strövande lappar till invånare. Vidare låg
och ligger allt fortfarande orsaken i brist på pengar.

Ännu i våra dagar är det ett dyrbart företag att göra en resa bara upp.
till mellersta Norrland för att då inte tala örn övre Norrland och Lappland.
Och en resa i forskningssyfte får dessutom inte bara följa järnvägslinjerna,
utan måste följa långmila vägar och stigar med den kostnad som
därtill hörer. Örn detta känns dyrbart i våra dagar, hur var det då icke
före bilarnas och före järnvägarnas tid? De medel, som staten ger de fornvårdande
myndigheterna, lia varit i sig själva knappa. Det är naturligt, att
man trott sig bäst tjäna sin uppgift genom att hålla sig inom områden, som
lågo nära, när man därtill var övertygad örn att där var det rikaste materialet
och de flesta fornlämningar na. Vilket ju också är fallet.

Detta hindrar dock icke, att just nu målmedvetna och systematiska forskningar
måste göras, innan det är för sent, och innan den alltför stora skillnaden
i vår kunskap mellan norr och söder blir till skada. Jag anser
nämligen, att hembygdskänslan i Norrland just nu har behov av att få det
djupare perspektiv, som endast en rätt uppfattning örn forntiden kan ge
och att det vore till skada örn icke det gavs nu. Och jag menar också,
att vår nu så starkt livaktiga fornvård måste få ordentligt rotfäste även i
Norrland, där i många trakter rätt stor förstörelse pågår av värdefulla
fornlämningar, framför allt på grund av okunnighet och oförståelse inom
bygderna.

Inom den centrala fornvårdsinstitutionen har under tiden från 1600-talets
början och fram till 1800-talets senare hälft på grund av anförda skäl föga
uträttats för utforskande av Norrlands forntid. Det enda som uträttats
och som är värt omnämnande är A. Bureus’ resa 1600—1601 ända upp till
Övertorneå, E. J. Björners arbeten i Medelpad under 1700-talets senare
hälft samt N. R. Broocmans upptäcktsresa genom Hälsingland till Medelpad
1763.

Den långa perioden av fåtaliga norrlandsresor genom statsinstitutionens
tjänstemän brytes med år 1923, från vilken tid nästan årligen någon kortare
undersökning företagits i Norrland, dock mest i Gästrikland. De enstaka
fyndplatser, som därvid undersökts av t. ex. nuvarande antikvarierna
O. Frödin och P. J. Arne samt amanuensen A. Enquist, ha lämnat
goda bidrag till vår kunskap örn Norrland. Vidare har en systematisk inventering
av Gästriklands fornlämningar påbörjats av den sistnämnde.

Långa resor, som kombinerat direkta forskningsuppgifter med tjänsteuppdrag
ha utförts av nuvarande e. antikvarien Gustaf Hallström och ha
omfattat alla Norrlands landskap. Sålunda åren 1907, 1909, 1912, 1913,
1915, 1921—1926, 1929. Större delen av dessa resor ha icke bekostats av
statsmedel och hans senaste resor ha ägnats så gott som uteslutande åt
direkta tjänsteuppdrag.

Motioner i Andra kammaren, Nr 325.

Även i Norrland har emellertid vid sidan av fackmännen trätt fram privata
hjälpare, dock icke på långt när som i landet för övrigt.

En stark sådan privat forskningsentusiasm uppstår sålunda med
utgångspunkt i den Rudbeckianska glansperioden i Uppsala i slutet av
1600-talet. I flera bildade hem, framför allt prästhem, men även jurist -hem (t. ex. häradshövdingarna Theet och Biörner i Medelpad) m. fl. framväxte
ett brinnande intresse för fornforskningen. Den mest lysande representanten
för denna anda är otvivelaktigt prosten Olof Broman (1676
—1750), som hopbragt ett först nu under publicering varande arbete örn sin
hembygd Hälsingland. Men även andra 1700-talsnamn, fastän på ett mycket
obetydligare plan, böra ihågkommas, framför allt som duktiga sockenskildrare,
men behöva ej i detta sammanhang nämnas mer än möjligen
prosten Wettersteen( Forssa och Högs socknar i Hälsingland).

En forskarbragd av vikt även för fornforskningen i Norrland kan antecknas
från denna period. Det är då professor Magnus Celsius och hans
son Olof lösa hälsingerunornas gåta.

I slutet av 1700-talet verkar den store västeråssamlaren A. A. Hulphers
upplivande på den norrländska hembygdsforskningens område, och kring
år 1800 kringströvas framför allt Jämtland av den ivriga och skarpa iakttagaren
lektor F. A. Burman, vars väldiga manuskriptsamlingar till stor
del ännu ligga otryckta.

