Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1920:312 Andra kammaren
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
1
Nr 312.
Av herrar Hage och Yeniierstl‘0111, om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.
Kristiden, med dess upprepade omläggning av produktionen från
fredstidsproduktion till kristidsproduktion och åter tillbaka till fredstidsverksamhet,
har på ett synnerligen iögonenträdande sätt lagt i dagen, vilket
ringa intresse de modärna, på privatkapitalistisk grundval skapade staterna
ägna åt det stora och betydelsefulla spörsmålet om vidtagande av åtgärder
för att skapa förutsättningar för en fortlöpande tillgång på arbetstillfällen
åt de arbetande klasserna.
Särskilt framträder detta förhållande av det faktum, att mycket litet
göres och gjorts både i vårt land och i andra länder för att på ett metodiskt
sätt och efter en utarbetad plan överföra arbetskraften från en verksamhet,
som stoppat eller för vilken minskat behov av arbetskraft inträtt,
till sådana arbetsområden, som kunna mottaga den ledigblivna arbetskraften.
Helt naturligt har också från början i de privatkapitalistiska staterna
mycket ringa uppmärksamhet ägnats åt detta spörsmål och detta framför
allt av den anledningen, att grundfaktorn i den privatkapitalistiska driften
— omvandlad inom statsföretagens område i en för de sociala synpunkterna
mer eller mindre okänslig statskapitalism — icke är något annat än
en strävan att åstadkomma största möjliga avkastning och profit med minst
möjliga och billigaste arbetskraft, vilken strävan dessutom är grundad på
rätten för arbetsgivaresidan — vare sig det är frågan om ett stats- eller
ett privatföretag — att, då det passar, hänsynslöst kasta bort arbetskraften
utan skyldighet att medverka till densammas skyddande genom överförande
till andra arbetsområden eller på annat sätt.
Emellertid har under tidernas lopp arbetarklassen uppträtt som en ny
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 4 samt. 100 käft. (Nr 312—315). 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
maktfaktor i samhället, vilken tvungit staten och lagstiftningen att på
detta område åstadkomma en eller annan mindre åtgärd av social innebörd
för att något motarbeta dessa missförhållanden. Resultatet av dessa
åtgärder har emellertid blivit mycket minimalt. Detta resultat torde huvudsakligen
bestå uti tillkomsten av en av stat och kommun understödd arbetsförmedling.
Men denna arbetsförmedling kan icke på långa vägar åstadkomma
det, som man från social utgångspunkt måste eftersträva, vilket
icke blott är en mekanisk överföring utav ett visst antal arbetare, som
anmäla sig som arbetssökande, från eu viss arbetsgren till en annan, utan
även lämpandet och organiserandet av arbetet i samhället på sådant sätt,
att arbetstillgången blir i möjligaste mån under olika tider avvägd så
att arbete, om möjligt, ständigt finnes för handen för den arbetssökande.
Ett tillgodoseende av detta krav — så långt det är möjligt att nå detsamma
inom det privatkapitalistiska samhällets ram — måste bli målet
för påbyggande och utvecklande av den allmänna arbetsförmedlingen. Problemet
är visserligen svårt att lösa, invecklat och sammanknutet, som det
är, med hela produktionen i samhället. Men svårigheterna äro till för att
övervinnas. Den dyrhet, som inträtt med avseende på alla slag av förnödenheter
och som gör den arbetslöse arbetarens ställning ännu mera förtvivlad
än förut samt den risk för inträdandet av en mycket stor och omfattande
arbetslöshet, som ständigt hotar, måste utgöra ett kraftigt incitament
till att söka — så långt det är möjligt — organisera samhällsarbetet
på sådant sätt, att arbetskraftens krav på tillräckligt arbete och
inkomst bättre tillgodoses efter en genomtänkt och förnuftig plan, och
genom eu permanent organisation för ordnandet av arbetstillgången.
Hur skulle en sådan planering kunna tänkas ske? Ja, svaret kan
naturligtvis ej lämnas på en gång och slutgiltigt. Det måste givetvis föregås
av en utredning, grundad på ett samarbete mellan en mångfald statsorgan
och den privata företagarverksamheten. Ty vad man måste sträva
efter är naturligtvis icke blott att kunna överföra ledigbliven arbetskraft
från det ena stats- eller kommunalföretaget till det andra, utan även att,
om möjligt, kunna åstadkomma ett planerande av arbetena i hela samhället
på sådant sätt, att statens och kommunernas produktion samt den
privata företagareverksamhetens arbeten kunna avvägas som en helhet tillsammans
och med det målet för ögonen, att största möjliga jämnhet i
arbetstillgången under olika tider av året och under olika tidsperioder
uppnås.
