Motioner i Andra Kammaren, Nr 315

Motion 1910:315 Andra kammaren

4

Motioner i Andra Kammaren, Nr 315.

Nr 315.

Af herrar JohansSOIl i Stockholm och T digel all], i anledning
af Kungl. Maj ds proportion med förslag till lag om
sjukkassor.

Allmän Vid genomläsandet af Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till

la''förslåITom sjukkassor kar man svårt att värja sig för den tanken, att en
efter lämpliga grunder affattad lag om obligatorisk sjukförsäkring hade
varit att föredraga framför det nu föreliggande sjukkasselagförslaget, som
är baseradt på frivillig sjukförsäkring. Då emellertid, att döma efter
hvad som kommit till offentligheten, stora grupper af sjukkasserörelsens
målsmän synas förmena, att det nu föreliggande förslaget dock innebär
ett framsteg, torde vara lämpligt att taga all möjlig hänsyn till denna
uppfattning, äfven om man har grundad anledning antaga, att den förkärlek
för det kungl. förslaget, som från det hållet kommit till synes,
till stor del beror på att så länge förgäfves arbetats på att staten mera
verksamt än hittills måtte understödja sjukkasserörelsen. Det måste dock
anses beklagligt, att de makthafvande så länge som skett undanskjutit
denna fråga och att ej något gjorts för att utreda möjligheten af och förutsättningarna
för obligatorisk sjukförsäkring, hvarigenom ett förslag, byggdt
på denna princip, kunnat föreligga till pröfning jämte det som verkligen
förelagts.

Då likväl så ej skett och förhållandena synas kräfva, att nu något
positivt beslutas, torde dock med kraft böra betonas, att det nu föreliggande
förslaget icke får anses som en slutgiltig lösning af sjukförsäkringsproblemet,
utan mera som ett provisorium, som snarast bör kompletteras
med införandet af en lag om obligatorisk sjukförsäkring.

Men äfven vid sådant förhållande måste dock vissa bestämmelser i det
kungl. förslaget anses vara sådana, att de icke böra vinna Riksdagens bifall.
Sjukkassorna Bestämmelsen i sista stycket af mom. 8 i § 15 innehåller, att medolycksfalls
tem> som till följd af vanlig sjukdom uppburit understöd för hela den
ersättningen.

Motioner i Andra Kammaren, Nr 315.

5

tid han, jämlikt kassans stadgar, är berättigad utfå sådan, likväl skall
äga, om han därefter drabbas af olycksfall, att utfå fortsatt sjukhjälp
under den karenstid af 60 dagar, för hvilka gällande olycksfallsersättningslag
ej ålägger arbetsgivare att utgifva ersättning. En sådan förlängd
sjukhjälp är däremot ej medgifven vid omvändt förhållande, d. v. s. om
medlem först till följd af olycksfall utfått 60 dagars sjukhjälp och efter
tillfrisknandet blifver utsatt för annan sjukdom, under hvilken han är i
behof af sjukhjälp. Om nu afsikten är att särskildt stödja olycksfallen,
synes konsekvensen fordra, att detta stöds effektivitet ej ställes i beroende
af i hvilket förhållande, beträffande tiden för dess inträffande, olycksfallet
står till annan sjukdom, som medlemmen drabbas af.