Åren 1827—1830 utföres ett jätteföretag till den norrländska forntidens
utforskande. Då genomresas alla Norrlandslandskapen (utom Lappland)
av pastorsadjunkten N. J. Ekdahl, till stor del med hjälp av direkt anvisade
medel. Hans mycket omfattande och värdefulla samlingar och reseanteckningar
utgöra ännu en huvudkälla för vår kunskap örn Norrlands
fornhistoria, men de ha tyvärr ännu icke publicerats.

Efter Ekdahl slappnar intresset för att flamma upp igen i senare hälften
av 1800-talet i form av landsskapssammanslutningar i stil med vad som
skedde runt örn i Sverige. Sålunda Hälsinglands fornminnessällskap (1859),
Gästriklands fornminnesförening (1862), Västernorrlands läns museisäll
skap (1880; har sedan övergått i Föreningen för norrländsk hembygdsforskning),
Västerbottens läns fornminnesförening (1885), Jämtlands läns
fornminnesförening (1887) för att endast nämna de viktigaste. Det arbete,
som dessa föreningar, ofta i intimt samarbete med Vitterhetsakademien,
uträttat, var särskilt under deras första tid av mycket stor betydelse för
samlande av material till fornhistorien. Särskilt gäller detta Gästrikland,
Hälsingland och Jämtland. Att räkna upp namn, som gjort sig väl bemärkta
inom här avsett område, tillåter icke utrymmet. En del av det
insamlade materialet har publicerats i föreningarnas tidskrifter, när sådana
funnits, men mycket stora delar äro ännu outnyttjade av forskningen.
Det skulle vara av utomordentlig betydelse för denna forskning, örn detta
samlade material (såväl arkiv- som museimaterial) kunde genomplöjas och
tillgodogöras efter klara och stora linjer.

Motioner i Andra kammaren, Nr 325.

I början av föreningsbildandets period utföras under åren 1866—1867
utomordentligt värdefulla resor av dåvarande amanuensen K. Sidenbladh
i Ångermanland och Medelpad, vilkas fornlämningar upptecknas socken för
socken. Endast sammandrag av hans viktiga arbeten lia tryckts.

Först med framväxten av landskapsföreningarna är det, som början göres
till utgrävningar i fält.

Sådana hade förr företagits endast av Broocman på hans resa 1763,
men med den mest häpnadsväckande nonchalans, vidare i några få fall av
Ekdahl och Sidenbladh. Andra utföras nu i Gästrikland av lektor C. F.
Wiberg på 1860-talet, i Västerbotten av häradshövding A. F. Ekewall pä
1880-talet och i Medelpad av rektor G. Adlerz i slutet av 1890-talet, de senare
fullt mönstergilla, med flera. Som samlare och antecknare av fynd och
fornlämningar utmärker sig särskilt lektor P. Olsson i Jämtlands län.

I och med att Hans Hildebrand och Oscar Montelius bildat epok i den
svenska fornforskningens historia kommer detta så småningom till synes
även i norrlandsforskningen under direkt samarbete med Vitterhetsakademien.
Av 1900-talets norrlandsforskare utanför akademiens tjänstemän
verka då synnerligen framgångsrikt K. Kjellmark efterföljd av E. Festin
i Jämtland, intendenten Th. Hellman och amanuensen E. Olsson i Ångermanland,
adjunkten F. Laestadius i Västerbotten, adjunkten E. Johansson
i Medelpad, H. Rydh i Gästrikland med flera. Även från dessa personers
arbeten föreligger en mängd opublicerat material. Det viktigaste därav är
utan allt tvivel lektor O. B. Santessons vittomfattande stenåldersundersökningar
inom Ångermanland, tills dato den mest systematiska undersökning
av arkeologisk art, som gjorts i Norrland.

Till sist må nämnas, att här och var i bygderna framträtt bygdefor
skare, som, utan annan underbyggnad än den de själva skaffat sig, åstad
kommit materialsamlingar till fromma för Norrlands fornhistoria, som äro
av mycket stort värde. Flera dessa lia direkt indragits i den allmänna fornvården
såsom riksantikvariens ombud. Som typ för en sådan inom et?,
mindre område vill jag nämna överläraren E. Lövgren i Njurunda samt
som typ för dylika inom större områden fil. dr E. Modin i Multrå för Härjedalen
m. m., magister O. P. Pettersson för södra Lappland och författaren
Sig. Dahlbäck inom Norrbottens län.

