Motioner i Andra kammaren, Nr 273

Motion 1927:273 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 273.

1

Nr 273.

Av herr GrapeilSOI), angående utveckling och stödjande
av näringslivet i Norrbottens läns skogs- och fjällbygd.

Näringslivets vårdande och upphjälpande torde för närvarande böra anses
som en fråga av den allra största betydelse för landet i sin helhet och för
vissa landsdelar i synnerhet. Detta gäller i enastående grad om de nordligaste
delarna av vårt land. I trots av Norrlands väldiga naturrikedomar
och stora framtidsmöjligheter är dock befolkningens ställning däruppe, enkannerligen
i den norrbottniska skogs- och fjällbygden mångenstädes för
närvarande mycket bekymmersam. Svår arbetslöshet råder på många orter,
kommunerna äro vanligen synnerligen betungade med utgifter, kort sagt,
den ekonomiska utvecklingen synes snarare gå bakåt än framåt. Frågan
synes därför kräva den allra största uppmärksamhet från statsmakternas
sida.

För att närmare förstå den norrbottniska skogs- och fjällbygdsbefolkningens
nuvarande svåra läge, böra åtskilliga omständigheter,beaktas. För det
första äro de klimatiska förhållandena däruppe mycket olika landets i övrigt.
Näringslivets utövande i det nordligaste Sverige sker därför under
helt andra betingelser än i andra delar av landet. Kreaturens vinterutfordring
pågår t. ex. under åtta å nio månader av årets tolv, det egentliga
jordbruksarbetets bedrivande ute i det fria kan i regel bedrivas endast
under tiden juni—september, odlingen av brödsäd kan då och då äventyras
genom nattfroster o. s. v. Näringskällor av den art, att deras utövande
kan ske även under vintermånaderna, då intet jordbruksarbete kan
äga rum, måste tillvaratagas och vårdas, om norrbottningen överhuvudtaget
skall kunna taga sig fram.

Vidare bör traktens geografiska egenart uppmärksammas. Då man besinnar,
att Östersund ligger mitt i Sverige, torde det vara lätt att förstå
vilken roll avstånden spela för befolkningen däruppe. I detta sammanhang
vilja vi endast påpeka, å ena sidan den fördyring, som uppstår exempelvis
genom järn vägsfrakter å varor, som från sydligare delar av landet transporteras
ditupp och å andra sidan den förlust, som av samma anledning
drabbar producenten däruppe, då en norrbottnisk vara skall säljas å en
sydbgare ort, alltså ett minus såväl i det ena som andra fallet.

För det tredje må påpekas, att det känsliga näringslivet i det nordligaste
Sverige jämväl varit utsatt för störande påfrestningar genom den allmänna

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 4 samt. 52 käft. (Nr 273—277.) 1

2

Motioner i Andra hammaren, Nr 273.

ekonomiska depression, som för närvarande är rådande, och dessutom genom
mindre väl överlagda åtgärder från statsmakternas sida.

Den första bosättningen i Norrbotten byggde i huvudsak på de näringsmöjligheter,
som den egna trakten lämnade. Villebrådet i skog och mark,
fisken i vattendragen stodo ursprungligen till nybyggarens fria förfogande,
renbetesmarkerna utnyttjades fritt och inkomsten från renskötseln stod öppen
såväl för lappen som för den bofaste inom de gränser, uråldrig sed och
hävd utstakat. Med dessa naturliga inkomstkällor till stöd har bebyggelsen
och odlingen i övre Norrland en gång uppstått och utvecklats i en omfattning,
att jordbruket och boskapsskötseln enkannerligen i kustbygden numera
kunna sägas väl föda sin man. Men skogs- och fjällbygdens odling
tillväxte ingalunda i samma omfattning. Isoleringen var här större, klimatet
hardare; jakt, fiske och renskötsel voro nämligen de näringsgrenar,
vilka här lämnade det bästa utbytet. Trävaruhanteringens tid bröt så småningom
in, penningen, industriarbetet lockade, jordbrukets utveckling avstannade
ofta, hemmanen överlätos åt skogsbolagen, på många orter i avsevärd
omfattning, något som ytterligare reducerade intresset för jordbruket.
Man hade dock ännu sin nödtorftiga existens genom nyss uppräknade näringskällor
och tillskottet från arbetet inom trävaruindustrien.

