Motioner i Andra kammaren, Nr 274 (Motion 1914:274 Andra kammaren - a)

Motioner i Andra kammaren, Nr 274.

Nr 274.

Av herr Starbäck m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder för bevarande eller återinsättande av under
bruk skatteköpta hemmans åbor i besittningen av skogen
å hemmanen.

Sedan en undersökning rörande statens jorddonationer till industrien
motionsvis blivit begärd vid 1908, 1909 och 1910 års riksdagar och båda
kamrarna ansett önskvärt, att en undersökning borde äga rum, har Kungl.
Maj:t nu tillsatt en kommitté att bland annat utreda förhållandet
mellan åborna på till bruks understöd skatteköpta hemman och respektive
bruksägare. Fem år hava således förflutit, sedan frågan om utredningen
väcktes och tills kommittén tillsattes. Då därav med skäl kan
befaras, att ytterligare flera år skola förgå, innan utredningen i fullbordat
skick föreligger till riksdagens slutliga behandling, torde man vara
berättigad ägna någon uppmärksamhet åt den skada, som åborna lida
genom ifrågavarande tidsutdräkt.

I en till motion nr 202 år 1910 bifogad bilaga påvisas, att bruksägare
mot åbornas bestridande låtit avverka skog på till brukens understöd
skatteköpta hemman samt att åborna icke erhållit skälig ersättning
för det avverkade timret. Det i samma bilaga relaterade fallet gäller
speciellt iikers styckebruk, som torde även sedermera fortfarit med sin
avverkning. Men då det är så, som för till bruks understöd skatteköpta
hemman särskilt stiftade lagar visa, att avverkningsrätten tillhör åborna,
är det tydligt, att dessa måste förorsakas pekuniär förlust genom en sådan
skogsavverkning, som, skeende under utredningens fortgång, endast
grundar sig på brukens självtagna rätt.

Bihang till riksdagens protokoll 1914. 4 sand. 129 käft. (Nr 274 —275). 1

Motioner i Andra hammaren, Nr 274.

1 kungl. brevet till kammarkollegium d. 23 sept. 1747, utfärdat på
grund av närmast föregående riksdags beslut, påbjudes, dels att bruksägarne
hade rätt att efter överenskommelse med åborna förvandla den
till kronan utgående hemmansräntan uti kolning och körslor, varvid åborna
skulle erhålla samma betalning, som skattebönderna åtnjöto; dels att åborna
skulle vara odrivna, då de icke nyttjade skogen annorlunda än efter allmänna
lagen och gällande förordningar. Av dessa lagbestämmelser framgår
med tydlighet, att åborna, men icke bruksägare, genom dem fingo
rätt avverka skogen på sätt, som allmänna lagen föreskriver.

Emellertid hade brukssocieteten vid 1756 års riksdag besvärat sig
över åbornas efter dess förmenande alltför stora rättigheter och yrkat,
att bruksägare skulle få en mera oinskränkt disposition av hemmanen
bland annat i så måtto, att åboen ej måtte vara bruksägaren hinderlig i
skogens nyttjande så långt den med bestånd kunde tåla. Såsom det
framgår av kungl. brevet till kammarkollegium d. 26 januari 1757, beslöto
emellertid ständerna, att 1747 års riksdags beslut skulle äga bestånd.
Något upphävande av åbornas rätt och skyldighet att nyttja
skogen enligt allmänna lagen skedde således icke.

Däremot gjordes till 1747 års lag det tillägget, att hemmansåborna
ej tillätos avföra skog eller kol till någon annan än den, som ägde skatterättigheten,
när denna erlade betalning efter gängse pris. Genom bestämmelsen
om »gängse pris» understrykes ytterligare, att åborna hava
avverkningsrätten, även om bruksägarne framför andra reflektanter hava
företrädesrätt att tillhandla sig hemmanens skogsprodukter.

I samma lag påbjöds likaledes såsom ett tillägg till 1747 års lag,
att bruksägaren, såvida hemmansåbon det ej själv förmådde och därigenom
ej led men och intrång, hade frihet med egen betjäning så nyttja
skogen, att den för framtiden ägde bestånd och där lägenhet därtill gavs,
under angivna förutsättningar, jämväl uppodla åker och äng.