Det erkännes villigt, såsom förut sagts, att problemet är invecklat
och svårlöst, och detta icke minst på grund därutav, att en mycket stor
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
3
del av arbetet, framför allt grovarbetet, är säsongarbete, — speciellt sommararbete
— varvid dock är att märka, att mycket ytterarbete kan —
fastän möjligen med någon fördyring av detsamma — utföi’as under
vintern.
Icke ens staten har emellertid hitintills kunnat göra eller kanske rättare
gjort några ansatser till att försöka åstadkomma en jämnhet i arbetstillgången
med avseende på statens olika företagareorgan. Intet samarbete
eller åtminstone ett mycket ringa sådant har alltså kunnat konstateras
mellan statens olika organ för att åstadkomma någon jämnhet i arbetstillgången.
Detta har också åstadkommit, att man i vissa fall beslutat
eller planerat inom olika statsföretag ett flertal större arbetsföretag på en
gång. Under andra tider återigen har man på grund av den bristande
kontakten mellan de olika företagen samtidigt kommit att minska arbetena
på ett sådant sätt, att arbetslöshet i mycket stor utsträckning inträffat
även genom statens förvållande. Något organiserat planläggande har ej
heller existerat vid dylika tillfällen — åtminstone torde detta ha varit
mycket ringa, trevande och otillfredsställande — för att överföra arbetskraften
från det ena arbetsstället till det andra, även om det i övrigt funnits
möjligheter för ett dylikt överförande. Något tillfredsställande organiserat
rapporterings väsen har ej heller funnits, varav blivit en följd, att
arbetssökande ofta planlöst givit sig i väg till ställen, där man antagit,
att arbete skulle kunna fås, en förmodan som dock visat sig oriktig, då
den arbetssökande kommit fram till platsen, vilket lett till onödiga utgifter
för resor m. m. för de arbetssökande samt till en anhopning av
arbetslös arbetskraft å vissa platser med därmed följande obehag och kostnader
för det allmänna, för arbetarne och för de lokala myndigheterna.
Annars tycker man, att åtminstone statens företag skulle kunnat behålla
en sådan kontakt med varandra och i övrigt ordnat det så, att dylika
missförhållanden kunnat, åtminstone i viss utsträckning, förhindras.
Exempel på dessa påpekanden ha i dessa dagar givits vid det största
av de affärsdrivande verken, nämligen statens järnvägar, där man i mycket
stor utsträckning avskedat personal, för vilken staten icke åtgjort det
ringaste för att överföra densamma till annan verksamhet eller för att
sätta igång annat arbete för densamma. Och likväl är det icke otänkbart,
att staten skulle kunna tänkas behöva denna arbetskraft på något annat
område av sin verksamhet — åtminstone skulle staten kunnat igångsätta
vissa arbeten för denna ledigblivna affärskraft. Så kan man exempelvis
framhålla, att ett flertal av statens verk ävensom kommuner och enskilda
företag behöva diverse förlagsartiklar av olika slag, vilka ej ovillkorligen
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
behöva tillverkas vid en viss tid, utan vilkas tillverkande skulle kunna
igångsättas vid sådana tillfällen, då arbetslöshet inom vissa områden inträdde.
Så — för att taga ett exempel — kan man påvisa, att vid statens
järnvägar ett flertal konsumtionsartiklar möjligen skulle kunna tillverkas
(t. ex. på ackord) av personal, som vid nedgång i trafiken bliva
utan arbete. Säkerligen torde så kunna ske även vid en liel del andra
företag av olika slag, om arbetet planeras på sådant sätt, att det fördelades
särskilt med hänsyn till dessa synpunkter.
Denna anordning är särskilt motiverad med hänsyn till nödvändigheten
för åtminstone de allmänna företagen att bereda arbete åt personal
vid tider av nedgång i arbetskraftsbehovet. För en statsinstitution eller
för ett allmänt företag duger det ej att vid dylika tillfällen helt enkelt
avskeda den överflödiga personalen, som för övrigt, troligen snart, åter kan
komma att behövas vid en blivande uppgång av trafiken och av arbetet,
särskilt vid kommunikationsverken.
