Motioner i Andra kammaren, nr 2£6

Motion 1953:244 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 2£6.

o

Nr 244.

Av herr Staxäng, om utredning angående bevakningsfartgg åt
fladenfisket.

Det svenska fladensillfisket spelar som bekant numera en högst betydande
ekonomisk roll inom vår fiskerinäring. Det engagerar under den årstid,
då havsfiske kan drivas som intensivast, den väsentligare delen av vår moderna
fiskeflotta. Från medio av juli ända in i november •—- den egentliga
säsongen slutar dock i mitten av oktober -— samlar detta fiske mellan 250
och 300 båtar. Vilka betydande värden som härvidlag står på spel kan man
göra sig en föreställning om när man vet, att varje sådan båt med erforderlig
utrustning representerar ett kapital på mellan 175 000 och 300 000 kr.
Förstahandsvärdet av fångsterna belöper sig till åtskilliga miljoner kronor.
Senaste säsongen landades sålunda i svenska hamnar, huvudsakligen Göteborg,
16 730 ton färsk och 4 440 ton sjösaltad fladensill, vartill kom mycket
betydande färskkvantiteter, direktlandade i framför allt engelska och danska
hamnar.

Till de respektingivande materiella värden, som satts in i detta fiske och
vilkas storleksordning man tyvärr inte ägnar tillbörlig uppmärksamhet, då
man i vardagslag tänker och talar om vårt fladenfiske, kommer så de stora
personella resurserna. Varje båt har minst sju mans besättning, och fiskarne
utsättes för mången gång mycket svåra påfrestningar till liv och lem. Nordsjön
delar oftast endast motvilligt med sig av sina sillrikedomar och en fladenresa
innebär som regel för fiskaren hårt arbete, umbäranden och faror,
om vilka vi i land svårligen kan göra oss en tillräcklig realistisk uppfattning.

Olyckshändelser och mer eller mindre allvarliga sjukdomsfall hör dess
värre till det dagliga livet på fladenflottan och ställer stora krav på den enskilde
fiskarens förmåga att uthärda och på båtlagens möjligheter att bistå
varandra. Inträffar exempelvis en roderskada, som man inte kan klara av på
egen hand, måste man via sin radio påkalla hjälp från någon annan båt, som
sålunda nödgas avstå från dyrbar fisketid för att kunna hjälpa. Allvarligare
motorfel kan som regel inte klaras av ute på fiskefältet, utan något hjälpsamt
fiskelag får uppoffra sig genom att bogsera haveristen hem eller till
närmaste hamn. Gentemot sjukdomsfall av allvarligare natur är man helt
strandsatt, hänvisad som man är till sina egna obetydliga resurser. Situationen
kompliceras genom att götcborgsradion är praktiskt taget oåtkomlig
ute på Fladen för vår fiskebåtsradiotelefon.

Under sådana förhållanden framstår det som en samhällelig uppgift av
betydande angclägenhetsgrad att ett stödfartyg ställes till fladenfiskarnes
disposition, i likhet med vad fallet är för exempelvis de danska kollegerna,

6

Motioner i Andra kammaren, nr 2ii.

under den egentliga fiskesäsongen. De bör, så långt detta med rimliga anspråk
på ekonomiskt och praktiskt bistånd från samhällest sida är möjligt,
beredas skydd under sitt arbete. Det är tyvärr uteslutet, att fiskarna själva,
direkt eller genom sina organisationer, har ekonomiska eller andra möjligheter
att anskaffa, utrusta och driva ett dylikt stödfartyg, i stånd att fylla
sin uppgift. Detta måste för att täcka behovet göra god fart, så att det från
sin bas kan inom rimlig tid hinna fram för att exempelvis ta vård om en
sjuk fiskare eller hans vidaretransport, bistå med att avhjälpa en roderskada,
justera ett lager som gått varmt eller ta en haverist under bogsering.

Det bör också ha sjukvårdskunnig personal ombord och vidare materiel
för att hjälpligt kunna bistå vid mera komplicerade reparationer, som fiskarne
inte själva är i stånd att klara av men som med ett dylikt stödfartyg
inom räckhåll kan utföras på fiskeplatsen, så att man slipper dyrbar och
tidsödande bogsering till land. Det måste framför allt vara så operationsdugligt,
att det även i hårt väder kan längre tid vistas i öppen sjö fjärran från
sin bas. Det är ju framför allt i samband med busväder till sjöss, som fladenfiskarne
har starkast känning av vilken hårdhänt arbetsgivare Nordsjön
är. Under större delen av augusti och september bör stödfartyget patrullera
till sjöss för att vara i så nära kontakt som möjligt med fiskeflottan, vilken
då driver sillfisket som intensivast.

De många och delvis komplicerade problem, som ett stödfartyg för vårt
fladenfiske aktualiserar, har här endast flyktigt kunnat antydas och kan
näppeligen i sin helhet överblickas annat än genom en grundlig utredning
av hela frågekomplexet. Det gäller ju bl. a. att avgöra den för ändamålet
lämpligaste båttypen. Sannolikt har marinen de bästa båtresurserna härvidlag;
där bör också finnas intresse för en sådan stödverksamhet, allra helst
som intet hinder torde möta för att kombinera en stödexpedition helt eller
delvis i marinens regi med vissa rent örlogsmarina övningar av stort värde
för de ombordvarandes sjövana och utbildning i övrigt.

Valet av operationsbas är en annan angelägenhet, som också måste sorgfälligt
prövas. Under den egentliga säsongen synes Haugesund i Norge vara
att föredraga; längre fram på höstkanten, då sillfisket drar sig sydvart mot
Doggern, skulle Esbjerg i Danmark ligga bättre till, men där står då redan
ett danskt stödfartyg till disposition.

Framför allt måste kostnadsfrågan kunna överblickas, vilket f. n. är alldeles
ogörligt, när man inte ens känner, vilket fartyg exempelvis marinen
eventuellt kan anse lämpligt att undvara för ändamålet, hur expeditionen
bör organiseras, var den skall baseras o. s. v. Det är dock att hoppas, att det
visar sig möjligt att hålla sig inom en kostnadsram, som gör det ekonomiskt
försvarbart och möjligt för samhället att ge våra fladenfiskare det arbetsskydd
de så väl behöver. Sedan några år åtnjuter som bekant våra sillfiskare
vid Island förmånen av ett svenskt stödfartyg där, och denna verksamhet

Motioner i Andra kammaren, nr 2ii.

7

har visat sig fylla en stor uppgift. För fladenfiskarne är det minst lika angeläget
att tillförsäkras bättre skydd till liv och egendom. Problemet bör för
dem vara alltmer angeläget, därför att de nödgas fiska flera dagar än förr
för att få ranson och alltså tillbringar vida längre tid till sjöss med alla de
risker till liv och egendom detta för med sig. Det är därför angeläget, att denna
utredning bedrives så skyndsamt att statsmakterna om möjligt instundande
säsong kan ge fladenfiskarne sålunda åsyftat skydd.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen ville besluta, att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en skyndsam utredning angående bevakningsfartyg
åt fladenfisket.

Stockholm den 27 januari 1953.

Ernst V. Staxäng.