Motioner i Andra kammaren, nr 264

Motion 1949:264 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 264.

Nr 264.

Av herr Hagberg i Luleå m. fl., angående Norrbotten försörjningsproblem.

Fyra omständigheter motivera särskilt att frågan om Norrbottens försörjningsproblem
på längre sikt dras inför riksdagen. Det är oron för den
starka avflyttningen av ungdom, landstingets och kommunernas svårigheter,
den extrema konjunkturkänsligheten och statens dominerande inflytande
över de rika norrbottniska naturtillgångarna.

Läget kan illustreras bland annat därmed att sedan lång tid tillbaka ha
årligen cirka 2 500 ungdomar lämnat länet, därför att de inte kunna finna
sin försörjning däruppe och därför att förhållandena i övrigt äro sådana
att alla, som kunna, helst söka sig till gästvänligare trakter. Betecknande
äro också folkförflyttningarna på landsbygden. I hela landet var det i fjol
42 000 personer som lämnade landsbygden och övergingo till stadsnäringar.
Men av dem bidrog den fåtaliga landsbygdsbefolkningen i Norrbotten med
icke mindre än 18 000. Trots att Norrbotten har den största nativiteten i
landet sker här den relativa minskningen av de arbetsföra åldersgrupperna
i ett snabbare tempo än i någon annan del av landet. Denna orimligt omfattande
avflyttning av ungdom är ödesdiger över huvud taget men framstår
särskilt oroväckande för ett län med Norrbottens ekonomiska struktur,
där så stor del av arbetskraften måste rekryteras av folk som står rycken
för hårda påfrestningar: skogsarbetet, gruvbrytningen, flottningen och annat.
Sådant arbete kan inte utföras av folk som bör jar närma sig pensionsåldern.

Frågan om förhållandena i den nordligaste landsdelen fick eu alarmerande
tillspetsning vid fjolårets sammanträde med Norrbottens landsting.
Det visade sig nämligen att alla fonder måste bottenskrapas för att få budgeten
att gå ihop, och ändå ta vi ut den största landstingsskatten i landet.
Det svåra ekonomiska läget för landstinget beror inte på att man varit särskilt
frikostig mot länsinnevånarna i fråga om välfärdsanordningar av olika
slag. Tvärtom ligger Norrbotten fortfarande långt efter t. ex. i fråga om
sjukvården. Norrbotten har inte bara den högsta nativiteten utan också
den högsta barnadödligheten, men trots detta saknar länet fortfarande eu
specialist i gynekologi och obstetrik. Det finns bara ett barnsjukhus, fastän
länet enligt statsbidragsbestämmelserna skulle vara berättigat till två. På
den förebyggande psykiska vårdens område är det behov av ett stort antal
vårdplatser. Det finns i länet inte heller någon epidemispecialist, och i

<> Motioner i Andra kammaren, nr 26“4.

fråga om reumatikervård, vården av dövstumma o. s. v. är det oerhörda
brister.

Ailt sammanhänger med att även statsmakterna tyckas betrakta det som
naturligt att Norrbotten skall ligga ett stycke efter andra landsdelar, och
det sammanhänger med den otillfredsställande användningen av naturtillgångar
och arbetskraft som finns inom länet.

Intet län har större rikedomar än Norrbotten i fråga om malmer, skog
och vattenkraft. Redan Axel Oxenstierna talade på sin tid om det »Indien»
som Sverige äger i Norrbotten och som med företagsamhet skulle göra hela
landet rikt. Då började också den första malmbrytningen och förädlingen
i Nasafjälls silvergruvor. När del svenska stormaktsväldets söndervittringsprocess
inletts vidtogo framsynta män åtgärder för att i Norrbotten skapa
en ny bergslag. Järnbruk växte upp i Tornedalen, Överkalix, Töre, Råneå,
Nederluleå, Norrfjärdens och Piteå socknar, delvis baserade på järnmalmen
från Malmberget, som fraktades flera tiotals mil genom ödebygderna
efter ren och häst. Genom en järnförädling i norr skulle, tänkte man, landet
vinna en stark ställning och kunna hävda sin självständighet. När
engelsmännen i mitten av förra århundradet började intressera sig för den
norrbottniska järnmalmen och därvid uppmuntrades av statsmakterna var
deras syfte dock att utveckla järnmalmsbrytningen för export. Om icke
de byggt järnvägen mellan Luleå och Malmberget skulle det sannolikt dröjt
mycket länge innan denna för järnmalmsbrytningen så viktiga kommunikationsled
åstadkommits.

