Motioner i Andra kammaren, Nr 293 (Motion 1937:293 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 293.

Nr 293.

Av herr Wallén, angående åläggande för justitiekanslern
att utöva effektiv kontroll över jurisdiktionens och
ad ministrationens handhav ande.

Enligt gällande regeringsform (§ 27) tillsätter Konungen en justitiekansler
med uppgift att dels föra eller låta föra Konungens talan i mål rörande allmän
säkerhet och kronans rätt, dels ock å Konungens vägnar hava tillsyn över
rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel som av vare sig
domare eller ämbetsmän bliva begångna, alltså både i jurisdiktion och i administration.
Genom sin instruktion har justitiekanslern, till ledning vid dessa
sina uppgifters handhavande, erhållit befogenhet att, när han det nödigt
finner, övervara icke blott i allmänhet ämbetsverks, kollegiers och domstolars
överläggningar och beslut utan också uttryckligen högsta domstolens och
regeringsrättens; samma rätt har, men grundlagsstadgad (regeringsformen
§ 99), justitieombudsmannen. Även om man måste förutsätta, att sist sagda
domstolar icke skola bestrida justitiekanslerns rätt att komma tillstädes,
oaktat denna rätt icke blivit för hans del stadgad i grundlag, synes det vara
riktigast att hans rätt i detta stycke erhåller samma legala grund som justitieombudsmannens.

Rätten att övervara överläggningar och beslut är emellertid också bunden
vid villkoret att justitiekanslern, respektive justitieombudsmannen, finner
rättens tagande i bruk vara »nödigt»; han har själv att avgöra örn och när
detta skall anses vara fallet. I praxis har justitiekanslern visserligen i början
av 1809 års statsskick vid olika tillfällen infunnit sig i högsta domstolen, men
detta förhållande har sedan långt tillbaka upphört och numera torde sådana
besök icke förekomma. Erfarenheten visar emellertid, att det många gånger
kunde vara önskvärt, att besök av denna art gjordes även hos de högsta domstolsorganen
för undersökande av reformbehov i behandlingssättet och av
rättstillämpningen just när den beslutas. Andra domstolar och verk eller
myndigheter pläga däremot fortfarande mottaga besök av justitiekanslern,
särdeles under hans s. k. inspektionsresor, men därvid är det framför allt de
olika expeditionsböckerna som bruka bli föremål för granskning. Att härvid
justitiekanslerns intresse främst är riktat på de lokala lands- och stadsdomstolarna,
ligger i sakens natur, men han brukar icke heller förbigå länsstyrelserna,
ehuru besöken där oftast göras mera i förbigående och bli mindre
grundliga; med den omfattning förvaltningen, ej minst den sociala, i våra
dagar tagit, vore det onekligen önskvärt att Konungens befallningshavandes
verksamhet något mera på djupet komme under granskning och att denna
granskning även sträckte sig till en undersökning rörande fullgörandet av den
kanske viktigaste uppgift en befallningshavande här har, nämligen den att

Motioner i Andra kammaren, Nr 293.

genom täta resor inom länet på ort och ställe personligen lära känna länet i
detalj, en uppgift som är vida viktigare än den att granska och underskriva
handlingar och studera förslag, varöver utlåtanden skola avgivas. Det kan
också erinras, att justitiekanslern, örn än i mindre omfattning än justitieombudsmannen,
brukar under sina inspektionsresor lämna vissa rättstolkningsdirektiv
till domstolarna, men knappast till administrativa myndigheter.

Denna direktivgivning är i vissa fall säkerligen lycklig, men den måste, för
att icke i längden bliva farlig, i sin tur underkastas kontroll. Dylik kontroll
kan första lagutskottet utöva och har också utövat över justitieombudsmannen,
men över justitiekanslern är ingen sådan kontroll möjlig, då något annat riksdagens
kontrollorgan än statsrevisorerna här icke är för handen och å andra
sidan detta organ varken kan eller är kompetent att inlåta sig på en granskning
av givna direktivs och anvisningars eller råds innehåll.

Även i en annan punkt har justitiekanslerns verksamhet i praxis erhållit en
gestaltning som icke kan anses tillfredsställande, nämligen beträffande åtal
mot tryckta skrifters ansvariga utgivare. Beträffande dylika åtal föreligger
ett konstitutionellt kontrollbehov som i praxis utvecklats på det sätt, att det
konstitutionella ansvaret koncentrerats på chefen för justitiedepartementet
därigenom att åtal sker efter remiss, från denne till justitiekanslern, ehuru
utan omedelbar skyldighet för kanslern att på grund av remissen åtala; han
måste tvärtom på eget ansvar besluta om åtal skall ske, men han är, så snart
han anser ett åtal vara fullt tillräckligt grundat, också enligt gällande legalitetsprincip
— vilken däremot ej binder chefen för justitiedepartementet, som
tvärtom kan och bör, under sitt konstitutionella ansvar inför konstitutionsutskottet,
tillämpa den motsatta opportunitetsprincipen — pliktig att besluta
åtal. Emellertid har i praxis, örn än endast i några fall årligen, justitiekanslern
ansett sig oförhindrad att även utan remiss från justitiedepartementets chef
fatta åtalsbeslut vare sig efter anmälan från enskilda eller av eget initiativ.
Att härigenom den konstitutionella kontrollen sättes i fara, ligger i öppen
dag, då utskottet icke kan granska andra åtgärder än chefens för justitiedepartementet;
då tryckfrihetsförordningens ordalag, lästa isolerade, kunna ge
visst stöd åt denna praxis, ehuru densamma är oförenlig med den konstitutionella
kontrollpraxis som efter hand vunnit stadga, gör detta förhållande
det endast ännu mera behövligt att här få en bättre ordning legaliserad och
justitiekanslerns åtalsbefogenhet utan remiss klart avvisad.

Den höga ställning och obestridliga auktoritet, som svensk jurisdiktion och
förvaltning hittills intagit, har väsentligen kommit till stånd genom den effektiva
kontroll som i olika former under olika tider utövats över densamma.
Under 1809 års både ursprungliga och sedermera efter hand omdanade statsskick
låg denna effektiva kontroll länge i huvudsak hos justitieombudsmannen,
men med detta ämbetes successiva förvandling till en genomgångsplats
till de högsta jurisdiktions- eller förvaltningsposterna har effektiviteten
mer och mer minskats och därmed också en växande känsla av viss rättsosäkerhet
blivit allt allmännare. Måhända är det ännu möjligt att genom viss
ombildning av justitieombudsmannaämbetet råda bot på detta missför -

Motioner i Andra kammaren, Nr 293.

hållande, men det synes under alla förhållanden påkallat att justitiekanslersämbetets
ställning förstärkes. Dels har detta ämbete icke ■—- åtminstone icke
ännu — fått karaktären av en genomgångsplats i den jurisdiktionella eller
administrativa karriären, utan tvärtom snarare betraktats som ett slutämbete
med hög förtroendeställning, dels är justitiekanslern såsom ämbetsman, i olikhet
med justitieombudsmannen, genom sin utnämning tillförsäkrad lön och
pension utan att vara beroende av årligt omval. Naturligtvis kan med denna
ställning stundom följa en viss benägenhet hos innehavaren att begränsa sin
verksamhet till de så att säga vanliga löpande ärendenas expeditionella handläggning,
men det är lika uppenbart att en dylik benägenhet en gång funnit
stöd av det förhållandet att den samtidigt och på samma områden verksamma
justitieombudsmannen i gångna tider varit så mycket mera aktiv; därigenom
har justitiekanslern med visst fog kunnat anse sin uppgift böra mera koncentreras
på det allmänna åklagarväsendet med hänsyn till enskildas lagstridiga
verksamhet och mindre på kontrollen över jurisdiktion och administration.
Men i och med justitieombudsmannainstitutionens utpräglade försvagning
har behovet av en ändring härutinnan blivit allt större och allt
mera uppenbart. Skall kontrollen över jurisdiktion och administration åter
bliva effektiv, synes ett stärkande och preciserande av justitiekanslerns ställning
och kontrolluppgifter vara erforderliga. Detta är desto mera fallet, som
fara eljes föreligger att justitiekanslern helt förbehålles åt det allmänna
åklagarväsendet och skiljes från den jurisdiktionella och administrativa kontrollen
utan att samtidigt justitieombudsmannens kontroll på dessa områden
blir mera faktiskt effektiv än den nu är.

Under sådana förhållanden synes det vara en angelägenhet av vikt att
frågan örn förstärkande av justitiekanslerns ställning upptages till allvarligt
övervägande. Måhända kan denna fråga vinna en viss lösning genom högre
avlöning till justitiekanslern i samband med hans likställande i administrativ
väg med justitie- och regeringsråd, men därmed förstärkes icke själva grunden
för hans verksamhet och ställning, utan härför torde en grundlagsändring
vara ofrånkomlig, vilken ger honom den konstitutionella ställning och det
rättsliga ansvar för j urisdiktions- och administrationskontrollens effektivitet
som erfordras. I grundlag torde därför böra ej mindre stadgas justitiekanslerns
likställighet med justitie- och regeringsråd, eller möjligen en ställning
högre än dessa ämbetsmäns, än också fastslås hans speciella ansvar för
en effektiv kontroll över jurisdiktion och förvaltning med skyldighet att personligen
taga del av myndigheternas sätt att i praxis utöva sina funktioner
och att hos Konungen i tid föreslå sådana författningsändringar som må visa
sig önskvärda, Därjämte torde böra undersökas, huruvida på något sätt ett
sammanhang kan ordnas mellan justitiekanslerns och chefens för justitiedepartementet
verksamhet så att även ett konstitutionellt ansvar om möjligt
kommer till stånd även för justitiekanslerns fullgörande av kontrolluppgifterna
över jurisdiktion och administration.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,

Motioner i Andra kammaren, Nr 293.

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om verkställande
av utredning och framläggande för nästa riksdag av de förslag,
vartill utredningen må föranleda, rörande sådan ändring av
regeringsformen att justitiekanslern ålägges effektiv kontroll å
Konungens vägnar över jurisdiktionens och administrationens
handhavande och tillämpning.

Stockholm den 23 januari 1937.

Otto Wallén.