Motioner i Andra kammaren, Nr 289

Motion 1938:289 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

1

Nr 289.

Av herrar Holmbäck och förste vice talmannen
Jeppsson, angående revision av jorddelning slagstiftningen
i fråga om landsbygden.

I bland annat Hushållningssällskapens tidskrift, 1937, nr 1, samt tidskrifterna
»Sunt Förnuft», 1937, nr 3—6, och »Skogen», 1937, nr 21, har professorn
i skifteslära vid Tekniska högskolan K. D. Myrbeck framfört vissa
synpunkter på jorddelningslagstiftningen och fastighetsbildningen på landsbygden,
vilkas innebörd, enligt en av Myrbeck gjord sammanfattning, i huvudsak
är följande.

»Liksom andra ekonomiska företag måste jordbruk och skogsbruk för sin
existens söka anpassa sig efter tidens förhållanden, vilket strängt taget innebär
ett tvång till oavlåtlig strävan att rationalisera verksamheten. Stora
ansträngningar ha ock gjorts och göras alltjämt i sådant hänseende. Försöksoch
förädlingsverksamheten ha skapat väsentligt gynnsammare produktionsförutsättningar
än tidigare och förbättrandet av organisationen ägnas för
närvarande ett alldeles särskilt intresse. Trots detta ha ifrågavarande företag
att kämpa med stora svårigheter och örn också den i dessa dagar mycket omdebatterade
flykten från landsbygden icke har sin grund enbart i rent ekonomiska
förhållanden, spela dock dessa en framträdande roll i sammanhanget.

E>e svårigheter, varom här är fråga, ha förvisso sina vitt skilda orsaker,
delvis av sådan art, att företagaren står maktlös. Sålunda kullkasta exempelvis
naturförhållandena med sina mer eller mindre nyckfulla växlingar mången
gång bland annat bemödandena att genom en fullt metodisk arbetsordning
söka effektivt utnyttja arbetskraften. Men det torde ock förefinnas en del
faktorer med vidsträckt ekonomisk räckvidd, vilka hittills alltför litet
beaktats och dit alltså ej heller ännu rationaliseringssträvandena hunnit
sträcka sig. Främst torde detta gälla sådana, som sammanhänga med utformningen
av de fasta kapital, varmed dessa företag arbeta, eller med andra ord
med beskaffenheten av själva fastigheterna. Framför allt synes man ha ägnat
ringa uppmärksamhet åt de delar av fastigheterna, som omfatta »de anläggningar
på och i markerna, som krävas för dessas utnyttjande». Väg- och dikessystem,
byggnader o. s. v. utgöra dock särdeles betydelsefulla delar av fastigheterna,
ja, så pass betydelsefulla, att om man jämför gällande fastighetsvärden
med de kostnader, som under nuvarande förhållanden skapandet av
förefintliga anläggningar skulle draga, det med säkerhet icke blir mycket över
av värde hos själva jordarna. Klart är då ock, att det årliga driftskostnadskontot
måste belastas med kostnader för underhåll och amortering, vilka stå
i ett direkt förhållande till dessa dryga kostnader. Men det är därför icke
säkert, att förhållandena skulle behöva gestalta sig så, som för närvarande är
fallet. Hessa anläggningar kunna givetvis planläggas och skapas på olika

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 4 sami. Nr 289—293. 2Gi ss 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

sätt och med olika ekonomiska konsekvenser och frågan är alltså, huruvida
detta skett på ekonomiskt fördelaktigt sätt. Vid bedömandet därav gäller
emellertid icke endast att taga hänsyn till underhåll och amortering utan
även till sådana delar av driftskostnaderna, som direkt sammanhänga med
själva utnyttjandet.