Staten och det allmänna bör åtminstone försöka undvika att utöka
arbetslösheten och måste vidtaga åtgärder för att förhindra, att arbetslös
arbetskraft från de allmänna företagen kastas in på den arbetsmarknad,
där arbetstillgången redan förut under kristiden kanske är synnerligen liten
genom utkastande av arbetskraft från den privata företagareverksamheten.
Eu sådan synpunkt som den här framhävda är mer sällsynt att
träffa på hos ledningen för statens företag, men urgerades likväl för någon
tid sedan — enligt uppgift i pressen — av ledningen för vattenfallsverket.
Men den måste tränga sig igenom, naturligtvis dock på ett sådant
sätt, att de ekonomiska sparsamhetssynpunkterna också få, så långt det
är möjligt, göra sig gällande.
Denna fråga bör alltså upptagas till granskning, huruvida bibehållandet
särskilt av personal i viss utsträckning vid nedgång i arbetet vid
offentliga företag skall kunna ske genom användande av den ledigblivna
personalen till tillverkningsarbeten.
Hela denna fråga om bibehållande av personal och arbetare vid
nedgång i trafiken vid kommunikationsverken eller vid nedgång i allmänhet
av arbetsmängden vid allehanda företag är en så viktig fråga, att det
även bör undersökas möjligheterna för att vid sådan nedgång utöka eller
forcera anläggandet och ombyggandet av bangårdar m. m. eller i allmänhet
^byggnadsarbete^ vägbyggnader m. m. Givetvis bör dock allt dylikt
överförande av personal från ett arbete till ett annat kunna ske lättare
och mera planmässigt, om det existerade ett planmässigt ordnat genom ett
permanent organ lett samarbete i första hand mellan de allmänna företagen
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
5
utsträckt, om möjligt, även till hela den enskilda företagareverksamheten
och centraliserad i en ledning, som äger förutsättningar för att inregistrera
och noggrant följa allt, som inträffar och som har betydelse för ledande
av denna verksamhet och som dessutom har ett rapportväsende omfattande
hela arbetsmarknaden och lagt, om möjligt, så att man kan säga ej blott,
vad som inträffat med avseende på arbetsmarknaden utan även, vad som
väntas komma att inträffa speciellt med avseende på arbetslöshet. En
sådan kännedom, grundad på skyldighet för offentliga och enskilda företag
att rapportera antagligen inträffande ökning i behov av arbetskraft eller
inträdande minskning i densamma, kunde då leda till att det centrala
organet i god tid kunde göra sina dispositioner för att skaffa arbete åt
arbetslös arbetskraft bland annat genom förhandling med stats- eller kommunala
myndigheter för att vid en viss tid sätta i gång med arbeten bland
annat även nödlijälpsarbeten, vid vilka naturligtvis den principen måste
komma till användning, att man alltid måste giva samma avlöning, som
vid vanligt arbete.
Ett sådant ordnande av frågan skulle säkerligen i flere fall leda till,
att man kunde använda stora delar av de anslag, som nu utgivas som
rent arbetslöshetsunderstöd, till betalning för presterat arbete, vilket naturligtvis
alltid måste vara nationalekonomiskt fördelaktigare än att utgiva
vissa summor utan att härför erhålla någon valuta.
Vad man genom detta skulle hävda vore, att varje medborgare har
som en medborgerlig rättighet att kräva rätten till arbete. Visserligen
torde det vara svårt att till det yttersta genomdriva denna princip inom
privat-kapitalismens ram. Men något torde dock kunna göras utöver vad
som hittills åtgjorts i frågan. Visserligen beslöt 1912 års riksdag efter
motioner av herr Asplund i första kammaren samt herrar Persson i Norrköping
och Larsson i Västerås i andra kammaren utredning om ordnande
av statens och kommunernas arbete på sådant sätt, att största möjliga
antal arbetare får sysselsättning under tiden, då den privata företagsamheten
inskränkes, varvid även ifrågasattes planerande av allmänna arbeten
för avhjälpande av arbetslösheten, varjämte ett uttalande gjordes, att den
principen borde tillämpas av det allmänna, att stat och kommun borde
öka sin verksamhet, då den privata verksamheten började att gå ner —
en enligt vår uppfattning riktig praxis, som torde kunna i viss utsträckning
tillgripas för att nedbringa arbetslösheten i den mån man ej kan
åstadkomma en arbetstillgångsreglering, som även kommer att omfatta den
privata verksamheten. (Fjärde tillfälliga utskottets utlåtande nr 7, andra
kammaren 1912). Vad som avsågs med denna utredning torde ha i mycket
6
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
ringa grad uppnåtts. Ty även om vissa överväganden för att motarbeta
arbetslösheten åstadkommits, särskilt under kristiden, torde man likväl
kunna påstå, att något organiserat och planlagt samt mera genomgripande
och permanent ordnande av denna fråga och de, som ovan nämnts och
som ha sammanhang med densamma, ej ännu åstadkommits.