Det kan vid en generalmönstring som den ovanstående synas som örn
mycket ändå vore gjort i Norrland och att vad som nu bör göras i första
hand vore att tillgodogöra sig vad man hittills uträttat, varvid
skulle visa sig en rätt vacker bild av Norrlands utveckling
genom tiderna. Det är också sant, att mycket utförts och att ett rikt
material bara väntar att få behandlas av en ordnande hand. Men örn
man närmare granskar vad som utförts, skall man linna, att det mesta som
gjorts är ett mer eller mindro systematiskt upptecknande av lösa fynd och
fasta fornlämningar. Mer sällan och endast ytterst sporadiskt inom det
väldiga området ha systematiskt drivna och av en översiktlig kunskap

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 325.

ledda giävningsundersökningar företagits. Sådana lia utförts endast av
G. Adlerz (Medelpad), K. Kjellman och E. Festin (Jämtland), G. Hallström
(framför allt i norra Lappland och Hälsingland), O. B. Santesson (Ångermanland)
och något även H. Rydh (Gästrikland), men även dessa ännu
icke på långt när så mycket som önskligt vore för att tillrättalägga de viktiga
problem, som vänta sin lösning, än mindre för att klarlägga gången av
hela Norrlands, utveckling. Ej heller tillnärmelsevis så mycket som skett
i sydliga landskap.

Vilka äro nu dessa problem? Det viktigaste av dem är onekligen frågan
örn den nuvarande svenska befolkningens ställning till anförvanterna i söder,
öster och väster. Hur har invandringen skett under de två repriser
som vi tills vidare måste räkna med i Norrlands forntida bebyggelsehistoria
— den ena under stenåldern, den andra strax efter Kristi födelse? Till
skillnad från det övriga Sverige kan nämligen Norrland, tack vare sitt
mer för den klimatiska fienden utsatta läge, ståta med något som forskningen
tills vidare mäste räkna som en folktomhet under en period av
5—600 år strax före vår tideräknings början.

Ett annat huvudproblem är frågan örn ursprunget för de lappar och finnar,
som vi ha inom våra nuvarande gränser. En gammal uppfattning att
lapparna är urfolket har motbevisats i vår generation, men antydningar ha
börjat skymta att den gamla teorien kanske ändå kan ha ett visst berättigande.

Ett ständigt problem är naturligtvis frågan örn tiden för människans
första invandring. Det ser ut som örn ej alltför stor skillnad härvidlag
skulle råda mellan Norrland och åtminstone Svealand.

En fråga av vikt för Norrland är även den, huruvida Jämtlands och
Härjedalens befolkning i forntiden skall räknas som samhörig med befolkningen
på halvöns västkust eller östkust. Det arkeologiska materialet pekar
redan bestämt på ostkusten. Invandringsvägarna för dessa landskaps
befolkning måste utforskas.

Ett förhållande av stort intresse att närmare utreda är att stenåldersfynden
i Lappland numera ökats i så hög grad, att man måste förutsätta
en relativt talrik befolkning därstädes under så avlägsen tid och att
den haft tämligen klara förbindelser söderut.

Det saknas under än äldre tider, framför allt stenåldern, icke tecken
till inflytande på norrländsk kultur från öster och åtskilliga röster ha höjts,
som förkunna ett inflytande av icke bara kulturell art från detta håll.
Materialet synes dock hittills avgjort överväga för att den norrländska
stenåldern är skandinavisk med rörelseriktning från söder mot norr.

Ett problem av ekonomisk art är det örn drivfjädern för den norrländska
befolkningens frammarsch genom tiderna.

Koncentrationen av järnåldersbygden i Medelpad och norra Hälsingland,
senare också i Ångermanland, och samma bygders klart påvisbara
förbindelser med Mälardalen höra studeras för att klarlägga frågan, hur

Motioner i Andra kammaren, Nr 325.

dess bygder organisatoriskt sammanhängt med Sveaväldet. Samtidigt
finnas emellertid i samma trakter (Medelpad och norra Hälsingland) spår
av starka förbindelser med den norska västkusten, vilket bör förklaras.

Många andra problem finnas, dock mest rörande förhållandena de nuvarande
landskapen eller rättare sagt älvdalarna emellan.