Tiden är emellertid nu en annan. De gamla inkomstkällorna äro den
dag i dag är ofta till ytterlighet reducerade, ja, delvis utsinade. Tillgången
på villebråd och fisk är starkt minskad, jakt- och fiskerätten i regel begränsad
till det egna jordområdet, rätten till reninnehav i lappens vård
praktiskt sett fråntagen den bofaste och helt överflyttad på lappen. Möjligheterna
att sälja egen skog och vinna arbete inom trävaruindustrien äro
även starkt reducerade. Det bör under sådana förhållanden vara lätt att
fatta, att en befolkning, som bor i klimatiskt hårda och isolerade trakter
av landet, måste finna sin ställning mer än bekymmersam. Att fattigdomen
tilltager och missmodet griper månget sinne, torde ingen kunna förvåna
sig över, i all synnerhet, som det här i stor utsträckning gäller en
befolkning, som mera sällan kan göra sin röst hörd.

Då en sådan utveckling emellertid kommit till stånd under statsmakternas
hägn och delvis genom deras direkta åtgärder, torde en enkel gärd av rättvisa
kräva, att de styrande också låta sig angeläget vara att i görligaste
mån stödja en utveckling till det bättre.

Att åtgärder i detta syfte redan vidtagits, bör med tacksamhet erkännas.
Men det, som hittills åtgjorts, räcker icke. Vi äro tacksamma t. ex. för
vad som offrats till skol- och bildningsändamål i våra vidsträckta bygder.
Behövligt är, att så skett och fortfarande sker, men på många orter är
frågan om mat och kläder för dagen vida mera brännande än undervisning
och kunskaper. Direkta mått och steg för näringslivets upphjälpande
äro för närvarande allra mest påkallade. Tidigare vidtagna åtgärder böra
kompletteras och skarpare inriktas mot det mål de avse, beredande av trvg -

Motioner i Andra kammaren, Nr 273. 3

gade existensmöjligheter för fjäll- och skogsbygdens befolkning i översta
Norrland.

Kreatnrsskötseln i dessa trakter har sedan en lång tid tillbaka varit baserad
på det rikliga sommarbetet i skogarna och på höavkastningen från
s. k. naturliga ängar, d. v. s. gräsholmar, bäck- och sjöstränder, myrängar
och översilningar. Dylika ängars odlande och underhåll har icke kostat
nämnvärt trots det, att avkastningen kunnat sätta ägaren i stånd att föda
ett ingalunda obetydligt antal kreatur under den 8 ä 9 månader långa
vinterutfodringen. Den gödsel, som erhållits, har använts för rotfruktslandens
och kornåkrarnas vidmakthållande. Men systemet har sina stora
risker. Avkastningen från dylika självväxande ängar kan ställa sig olika
under olika år. Har t. ex. tjälebildningen under vintern varit kraftig och
försommaren därtill ogynnsam, kan höskörden från myrängarna helt utebliva.
Vidare kan ett ihållande regn under vissa somrar försätta i stort
sett alla naturliga ängar under vatten, så att höskörden går förlorad. En
dylik olycka har till följd, att kreatursstammen, särskilt i avsides liggande
trakter, måste kraftigt reduceras, ända till hälften av det sedvanliga och
därutöver. Någon enda kreatursägare kan möjligen föda ett större antal
kreatur över vintern genom skuldsättning för foderinköp. I varje fall betyder
emellertid ett dylikt missväxtår ett svårt avbrott i ortens ekonomiska
utveckling, vilken på detta sätt kan ryckas många år tillbaka i tiden. Ohållbarheten
i att bygga sin kreatursskötsel enbart på avkastningen från de
naturliga ängarna inses numera allmänt, och ett stort intresse för nyodlingar
kan spåras överallt, men övergången från det gamla till det nya är
en synnerligen svårlöst fråga för den fattige odlaren i övre Norrland. Till
odlingarnas iståndsättande och underhåll kräves bl. a. en myckenhet av
gödningsämnen, vilka äro svåra att anskaffa; konstgödseln fås icke för
intet, och frakterna äro dessutom avsevärda. Man har svårt att komma
över för ändamålet nödiga kontanter, då den blygsamma penningeinkomsten
går åt till det nödvändigaste för dagen. Möjligheten att erhålla naturlig
gödsel reduceras dessutom alltid, när en nedslagning av kreatursstammen
genom felslagen höskörd måste äga rum. Jordbruksfrågans lösande i det
nordligaste Sveriges skogs- och fjällsocknar ligger därför i en mycket väsentligare
grad än man i allmänhet beaktar i gödningsfrågans lösande.
Och de medel, vilka här leda till målet, äro kreatursstammens bevarande
från den massnedslaktning, som däruppe då och då på grund av ovan
angivna omständigheter måste äga rum, samt beredande av möjlighet för
härvarande befolkning att på billigaste sätt erhålla konstgödsel. Tillskottsfoder
under år, då sådant erfordras, kan lätt erhållas från landets sydligare
orter. Men då priset på hö från mellersta Sverige och södra Norrland
höjes med omkring fyra öre per kg. genom järn vägsfrakten ditupp, inses
lätt, att utvägen att medelst detta foder värja sin kreatursstam mot nedslagning
är stängd för genomsnittsbefolkningen i övre Norrlands skogs -