Huru skall då ett sådant organiserande kunna åstadkommas? Givetvis
kan man ej vara beredd att härpå med detsamma giva ett bestämt
svar. Frågan är så stor och vittomfattande, att den måste underkastas
en mycket ingående omprövning från flera olika synpunkter. Men vi
skola likväl tillåta oss att här nedkasta några tankar angående utgångspunkterna
för en sådan undersökning.
För att nå målet, som bär uppställts, bör man först komma ihåg,
att vad man måste syfta till är åstadkommande av en i största möjliga
mån jämn arbetstillgång från det ena året till det andra och under olika
tider av året. Vad kan åtgöras för att åstadkomma sådana förhållanden?
Jo, härvidlag inställer sig då först det uppslaget, att statens olika organ
måste försöka på ett eller annat sätt samarbeta vid besluts fattande rörande
igångsättande av arbete. Det är kanske därvid nödvändigt, att detta samarbete
organiseras genom ett gemensamt organ — exempelvis socialstyrelsen.
Hos ett sådant organ måste givetvis förefinnas vid varje tidpunkt en intim
kännedom om arbetsmarknaden i allmänhet. Vid igångsättande av arbetet
inom något statsföretag skulle man då samarbeta med detta centrala organ,
som skulle utgöra en förmedlande länk mellan de olika statsföretagen
ävensom helst även de kommunala företagen vid avgörandet utav frågor
rörande tidsförläggningen av nya arbetsföretag. Givetvis skulle det dock
kunna tänkas, att i många fall ordnandet av allmänna arbeten måste ske
även mot detta organs anvisningar. Ty givetvis kunde under vissa förhållanden
föreligga skäl, som tala för ordnandet av ett allmänt arbete på
ett visst sätt, även om sociala skäl tala för att detsamma bör planeras
på annat sätt och förläggas till andra tider, än vad den ovannämnda centrala
organisationen skulle kunna finna lämpligt med hänsyn till behovet
att förhindra arbetslöshet. Men i flera fall skulle man nog kunna genom
det centrala organets arbete, grundat på en överblick över hela arbetsmarknaden,
åstadkomma en jämnare fördelning av arbetet med därmed
följande möjlighet att på ett lämpligt sätt överföra arbetskraften från det
ena arbetsområdet till det andra och förhindra arbetslöshet eller åtminstone
åstadkomma, att denna arbetslöshet ej tog så avskräckande former, som
den nu ofta gör.
Men det torde nog vara nödvändigt, om man vill gå till botten av
7
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
denna fråga, att även draga in den privata företagareverksamheten i den
reglering, som här ifrågasättes. Några betänkligheter mot ett sådant förfärande
horde ej finnas, då det gäller att söka åstadkomma sociala välfärdsanordningar
av den art, som det här är fråga om. Svårigheter finnas
visserligen att åstadkomma ett samarbete på detta område mellan den allmänna
företagareverksamheten, d. v. s. statens och kommunernas och den enskilda
företagareverksamheten. Men ett sådant samarbete torde dock icke vara
omöjligt. Man kan t. ex. tänka sig eu sådan anordning, att även de enskilda
företagen ålades att med avseende på planering av större arbeten
eller behovet av ökad arbetskraft i god tid, helst så lång tid förut som
möjligt, inrapportera detsamma ävensom tiden för arbetenas igångsättande
m. m. till den centrala myndigheten, som, enligt vad ovan sagts, även
skulle handlägga fragorna om statens arbeten. Detta centrala organ skulle
pa detta sätt få en överblick över arbetstillgången inom landets hela arbetsmarknad.
Man skulle alltså betrakta hela detta område som en enhet vid handläggande
av de frågor, som här ovan omnämnts. Det skulle alltså gälla
att åstadkomma ett slags ransonering — eller rättare sagt ett slags förläggande
till ur social synpunkt och med hänsyn till arbetslöshetsproblemet
lämpliga tider — av planerade arbetsföretag inom både enskild och allmän
företagareverksamhet för att kunna åstadkomma en mera jämn arbetsmarknad.