Mest trängande av de uppgifter, som föreligga och som såväl den svenska
allmänheten i gemen som enkannerligen den norrländska vill ha klarhet i,
synes mig vara att angripa hjärtpunkten inom området och att därifrån
söka rulla upp problemen. Henna hjärtpunkt ligger i Medelpad, som under
åtminstone järnålder och bronsålder utgjorde den rikaste provinsen i
Norrland. Vissa av kustsocknarna där kunna i fråga örn fornlämningarnas
mängd och betydenhet mäta sig med de bästa socknar i detta avseende
i den fornminnesrika Mälardalen. Uppför Ljungans dalgång ha också de
vägar gått, som fört in i Jämtland och Härjedalen. Genom en rad av
grävningsundersökningar och sammanställningar av deras resultat och
äldre fynd borde ett material kunna åvägabringas, som skulle bidraga till
lösningen av stora och intressanta problem rörande Norrlands forntid. Dylika
grävningar böra utföras såväl i Medelpad som i östra Jämtland.

För utförande av dylika arbeten inom sistnämnda områden beräkna vi
efter samråd med fackmän följande belopp. För att resultaten omedelbart
skola kunna komma såväl forskningen som allmänheten till godo och för
att undvika ett upprepande av vad redan skett i alltför stor utsträckning,
när det gäller forskningar i Norrlands förhistoria, ha vi i dessa belopp
även medtagit medel till publicering av de resultat, vartill undersökningarna
kommit.

Till löner för arbetare ..................................... kronor 2,000

Till traktamenten för vetenskapliga biträden och ledaren .. » 2,000

Till resor och arkivstudier ................................ » 1,000

För publicering............................................ » 1,000

Summa kronor 6,000.

Den tankegång, som ligger bakom denna framställning, torde vara
uppenbar nog. Men den har därtill sin rot i den allmänna uppfattning örn
Norrland, som gavs här i början. Det är klart, att denna uppfattningskall
ha påverkat även betraktelsesättet inom Norrland självt. Det råder
hos norrlänningen en tafatt känsla av att det är något som fattats honom
vid en jämförelse med sörlänningen. Örn någon skulle säga ordet underlägsenhet,
vill norrlänningen naturligtvis icke erkänna, att uttrycket är
rätt valt. Men det tycks i alla fall vara så, att känslan av jämbördighet,
när det gäller historisk utveckling och historisk delaktighet i rikets öden,
icke erkännes för eller ens av norrlänningen. Han har kvar en känsla av
att anses som utmarksbyggare, även örn på honom i nutiden ställas allt

Motioner i Andra kammaren, Nr 325,

större krav. Det fordras att det egna medvetandet höjes genom kunskap
och därvid först och främst genom rätt kunskap örn egen bygd.

Skall något uträttas i den riktning, som avses med denna framställning,
kan detta icke ske genom medel, som stå eller årligen ställas till vitterhetsakademiens
förfogande. Det är påtagligt att dessa icke räcka till för
forskningsuppgifter såsom ifrågavarande, utan endast med knapp nöd till
fornvårdsuppgifter, och dessa okas i ett ständigt stegrat tempo. Det kan
också synas rimligt, att medlen till här avsedda forskningar lämnas av
riksdagen, särskilt i betraktande av att riksdagen redan anvisat stora summor
under de senaste åren till arkeologiska forskningar och intressen,
som måste anses som synnerligen periferiska, så länge stora svenska områden
ligga till största delen outforskade.

Det är vidare fara i dröjsmål. Årligen förstöras ett antal fornlämningar.
Till belysande av detta förhållande kan ges ett exempel från Ångermanland.
I fem socknar därstädes fann Sidenbladh år 1865 respektive 23, 44,
27, 33 och 11 (summa 138) gravhögar, av vilka E. Olsson omkring år 1910
endast anträffade respektive 17, 11, 13,10 och 6 (57). Hur mycket skall icke
ha förstörts under gångna århundraden?

År 1603 skriver Bureus i sin dagbok: »Hans Furstliga Nåde befallte
att jag intet skulle färdas utrikes, och sade, att örn jag dör där ute, så förkomma
antikviteterna». Den anda och tankegång, som då besjälade såväl
fursten som forskaren, skulle just nu behövas för Norrland, innan antikvi
teterna förkomma.

Under förhoppning att riksdagen skall behjärta de ovan anförda synpunkterna
hemställa vi,

att riksdagen måtte till undersökningar rörande
Norrlands fornhistoria samt för undersökningsresultatens
publicerande anvisa för budgetåret 1930/1931 ett
extra anslag av 6,000 kronor.

Stockholm den 21 januari 1930.

P. J. Edberg.

O. Johansson

i Edsbyn.

Reinhold Selberg. Nils V. Sandström.

Ad. Wiklund.

Ernst Hage.

P. J. Näslund.