Såsom framgår av kungl. brevet till kammarkollegium d. 15 juli
1802, hade vid den då förflutna riksdagen från allmogehåll i en motion
anhållits bland annat, att på grund av 1789 års skatteköpsförordning
åborna måtte få rätt till kolning utan den i 1757 års kungl. brev gjorda
inskränkningen, att de först skulle hembjuda skogen och kolen till skatterättsägaren.
Detta avslogs dock av Kungl. Maj:t.

På tal om åbornas rättigheter på till bruks understöd skatteköpta
hemman framhöll kammarkollegium i sin skrivelse till Kungl. Maj:t d.
23 nov. 1876: »Visserligen erhöllo vederbörande bruksägare genom kungl.

Motioner i Andra hammaren, Nr 374.

brevet den 28 januari 1757 vissa rättigheter till begagnande av skogen
samt verkställande av uppodlingar å de under bruk köpta hemman, men
då sådant ej tick förnärma åboens rätt i avseende på skogen eller i övrigt
förorsaka honom men och intrång, kan det ej sägas, att åboen härigenom
kom i någon synnerligen sämre ställning än kronoåboar».

Då ovannämnda, ännu gällande bestämmelser äro så pass klara, skulle
man kunna tycka, att åborna, oberörda av vad bruksägare sedan hava
att säga, endast behövde upprätta och vid sina avverkningar följa eu
från skogsvårdssynpunkt sett, giltig plan. Emellertid är detta ej så
lätt gjort.

f förut anförda motion nr 202 år 1910 och därvid bifogade bilaga
oinnämnes, att dåvarande disponenten Vrång vid Åkers styckebruk till
riksdagsmännen utsänt en skrivelse, vari klart och tydligt erkännes och
nästan framhålles som en förtjänst, att han mot en åbos protest låtit
annat folk än åbons avverka skog på dennes åbohemman. Härutav torde
vara ådagalagt, att disponenten hindrat åborna från att själva sköta hemmanens
skogar och icke nog därmed. I strid mot i 1^57 års kungl.
brev angivna bestämmelser, att åborna ej finge lida men och intrång vid
skogens skötande, har bruket för egen del tagit avkastningen av densamma.
Skulle under de angivna förhållandena även åborna börja att
nedhugga skogen, kunde skogsskövling lätt uppstå. Om så bleve förhållandet
riskerade bruket i värsta fall några kronors böter, men åbor
med säkerhet enligt 1747 års lag sin åborätt.

Den tanken ligger då nära till hands: varför stämma icke åborna
bruket? Med den förvirring, som synes vara rådande i rättsskipningen
av åborättsmål, kan man ej förutsätta, att en åbo med sina små resurser
alltid skall kunna gent emot en välsituerad motpart genomdriva sin rätt,
även om gällande lag skulle giva stöd åt hans påstående. Det gives till
och med exempel på, att en åbo kunnat fråndömas sin åborätt på grunder,
som en officiell undersökning sedan visat vara ohållbara. Under
sådana förhållanden torde enbart eu klar och tydlig lagändring förmå
åstadkomma, att det mål nås, till vilket hittills gällande lagar dock syfta:
att åborna icke få lida men och intrång i sina skogsrättigheter.

Av 1756 års riksdagshandlingar framgår, att bestämmelserna av
den 28 januari 1757 uppstått på grund av en kompromiss i riksdagen.
Dels förelåg från brukssocieteten ett yrkande, som, om det gått igenom,
skulle gjort åborna till bruksarrendatorer; dels även ett yrkande från allmogehåll,
att hela ärendet av vissa angivna skäl icke skulle upptagas till

Motioner i Andra kammaren, Nr 274.

behandling eller åtminstone, att 1747 års lag skulle äga bestånd. Själva
beslutet dikterades av prästeståndet och därtill slöt sig bondeståndet,
under det att brukssocietetens av adeln stödda yrkande föll igenom.