Det tragiska var dock att malmbanans färdigställande samtidigt markerade
slutet för den norrbottniska bergslagen. Det ansågs vara mera riskfritt
och lönande att exportera järnmalmen oförädlad och sedan köpa tillbaka
den i form av tackjärn, byggnadsjärn, stål och gödningsmedel. Försöket
att skapa ett mindre järnverk vid Karlsvik slogs så småningom sönder
av mellansvenska järnbruksintressen, och det kunde ske så mycket
lättare eftersom det blott skulle förädla den sämsta malmen.

Sedan dess har varje ansträngning för att åtminstone förädla någon
kvantitet av de väldiga järnmalmsmängder som brytas i Lappland bemötts
med ekonomiska, tekniska och »vetenskapliga» invändningar. Man har
alldeles särskilt starkt understrukit att järnet måste till kolet i stället för
tvärtom. När statsmakterna äntligen på allvar togo upp frågan om att
starta Norrbottens Järnverk möttes detta av invändningar av samma slag.
Om icke landet riskerat att vid ett krig bli utan halvförädlat järn skulle
väl inte heller det motståndet kunnat brytas.

När Norrbottens Järnverk fullt utbyggts kommer det att producera
300 000 ton valsverk sprodukter. Då vårt land för närvarande måste importera
omkring 70 procent av behovet av halv- och helförädlat järn kan
följaktligen inte heller denna expansion tillfredsställa landets behov, utan
en fortsatt omfattande import blir ofrånkomlig. I tider av krig och avspärrning
betyder detta en stor fara för folkförsörjningen.

Motioner i Andra kammaren, nr 26b.

7

Årets malmexport beräknas för lapplandsgruvorna till omkring 10 miljoner
ton. När Norrbottens Järnverk fullt utbyggts kommer det i alla fall
inte att förbruka mer än omkring en miljon ton järnmalm.

Norrbottens järnmalm har redan i sitt nuvarande skick betytt mycket
för landets försörjning med tackjärn. Trots att staten tillämpar mycket
ogynnsammare frakter för sitt eget järnverk än LKAB haft och trots att
priskontrollnämnden tvingar verket att sälja sitt järn trettio procent billigare
än andra visar det sig redan att verket ur räntabilitetssynpunkt lätt
kommer att uthärda konkurrensen med vilken motsvarande anläggning
som helst.

Dessa erfarenheter jämte andra anförda omständigheter aktualisera enligt
vår mening dels en ytterligare utbyggnad av järnmalmsförädlingen i
Norrbotten, dels eu utbyggnad i nästa led av en järnmanufaktur.

Ett nytt järnverk, denna gång vid gruvorna i Kiruna eller Malmberget,
borde vara nästa naturliga etapp. Behovet därav finnes för landet i dess
helhet. Arbetskraft finns också. Ur kommunikationssynpunkt skulle det
innebära en rationalisering, i det att malmbåtarna kunde ta kol och koks
i returfrakt i stället för att gå tomma och de tomma malmvagnstågen från
Svartön och Narvik med stor framgång kunde frakta upp kol och koks
till malmfälten. Det skulle i verkligheten betyda dubbel användning av
den rullande materielen och ur den synpunkten, att järn förädlat vid malmfälten
onödiggjorde transport av skrymmande gråberg och andra biprodukter,
bli ekonomiskt fördelaktigare än förädling vid Luleå. Dessutom
ligga malmfälten betydligt närmare de stora elektriska kraftkällorna och
kunde därigenom ändå mera rationellt tillvarata den elektriska kraften.

En sådan utbyggnad skulle minska gruvsamhällenas stora konjunkturkänslighet
och möjliggöra en allsidigare användning av deras arbetskraftsreserver
samtidigt som det naturligtvis skulle motverka emigrationen till
sydligare landsändar. Det skulle förbättra kommunernas och landstingets
skatteunderlag och möjliggöra den nödvändiga förbättringen av sjukvården.
Det bleve ur landets synpunkt en rationellare användning av dess
stora naturrikedom, järnmalmen, och skulle ytterligare höja malmbanans
räntabilitet.