Aven med avseende på den enskilda företagareverksamheten
bleve det dock naturligtvis nödvändigt, att frågan om ett arbetsföretags
tidsförläggning i vissa fall finge avgöras ur andra utgångspunkter än de
här refererade. Ty givetvis skulle det ofta föreligga anledningar att medgiva
undantag, då särskilda skäl därtill förefunnes. Huru stort det
centrala organets befogenhet med avseende på rätten att ordna arbetet
med avseende på tidsförläggningen m. m. skulle vara, är ej lämpligt
att här upptaga till diskussion. Det bör överlämnas till utredningen
att avgöra, huruvida denna befogenhet bör bliva rent prohibitiv eller
rätten endast skulle få inskränka sig till att giva råd angående lämpligheten
av att vid ett visst tillfälle igångsätta arbeten. Det synes dock,
som om man på detta senare sätt knappast skulle kunna nå någon större
effektivitet med anordningarna, varför den förra vägen skulle vara mera
att förorda, isynnerhet då man kunde antaga, att den bestämmande centrala
myndigheten skulle avdöma frågan med hänsynstagande till alla de
omständigheter, som kunde finnas anledning taga hänsyn till.
Detaljerna i övrigt av hela denna verksamhet torde ej vara lämpligt
att här gå in på. Så mycket bör dock sägas, att det måste bli nödvän
-
8
Motioner i Andra hammaren, Nr 312.
digt att denna verksamhet organiseras som en samverkande och enhetlig
verksamhet ävensom att ytterligare åtgärder vidtoges för att underlätta
överförandet av arbetskraft från en plats till en annan i landet, och skulle
det därvidlag finnas starka skäl — bland annat de nuvarande dryga biljettpriserna
och vårt lands utsträckthet — som talade för att staten toge pa
sig, utan återkrävningsrätt, kostnaden för arbetskraftens transportering i
mycket betydlig utsträckning.
Naturligtvis blir det dock knappast möjligt att på detta sätt fullt
undvika arbetslöshet. Ytterligare åtgärder torde nog bliva behövliga.. Som
en sådan åtgärd, som även bör upptagas till prövning vid en blivande
utredning, kan ifrågasättas eu sådan lagstiftning, varigenom större ekonomiska
företag, såväl allmänna som privata, vilka kunde anses vara ekonomiskt
bäriga, skulle kunna skyldigkännas att vid arbetslöshet bidraga till
dess minskande genom att påtaga sig skyldighet behålla ett visst antal
arbetare eller i allmänhet bereda arbete åt dylika naturligtvis mot
vanlig avlöning inom facket — eller påtaga sig liknande förpliktelser,
avpassade efter företagets storlek och ekonomiska bärighet. En sådan
lagstiftning skulle knappast behöva väcka betänkligheter, då företag av
ovan nämnt slag i allmänhet kunna bära en dylik belastning och i övrigt
lätt torde kunna anordna en del arbeten (tillverkning av förlagsartiklar,
reparationer in. in.) utöver de ordinära. Med avseende på statens företag
kunde utgifter för dessa ändamål da bokföras pa sadant sätt, att det framkom,
att utgifterna voro föranledda av social hänsyn, så att dessa utgifter
ej toges i betraktande, då man skulle avgöra, om företagen sköttes ekonomiskt
eller ej.
Man har anledning antaga, att arbetslösheten skulle kunna på detta
sätt betydligt minskas. Det återstode då att utöver detta tillgodose de
arbetslösa, som trots dessa anordningar skulle kunna finnas. Härvidlag
måste anslag från statens sida eller en arbetslöshetsförsäkring, varom ju
utredning pågår, tillgripas. Det läge nära till hands, att även denna verksamhet
i viss mån samordnades med den ovan nämnda sociala verksamheten.
Ty naturligtvis skulle organ, som handhade den ovan nämnda
verksamheten, ha stora förutsättningar för att kunna biträda vid bedömandet
och organiserandet även av arbetslöshetsan slags verksamheten och arbetslöshetsförsäkringen.
Med hänvisning till vad här ovan sagts vilja vi härmed hemställa,
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
9
Motioner i Andra kammaren, Nr 312.
huruvida och på vilket sätt, i huvudsaklig anslutning
till ovanstående riktlinjer, en lagstiftning eller andra
åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån
motarbeta den oregelbundna arbetstillgången med därmed
följande arbetslöshet, och för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 1 februari 1920.
Ernst Hage. Ivar Vennerström.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. å samt. 100 käft. (Nr 312—315.) 2
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket