Motioner i Andra kammaren, Nr 274 (Motion 1922:274 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 274.

Nr 274.

Av herr Lorichs, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition, nr
l''r3, angående vissa inrikes postavgifter.

Kungl. Maj:t har uti proposition till riksdagen, nr 143, föreslagit, att
riksdagen bl. a. måtte besluta, att de till 1922 års slut gällande postavgifterna
skola äga fortsatt tillämpning t. o. m. den 31 december 1923, dock med viss
sänkning från den 1 oktober 1922 av brevportot å inrikes brev samt korsband.

Denna sänkning, som av generalpoststyrelsen föreslagits, skulle enligt
styrelsens beräkning medföra en minskning av postverkets överskott under
år 1923 av cirka 10,5 millioner kronor, vadan endast ett belopp av 1 million
kronor skulle återstå såsom vinst av poströrelsen, vilket belopp dock vore
tillräckligt att förränta det i postverket nedlagda kapitalet.

Generalpoststyrelsen erinrar, att styrelsen i sin underdåniga skrivelse den
20 februari 1917 i fråga om förhöjning av postavgifterna uttalat som sin
mening, att, där staten övertagit handhavandet av de allmänna samfärdsmedlen,
det även borde vara statens skyldighet att för allmänheten i all
möjlig män underlätta användandet av dessa inrättningar och att i enlighet
därmed de avgifter, som skulle av allmänheten erläggas för begagnandet av
de av staten underhållna kommunikationsverken, borde så avvägas, att staten
på sin ifrågavarande verksamhet icke erhölle större vinst än som kunde
anses skälig.

Fördenskull, då postverket för sin rörelses bedrivande icke vore i behov
av det nuvarande brevportot, hemställde styrelsen om den föreslagna sänkningens
inträdande den 1 juli 1922.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet instämmer uti,
att en portosänkning bör vidtagas såsom välbehövlig och medförande en
lättnad för vårt betryckta näringsliv, men han förklarar tillika, att han icke

Motioner i Andra kammaren, Nr 274.

kan tillstyrka att nedsättningen i posttaxan träder i tillämpning förrän den
1 oktober 1922, därför att i riksstaten för första halvåret 1923 är upptaget
ett belopp av 8 millioner kronor från postverket. Med hänsyn till svårigheterna
att erhålla de nödvändiga statsinkomsterna under sagda halvår synes
det departementschefen nödvändigt att nämnda överskott komme statsverket
till godo.

Därmed är ju ett avsteg giort från den principen, att kommunikationsverken
icke skola lämna högre vinst, än som räcker till skälig förräntning
av investerat kapital och den frågan uppstår då, huruvida de faktorer, som
framkallat detta avsteg från en eljest oantastlig grundsats, nämligen de abnorma
tidsförhållandena, skola hava ändrats vid tiden för uppgörandet av nästa
statsreglering.

Därpå kan redan nu utan tvekan svaras nej. Att uppgörandet av budgeten
för året i/7 1923—3% 1924 blir förenat med mycket stora svårigheter,
även om depressionen inom kort skulle lätta, därom finnes intet som helst
tvivel.

Det blir nog nödvändigt att söka få inkomster från alla håll, där sådana
kunna uppbringas, vore det även ur skattekällor, som aldrig under normala
tider kunde ifrågakomma.

Det synes därför vara mindre välbetänkt att nu företaga den föreslagna
portosänkningen och därigenom beröva statsverket den tämligen säkra inkomsten
av 10,5 millioner kronor under skatteåret 1923—1924.

Skola nya skattekällor uppsökas, och det finnes väl föga sannolikhet
för att svenska folket under nyssnämnda budgetsår skall undgå nya skatter,
så förefaller det, som om ingen beskattning med motsvarande effekt skulle
kännas mindre tyngande än det nuvarande brevportot.

Alla skatter äro ju för allmänheten i viss mån obehagliga och motbjudande,
men den motvilja, som särskilt detta höga porto uppväckt, härleder
sig i mycket hög grad från det förhållandet, att samtliga hittills skedda
förhöjningar ägt rum för att säkerställa postverkets ekonomi. Bleve det nu
klart att det icke längre är fråga om detta, utan om en verklig beskattning,
skulle de höga avgifterna bäras med mera jämnmod av allmänheten, som
därmed skulle inse att den genom det nuvarande portot erlade en avgift,
som eljest på annat sätt skulle av dem utkrävas. Det är ju icke heller fråga
om någon förhöjning utan endast ett fortsättande av nu rådande förhållanden.

Skulle nu en sänkning av posttaxorna ske vid föreslagen tidpunkt, så
omöjliggjordes utnyttjandet av postverket som skattekälla under hela nästkommande
budgetsår, tv utom det att det medför svårigheter av mångahanda

Motioner i Andra kammaren, Nr 274.

slag att ofta ändra brevportot, så skulle en förhöjning från 1924 års början
uppväcka vida mer missnöje hos den brevskrivande allmänheten än ett kvarstannande
vid status quo skulle göra.

Jag tillåter mig därför hemställa,

att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 143 i vad den rör ändring av de nu gällande
posttaxorna, måtte besluta, att nuvarande postbefordringsavgifter
skola förbliva oförändrade till utgången av
år 1923.

Stockholm den 28 mars 1922.

L. L. Lorichs.