När Luleåjärnverket blir fullt utbyggt uppstår automatiskt ett behov av
en manufakturindustri för den ytterligare förädlingen av järnverkets produkter.
En sådan bör koncentreras till kustbygden, och där torde de tidigare
järnbrukssocknarna Nederluleå, Råneå, Töre samt socknarna söder
om Nederluleå naturligast komma i fråga. Förutsättningar för en sådan
industrialisering i dessa föreligga på inånga områden genom deras arbetskraftsreserver,
bebyggelse och relativa närhet till det ursprungliga järnverket.

Det är inte orimligt att anta att privata komma att intressera sig för utbyggandet
av eu sådan manufakturindustri. Men om privata eller statsintressen
därvidlag komma att dominera är i detta sammanhang inte den

8 Motioner i Andra kammaren, nr 264.

brännande frågan. Väsentligt är däremot, att kommunikationerna utbyggas,
då detta ändå är den grundläggande betingelsen för en industrialisering
av dessa bygder. En kustbana från Haparanda till Piteå är i så fall
det första steget och troligen den viktigaste förutsättningen för en ytterligaie
industrialisering i syfte att rationellt tillgodogöra sig frukterna av
Norrbottens järnverk.

Här anmäler sig också en annan industrifråga av avgörande betydelse
tör Norrbotten, nämligen frågan om träförädlingen. Redan nu finnas statliga
massafabriker till vilka med fördel skulle kunna knytas annan förädlingsindustri,
t. ex. ett finpappersbruk. Även detta sammanhänger med
järnvägsfrågan. Men det är också en råvarufråga.

Nori landsutiedningen räknar med nödvändigheten av »en avsevärd begränsning
av skogsavverkningarna i övre och mellersta Norrland» under
de närmaste åren och drar därav följande slutsats:

»De gjorda kalkylerna bestyrka emellertid de allmänna farhågorna för
att skogsindustrierna i övre och mellersta Norrland, även efter de nedläggelser
och driftsinskränkningar som redan ägt rum under senare år, äro
överdimensionerade och att en ytterligare väsentlig beskärning, sannolikt
motsvarande 10—20 % i förhållande till nuvarande omfattning, är erforderlig.
»

Så vitt man kan förstå är utredningens pessimistiska analys icke invändningsfri,
åtminstone vad Norrbotten beträffar. Där finnas fortfarande stora
revir som icke kunnat uthuggas, främst beroende på knappheten på arbetskraft.

Dessutom måste man bestämt vända sig mot varje antydan till eu ytterligare
inskränkning av den norrbottniska träförädlingen. Det kan därvidlag
vara tillräckligt att hänvisa till följande fakta som väl belysa tendensen:
under åren 1930 till 1939 exporterades från Norrbotten en virkesmängd
om 313 873 000 kubikfot. Mer än hälften av i Norrbotten avverkad
skog bortföres och förädlas på andra håll i landet. 2 400 arbetare äro f. n.
i Norrbotten sysselsatta vid sågverk och 560 vid cellulosafabriker. Om all
länets råvara förädlades inom Norrbotten skulle 8 000 arbetare kunna sysselsättas
inom denna industri.

För närvarande kunna de statliga sågverken och massafabrikerna inte fä
tillräckligt med virke för att hålla driften i gång i önskad omfattning. Men
samtidigt flottas miljontals klampar söderut. Arbetarna vid det statliga
sågverket på Seskarö ha sålunda gjort upprepade framställningar om att
man skulle sörja för en jämnare arbetstillgång åt öns befolkning genom
att köra sågen i dubbelskift under vintern. Det har avslagits med motivering
att det inte finns råvara. Men samtidigt har man just på Seskarö för
stora kostnader gjort en anläggning som skall bunta ihop miljontals timmer
för flottning söderut! Är det en vettig hushållning att använda det
knappa materialet för sådana industrianläggningar, att hålla inemot ett

Motioner i Andra kammaren, nr 264.

9

80-tal man sysselsatta vid detsamma och slutligen betala kostnaderna för
flottning till något sågverk söderut i stället för att förädla virket vid de
anläggningar som redan finnas vid älvmynningarna i Norrbotten?

Materialet bekräftar hur onödigt det är att Norrbottens ungdom skall
behöva söka sig söderut för att få sin försörjning och hur oekonomiskt
produktionen för närvarande är ordnad inom träförädlingen. Och på detta
område borde staten, som äger större delen av Norrbottens skogar, kunna
ingripa för att åstadkomma en rationellare ordning.

Här har redan antytts vilken väldig utflyttning av de mest arbetsföra
årgångarna som sker från Norrbotten och i synnerhet från landsbygden.
Det är ingen tvekan om att en bidragande orsak härtill är de dåliga vägförbindelserna.
I vissa områden läggas gårdarna härigenom öde. Det blir
åter skog, moras och vildmark, åtminstone vissa områden, som genom årtiondens
odlarmöda och namnlösa försakelser börjat kultiveras.

5 000 människor i Norrbotten sakna fullständigt varje slag av väg. Ofta
mångmila transporter måste ske efter smala skogsstigar, efter vattendrag
och över spångade myrmarker. Detta medför oerhörda strapatser även
under hyggliga väderleksförhållanden och för vanliga transporter. Men det
medför också stundom skakande tragedier vid sjukdom och barnsbörder,
särskilt när transporter av sådana anledningar måste ske under rykande
snöstorm och stark kyla.

Detta har många gånger påtalats i riksdagen, men icke alltid med något
större resultat. Argumentet nr 1 var nämligen att det inte fanns arbetskraft.
Men det finns bevisligen arbetskraft av ett slag som knappast kommer
till någon nytta om den inte används just för vägarbeten. Det gäller
den s. k. dolda arbetskraftstillgång som inte redovisas i någon vanlig arbetslöshetsstatistik,
men som ändå finns där i betydande omfattning på
grund av de särskilda näringspolitiska förhållandena i Norrbotten. Sedan
flera år tillbaka har detta ådagalagts genom särskilda utredningar som
företagits av landstinget. Och det är numera också praktiskt bevisat bland
annat genom länsarbetsnämndens verksamhet, att man kan rekrytera en
väldig mängd arbetskraft för vägarbeten utan att inkräkta på behovet av
arbetskraft för andra områden.

Pengar för vägändamål finnas ju också. Norrbotten har visserligen förbrukat
vad som kommit på dess del, men andra landsdelar ha avstått i sådan
omfattning att det nu finns reservationer av vägmedeJ på många tiotal
miljoner.

När kommunikationsministern i år bara begär 100 kronor vardera för
ödebygdsvägar och bygdevägar, så behövde det alltså inte innebära någon
konservering av vägeländet i Norrbotten. Det finns fortfarande samma
förutsättningar som ha funnits i många år att dirigera över befintliga medel
i sådan utsträckning att det blir möjligt att genomföra ett omfattande
vägbyggnadsprogram i de landsdelar där behovet därav är störst och där

10 Motioner i Andra kammaren, nr 264.

det också finns arbetskraft som med fördel kan användas just för sådana
arbeten.

Och härvidlag kan man äntligen i årets statsverksproposition spåra någon
liten verkan av den bearbetning som statsmakterna varit föremål för
från Norrbotten. Departementschefen ger nämligen ett halvt löfte om att
man skall företaga en annan fördelning länen emellan av de vägmedel som
riksdagen redan anvisat. I en antydan om att förekomsten av dold arbetskraft
kan bli en tillgång för vägbyggandet vilja vi gärna också se ett löfte
om att norrbottningarnas enträgna framställningar på den punkten äntligen
skola bli tillgodosedda. Men låt det inte stanna med denna antydan
till ett krafttag!

Det är nämligen hög tid att något nu blir gjort. De som fått sina vägar
stakade och kostnadsberäknade för 30 år sedan och mer börja tröttna på
att bli avspisade med bara löften. Och även om vägeländet inte är den enda
anledningen till den oroande befolkningsutvecklingen på Norrbottens landsbygd,
så är det utan tvivel en starkt bidragande orsak.

För den allmänna trivseln och för möjligheten att få den kvinnliga ungdomen
att stanna kvar inverkar t. ex. en sådan sak som bristen på vatten
och avlopp och därmed sammanhängande olidliga förhållanden i fråga om
tvättstugor och det oerhört hårda slitet i ladugårdar, till vilka vattnet ofta
måste köras eller bäras lång väg.

