Motioner i Andra kammaren, Nr 287

Motion 1942:287 Andra kammaren

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 287.

Nr 287.

Av herrar Larsson i Karlstad och Hansson i Vännäsby, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 134, med förslag till lag
om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

I proposition nr 134 av den 6 mars 1942 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att antaga förslag till ändringar i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt av förordningen den 28 september 1928 om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Ändringarna avse framför allt bestämmelserna rörande skattskyldighet
för vissa anstalter och föreningar m. fl.

Men bland de ideella föreningar, som enligt propositionen skulle komma
i åtnjutande av skattelindring eller skattefrihet, återfinnas icke djurskyddsföreningarna.

Den svenska djurskyddsrörelsen har endast ett rent ideellt mål: att verka
för ett bättre skydd åt djuren. Denna verksamhet utföres endast i barmhärtighetens
tjänst. Den avser att hjälpa vanvårdade, misshandlade och
plågade djur. Den är härigenom också till hjälp för dem, som ej förstå att
på ett riktigt sätt sköta och vårda husdjuren, och måste därigenom anses
vara till gagn för boskapsskötseln.

Det svenska djurskyddets historia vittnar nogsamt om dess ideella art
och för landet nyttiga verksamhet. »Framstegen inom husdjursskötseln»,
säger doktor Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden, »bero emellertid
ej blott på materiella faktorer utan också på den ideella väckelse till
fromma för både tama och vilda djur, som är djurskyddsrörelsens verk.
Den har medfört en storartad förändring till det bättre i vårt folks omvårdnad
om sina husdjur och kraftigt bidragit till att åstadkomma humanare
transport- och slaktmetoder för djuren. Otaliga äro också de fall, då djurskyddsföreningarna
eller deras medlemmar direkt eller indirekt -— genom
polismyndigheterna — ingripit mot djurplågare och befordrat dylika förhärdade
eller tanklösa individer till laga näpst. I ett som allt har denna
rörelse utövat en oskattbar folkuppfostrande gärning. Djurskyddsföreningarna
ha hos vårt folk väckt till liv slumrande instinkter att beskydda våra
stumma fyrbenta och bevingade vänner och att ridderligt bistå de värnlösa
och stumma mot råa förtryckare. — Den anda, som djurskyddsföreningarna
väckt till liv i Norden, bryter också på ett glädjande sätt av mot den ohyggliga
råhet mot de värnlösa djuren, som är så vanlig i Sydeuropa. — Vad
djurskyddsföreningarna uträttat till gagn och skydd för våra nyttiga små -

Motioner i Andra kammaren, Nr 287.

7

fåglar, är ett led i kampen mot de tallösa skadeinsekter, som hota omintetgöra
odlarens möda i trädgården, på åkern och i skogen, och utgör därför
eli betydelsefull insats i både trädgårdsskötsel, jordbruk och skogsvård.»

Denna den opartiske och klarsynte historieskrivarens skildring av djurskyddets
betydelse för vårt land och vårt folk torde tillräckligt tydligt vittna
om den svenska djurskyddsrörelsens ej blott för djuren värdefulla verksamhet.

Men djurskyddsrörelsen har ej endast en folkuppfostrande och nationalekonomiskt
betydelsefull uppgift. Den verkar också i barmhärtighetens anda.
Barmhärtighet kan och måste utövas ej blott mot människor, utan även
mot djur. Även dessa senare ha behov av barmhärtighet lika väl som den
lidande människan. Djurens rätt och deras berättigade, örn ock ej uttalade,
krav på barmhärtighet måste respekteras och tillgodoses.

Djurens skydd, djurskyddet, kan emellertid ej tillgodoses enbart genom
av staten stiftade lagar och av statens ämbetsmän för övervakande av lagarnas
efterlevnad. Erfarenheten visar granneligen, att dessa på långt när
ej förslå för detta synnerligen vidlyftiga och viktiga arbete. Det finnes också
inom djurskyddet uppgifter, som säkerligen med större framgång handhavas
av frivilliga föreningar än av statsämbetsmän. Härtill höra t. ex. upplysningsverksamheten,
strävandena att på frivillig väg åstadkomma en bättre
behandling av djuren, utgivandet av tidningar och upplysningsskrifter m. m.
i syfte att främja djurskyddet, viss inspektionsverksamhet, anordnandet av
djurskyddskonferenser m. m.

Att staten räknar med den enskilda djurskyddsverksamheten såsom ett
betydelsefullt komplement till sin egen verksamhet för djurens lagliga skydd,
framgår bl. a. av det Betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning,
som den 1 november 1938 avgavs av den för ändamålet tillsatte utredningsmannen,
dåvarande revisionssekreteraren G. A. Bouveng. I detta betänkande
påpekas (s. lil) bl. a., »att den av de frivilliga djurskyddsorganisationerna
bedrivna upplysningsverksamheten är av synnerligen stor betydelse
för ernående av bättre vård och behandling av djur» och (s. 112) att djurskyddsföreningarnas
inspektörer »utövat en mycket värdefull verksamhet».
Man kan icke förbise, att den frivilliga djurskyddsrörelsen utgör en värdefull
och nödvändig utbyggnad av statens verksamhet för djurens skydd.
Härom vittnar också den svenska djurskyddsrörelsens över 70-åriga verksamhet
och de erkännanden, som både från myndigheter och enskilda kommit
denna rörelse till del. Man kan med skäl fråga sig, hur långt vi i Sverige
kommit i fråga örn djurens skydd, örn ej detta utgjort föremål för
djurskyddsrörelsens livliga omsorger.

