Motioner i Andra kammaren, Nr 307

Motion 1916:307 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 307.

1

Nr 307.

Av herr Lundblad, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 212, angående krigstidshjälp under år 1916 åt befattningshavare
i statens tjänst.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 212, angående krigstidshjälp
under år 1916 åt befattningshavare i statens tjänst tillåter jag
mig härmed väcka följande motion.

Om avsikten med Kungl. Maj:ts förberörda proposition att under
nuvarande svåra tider bereda hjälp åt dem av statens tjänare, som hava
svårast att draga sig fram på grund av dyrtiden, eller med andra ord
de lägst avlönade, är ej annat än gott att säga. Huruvida denna avsikt
bäst skulle kunna realiseras på det sätt den kungl. propositionen förutsätter,
därom äro emellertid meningarna mycket delade såväl inom riksdagen
som bland dem, till vilka understödet är avsett att utgå, vilket
bl. a. framgår av det urklipp av tidningen »Postmannen», organ för
Svenska Postm annaförbundet, nr 6, utgörande en kritik av löneregleringskommitténs
förslag, som jag tillåter mig att här bifoga (Bil. A.).
I vad nämnda bilaga innehåller utöver vad där sagts om så kallade
behovsprinciper, får »Postmannen» själv svara för.

Kungl. Maj:t har utgått från, att understöd skulle tilldelas dem,
som hade största behovet av hjälp, det vill säga med tillämpning av
»behovsprincipen» och graden av behovet har så gott som uteslutande
bedömts efter antalet barn, som vederbörande befattningshavare är pliktig
underhålla. Ändring i det kungl. förslaget har framlagts av herr Schotte
i motion nr 282, däri han till en början vänt sig mot nämnda princip
vid löneregleringar i allmänhet, enär densamma vore oriktig och verkade
ojämnt, men vilket icke hindrat honom att ifråga om den föreslagna
krigstidshjälpen, som i själva verket icke är något annat än en tillfällig
löneförbättring, tillämpa behovsprincipen fastän, i förhållande till den
kungl. propositionen, i något modifierad form.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 4 samt. 145 höft. (Nr 307—311.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 307.

Som min åsikt är, att vid löneregleringar — även tillfälliga —
man av många skäl icke bör tillämpa förberörda princip, utan att man
i stället bör fasthålla vid den hittills tillämpade grunden att lönen skall
utgöra betalning för utfört arbete, anser jag mig förhindrad biträda
Kungl. Maj:ts föreliggande förslag. Bifall till detsamma skulle kunna
anses prejudicierande för framtiden och säkerligen inverka störande vid
blivande överläggningar rörande löneregleringar. Jag vill emellertid
betona, att jag icke härigenom bortsett från önskemålet att lindra näringsbekymren
för familjeförsörjare med många barn, men anser jag, att
detta mål bäst vinnes genom att fortgå på skattelindringens väg.

Det torde vara obestridligt, att dyrtiden svårt berört så gott som
hela den klass av löntagare, varom här är fråga. Det synes mig därför
mera rättvist och överensstämmande med min förut angivna uppfattning,
att alla finge ett lönetillägg, även om genom penningmedlens begränsade
storlek en eller annan skulle få proportionsvis större belopp än en mera
behövande.

Jag har intet att invända mot att det av Kungl. Maj:t äskade
beloppet 3,953,000 kronor användes för det ifrågasatta ändamålet. Detta
belopp borde för år 1916 fördelas på samtliga de ordinarie eller icke
ordinarie befattningshavare, som under år 1915 uppskattats till en inkomst
av högst 2,000 kronor, på sådant sätt, att de erhöllo en viss procent å sin
avlöning, däri emellertid ej dyr- eller kallortstillägg finge beräknas. Förberörda
belopp borde lämpligen ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
såsom förslagsanslag att utdelas enligt berörda grunder med rätt för
Kungl. Maj:t att utfärda de närmare föreskrifter rörande anslagets fördelning,
som Kungl. Maj:t kunde finna skäliga.

På grund av vad jag anfört får jag sålunda hemställa,

att riksdagen för beredande under år 1916 av
krigstidshjälp åt befattningshavare i statens tjänst måtte
å extra stat för år 1917 förslagsvis anvisa 3,953,000
kronor att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande att fördelas
enligt här ovan angivna grunder med rätt för
Kungl. Maj:t att-utfärda de närmare föreskrifter rörande
anslagets fördelning, som Kungl. Maj:t kan finna
skäliga.

Stockholm den 10 maj 1916.

Axel Lundblad.

I motionen instämmer: O. Alfr. Berg.

Motioner i Andra kammaren, Nr 307.

3

Bil. A

Allmänt missnöje

och berättigat missnöje är det mottagande förslaget fått bland statstjänstemännen.
Detta mottagande är sannerligen ett varsel för vederbörande att beakta, nämligen
huru impopulär bland löntagarna den så kallade behovsprincipen är. Man påträffar
knappast någon tjänsteman, han må vara än så barnbegåvad, som uttalar sig gillande
om behovsprincipen, inte ens när det gäller detta tillfälliga tillägg. Efter detta bör
väl åtminstone alla tankar på avlöningens i allmänhet normerande enligt denna
princip vara för alltid gravlagda.

Man har vid detta förslags avgivande synts sträva till att ge det tillfälliga
tillägget en allt mera framträdande karaktär av hjälp, till och med av nödhjälp,
därav namnet krigstidshjälp, ej dyrtidstillägg eller kristillägg, som det först talades
om. Detta kan ju möjligen ha sitt berättigande, då det tillfälliga tillägget tillkommit
på grund av den av kriget förorsakade dyrtiden, men näppeligen lärer det
ändå varit nödvändigt att ge denna hjälp en så rent av förödmjukande prägel, nästan
som ett fattigunderstöd.

Låt så vara att statsfinansiella hänsyn försvårat frågans lösning och att
svårigheter funnits att övervinna, men nog vill det synas som om det icke vore
oöverkomligt att dels för ändamålet anslå ett högre belopp, dels finna en bättre och
för statstjänstemäimen mera tilltalande form för bidragets utgående än vad kommittén
nu kommit med.

Vad det förstnämnda beträffar lärer väl ändå statens affärsdrivande verk
— det är ju deras personal som kräver det mesta av bidraget — under det gångna
året intjänat så pass stora överskott, vilket nogsamt framgått av de nyligen offentliggjorda
boksluten, att det icke vore obilligt begärt att dyrtidssumman utmättes något
rikligare. Ty det är väl ändå till en dryg del personalens arbetsamhet, pliktuppfyllelse
och intresse som möjliggjort de storartade arbetsprestationer verken kunnat
stå ut med.

I sammanhang härmed kunna vi icke underlåta en påpekan om att postpersonalen
knappast har någon anledning att glädja sig över välvilja från sin
högsta chefs sida. Dennes reflexioner om »den inverkan en större höjning av
arbetslönerna måste hava å den enskilda affärsverksamheten och landets möjligheter
till avsättning i utlandet av tillverkningsprodukter» är o verkligen bra obegripliga
för en arbetsam och hjälpbehövande statsarbetarekår, som väntat sig helt andra
synpunkter vid frågans bedömande.

Vi veta alla med vilken storm av indignation kristillägget mottogs i Danmark.
Såsom jämförelse kan nämnas att järnvägsstyrelsen beräknat att, om krigstidshjälpen
skulle utgå vid de svenska statsbanorna efter i Danmark gällande principer,
skulle för ändamålet krävas 1,221,675 kronor, efter de norska bestämmelserna
1,793,808 kronor, men enligt det nu föreliggande kommittéförslaget 1,119,990
kronor, sålunda i varje fall mindre här i Sverige. Därvid är dock att märka att
ett sådant tillägg utgått redan under förra året i de andra två skandinaviska län -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 307.

derna, varigenom sålunda tjänstemännen därstädes erhållit ett tillägg två gånger
under dyrtiden, oavsett beloppet. Aldrig hade man väl kunnat tänkt, att Sverige
skulle komma att stå sämre än grannländerna i avseende å behandling av sina
tjänstemän.

Detta om det för ändamålet avsedda beloppet. Beträffande principerna för
fördelningen blir minsann icke omdömet mildare.

Som vi förut påpekat är behovsprincipen här genomförd på ett sätt som rent
av verkar löje. Motiven för att den ogifta och den gifta utan barn skulle bli alldeles
utan, äro särdeles svaga och kunna väl knappast bli annat; en märkvärdig
inkonsekvens är också att då nu hjälpen skall utgå allenast för barn, icke högre
barnantal än fem får räknas.

Vid en föregående behandling av denna sak nämnde vi, att det högre beloppet
vore en bluff och huvudsakligen syntes vara till för att vifta med. Det visar sig
också nu av en utredning som kommittén föranstaltat om, att exempelvis inom postverket
finnes summa 3 gifta personer med en inkomst under 1,200 kronor, men två
av dessa ha inga barn, och endast en med ett barn kan komma i fråga. Beloppen
160, 240, 320 och 400 kronor skulle sålunda icke kunna utbetalas vid postverket,
och samma är förhållandet med 280, 300 och 350 kronor.

För att så mycket som möjligt »förenkla» problemet har man så räknat med
även ortstillägg, som vi förut framhållit en den mest skriande orättvisa som gärna
kan tänkas. Aldrig har man väl kunnat föreställa sig, att med fast avlöning skulle
förstås ortstillägg och lika litet att beklädnadsförmån skulle medräknas däri.

Medräknandet av ortstilläggen och bortskärandet av alla som sakna barn,
även om de ha annan försörjningsplikt, är sålunda de mest anmärkningsvärda företeelserna
i betänkandet. Men det finns även andra anmärkningar att framställa,
såsom mot att extra inkomster, om än aldrig så små, i vissa fall skola föranleda
ett slopande samt mot en del andra detaljer.

Kontentan av det hela är, att sällan något officiellt aktstycke blivit mottaget
med så allmänt ogillande och missnöje som detta kommittébetänkande. Den avgivna
reservationen är ju åtskilligt bättre men löser i alla fall inte frågan, utan håller sig
även den på den rena barnuppfostringsståndpunkten samt råder endast delvis bot
på olägenheten med att ortstilläggen skola inräknas.

Huruvida nu regeringen kommer att gå fram med en proposition i kommittéförslagets
anda, är icke gott att veta, men så stora förhoppningar linnes väl knappast,
att några avsevärda förbättringar där skola vara att förvänta, fastän man väl i det
längsta vill hoppas det.

Så mycket större förväntningar ställa statstjänarna på riksdagen, att den
skall behjärta deras brydsamma ställning och söka se till att rättvisa så långt
möjligt är tillämpas, även om detta skulle föranleda, att staten måste lätta något
mera på pungen.

Givet är att de olika förbundsstyrelserna satt sig i rörelse för att söka få
till stånd en bättre sakernas ordning — missnöjet ute i landet inom de olika
kårerna behöver sannerligen icke väckas upp med konstlade medel, det finns
redan förut.