4

Motioner i Andra hammaren, Nr 273.

och fjällbygder. Hade en lämplig fraktnedsättning å kreatursfoder t. ex.
under innevarande vinter, då en riklig höskörd i landets sydligare delar
ligger inne, kunnat erhållas, hade den nedslaktning av kreatur, som senaste
höst åter ägt rum, kunnat åtminstone delvis undvikas till fromma för dessa
nordliga trakters framtida utveckling på samma gång som lantmännen i
söder vunnit ökad avsättning för sitt hö. Utan statsmakternas mellankomst
kommer det emellertid att taga en mycket lång tid, innan denna för övre
Norrland så olyckliga kretsgång, genom boskapsstammens tidvisa nedslaktning
kan hrytas med befolkningens egna ansträngningar. Med hänsyn till
jordbrukets och kreatur sskötselns utveckling i här omtalade trakter äro sålunda
åtgärder för konstgödselns och kreatursfodrets förbilligande medelst
nedsatta järn vägsfrakter eller medelst lämplig ekonomisk hjälp genom statsmakternas
försorg under en övergångsperiod av t. ex. tio år oundgängligen
nödvändiga för bygdens ekonomiska tillfrisknande. Åtgärder för gödselvårdens
befrämjande kunna givetvis också hava eu viss betydelse i detta
avseende.

Men skall en i allo tillfredsställande folkförsörjning däruppe kunna nås,
böra också övriga traktens gamla, naturliga näring smöjligheter allt fortfarande
vårdas och utnyttjas. Landet är vidsträckt, omkring x/6 av Sveriges areal,
ett näringsfång passar för en ort, ett annat för en annan. Jakten kan ännu
vara av stor betydelse för vissa orter och individer, fisket för andra, renskötseln
för en tredje grupp o. s. v. Så vinnes bärgning för alla.

Renskötseln är sedan urminnes tid lappens näringsgren. Men den bofaste
är ofta lappens avkomling och i regel hans göda vän. Lappen betar
särskilt vintertiden sina renar på den bofastes marker, gästar honom och
bor icke sällan i hans hus. Därför har lappen alltid villigt tagit emot
s. k. skötesrenar av den bofaste mot en viss överenskommen årlig skötarlön.
Denna sed är lika gammal som bebyggelsen i de norrbottniska skogs- och
fjällsocknarna, och denna ekonomiska samhörighet har varit till lika stor
nytta och glädje såväl för den bofaste som för lappen, icke minst därför
att lappen genom sköteslegan kunnat bereda sig en avsevärd inkomst vid
sidan om och samtidigt med den egna renhanteringen. Några enstaka
exempel, där lappen kunnat bliva lidande på detta ekonomiska samarbete,
förändra på intet vis omdömet i stort om den lika nyttan och glädjen.
En del exempel på, att den bofaste också dragit det kortaste strået i den
gemensamma hanteringen, kunna jämväl för övrigt påvisas. Under det
näst sista årtiondet kom man emellertid att ensidigt fästa sig vid de jämförelsevis
få fall, då lappen kan anses hava lidit orätt i sin näring från
den bofastes sida, med påföljd, att renskötseln i den officiella behandlingen
rycktes ut från det naturliga sammanhanget med näringslivet i de norrbottniska
fjäll- och skogssocknarna, och på synnerligen svaga grunder framställdes
som en social fråga av stor räckvidd för lappen, vilket genom den
lagstiftning, som i frågan senast (år 1917) ägt rum, i sin mån bidragit till

Motioner i Andra kammaren, Nr 273.

5

den bofasta befolkningens ekonomiskt svåra läge, och dessutom haft till
följd, att renskötseln nationalekonomiskt sett för närvarande bedrives vida
mera oekonomiskt än vad tidigare varit fallet. Detta har sin grund i rikare
lappars allt mera framträdande obenägenhet att verkställa en rationell nedslagning
av lämpliga djur, vilka för närvarande utan all annan nytta än
ägarens fröjd över den ständigt växande renhjorden, i stort antal belasta
betesmarkerna och vålla därigenom såväl allmänheten som myndigheterna
stort huvudbry. En de bofasta tillförsäkrad rätt till skötesrenars hållande
är i synnerlig grad ägnad att på ett naturligt sätt motverka en dylik oekonomisk
renhantering, då den bofaste, som i motsats till lappen betalar
skötarlega för sina renar, alltid är angelägen om att tillgodogöra sig varje
djur, så snart det blivit slaktvärdigt. Den starka inskränkning i de bofastas
rätt att hålla skötarrenar i lappens vård, som vidtogs genom lagen av den
19 juni 1917 visar sig från dessa utgångspunkter som ett beklagligt misstag,
vilket snarast möjligt bör rättas.