Det egentliga syftet med denna bestämmelse får väl emellertid anses
vara att så reglera medlems möjlighet till understöd vid olycksfall, att
sådan hjälp ej skall kunna utgå från mera än ett håll. Men sjukkassorna
synas få afsevärda besvär med tillämpningen af en sådan
bestämmelse. I praktiken torde nämligen vara tämligen vanligt, att
af en sjukkassas medlemmar en del äro genom aftal med arbetsgivaren
tillförsäkrade ersättning för olycksfall äfven under karenstiden,
medan andra äro oförsäkrade. Skulle således arbetsgivare öfverlåta
på sjukkassa hvad han i förevarande afseende utfäst sig till, kan icke
tänkas, att det skall kunna ske utan ersättning till sjukkassan, men i
lagen saknas bestämmelser om huru ett sådant förhållande skall regleras.
Säkerligen skulle därmed också uppstå synnerligen stora praktiska
svårigheter af den anledning, att arbetarna vid en arbetsplats äro beträffande
sitt sjukkasseledamotskap anslutna till olika sjukkassor och
vid hvilket förhållande arbetsgivaren finge besvär med att föra register
härom, så att han kunde på lämpligt sätt fördela ersättningsbeloppet
mellan de olika sjukkassor, hvari arbetarne äro medlemmar. Det är
knappast troligt att arbetsgivaren påtoge sig ett sådant besvär. Aterstode
således antingen att sjukkassorna utbetala full sjukhjälp under
karenstiden till alla medlemmar, vare sig de på annat håll äro försäkrade
eller ej (i hvilket fall lagens afsikt väl ej nås), eller också att
i stadgarna infördes den kompletterande bestämmelsen, som återfinnes i
andra stycket af § 18 och som innehåller, att sjukhjälp skall kunna helt
eller delvis undanhållas den medlem, som i anledning af uppkommen
sjukdom jämlikt lag eller utfästelse är berättigad att af annan erhålla
ersättning eller sjukvård. Men för detta senare fall skulle återigen sjukkassorna
nödvändigtvis behöfva föra register öfver sina medlemmar med hän -

6

Motioner i Andra Kammaren, Nr 315.

Tvång smedlemskap.

syn till, huruvida de äro berättigade att vid sjukdom af annan erhålla
ersättning eller vård, enär vid sådant förhållande väl i hvart fall vore nödvändigt,
att sjukkassan tillsköte det belopp, som eventuellt fattades
uti det sjukhjälpsbelopp, som medlem har rätt att från kassan uppbära.
Säkerligen vill ingen, som är förfaren med arbetet inom sjukkasseverksamheten,
göra gällande, att sjukkassorna skulle vilja påtaga
sig det besvär, som vore förenadt med förandet af sådant register. Därtill
kommer, att olika rättigheter i här belyst afseende nödvändigtvis måste
följas af olika skyldigheter, och sjukkassorna skulle således få fastställa
olika afgifter alltefter som medlem vore tillförsäkrad större eller mindre
ersättning vid sjukdomsfall från annat håll. Än mera inveeldadt blir här
påpekade förhållande för sådana medlemmar, som tillhöra mera än en
sjukkassa, hvilken möjlighet ju lämnats öppen åt alla dem, hvilka vid
lagens utfärdande redan äro medlemmar i två eller flera sjukkassor. Om
det nu skulle ordnas så, att sjukhjälp i form af olycksfallsersättning för
sådan medlem skulle utbetalas endast från ett håll, hvilken af sjukkassorna
skulle då utbetala denna hjälp? Men så en annan sak! Skall den sjukhjälp,
som erhålles från en kassa, räknas som sådan utfäst sjukhjälp, för
hvilken annan sjukkassa, i hvilken den sjuke är medlem, kan göra afdrag
vid utbetalande af sjukhjälpen, och i sådant fall, huru skall detta förhållande
ordnas med hänsyn till afgiftsbetalningen? Skall från en sjukkassa
bekommen sjukhjälp kunna medräknas bland sådan hjälp, för hvilken
annan kassa kan göra inskränkningar vid sin utbetalning af sjukhjälp,
synes också som om rätten att tillhöra mera än eu sjukkassa blir tämligen
illusorisk.

Utom dessa rent praktiska svårigheter med ifrågavarande bestämmelsers
tillämpning kunna äfven framhållas betänkligheter ur principiell synpunkt
mot angifna lagbestämmelser, detta särskildt, om man förutsätter, att industrien
bör bära alla utgifter för olycksfallsersättning. Blefve dessa bestämmelser
lag, ligger nämligen därefter nära till hands, att arbetsgivare svara
de arbetare, som fordra försäkring äfven under karenstiden, med hänvisning
till att sjukkassorna äro pliktiga att utbetala sådan ersättning, hvarigenom
nytt hinder restes för genomförande af detta berättigade kraf.