Med full rätt kan man säga, att det frivilliga djurskyddet fyller en statlig
funktion, då det ju är statens skyldighet att tillse, att djurskyddslagarna,
lika väl som andra lagar, efterkommas. På grund av sin natur att betrygga

8

Motioner i Andra kammaren, Nr 287.

rätten för varelser, som ej själva kunna föra sin talan, är det emellertid
svårare att övervaka djurskyddslagarnas än andra lagars efterlevnad.

En sådan verksamhet som djurskyddsföreningarnas borde redan på grund
av sin statliga natur åtnjuta statsunderstöd och åtminstone ej beskattas.

Skyldigheten att erlägga skatt inskränker på ett betänkligt sätt djurskyddsföreningarnas
verksamhet, som i dess ställe borde på allt sätt uppmuntras och
understödjas av det allmänna. Man kan även utgå ifrån att djurskyddet
skulle få emottaga flera donationer, örn donatorerna visste, att avkastningen
av donerade medel oavkortat komme avsett ändamål till godo.

Vad stat och kommun skulle förlora i skatteintäkter, skulle de återvinna
genom djurskyddsföreningarnas ökade verksamhet.

På samma grunder borde djurskyddsföreningarna vara helt fritagna från
den art av beskattning, som arvskatten utgör. Den hämmar ofta på ett betänkligt
sätt donators avsikt med ett testamentariskt förordnande till förmån
för djurskyddet och verkar icke uppmuntrande för lämnande av donationer
till allmännyttiga ändamål. Men om arvs- och gåvoskatt är i detta
sammanhang icke avsikten att göra någon framställning.

Den frivilliga djurskyddsrörelsen utövar sin verksamhet med hjälp av till
de olika föreningarna (f. n. omkring 75) inflytande medlemsavgifter eller
räntor på donationer, som lämnats den ena eller andra föreningen för djurskyddsändamål.
Donationerna äro ofta givna för vissa bestämda syften, inspektion,
belöningar, propaganda etc. I allmänhet äro föreningarna för sina
omkostnader hänvisade till de ytterst sparsamma inkomsterna av sina medlemsavgifter.
De flesta föreningarna torde icke hava några donationer alls,
och där sådana finnas, förslå räntemedlen i allmänhet ej ens till de allra
nödvändigaste utgifterna. Endast ett ringa antal föreningar ha några betydande
mer donationer, men dessa föreningar ha även ett stort verksamhetsområde,
såsom t. ex. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund, i vars uppgifter
det även ingår att i mån av tillgångar understödja enskilda i behov
varande lokalföreningar.

För att något så när kunna fylla sina uppgifter är den svenska djurskyddsrörelsen
i stort behov av starkt ökade inkomster. Endast tack vare
den största sparsamhet och oavlönat eller underbetalat arbete kan verksamheten
upprätthållas i den utsträckning som sker.

Man förstår härav, vilket avbräck i djurskyddsföreningarnas verksamhet
skyldigheten att gälda skatt till stat och kommun måste utgöra.

När 1936 års skattekommitté i sitt Betänkande med förslag rörande beskattning
av stiftelser och ideella föreningar m. fl. (s. 54) säger, att enligt
dess uppfattning skattefriheten icke bör omfatta andra institutioner än sådana,
som främja ändamål, vilka eljest måst tillgodoses av det allmänna, så
synes härav logiskt följa, att kommittén bort föreslå skattefrihet för djurskyddsföreningar.
Kommittén anser vidare (s. 58), att ideella föreningar

Motioner i Andra kammaren, Nr 287.

9

böra, i den mån de främja samma ändamål som de från skatteskyldighet
frikallade stiftelserna, erhålla skattefrihet i likhet med dessa. Bland de stiftelser,
som böra erhålla skattefrihet, nämner kommittén (s. 55) även sådana,
som ha till ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande. Det torde
icke kunna bestridas, att djurskyddsföreningarna äro ideella föreningar, som
utöva hjälpverksamhet bland behövande, nämligen för nödställda djur, som
äro i högsta behov av hjälp. En ytterligare förutsättning för att en förening
med dylikt ändamål skall komma i åtnjutande av skattefrihet torde
enligt kommitténs mening (s. 58) böra vara, att föreningen icke i sin verksamhet
på något sätt tillgodoser medlemmarnas ekonomiska intressen. Även
denna förutsättning återfinnes till fullo hos djurskyddsföreningarna, som
endast ha djurens bästa till ögonmärke.

Enligt kommitténs mening (s. 62) bör skattefriheten i regel icke omfatta
andra juridiska personer än sådana, som faktiskt utöva en allmännyttig
verksamhet. Kommitténs förslag bygger, står det i fortsättningen, på den
förutsättningen, att rättssubjekt, som genom sin verksamhet äro i hög grad
nyttiga för det allmänna, skola erhålla skattefrihet. Även här uttalade åsikter
styrka den uppfattningen, att verkliga skäl tala för att djurskyddsorganisationerna
böra befrias från skyldigheten att erlägga skatt till stat och
kommun.

Här framhållna synpunkter äro till fullo behjärtade i Danmark och Norge,
där enligt meddelande från dessa länders centrala djurskyddsorganisationer
det frivilliga djurskyddet är fritaget från skattskyldighet.

Med hänsyn till vad här ovan anförts torde det befinnas konsekvent och
logiskt, att djurskyddsorganisationer och djurskyddsföreningar fritagas från
erläggande av skatt till stat och kommun.

På grund av vad ovan anförts hemställes,

att riksdagen ville för sin del besluta, att såväl Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund som ock i vårt land verksamma
djurskyddsföreningar av enahanda struktur som
riksförbundet måtte förklaras fritagna från skattskyldighet
till stat och kommun.

Ett exemplar av riksförbundets stadgar är här bilagt1).

Stockholm den 23 mars 1942.

Albert Larsson Eric Hansson

i Karlstad. i Vännäsby.

'') Ej här tryckt, överlämnat till utskottet.