Välgrundad synes på denna grund den mening vara, som framgår
av kammarkollegii skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 november 1876, att
1757 års lag ej medfört någon synnerlig försämring i åbornas ställning,
alldenstund den ej fick förnärma åbons rätt i avseende på skogen eller i
övrigt förorsaka honom men och intrång. Så skulle även i verkligheten
förhållandet blivit, om lagen följts av bruken. Det av förre disponenten
Vrång till riksdagsmännen utsända meddelandet torde kunna tjäna som
exempel på motsatsen. Med dessa fakta för ögonen anse åborna det för
olämpligt, att en lagbestämmelse kvarstår, som giver bruksägaren rätt att
nyttja skogen, då hemmansåbon det själv ej förmår, och på samma gång
stipulerar, att åbon ej får lida men och intrång. Med nuvarande utvecklade
kommunikationer, då bruksägarne lätt kunna skaffa skogsprodukter
från andra håll, kan man ej förutsätta, att de skola sköta åbornas
skogar gratis. Lika litet kan det vara rätt och billigt, mena de, att bestämmelsen
ifråga skall få tjäna bruken till förevändning att trakassera
åborna och förnärma deras i 1747 års lag bestämda rätt. Detta så
mycket mindre, som åborna få skatta för skogen, vilken ingår i hemmanens
taxeringsvärde. Oklokt anse de det dessutom vara att i större
eller mindre utsträckning överlämna åt bruksägaren, som är part i saken,
att ensam avgöra, om hemmansåbon förmår sköta skogen eller ej, då
denne senare i ännu högre grad än skattebönderna är skyldig bruka skogen
enligt lag.

Vad åter beträffar bestämmelsen om vederbörande bruksägares rätt
till företräde vid köp av åbohemmanens skogsprodukter, skulle det enligt
åbornas uppfattning väl ej möta något synnerligt hinder från åbornas
sida, att den finge kvarstå, såframt åborna erhölle fullständig garanti/att
den icke missbrukades, och de voro säkra på, att gällande lagar för övrigt
följdes. Andra tider än nu var det dock, som dikterade denna bestämmelse.
Det var en tid, då bruken mera voro hänvisade att hämta
sina skogsprodukter från närliggande trakt; en tid, då icke ens skattebönderna
alltid hade rätt sälja sina skogsprodukter dit, där de fingo bäst
betalt. Under nuvarande förhållanden kan det lika litet förutsättas, att
bruksägarne, om de erhålla varorna billigare från avlägsnare orter, vilja
betala åborna högre pris, därför att sådant är rådande i omkringliggande
ort, som det kan antagas, att åborna skola besvära sig med att föra sina

Motioner i Andra kammaren, Nr 274.

skogsprodukter till avlägsnare orter, om bruken betala ordentligt. I realiteten
har bestämmelsen, anse åborna, nu ringa betydelse och borde saklöst
kunna bortfalla, varigenom den åtminstone ej komrne att tjäna till
förevändning för ingrepp i åbornas lagstadgade rätt.

Det framgår enligt åbornas uppfattning icke blott av gällande åborättslagar,
utan även av kamrnarkollegii så sent som år 1876 gjorda utledning,
att åborna på till bruks understöd skatteköpta hemman ej få lida
men och intrång vid skogarnes skötsel, men så dock blir förhållandet,
om brukens skogsavverkning, grundad antingen endast på självtagen rätt
eller på föreburna skäl, som med orätt upphäva verkan av i 1747 års
lag stipulerade bestämmelse, får obehindrat fortgå, och skogarna skulle
genom dylik uthuggning under den tid utredningen om åborättigheterna
pågår kunna väsentligt sänkas i värde till skada för åborna.

Det hemställes under alla förhållanden,

att Kungl. Maj:t ville överväga vilka åtgärder
kunna vidtagas för att bevara och återinsätta de under
bruk skatteköpta hemmanens åbor i den dem tillkommande
besittningen av skogen på hemmanen samt
därefter vidtaga de skyndsamma föranstaltningar, som
av detta övervägande må föranledas.

Stockholm den 3 februari 1914.

Karl St arbäck.
P. E. Hedström.
J. II. Sundström

Fabian Månsson.

Per Norm.

J. E. Berglund.
Ernst Bindley.

Per Henning Sjöblom.
Öl. Olsson i See.

E. A. Leksell.