Ett annat missförhållande med lagförslaget uppstår därigenom, att
efter lagens antagande fortfarande kan finnas möjlighet att förknippa arbetsanställning
med skyldighet att tillhöra viss sjukkassa.

Lagen innehåller nämligen, att ingen (som ej vid densammas ikraftträdande
är medlem af 2 eller flera kassor) sedermera kan få blifva medlem

Motioner i Andra Kammaren, Nr 315.

7

af mera än en sjukkassa. Men arbetsanställning kan förknippas med
skyldighet att tillhöra vid arbetsplatsen befintlig sjukkassa, hvaraf
således följer, att medlem, som tillhör en kanske god sjukkassa, vid erhållande
af arbete å sådan plats pressas att utgå ur den sjukkassa, där han
förut är medlem. Detta är i ock för sig oegentligt, men konsekvenserna
däraf blifva rent af grymma och meningslösa genom den bestämmelse, som
återfinnes i lagförslagets § 11 sista delen. Där är nämligen stadgadt,
att sjukkassa skall äga att utesluta medlem som lämnat visst yrke eller
viss anställning, om han tillhört kassan kortare tid än 10 år eller, där han
uppnått 45 års ålder, 5 år.

Genom dessa bestämmelser skulle således följande förhållande kunna
inträffa: Eu sjukkassemedlem ombyter arbetsplats vid låt oss säga 38 år.
Han tvingas därigenom nr sin sjukkassa och in i kassan vid nya
arbetsplatsen. Af någon anledning måste han lämna denna anställning
vid 44 år. Han uteslutes därmed ur den sjukkassa han tvingats in i. Nu
har han emellertid hunnit till den ålder, att han har svårt vinna inträde
i annan sjukkassa, och står således utan all sjukförsäkring när han hunnit
till sådan ålder, att fara för sjukdom, enligt allt hvad man känner, är
större än vid unga år. Tydligt är därför, att en sådan tvångsmöjlighet ej kan
få tillåtas efter nu föreliggande lagförslags antagande. Men dessutom
måste det anses orimligt, att medlem skall kunna uteslutas ur sjukkassa
af sådan anledning, som att han byter anställning sedan han nått upp
mot 40 år och däröfver, eller öfver hufvud taget när han tillhört kassan
5 år. Äfven i detta afseende synes därför nödvändigt att företaga en
ändring af lagförslaget.

Mycket kunde äfven vara att anmärka mot den mängd af bestämmelser,
som tillkommit för att i sjukkasselagen uppnå öfverensstämmelse
med det för årets riksdag framlagda förslaget till lag om föreningar,
men då väl får förutsättas att de komma att anpassas med hänsyn till
hvad som blir beslutadt i föreningslagen, eller, om denna ej vinner Riksdagens
bifall, rent af bortfalla, torde vara öfverflödigt att nu ingå därpå.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställes:

att Riksdagen ville besluta sådan ändring af Kungl.
Maj:ts förslag till lag om sjukkassor, att bestämmelserna
i andra stycket af mom. 8 i § 15 och andra stycket
af § 18 måtte ur lagen uteslutas; samt

8

Motioner i Andra Kammaren, Nr 315.

att på lämplig plats i lagförslaget eller genom
särskild lag må införas en ny bestämmelse af följande
lydelse:

Arbetsanställning får ej förknippas med skyldighet
att tillhöra viss sjukkassa för person, som bevisligen
redan tillhör annan sjukkassa, hvari han är tillförsäkrad
minst så stor sjukhjälp, som den i denna lag föreskrifna; att

vidare den förändringen vidtages i § 11, att
medlem, som fyllt 40 år eller som varit medlem 5 år
af sjukkassa, ej skall kunna ur densamma uteslutas
allenast af den anledning, att han lämnar viss anställning
;

äfvensom att de jämkningar i redaktionen af andra
§§ i lagförslaget må vidtagas, som tilläfventyrs kunna
blifva en följd af förenämnda ändringsförslag.

Stockholm den 18 maj 1910.

J. Tit. Johansson. Knut A. Tengdald.

Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm, 1910.