Motioner i Andra kammaren, N:r 314

Motion 1912:314 Andra kammaren

4

Motioner i Andra kammaren, N:r 314.

Nr 314.

Af herr Branting, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om vapenöfningar under senare hälften
af år 1912 eller förra hälften af år 1913 för utrönande
af härens krig sberedskap (mobiliseringsöfning ar).

Det förslag till försöksmobilisering, Kungi. Maj:t förelagt Riksdagen,
har visat sig vara af betydligt större omfattning än med ledning af
krigsministerns anförande till statsrådsprotokollet den 13 sistlidne januari
kunnat förmodas. Yisserligen inskränkes mobiliseringen till en mindre
del af hären —- den skall endast beröra eu half arméfördelning — men
man begär att få rätt att inkalla både första och andra uppbådet af de
värnpliktige samt landstormen. Härmed komme ett afsevärdt större
antal familjeförsörjare att ryckas från sin civila verksamhet än hvad som
skedde vid 1900 års mobilisering, som blott upptog 5—6 årsklasser af
första uppbådet. Men framför allt innefattar Kungl. Maj:ts förslag ej
endast en pröfning af möjligheten att snabbt försätta vissa delar af hären
på krigsfot, det går vida utöfver denna ram, när oafsedt in- och utryckningsdagarna
15 dagars fälttjänstöfning med de värnpliktige och 10
dagars med landstormen äfven är afsedd att företagas.

Ett bifall till Kungl. Maj:ts proposition skulle sålunda kunna innebära
inemot tre veckors hård militärtjänst, beroende på hvarstädes i
riket mobiliseringen kommer att utföras. Detta ökar gifvetvis i hög
grad det betungande i hela åtgärden för den befolkning, som drabbas
af inkallelsen. Det är därför alldeles själftallet, att förslaget väckt stark
misstämning och bekymmer hos dem, hvilka eventuellt skola beröras däraf.

För min del hör jag till dem, ''hvilka hvarken kunna eller vilja bestrida,
att synnerligen goda skäl kunna anföras för att, då försvars -

Motioner i Andra kammaren, Nr 314.

5

beredningarna nu skola gå att granska vårt försvarsväsen i syfte att inom
ramen för rimligt afvägda kostnader ock bördor uppnå möjligast tillfredsställande
effektivitet, man bör söka få till stånd en mönstring af vissa
grupper bland de värnpliktige för att utröna i hvad mån mobiliseringsapparaten
fungerar tillfredsställande. Men hvad som nu af Kungl. Maj:t
föreslås går vida utöfver detta syfte, och det synes mig alldeles icke
föreligga tillräckliga skäl, som skulle uppväga de påtagliga olägenheterna
af en sådan utvidgning.

Det kan näppeligen anses nödvändigt för att erhålla praktisk erfarenhet
om huruvida kungörelserna för de värnpliktiges inkallelse och
samling hinna uppsättas och anslås å beräknad tid, samt i hvad mån
de värnpliktige fä kunskap om mobiliseringsordern och infinna sig till
mobiliseringsorten, att samtliga årsklasser, af hvilka en del måhända icke
vid eventuellt krigsutbrott komme att omedelbart användas, skola inrycka
i och för mobilisering. Beräkningarnas riktighet torde kunna
kontrolleras och en uppfattning om de förbättringar af mobiliseringssystemet,
som tilläfventyrs böra vidtagas, utan större svårigheter vinnas,
äfven om man mobiliserar ett mindre antal årsklasser.

Yissa andra rön som man vill göra utanför själfva mobiliseringsapparatens
funktionerande torde knappt bli mycket att bygga på. Sannolikt
medför manskapet till den långvariga öfningstiden hvarje år mer
enskild beklädnad än hvad man kan förvänta medtages till några
veckors militärtjänst. Någon säker uppfattning om i hvad mån beklädnaden
är fullständig och ändamålsenlig torde därför knappast vinnas. Beträffande
landstormen, som endast i ringa utsträckning förses med kronans
kläder, lär det icke möta stor svårighet att utan någon mobilisering
få så stor kännedom, som öfverhufvud taget kan vara behöfligt att erhålla,
om den klädesutrustning densamma kan förväntas begagna för den händelse
det gäller allvar. Till fredsöfningen medtas denna sannolikt ej.
Någon större betydelse torde man icke heller behöfva tillmäta behofvet
att undersöka, hur de i och för mobilisering i förråd upplagda kronokläderna
passa de äldre årsklasserna. De erfarenheter man från alla
delar af landet för hvarje år vinner i fråga om de tre första årsklasserna
torde ge en viss ledning i detta afseende, och för öfrigt lär man
på annat sätt än genom en inkallelse af de värnpliktige kunna utröna
hur kläderna böra tillskäras. Gifvetvis kan det vidare vara af intresse att
tillse i hvad mån hästar och fordom ställas till förfogande i den utsträckning
och å de tider och orter, som afses i mobiliseringsplanen, men så -

6

Motioner i Andra hammaren, Nr 314.

som äfven i Kungl. Maj:ts proposition antydeS, kan detta utrönas genom
verkställande af mönstringar utan mobilisering i öfrig!. Visserligen torde
något säkrare uppfattning om möjligheten att åstadkomma lämplig förläggning
och obehindrad transport af trupperna i krigstid vinnas, därest
den ifrågasatta mobiliseringen utföres, men så länge den icke omfattar
större områden och fler truppslag än hvad Kungl. Maj :ts proposition anger,
bli olikheterna med de vid krigsutbrott rådande förhållandena i alla fall
så stora, att värdet, hvad denna sak angår, på goda grunder kan ifrågasättas.
Detta erkännes för öfrigt äfven af krigsministern, som visserligen
säger (sid. 7), att försöksmobiliseringen kan »visa----huruvida

järnvägarnas personal och materiel äro tillräckliga för transportens obehindrade
gång, eller om rubbningar uppstå, hvilka man ej på förhand
kunnat beräkna», men å sid. 8 förklarar, att järnvägarna »under eu
försöksmobilisering svårligen kunna tagas mera i anspråk för militära
behof, än hvad som plägar ske vid de större fälttjänstöfningarna».

Nu har Kungl. Maj:t velat på samma gång även pröva de mobiliserade
truppernas fältduglighet. Detta är ju något helt annat än själfva mobiliseringen.
Frågan är då huruvida de betydande uppoffringar befolkningen
såväl direkt som indirekt får vidkännas och den utgift statsverket åsamkas
genom fälttjänstöfningen verkligen motsvaras af de lärdomar denna
kan vara ägnad att medföra.

Så vi dt jag förstår, kan värdet af denna fälttj änstöfning icke rimligen
uppväga de ytterst kännbara olägenheter ett kvarhållande af de inkallade
en så afsevärd tid utöfver hvad som kräfves för eu mobilisering medför
för dem själfva och deras familjer, att ej tala om de oförutsedda förluster,
som dessa plötsliga och starka rubbningar måste medföra i de
delar af landet, som däraf drabbas.

Från här kort antydda utgångspunkter måste således mitt yrkande
gå ut på att Kungl. Maj:ts förslag så begränsas och nedsättes, att det
väsentligen inskränkes till enbart hvad som torde kunna innebäras i
själfva begreppet »försöksmobilisering». Jag tillåter mig därför föreslå
den väsentliga förkortning af tiden, som häraf blir en följd.

Men ännu en annan omständighet måste beaktas. Det kan förutses,
att, ehuru den socialdemokratiska riksdagsgruppen torde stå enig om den
uppfattning att Kungl. Maj:ts förslag i dess föreliggande form icke kan
bifallas, förslaget likväl i hufvudsak antages af Riksdagen.

