Motioner i Andra kammaren, nr 273

Motion 1949:273 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 273.

1

Nr 273.

Av herr Hjalmarson m. fl., om åtgärder för främjande av det
frivilliga enskilda sparandet.

I bilaga 1 till 1949 års statsverksproposition, bihang 2, »Översikt över
det ekonomiska läget 1949», uttalas (s. 114), att efterkrigstidens sparbenägenhet
synes ha visat sig otillräcklig samt att problemet för lång tid
framåt synes vara att åstadkomma ett sparande som är tillräckligt stort för
att medge önskvärda investeringar.

Från skilda synpunkter måste det enligt vår uppfattning anses av synnerlig
vikt, att ökningen av sparandet åvägabringas genom frivilliga insatser
från medborgarnas sida. Att sparandet varit otillräckligt har från högerhåll
vid upprepade tillfällen understrukits. Detta har dock icke föranlett sådana
positiva åtgärder, som synas oss erforderliga. Då det är nödvändigt att
snarast möjligt få till stånd en stark ökning av sparandet, finna vi det
angeläget att frågan om olika åtgärder av sparsamhetsfrämjande karaktär
göres till föremål för skyndsam utredning.

I olika sammanhang har diskuterats att medgiva skattelättnad för skattskyldiga
som i viss form företaga nysparande. Bland annat har 1944 års
allmänna skattekommitté i december 1947 avgivit ett förslag i sådant syfte.
Utan att här taga ställning till detta förslag vilja vi helt allmänt framhålla
följande.

För att en dylik sparform skall få någon större betydelse såsom en stimulation
till sparande, måste den för spararen framstå såsom mycket enkel.
Den får sålunda icke vara förenad med några besvärliga formaliteter och
får icke synas åsyfta någon ökad kontroll över eller insyn i den enskilde
spararens ekonomiska dispositioner och ställning. Vidare böra de förmåner
i skattehänseende, som den nya sparformen skulle medföra, vara så påtagliga
för spararen, att de starkt locka honom att spara i den angivna sparformen
och att genom begränsning av konsumtionen öka detta sitt sparande
så mycket som möjligt. Genom att sålunda appellera till den stora massan
av små och medelstora inkomsttagare kan man förvänta att nå en effektiv
minskning av konsumtionen hos den stora allmänheten.

Vi ha icke förbisett, att anordnandet av en sparform, som privilegieras
vid beskattningen, kan innebära risk för att densamma användes även i
andra fall än som därmed avses. Enligt vår mening är emellertid en sådan
invändning icke av avgörande betydelse. En liknande uppfattning har även
framförts av 1948 års bevillningsutskott. I anledning av en från högerhåll

1 — Bihang till riksdagens ■protokoll 1949. 4 samt Nr 278—280.

2

Motioner i Andra kammaren, nr 273.

väckt motion med hemställan, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till 1948 års riksdag om åtgärder för att främja det
frivilliga enskilda sparandet, uttalade nämligen utskottet, att det med hänsyn
till syftet med de ifrågasatta anordningarna enligt utskottets mening
kunde anses försvarligt om någon risk förefunnes. Då emellertid utskottet
förutsatte, att Kungl. Maj:t ägnade uppmärksamhet åt den i motionen
berörda frågan om åtgärder för att främja det frivilliga sparandet, ansåg
utskottet icke erforderligt att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
i ämnet.

Under den tid som förflutit, sedan denna fråga behandlades vid föregående
års riksdag, har intet annat åtgjorts för att främja det frivilliga sparandet
än att den redan tidigare igångsatta sparpropagandan fortsatt. Vi ha givit
denna propaganda vår helhjärtade anslutning, men nödgas konstatera, att
propagandans resultat icke varit tillfredsställande. Det är också psykologiskt
förklarligt att effekten blivit denna, då spararen icke erbjudes några
för honom klart påtagliga fördelar.

Vi ha i det föregående huvudsakligen uppehållit oss vid tanken att skattevägen
uppmuntra sparandet. Detta är endast en av de möjligheter, som stå
till buds. Givetvis böra även andra åtgärder övervägas.

Under hänvisning till det anförda hemställa vi,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag till årets riksdag
om åtgärder för att främja det frivilliga enskilda sparandet.

Stockholm den 23 januari 1949.

Jarl Hjalmar son. Elis Håstad. Eric Nilsson

i Svalöv.