Motioner i Andra kammaren, nr 25 (Motion 1951:25 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 25.

Nr 25.

Av herr Edberg m. fl., om upphävande av kamrarnas paritetiska
representation i de ständiga utskotten.

Frågan om kammarledamöternas sysselsättningsproblem har vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sysselsättningsfragan
har hittills betraktats som i huvudsak ett andrakammarproblem;
med den paritetiska sammansättningen av de ständiga utskotten ha
svårigheter uppstått att bereda tillfredsställande arbetsuppgifter åt större
delen av det antal ledamöter, varmed andra kammaren överskjuter första.
Andra kammaren har så att säga haft en arbetskraftsreserv, vilken i stort
sett illa utnyttjats.

Flera utvägar till lösningar ha anvisats. Som 1946 års utredning påpekade
i sitt förslag angående riksdagens arbetsformer ha de olika förslag som
framförts kunnat hänföras till följande huvudgrupper:

a) upphävande av kamrarnas paritetiska representation i de ständiga utskotten,
varigenom andra kammaren skulle erhålla en mot dess ledamotsantal
svarande representation och kamrarna få lika stora möjligheter att
bereda sina ledamöter sysselsättning i ständigt utskott,

b) utökandet av antalet ständiga utskott,

c) utökande av de ständiga utskottens ledamotsantal.

Enligt alternativen b) och c) skulle ökningen av antalet platser i ständiga
utskott bli lika stor för båda kamrarna.

Som en ytterligare möjlighet att bemästra sysselsättningsproblemet erinrade
1946 års utredning om att det står kammare fritt att beräffande
samtliga utskott utom utrikesutskottet själv bestämma suppleanternas antal.
Utredningen fann det dock uppenbart att suppleantskap icke skänker samma
möjlighet att delta i utskottsarbete som ordinarie plats. Utredningen
pekade i detta sammanhang på det självklara faktum att värdet av en
suppleantplats minskas i den mån antalet suppleanter ökas. Det sistnämnda
skälet gör ju också att man icke kan räkna med en sådan ökning
som något verkligt alternativ för att lösa sysselsättningsfrågan.

De flesta förslag som prövats ha hänfört sig till alternativen b) och c).
Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft att ta ställning till motioner,
vari yrkats att antalet ständiga utskott skulle ökas och/eller antalet platser
i vissa utskott ökas. Det längst gående förslaget i detta stycke framfördes
i de stora motionerna vid 1915 och 1916 års riksdagar, vari yrkades

Motioner i Andra kammaren, nr 25.

att samtliga riksdagsledamöter skulle uppdelas på inte mindre än 15 ständiga
utskott; suppleantinslitutionen föreslogs upphävd, och alla riksdagsmän
skulle beredas likvärdigt arbete inom utskotten.

Samtliga de tre kommittéer, som under de senaste två decennierna haft
att utreda den alltid aktuella frågan om riksdagens arbetsformer, ha ägnat
frågan en betydande uppmärksamhet. 1930 års kommitté föreslog sålunda
inrättandet av ett särskilt utrikesutskott samt en utökning av antalet
ledamöter i statsutskottet till 30 och i jordbruksutskottet till 20; konstitutionsutskottet
föreslog därjämte att antalet ledamöter i andra lagutskottet
skulle utökas till 20. Intet av förslagen beträffande ökningen av utskottsrepresentationen
vann emellertid riksdagens bifall. Även 1943 års kommitté
fann det av vikt, att icke något större antal riksdagsmän under långa tider
stöd utanför de ständiga utskotten och därigenom måhända förlorade lust
och intresse för utskottsarbetet. Såsom en lämplig åtgärd för bättre utnyttjande
av den sakkunskap och arbetskraft som finns inom riksdagen ansåg
utredningen att i första hand borde övervägas att öka antalet ledamöter i
de ständiga utskotten. De sakkunniga föreslogo bankoutskottels, de båda
lagutskottens samt jordbruksutskottets utvidgning till 20-mannautskott, sammansatta
av lika antal representanter från båda kamrarna. Utredningens
förslag ledde icke till någon åtgärd.

Det mest genomgripande förslaget efter denna linje presenterades av 1946
års utredning, som föreslog en utökning av statsutskottet till 40 ledamöter
med uppdelning på 5 avdelningar mot dittills 4, en ökning av bankoutskottet,
första och andra lagutskotten samt jordbruksutskottet till 20-mannautskott
samt inrättande av ett tredje lagutskott, likaledes uppsatt efter 20-mannaprincipen. Det ordinarie ledamotsantalet från varje kammare i de
ständiga utskotten skulle genom detta förslag ökas från 72 till 98. Dessutom
föreslogos de s. k. tillfälliga utskotten ersatta med ett för varje kammare
separat allmänt beredningsutskott med 20 ledamöter i andra och 12 i första
kammarens utskott. Detta kommittéförslag ledde också till konkreta åtgärder
men genomfördes dock icke fullt ut. Antalet ledamöter i statsutskottet
ökades sålunda till 30 i stället för av utredningen föreslagna 40,
jordbruksutskottet omvandlades till 20-mannautskott,-och ett tredje lagutskott
inrättades; däremot bihehöllos bankoutskottet och lagutskotten
som 16-mannautskott. I realiteten kom sålunda de ständiga utskottens ledamotsantal
från vardera kammaren att öka från 72 till 85 mot av de sakkunniga
föreslagna 98. Lägges härtill antalet platser i de beredningsutskott,
som likaledes inrättades, blir antalet ordinarie ledamotplatser som står till
första kammarens förfogande 97 och för andra kammaren 105, vilket —
om ej hänsyn tas till i några fall förekommande dubbelplaceringar — betyder
att 53 av första kammarens och 125 av andra kammarens ledamöter
ej kanna ordinarie placeras.