I Norrbotten finnas också stora grafitfyndigheter som hittills icke blivit
exploaterade, bland annat på grund av bristen på järnvägar eller andra
lämpliga kommunikationsmedel. Även därvidlag skulle nya möjligheter
yppa sig för industriföretag i Norrbotten och för att tillföra det svenska
folkhushållet värdefulla råvaror om tornedalsjärnvägen utbyggdes så att
man därigenom kunde uppnå förbindelse med järnmalmsfälten. Järnvägen
skulle nämligen då kunna ges en sådan sträckning, att den tangerade en
mycket omfattande grafitfyndighet, nämligen den i närheten av Vittangi.

Bleve de norrbottniska grafittillgångarna lättare tillgängliga skulle man
därigenom få en inhemsk produkt, som kan ersätta importerat kol vid förädlingen
av järnmalm.

Men grafiten kan också användas för många andra ändamål. Utöver
vad som hittills praktiserats därvidlag har under den senaste tiden också
antytts att forskarna upptäckt metoder för omvandling av grafit till benzol.
Enligt tidningsuppgifter gäller det hittills en verksamhet endast i laboratoriemässig
omfattning, men har man kommit så långt är det väl inte
uteslutet att man ganska snart kan tillgodogöra sig laboratorieresultaten
för lönande industriell verksamhet. Den undersökning, som vi föreslå om
förutsättningarna för en utbyggnad av förädlingsindustrien i Norrbotten,
bör därför också innefatta undersökningar och eventuellt en försöksanläggning
i mindre omfattning för att utröna hur grafitfyndigheterna i Norrbotten
skola kunna utnyttjas.

Motioner i Andra kammaren, nr 26i.

11

Knappast något län har i den officiella statistiken högre procentandel
av befolkningen under kolumnen jordbruk med binäringar medan den i
industrien sysselsatta delen av befolkningen är relativt fåtalig. Denna försenade
utbyggnad av Norrbottens industri och inte minst den export- och
råvarubetonade inriktningen av industrien förklarar många av de antydda
svårigheterna. Det är på tiden att statsmakterna konstatera detta förhållande
och vidtaga åtgärder i anledning därav. Här gäller det icke äventyrliga
projekt, utan projekt som lova eu god förräntning för hela landet och
en bättre och tryggare tillvaro för de människor som äro bosatta inom den
ur klimatsynpunkt ogästvänligaste delen av vårt land.

De huvudfrågor som här ställts, nämligen utbyggnaden av järnförädlingen
både vertikalt och horisontalt, tryggandet av trävaruindustriernas
råvarubehov och byggandet av ett pappersbruk samt problemet om förbättrade
kommunikationer i syfte att möjliggöra en rationell industriell
utbyggnad, ha endast delvis behandlats av den på många områden positiva
norrlandsutredningen i den riktning här ovan antytts. Det synes oss därför
önskvärt att en ny utredning tillsättes för att bearbeta dessa problem.

Det kan härvidlag icke med rätta påstås att det handlar om någon välgörenhet
mot Norrbotten. Norrbotten har under hela detta sekel givit mer
än det tagit, dess betydelse har på grund av valutasvårigheterna ökat än
iner. När alla krafter nu skola inriktas på att tillvarataga och utveckla
landets resurser bör en utbyggnad i antydd riktning komma att ge den
största återbäringen.

Med hänvisning härtill föreslås,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
en skyndsam utredning och förslag till

1) eu kustjärnväg för att möjliggöra en manufakturindustri
stödd på Norrbottens järnverk,

2) en järnväg genom Tornedalen för att möjliggöra exploatering
av de rika grafit- och malmtillgångarna därstädes,

3) en plan för utbyggnad av en manufakturindustri i
Norrbottens kustland,

4) ett nytt järnverk vid något av malmfälten Kiruna
eller Malmberget,

5) ett pappersbruk i Norrbotten, samt

(j) åtgärder för att trygga den norrbottniska träförädlingsindustriens
behov av råvaror från Norrbottens skogar.

Stockholm i januari 1041).

H Hagberg. Helmer Holmberg.

K. Senander.