Bland de anläggningar, varom här är fråga, intressera i detta sammanhang
framför allt väg- och dikessystemen. Örn man ser till den rent praktiska betydelsen
av dessa system, är det uppenbart, att de vid driften direkt använda
vägarna (brukningsvägarna) främst lia till uppgift att på ett ändamålsenligt
sätt förmedla kommunikationen mellan de olika ägoslagen — åker, äng och
skogsmark — och brukningscentra (gårdarna) respektive utdrivningsorter för
skogsprodukter, under det att vattenregleringssystemet har att på bästa sätt
reglera vattenförhållandena. Men dessutom ha såväl vägar som avloppskanaler
en annan och ingalunda betydelselös uppgift. De åstadkomma ju
alltid en viss uppdelning av markerna i olika produktionsområden. Och det
är då också av vikt, att denna uppdelning så långt möjligt blir sådan, att det
bildas brukningstekniskt lämpliga produktionsområden inom olika ägoslag
och med bästa möjliga kommunikation med brukningscentra och utdrivningsorter.
Därtill är ur ekonomisk synpunkt också av särskild betydelse, att det
icke skapas mer av sådana anläggningar än som oundgängligen kräves för en
ändamålsenlig drift. Får man alltså utgå ifrån, att en rationell utformning
av dylika anläggningar skett inom ett visst skifteslag, faller det sig sedan helt
naturligt, att vägar och avloppskanaler i största möjliga utsträckning också
utnyttjas som gränser i äganderättsligt hänseende och att alltså vid fördelningen
av produktionsområdena på de olika företagen särskilda ägogränser
(skifteslinjer) skapas endast, då ett produktionsområde icke i sin helhet lämpligen
kan läggas till en viss fastighet utan måste uppdelas. Ha på så sätt
produktionsområdena fördelats, så att de skilda företagen erhållit olika ägoslag
i anslutning till sina hushållningsformer och så att genomsnittligt de
effektiva medelavstånden från brukningscentra och utdrivningsorter i möjligaste
mån nedbringats, torde man få anse, att en rationell fastighetsbildning
blivit genomförd. Det är då att märka, att de ifrågavarande anläggningarna
i stor utsträckning få en utpräglat kollektiv karaktär och detta i allmänhet
desto mer, ju rationellare man lyckats utforma det hela. Man kan ock uttrycka
saken så, att i sistnämnda fall per fastighet offrats så litet som möjligt
på dylika anläggningar — samtidigt som produktionen gynnats på bästa sätt
och de med de fasta kapitalen sammanhängande driftskostnaderna i möjligaste
mån nedbringats.

Då dylika åtgärder skola företagas inom ett visst större område, är det i
regel en mängd fastigheters intressen, som skola tillgodoses, och det är uppenbarligen
icke tänkbart, att den enskilde företagaren på den punkten kan få
någon egentlig handlingsfrihet. Enda möjligheten är, att utförandet anförtros
åt ojävig sakkunskap. Regleringen av fastighetsförliållandena i landet har
ock sedan ett par århundraden tillbaka omhänderhafts av statliga organ, var -

Motioner i Andra kammaren, Nr 289. 3

för, om behov av rationaliseringsåtgärder föreligger, en medverkan från
statligt håll blir ofrånkomlig.

Örn man nu undersöker, hur det i verkligheten förhåller sig i avseende å
fastighetsindelningen på landsbygden, finner man, att helt andra principer
än de ovan skisserade kommit i tillämpning. Till sina grunddrag är denna
indelning främst ett resultat av laga skiftena, vilka bilda ett slutled i de likartade
former för fastighetsbildning, som inleddes med storskiftet och som
karakteriserats av huvudsyftet att örn möjligt inom ett enda formligt ägoskifte
och med jämn blandning av bättre och sämre mark samla all den inrösningsjord,
respektive avrösningsjord, som enligt viss delningsgrund tillkom
delägare. Ett huvudsyfte, som var en fullt naturlig följd av reaktionen mot den
ofantliga ägosplittring, som uppkommit genom tegskiftena. Detta huvudsyfte
har emellertid kommit att så dominera, att ägovidderna som sådana kommit
att betraktas som det markerat väsentliga och de tekniska anläggningarna i
varje fall såsom något mycket underordnat. Sålunda har den värderingsform,
som lagenligt förekommit och på vars resultat delningsgrunden tillämpats,
gällt de olika jordarna som fristående värdeobjekt. Och i regel har vid skiftestillfället
förefintliga väg- och dikessystem m. m. bibehållits oförändrade —
även där de uppenbart tillkommit mera slumpartat och väl behövt regleras.
Och det »lapptäcke», som bildats av skifteslagens olika ägoslag jämte befintliga
väg- och dikessystem m. m. har genom huvudsakligen särskilda skifteslinjer
styckats upp i geometriskt mer och mindre regelbundna områden (ägoskiften),
i första hand med tanke på att därinom skulle samlas respektive
delägare tillkommande ägobelopp i inrösningsjord och avrösningsjord. På
detta sätt har emellertid ofta nog icke kunnat undvikas, att de olika fastigheterna
fått sina områden i åker, äng och skogsmark utformade och utplanterade
på ett ur brukningsteknisk synpunkt särdeles olämpligt sätt. Och vad
vägarna beträffar ha deras grundläggande uppgifter — att bereda en lämplig
kommunikation mellan respektive ägoslag och brukningscentra (respektive
utdrivningsorter), att bidraga till utformandet av lämpliga produktionsområden
och att så långt möjligt tjäna som ägogränser — icke kommit att
beaktas. I stället för att få viss väggräns ha en del av ägoskiftena kanske
icke alls berörts av befintliga vägar, utan anslutning har måst tillskapas, i
andra fall har kanske en väg skurit av ett hörn i ena änden av ett skifte och
i åter andra ha kanske flera vägar skurit varandra inom ett skifte. I de båda
senare fallen har transportfrågan ansetts löst i och med att alltså »utfart»
förefunnits. Sålunda ha vägarna närmast fått karaktären av »utfartsvägar»
från ägoskiftena och för transportmöjligheterna inom dessa har alltså icke
blivit sörjt även om därinom förekommit olika ägoslag i omväxlande ordning.
Detta har alltså blivit en fråga, som fått lösas efter skiftet så gott sig göra
låtit -— varvid ej sällan terrängförhållandena berett stora svårigheter. Det
hela har emellertid lett till särdeles olämpliga transportförhållanden och till
ett påtagligt slöseri med vägar och vägkostnader. Det finns till och med här
och där exempel på att vägar anlagts omedelbart intill varandra, på var sin
sida örn en skifteslinje.

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

Med det sätt på vilket sålunda de tekniska anläggningarna behandlats
vid skifte har det mången gång blivit oundvikligt att tillgripa särlagstiftning
(väglag, vattenlag) för att åstadkomma erforderliga kompletteringar. Men
därvid har ofta ej kunnat undvikas, att redan förut mindre lyckligt utformade
produktionsområden blivit ytterligare deformerade och några utjämnande
åtgärder ha ej ifrågakomma i sammanhanget. Då vidare genom angivna procedurer
utformade fastigheter undergått delningar, har ofta ej heller kunnat
undvikas, att brukningsförutsättningarna också därvid försämrats.

Uppenbart är, att ett dylikt skiftessystem i det hela måste anses innebära
ett särdeles oekonomiskt utnyttjande av skifteslagens marker. De naturliga
produktionsförutsättningarna tillvaratagas icke tillnärmelsevis och produktionskostnaderna
bli väsentligt högre än de kunde vara. I de rena skogsbygderna
ha förhållandena utvecklat sig i speciellt ogynnsam riktning. För
tillgodoseende av rättvisesynpunkten ha ägoskiftena ofta fått en längd, som
hundrafalt, ja ej sällan månghundrafalt överstigit bredden, och då denna i
sin tur mången gång uppgått till endast några få meter har på detta sätt en
egentlig skogsvård omöjliggjorts. Och även om utdrivningen tack vare meddelade
servitut kunnat ske på förekommande basvägar, ligger det i öppen
dag, att skiftenas form kommit att medföra orimligt dryga avverknings- och
transportkostnader.

Örn man betraktar den nuvarande fastighetsindelningen på landsbygden ur
ekonomisk synvinkel, erhåller man alltså en till stora delar föga tilltalande
bild, något varom envar lätt kan övertyga sig genom studium av våra nyare
ekonomiska kartblad. Och av allt att döma måste en fortsatt jorddelning på
de grundvalar, som sålunda skapats genom laga skiftena m. nr., leda till
alltmera försvårade driftsförhållanden.

Den enda effektiva hjälpen synes vara en omreglering i stort, även örn det
omedelbara behovet därav kan vara större och mindre i olika trakter. Härsynas
ock statsmakterna ha alldeles särskild anledning att ingripa och att
även på ett effektivt sätt bidraga ekonomiskt. Ty ytterst är det ju statsmakterna
och icke jordägarna, som äro ansvariga för det nuvarande tillståndet.
Och dessutom måste en omreglering bliva av stor social och nationalekonomisk
betydelse.

Tidigare funnos praktiskt taget inga möjligheter att få till stånd en omreglering
av laga skiftad mark, enär därtill fordrades enighet mellan skiftesdelägarna.
Redan skiftesstadgekommittén (1911) räknade emellertid på sin
tid med behov därav (jfr betänkandet sid. 110 och lil) och jorddelningslagen
har ock öppnat större möjligheter därför. Dessutom har skapats möjlighet
att genom fristående förrättningar sammanföra ur skogsvårdssynpunkt
olämpliga skogsskiften till s. k. gemensamhetsskogar. Men lagen har i dessa
hänseenden blivit ineffektiv. Under de tio år densamma varit i tillämpning,
torde varken något omskifte eller någon fristående bildning av gemensamhetsskog
ha förekommit, i varje fall icke något omskifte. Att gemensamhetsskog
icke torde ha bildats får väl bland annat tillskrivas en allmän obenägenhet
hos jordägarna för att trots allt avhända sig självständigheten i fastighets -

5

Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

förvaltningen, men därtill kommer givetvis svårigheterna att uppnå enighet
i frågan samt troligen icke minst fruktan för stora kostnader. Anledningen
åter ''till att omskiften icke kommit till stånd torde framst vara att söka i
erfarenheterna från tidigare skiften och från de skiften, som verkställts enligt
gällande lag. De ha blivit för tidsödande och dyrbara och dessutom är ock
känt, att i synnerhet de stora skiftena ej sällan givit anledning till allvarliga
erinringar i rent sakliga avseenden.

Meningen hade ju varit, att jorddelningslagen skulle avhjälpa de tidigare
bristerna. Åtminstone vad snabbhet och billighet beträffar har nog resultatet
snarare blivit det motsatta. De redan förut synnerligen tunga skiftesformerna
ha blivit örn möjligt ännu tyngre, varjämte rent formella och ekonomiskt
tämligen irrelevanta betraktelsesätt ha fått göra sig alltför starkt
gällande. Dessutom lia en hel del detalj föreskrifter av ekonomisk teknisk
innebörd blivit klavbindande och mången gång tvingat till åtgärder, som ur
praktisk synpunkt varit direkt olämpliga. Härtill kommer ock, att de möjligheter
till partiella regleringar — exempelvis i samband med vägomläggningai
— jorddelningslagen skapat varit alltför omständliga.

Örn alltså önskvärda regleringar skola kunna komma till stånd, torde det
bli nödvändigt att i första hand revidera lagstiftningen och söka skapa ett
regleringsförfarande, som dels är mera rationellt, dels är avsevärt mindre
tidsödande och kostsamt än det nuvarande såväl i formellt som i tekniskt
hänseende.

Vad som framför allt gjort laga skiftet så pass tungt i sistnämnda avseende,
är främst den värderingsform, som föreskrivits, samt de därmed sammanhängande
kartläggnings-, redovisnings- och delningsförfarandena. Det tillskapas
på kartan till ett större skifte ett otal ägofigurer, vilka sedan värderas
var för sig och redovisas med markbeskrivning, gradtal, arealer och uppskattningsinnehåll
upprepade gånger — i ägobeskrivning, hävdeförteckning
och delningsbeskrivning — och alla kalkyler skola stämma inbördes. Ett
verkligt jättearbete, som dessutom varken garanterar ändamålsenligt, ej heller
rättvist resultat, enär någon konsekvent behandling av de tekniska anläggningarna
icke lagenligt ifrågasättes och vid det tillämpade värderingsförfarandet
en hel del betydelsefulla faktorer icke kunna komma med i räkningen, såsom
exempelvis de blivande fastigheternas arealanvändning, de tekniska anläggningarnas
reella verkningar samt underhall och amortering av nämnda anläggningar
o. s. v.

Belysande för tungroddheten i skiftesproceduren äro följande uppgifter,
vilka lämnats av förrättningsmannen vid ett s. k. provskifte i Dalarna, vilket
i tekniskt hänseende utförts enligt jorddelningslagens bestämmelser:

Skifteslaget omfattade 3,500 hektar, därav 700 hektar åker. Ägofigurernas
antal uppgick till 44,000. Do utlagda ägolotternas antal var 400. Skiftesproceduren
har krävt 0,800 arbetsdagar av examinerade arbetskrafter (lantmätare),
d. v. s. nära 23 år för en person. Av denna tid har visserligen kommit
icke mindre lin 0.5 år på äganderättsutredningen, vilken i Dalarna som bekant
erbjuder alldeles säregna förhållanden, men samtidigt är att märka, att ägo -

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

mätning, gradering, redovisning och ägodelning jämte beräkning av ersättningar
mellan delägarna krävt 11.2 5 år och att handlingarna fordra ett utrymme
av cirka två hyllmeter. Att det ligger något orimligt i detta är påtagligt.»

Det synes alltså föreligga grundad anledning att allvarligt ifrågasätta
graderingens ersättande med reella värderingar, överhuvudtaget synes allt
böra göras för att skapa förfaranden, som ansluta sig till ekonomiska realiteter.
Därmed skulle komma att ställas väsentligt mindre krav på kartunderlaget
än i regel vid skifte enligt jorddelningslagen, varför man bör kunna
utgå ifrån att någon ny terrest kartläggning icke vidare behöver ifrågakomma
utan att laga skifteskartor och liknande — efter viss schematisering och
eventuell komplettering — skola kunna användas, till dess en gång fotokartor
bli tillgängliga. Ty sådan ägofördelning och värdering, varom här
skulle bli fråga, skulle icke kräva den minutiösa redovisning, som för närvarande
förekommer på skifteskartorna.

Även örn det otvivelaktigt kommer att bereda svårigheter och kräva åtskilligt
arbete att na fram till möjligast tillförlitliga och enkla form för själva
värderingen, är det mycket som talar för att redan nu en fastighetsvärdering,
verkställd av på hithörande ekonomiska områden verkligt sakkunniga, bör ge
avsevärt rättvisare resultat än det, som vinnes genom graderingsförfarandet,
kompletterat med skiftesläggningen.

Örn alltså frågorna örn kartunderlag och värdering löstes i angiven riktning,
skulle också vid omregleringar bland annat huvudparten av de mest
tidskrävande, kostsamma och otvivelaktigt också minst reellt grundade
momenten i det nuvarande förfarandet försvinna och huvudvikten komma att
läggas dels på en lämplig fastighetsbildning med därav föranledda regleringar
av vägar m. m., dels på en reell ekonomisk rättvisa. Men förutsättningarna
för att ett gott resultat verkligen skall vinnas är, att olika sakkunskap
blir företrädd och sakkunskap, som verkligen är inarbetad på dessa
problem, alltså i form av en permanent institution. I stället för att lantmätare,
lantbruksingenjörer, jägmästare, agronomer, vägingenjörer o. s. v.
arbeta helt vid sidan av varandra med detaljer, som röra fastigheterna — och
ofta i orätt ordning — bör alltså samarbete i lämplig form etableras.

= I den allmänna diskussionen rörande jordbrukets och skogsbrukets förhållanden
har på sista tiden vid upprepade tillfällen berörts detaljfrågor
rörande fastigheterna, bland annat i samband med frågan örn beredskapsarbeten.
Och särskilt brännande synes frågan örn skogarnas kommunikationer
just nu vara. I hela landets intresse är att hoppas, att man icke kommer att
gå in för att söka lösa dessa frågor fristående — d. v. s. med bibehållande av
nuvarande fastighetsindelning — utan i stället i deras reella organiska
sammanhang.

Ju mer man söker intränga i förevarande för landet livsviktiga frågor
dess mer framträder nödvändigheten av att så långt möjligt förenkla den
formella handläggningen och i stället lägga huvudvikten vid sådant, som för
jordägarna är realiteter, och — sist men icke minst — att de tjänstemän åt
vilka handläggningen av dessa uppgifter blivit anförtrodd, bliva fast av -

Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

7

lönade. Det nuvarande systemet, enligt vilket avlöning till stor del utgår
efter taxa, är absurt. Sådant kvalificerat arbete, varom bär är fråga, kan icke
utan skada ersättas efter taxa.»

På en punkt synas Myrbecks undersökningar ha fört till ett resultat, som
måste anses som uppseendeväckande och som oberoende av de reformkrav,
vartill undersökningarna eljest giva anledning, synas böra föranleda överväganden
från statsmakternas sida.

Under förarbetena till den nuvarande jorddelningslagen av den 18 juni
1926 gjordes med styrka gällande, att i vissa delar av landet laga skiftet medfört
en synnerligen olämplig fastighetsindelning. Med kanske största klarhet
uttalar sig i detta hänseende jordstyckningskommissionen i sitt betänkande
av år 1920.

Kommissionen anger, att den undersökt ett stort antal skiftesakter vid
ett flertal av lantmäterikontoren i landet. »Vid denna undersökning» säger
kommissionen (sid. 215) »har beträffande en mångfald skiften konstaterats,
att nya ägoregleringar äro starkt behövliga. Detta gäller laga skiften såväl
från äldre tid som av yngre datum. Man hade kunnat vänta, att på senare
tid tillkomna skiften skulle visa sig någorlunda tillfredsställande. Många av
de nyare skiftena visa emellertid en högst olämplig ägoanordning. Förevarande
förhållande återfinnes över hela landet, likvisst i större eller mindre grad.
I de nordligaste länen hava väl skiftena i allmänhet ett gynnsammare utseende,
beroende på dels att parcelleringen av jorden därstädes ännu icke
hunnit drivas i större utsträckning och dels att enklare förhållanden i jordbesittningen
blivit rådande bland annat till följd av en före laga skiftena i
senare tid verkställd avvittring, men även där äro dock många skiften av beskaffenhet
att en förbättrad ägoanordning synes både önskvärd och möjlig
att åstadkomma. Längre ned i Norrland, i synnerhet i älvdalarna, möter man
mera allmänt en sämre skiftesstruktur. I Medelpad exempelvis, där jordbesittningen
icke från början såsom i de nordligare landskapen blivit reglerad
genom avvittring annorledes än mera summariskt —- ofta efter det laga skiftena
redan skett — och där uppdelningen av enheternas ägovidd skett i dels
de egentliga byägorna och dels de s. k. utgodsen, förete skifteskartorna
väsentliga brister i fråga örn ägoanordningen. I södra delarna av landet
finnes vidkommande de trakter, inom vilka enskiftet blivit tillfredsställande
genomfört, ringa anledning till anmärkning. Men berörda skiftesform
har i sin riktiga fulländning kommit till användning endast i jämförelsevis
ringa omfattning. I trakter, där ägogemenskapen blivit upplöst genom
enskifte av sämre kvalitet, återkommer den otillfredsställande arronderingen
av jordinnehaven, och detsamma är ej sällan händelsen, där laga skifte försiggått.
Denna olämpliga ägoanordning framstår i nu åsyftade orter desto mera
svårartad, som jordparcelleringen därstädes fått en mycket djupgående omfattning.
»

I annat sammanhang (sid. 220) framhåller jordstyckningskommissionen,
att en olämplig indelning av skogsmark förekommer i stor utsträckning.

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

»Gällande rätt medgiver» säger kommissionen »— --ej anliat än att, då

skifte äger rum, marken skiftas mellan samtliga delägare, så att en var får
särskild lott. Då skogsmarksområdena i allmänhet hava en sådan belägenhet, att
marken på skilda punkter är i mycket olika grad åtkomlig, har, för ernående av
likställighet härutinnan, varje delägare måst tilläggas andel i såväl den närliggande
som i den mera avlägset belägna marken. Såsom följd härav hava
skogsmarksskiftena erhållit form av långa smala tegar. På vissa orter påträffas
skogsskiften, som kunna vara ända till två mil långa, under det
bredden kan gå ned till endast tjugu meter. Det torde vara uppenbart, att
en sådan indelning icke medgiver en i någon mån tillfredsställande skogsvård.
Då företeelsen är vanlig överallt, låt vara i större eller mindre grad,
lärer det givetvis få anses vara hög tid, att ändring härvidlag sker.»

För att råda bot på de förhållanden, som angivits i de två nu citerade yttrandena,
och som kommissionen styrkte med ett synnerligen belysande kartmaterial,
intogos i 1926 års jorddelningslag regler i två hänseenden. Dels
hävdes den äldre rättens grundsats, att laga skiftad mark finge omskiftas
endast efter samtycke av samtliga delägare i marken, och i stället tilläts omskifte,
örn på visst sätt kvalificerad opinion gjorde sig gällande bland delägarna
(1 kap. 11 § jorddelningslagen). Dels skapades möjlighet att förena
flera jordinnehavares andelar i skog inom skifteslaget till s k. gemensamhetsskog
(10 kap. 5—6 §§, 19 kap. 12 § fjärde stycket, 20 kap. 4 § jorddelnings
lagen). Av dessa bestämmelser tilldrog sig särskilt regeln örn hävande av
laga skiftes orubblighet mycket stor uppmärksamhet. Denna regel blev
under förarbetena till jorddelningslagen särskilt diskuterad och hur långt
man skulle gå i fråga örn möjlighet att få omskifte av laga skiftad jord var
en l^olitiskt central fråga vid lagens tillkomst (vi hänvisa härutinnan till den
sammanställning av olika meningar, som förekommer i N. J. A. II, 1926, sid.
314—329, samt till riksdagstrycket).

Då nu, enligt vad Myrbeck angivit, reglerna för omskifte av jord blivit
döda bokstäver i vår lagbok, och vi alltså fortfarande ha kvar den ålderdomliga
och oekonomiska jordfördelning, vilken man 1926 önskade skapa möjligheter
att få bort, har jorddelningslagen förfelat viktiga delar av sitt ändamål.
Att de stränga villkor för omskifte, som stipulerades, bidragit härtill är självklart.
Dåvarande justitieministern, statsrådet Nothin, uttalade ock 1926 i
första kammaren, att örn, såsom han förmodade, villkoren för omskifte vore
för stränga, frågan finge efter några år tagas upp till förnyat övervägande.
Tidpunkten härför synes nu vara inne.

Mycket tyder emellertid på att den viktigaste orsaken till lagens ineffektivitet
i berörda avseenden ligger uti att laga skifte överhuvud är en otymplig
och ekonomiskt verklighetsfrämmande procedur. Där så är möjligt söka jordägare
och förrättningsmän i stället skapa förutsättningar för tillämpning av det
smidigare och billigare avstyckningsinstitutet. Vid fråga örn omskifte låter
sig detta emellertid i regel icke göra, och då får det alltså hellre bli vid det
gamla. Ett bevis för gällande lags osmidighet har man bland annat i det
faktum, att, då sämjedelad jord skall lagligen delas, detta måste ske enligt

Motioner i Andra kammaren, Nr 289.

9

samma omständliga former som eljest vid skifte, även örn man från början är
inställd på att indelningen skall bibehållas och resultatet alltså blir identiskt
lika med sämjeinnehavet. överhuvud är uppenbart, att i jorddelningshänseende
kräves en lagstiftning, som på ett målmedvetet sätt tillvaratager
tekniska och ekonomiska synpunkter och som i övrigt effektivt tillgodoser
sådana behov av regleringar av olika slag, som kunna föranledas av successivt
ändrade förhållanden. Och att därvid är särskilt påkallat att söka befordra
icke endast ändamålsenlighet och rättssäkerhet utan även en avsevärt större
snabbhet och billighet än tidigare synes ävenledes ligga i öppen dag.

Oberoende av frågan örn en revision av gällande lagstiftning i en eller
annan detalj och alltså oberoende av t. ex. den fråga om revision av reglerna
för fastställande av avstyckningar, örn vilken vid denna riksdag av undertecknad
Holmbäck väckts motion, synes oss alltså föreligga starka skäl för
att nu en genomgripande revision av jorddelningslagstiftningen för landsbygden
kommer till stånd.

I åtskilliga av lantmäteristyrelsen gjorda uttalanden och i en hel del av de
synnerligen värdefulla utredningar i jorddelningsmål, som styrelsen verkställt,
ha framkommit synpunkter, som synas oss lämna ett starkt stöd för
den slutsats, vartill vi kommit. Även torde böra påpekas, att en dylik revision
skulle kunna resultera i en verklig sammanarbetning av jorddelningslagstiftningen
och de allmänna civilrättsliga reglerna örn överlåtelse av fast egendom
och om lagfart. Att en sådan sammanarbetning icke någonsin ägt
rum är orsaken till en betydande osäkerhet i den svenska rätten, vilken
osäkerhet senast tagit sig uttryck i den skiftande rättspraxis rörande köp av
andelar i samfälligheter, som år 1937 var föremål för riksdagens uppmärksamhet
i samband med motion nr 357 i andra kammaren och det därav föranledda
utlåtandet nr 62 från första lagutskottet.

Med stöd av vad nu anförts tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära en allmän revision
av jorddelningslagstiftningen i fråga örn landsbygden och
framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka denna revision
kan giva anledning.

Stockholm den 23 januari 1938.

Åke Holmbäck.

Ola Jeppsson.