Motioner i Andra kammaren, nr 261 (Motion 1949:261 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 261.

Nr 261.

Av herr Wiklund i Stockholm, angående målsmanskapet för vårdhem
för kroniskt sjuka, in. m.

Flera omständigheter, bland vilka särskilt må erinras om den pågående
kraftiga förskjutningen till högre åldrar i vårt folk, ha lett till att antalet
sjukvårdsbehövande personer håller på att tämligen snabbt växa. Sålunda
har behovet av platser för vård av sinnessjuka och kroniskt kroppssjuka
sedan mer än ett decennium tillbaka undan för undan ökats och kan på
grund av den nyssnämnda åldersförskjutningen förutses komma att ökas
ytterligare under ett par decennier.

Emellertid har tillgången på vårdplatser å sinnessjukhus, vårdhem för
lättskötta sinnessjuka och vårdhem för kroniskt kroppssjuka icke hittills
ökats i takt med ökningen i efterfrågan. Följden är en synnerligen allvarlig
platsbrist för sjukhusvård av här ifrågavarande sjuka, mestadels gamla
människor. Dessa vårdkrävande patienter äro därför hänvisade till kommunala
ålderdomshem eller till sina anhöriga. Detta missförhållande har
vid flera tillfällen påtalats i riksdagen, senast vid en debatt i andra kammaren
den 19 juli 1948 efter att socialministern besvarat eu till honom riktad
interpellation angående prövning av behovet av pensionärshem och
vidare i ett inlägg av herr Andersson i Falun i andra kammaren den 8 december
1948 vid behandlingen avr Kungl. Maj :ts proposition angående ändring
av sjukförsäkringslagen och vissa i ämnet väckta motioner. Var och
en av riksdagens ledamöter, som i hemorten ägnat någon uppmärksamhet
åt denna fråga, torde också kunna omvittna svårigheterna, kanske omöjligheten
att bereda sjukvård åt sinnessjuka och kroniskt sjuka.

Även i fråga om vård av svårskötta obildbara sinnesslöa människor är
platsbristen oerhörd, för att icke säga katastrofal.

Nu föreligger visserligen förslag av statens sjukhusutredning om bland
annat lagligt åläggande för landstingen att ordna vårdhem för kroniskt
sjuka. Det är angeläget, att riksdagen snarast beredes tillfälle att besluta
i denna fråga. Landstingen ha vidare utarbetat planer för utbyggnad av
platsantalet för kroniskt sjuka. På andra vårdområden, såsom i fråga om
de sinnessjuka, pågå utredningar.

Men det är samtidigt att märka, att den av riksdagen 1947 i princip beslutade
mycket trängande reformeringen av kommunernas ålderdomshem
hindras därigenom, att kommunerna på grund av statens och landstingens
otillräckligt utbyggda sjukvårdsorganisation i en ofta stor omfattning och

Motioner i Andra kammaren, nr 261.

icke sällan under beklämmande förhållanden måste så gott sig göra låter
bereda vård åt kroniskt sjuka å sina ålderdomshem. Vidare må erinras
om de avsevärda svårigheterna att erhålla byggnadstillstånd för de talrika
kostnadskrävande nybyggnader av sjukhus- och vårdhemsanläggningar,
som planerats.

I den akuta nödsituation, som sålunda ovedersägligen föreligger, kan
man icke låta månad efter månad och år efter år gå under hänvisning till
de utbyggnadsplaner, som ligga på borden och vilkas förverkligande, hur
önskvärt detta än är, i nuvarande läge uppenbarligen måste stå tillbaka
för avsevärd tid framåt. Det lidande, som tiotusentals sjuka och deras anhöriga
i hela vårt land på grund av antydda missförhållanden ha att bära,
måste uppfordra statsmakterna att av humanitära hänsyn tillgripa extraordinära,
snabba åtgärder för att bringa lättnad särskilt som antalet kroniskt
sjuka kan väntas komma att fortsätta att stiga.

Ett led i dylika åtgärder är att bringa klarhet i landstingens skyldigheter
i fråga om vården av kroniskt sjuka genom proposition till riksdagen i
fråga om målsmanskapet för vårdhem för sjuka av detta slag. En annan
praktisk åtgärd, som synes böra uppmärksammas, är att så snabbt som
möjligt inventera tillgången i olika landstingsområden på byggnader, vilka
icke lämpa sig för sin nuvarande uppgift som ålderdomshem eller för
andra ändamål men genom enkla ändrings- och renoveringsarbeten kunna
förvandlas till vårdhem. Genom överförande av dylika byggnader i landstingens
regi skulle man betydligt snabbare och i flertalet fall också billigare
än på nybyggnad svägen kunna tillskapa sjukvårdsplatser ute i orterna
och därmed bringa önskvärd lättnad i talrika medborgares lidanden och
bekymmer. Genom sådana i landstingsområdena spridda sjukhem skulle
vidare tjänsteläkarnas arbetsbörda med sjukbesök avsevärt kunna underlättas
och de sjukas kontakt med hemorten därtill icke behöva brylas. Ovan
beskrivna läge synes kräva snabba nödlösningar efter denna linje och ett
avstående i betydande utsträckning från i och för sig önskvärda ideal lösningar
genom nybyggnad.

För en sådan inventering talar ytterligare det förhållandet, att talrika
ålderdomshem redan till stor del tvungits att fungera som sjukhem utan
att vara ens hjälpligt utrustade med sjukvårdsutbildad personal. Metoden
är prövad sporadiskt men dess tillämpning har försvårats därigenom, att
kommunerna icke kunnat beredas möjligheter att tillskapa ålderdomshem
i stället för de gamla, som icke längre lämpa sig såsom ålderdomshem. Då
emellertid nu ålderdomshemsbyggen inrymmas i bostadskvoten, torde möjligheterna
till ersättningsbyggen för ålderdomsheinsbyggnader, som apterats
till sjukhem, ha ökats, vilket ju också varit avsikten med arrangemanget.

Under åberopande av det anförda får undertecknad härmed hemställa,

Motioner i Andra kammaren, nr 261.

att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla,
att proposition snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen
angående målsmanskapet för vårdhem för kroniskt
sjuka,

att skyndsam inventering av ålderdomshemsbyggnader,
som enligt riksdagens principbeslut 1947 äro olämpliga som
ålderdomshem men kunna lämpa sig för vårdhemsändamål,
samt av andra eventuella byggnader användbara för samma
ändamål måtte verkställas landstingsvis och i intimaste
samverkan med respektive landsting,

samt att på grund av denna inventering aktualiserade
byggnadsarbeten måtte beredas förtursrätt inom vederbörande
byggnadskvoter.

Stockholm den 23 januari 1949.

Daniel Wiklund
i Stockholm.