Under sådana omständigheter synes det vara en skyldighet att söka
tillse, att umbärandena och omkostnaderna för de inkallade bli så små

Motioner i Andra kammarrn, Nr 314,

7

som möjligt. I detta syfte vill jag fästa uppmärksamheten den ringa
ersättning — 50 öre om dagen — Kungl. Maj :t vill tilldela de värnpliktige,
medan utskrifna hästar betalas med 4 kr. om dagen. De inkallade
skulle, om Kungl. Maj :ts förslag bifölles, efter ungefärlig beräkning förlora
ej mindre än 25—30 kr. pr man i kontanta pengar. Det kan icke vara
skäligt att på detta sätt beskatta en viss grupp af landets medborgare,
af hvilka flertalet befinna sig i mindre bemedlad ställning. I stället bör
det anses rimligt, att ersättningen, under de exceptionella förhållanden
en mobilisering av åsyftadt slag medför, sättes högre än vid de sedvanliga
repetitionsöfningarna hvarje år eller till förslagsvis kr. 1:50 för ogift
och kr. 2: 00 för gift man med tillägg af 25 öre för hvarje minderårigt
barn. Genom en dylik åtgärd skulle de personliga uppoffringarna
för de inkallade afsevärdt mildras och på landets samtliga skattepliktiga
medborgare öfverflyttas åtminstone en del af den tunga de eljes ensamma
skulle tvingas att bära.

Genom Kungl. Maj:ts åtgärd att förbehålla sig rätt att inkalla så
många årsklasser, som förslaget innebär, uppstår eu allvarlig olägenhet,
som icke beaktats uti hittills framlagda kungl. propositioner. Därest
mobiliseringen t. ex. gäller ett industriområde, kommer nämligen inom
resp. fabriker ett så stort antal arbetare att ryckas från sin verksamhet,
att eu del fabriker sannolikt icke kunna fortsätta driften. Härigenom
skulle äfven de, hvilka ej inkallats, bli arbetslösa och förlora sin arbetsförtjänst
helt eller delvis. Detta kan icke anses vara rättvist mot dem.
I sjkifva verket skulle det kunna hända, att de skulle få lida större
kontant förlust än de inkallade. Enligt vår mening är det nödvändigt
att detta förhindras, hvarför ett arbetslöshetsunderstöd måste beredas dem.
Dess storlek pr man torde lämpligen bli densamma som ersättningen åt de
inkallade. På hvad sätt utdelningen af understödet skall verkställas torde
böra afgöras af Kungl. Maj:t på administrativ väg. För att bereda
Kungl, Maj:t tillfälle härtill föreslås, att ett belopp af 100,000 kronor
som förslagsanslag anvisas för ändamålet.

Därest de inkallade sålunda befrias från den fälttjänstöfning Kungl.
Maj:t föreslagit och inkallelsetiden sålunda kan väsentligt nedsättas,
skulle den ökade ersättning åt de inkallade vi föreslagit ungefär kunna
täckas genom den minskning af statens utgifter, som på detta sätt skulle
åstadkommas. Möjligen kan också det ofvan nämnda förslagsanslaget
härigenom falla inom ramen för den af Kungl. Maj:t ursprungligen angifna
kostnaden.

8

Motioner i Ändra kammaren, Nr 314.

På grund af det anförda får jag hemställa,

att §§ 1 och 2 uti den i Kungl. Maj:ts proposition
nr 182 föreslagna lagen om vapenöfningar må
erhålla följande ändrade lydelse:

§ I »Oberoende

— — — — — under högst sju
dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning medräknad.
»

§ 2.

»Värnpliktig — — — — — under högst sju
dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning medräknad»
;

att Riksdagen måtte besluta, att ersättningen till
inkallad värnpliktig och landstormsman måtte utgå
med eu krona och femtio öre för ogift samt två kronor
för gift jämte 25 öre för minderårigt barn pr dag,
samt

att Riksdagen måtte anvisa ett belopp af 100,000
kronor å extra stat för utdelning på administrativ
väg enligt i föregående moment angifna grunder åt
personer, hvilka utan att inkallas till öfningen likväl
till följd af densamma blifva arbetslösa.

Stockholm den 30 april 1912.

Hjalmar Branting.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1912.