Renskötselns fortsatta ordnande är en näringspolitisk fråga av stor betydelse
och den inkomst, som genom denna hantering kan vinnas från vidderna
inom Norrbotten representerar belopp, som årligen kunna beräknas
i sjusiffrigt tal. Vid den fortsatta utredning, som i denna fråga är nödvändig,
synes man lämpligen böra taga i övervägande, om icke och i vad
mån en och annan lägenhet eller mindre by om ett, par, tre ödebygdshemman,
som ligga i vägen för renskötselns bedrivande, borde av staten
genom frivillig överenskommelse med ägaren inlösas och läggas som kronomark.
Dylika mindre bostadsorter hava uppstått i en tid, då existensmöjligheterna
för vederbörande ställde sig annorlunda än nu. En del små
ödebygdsbyar och lägenheter äro numera endast till avsevärd börda för
kommun och stat. Barnens skolgång är svår att ordna och ställer sig
oerhört dyr. Sjukvården blir besvärlig och kostsam. Humaniteten torde
kräva, att de personer, som bo på detta sätt, kanske ett par mil inne i
ödemarken, i framtiden få en enkel väg, vilken dock måhända kostar vida
mera än vad dessa karga hemman äro värda, och alla hjälpåtgärder till
trots förbli dock kanske fattigdomen, ja, eländet bofast å den undangömda
ödebygdsgården. En sund ekonomi och en vidsynt omtänksamhet om medmänniskans
bästa, synas jämväl fordra, att en sådan bebyggelse, såsom i
högsta grad otjänlig, motarbetas, och att avsides boende familjer beredas
möjlighet att slå sig ned som jordbrukare i en trakt, där väg redan finnes,
där existensmöjligheterna äro större och där skolgången, sjuk- och fattigvården
lättare kunna ordnas än i den ensliga bostaden i ödemarken. För
ett ingalunda avskräckande belopp och för eventuella markupplåtelser och
markutbyten å lämpligt belägna kronoparker, torde mycket i detta avseende
kunna vinnas.

Med hänsyn till renskötseln hänvisas dessutom till motionen nr 178 samt
till mina yttranden i andra kammaren 25: 81 och 33 : 1, allt år 1925.

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 273.

Fisket har av ålder varit av stor betydelse på många orter i dessa trakter
och spelar allt fortfarande en betydelsefull roll i hushållningen däruppe.
Tillgången på fisk är dock numera starkt minskad. Anledningarna härtill
kunna vara av olika art. Fall, då en fisksjö ödelagts medelst dynamit av
ansvarslösa skogsvan drare, hava omtalats särskilt från den tid, då riksgränsbanan
byggdes. Olämpliga fångstmetoder torde även spela en viss
roll. Åtgärder för fiskodling hava mig veterligen icke i nämnvärd grad
förekommit i dessa bygder. På fiskets område torde icke så litet vara att
uträtta och vinna med jämförelsevis rimliga kostnader.

Även jakten kan allt fortfarande ha en väsentlig uppgift att fylla i skogsöda
fjällbygdsbefolkningens försörjningsfråga. Tillgången på å orten bofast
skogsfågel kan under vissa år vara rätt god. Dessutom händer det en och
annan höst, att skogsmarkerna i Norrbottens län få mottaga en riklig invasion
av skogsfågel, särskilt tjäder, från öster, sannolikt från det stora nordryska
skogsområdet. Dessa fåglar försvinna efter några månaders vistelse
inom Sveriges område, men kunna särskilt under höstvintern lämna ett rikt
jaktutbyte i trakter, där dylika flyttande tjäderflockar gärna slå sig ned för
en tid. Att under sådana förhållanden binda ortsbefolkningen med snäva
föreskrifter om jaktområden och kanske även fångstsätt, synes vara oklokt.
En utredning i dessa avseenden borde enligt mitt förmenande avse dels
åtgärder för den inhemska skogsfågelstammens bevarande och dels en undersökning
om och i vad mån rätten till utövande av jakt och fiske även
å kronoparker, vilka däruppe utgöra den största skogsarealen, kunde tillerkännas
traktens bofasta befolkning.

Slutligen må påpekas, att denna motion delvis står i nära samband med
vad riksdagen anför i skrivelsen nr 237 år 1920.

Med stöd av det anförda får undertecknad således hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående näringslivets utveckling och stödjande,
särskilt med hänsyn till traktens gamla, naturliga
näringskällor, i Norrbottens läns skogs- och fjällbygd samt
att Kungl. Maj:t sedermera måtte för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 31 januari 1927.

Jöran Grapenson.