Motioner i Andra kammaren, nr 25.

De sista siffrorna äro i själva verket avgörande när det gäller att ge en
bild av kamrarnas sysselsättningsproblem. En viss suppleantuppsättning
torde alltid böra finnas. Det 1915—16 framförda yrkandet om enbart ordinarieplaceringar
torde icke vara realistiskt. Frågan blir därför hur stor
suppleantkader som kan betraktas som rimlig. Som orimligt — ur sysselsättningssynpunkt
— måste det uppenbarligen framstå, att antalet suppleanter
är större än antalet ordinarieplatser. Förhållandet är nu detta, att
medan i det närmaste 2/3 av första kammarens ledamöter kunna ordinarieplaceras,
kan andra kammaren endast placera ca 45 procent av sina ledamöter
på ordinarie platser. Eller med andra ord: medan i första kammaren
endast obetydligt över en tredjedel av ledamöterna hänvisas till suppleantplats
(i själva verket något mindre om hänsyn tas till statsråd och andra
icke utskottsplacerade), skulle antalet suppleantplatser för andra kammarens
del med 20 överskjuta antalet ordinarie platser (självfallet också här
med reducering för statsråd och andra icke utskottsplacerade). Siffrorna
synas tyda på en viss bristande jämvikt.

Vid 1950 års riksdag, då antalet utskottsplatser var större än normalt
till följd av det särskilda utskottet för skolfrågor, var situationen följande.

	led. med ord. plats	led. med en-	led. med 2 el.	led. med 3 el	led. med 4 placeringar
kammare	bart suppl. plats	flera place-ringar	flera place-ringar
FK	99	42	87	15	1
AK	109	108	80	9	1

I första kammaren voro 9 ledamöter icke utskottsplacerade, i andra kammaren
13. Såväl antalet ordinarieplatser som antalet suppleantplatser hade
givetvis ökats genom det särskilda utskottet — bl. a. med ökat antal dubbelplaceringar
som följd.

Mot eu utökning av antalet ordinarie platser i en del av de ständiga utskotten
(exempelvis på sätt som 1946 års utredning föreslog) ha i främsta
rummet anförts de svårigheter detta skulle medföra för första kammaren.
Sålunda ansåg 1943 års utredning att mot en utökning av antalet ledamöter
i ständiga utskott kunde invändas att »första kammarens medlemsantal
icke är tillräckligt för att medgiva ökad utskottsrepresentation i den omfattning,
som kräves för en lösning av ovan berörda problem för andra
kammarens ledamöter». Även 1946 års utredning medgav att »en ökning
av antalet ständiga utskott måste medföra svårigheter för första kammaren
att besätta de utskottsplatser som tillkomma kammaren (en sysselsättningssvårighet
som sålunda är motsatt den som för närvarande råder för andra
kammaren)». Denna synpunkt synes också ha varit vägledande för regeringen
då den icke ansåg sig fullt ut kunna biträda sakkunnigeförslaget.

Motioner i Andra kammaren, nr 25.

I proposition nr 244 till 1948 års riksdag hänvisades nämligen till de svårigheter
som skulle uppstå »med hänsyn till kamrarnas paritetiska utskottsrepresentation
och deras olika numerär». Det påpekades att »redan nu
praktiskt taget alla därför disponibla ledamöter av första kammaren äro
utskottsplacerade» och att »en mera väsentlig ökning av utskottens ledamotsantal
skulle därför för första kammarens vidkommande framkalla ett
sysselsättningsproblem rakt motsatt det som nu föreligger beträffande
andra kammaren». Även särskilda utskottet vid 1948 års riksdag anförde
»första kammarens betydande svårigheter att besätta ett avsevärt större
antal utskottsplatser än det nuvarande» som ett huvudskäl för att stanna
för en mindre utbyggnad av utskotten än vad de sakkunniga föreslagit.
Det har också uppgivit», att redan denna mindre utbyggnad för en del
förstakammarledamöter skapat en betydande arbetsbelastning med svårigheter
att fullgöra flera samtidiga utskottsuppgifter.

Nyktert betraktat måste det framstå som något förvirrande att risken för
en översysselsättning för första kammarens del skall tagas till intäkt för
att konservera undersysselsättningen i medkammaren. Då de hittills prövade
vägarna -— utökning av antalet ständiga utskott och av antalet platser
i de ständiga utskotten — icke visat sig kunna leda till en lösning av problemet,
måste det framstå som rätt naturligt att man på allvar överväger
den enda väg som återstår: upphävande av paritetsprincipen och sammansättning
av utskotten i proportion till kamrarnas storlek.

Förslag i sådan riktning ha tidigare framförts — exempelvis i de stora
motionerna vid riksdagarna 1915 och 1916 och i form av en reservation
till 1946 års utrednings betänkande. Riksdagen har emellertid föredragit att
hittills söka sig fram på andra vägar.

Mot tanken på att sammansätta utskotten proportionellt i enlighet med
kamrarnas numerär har i främsta rummet anförts att detta skulle bryta
den princip om de båda kamrarnas likställighet, på vilken vårt representationsskick
är fotat. Invändningen är teoretiskt riktig men torde knappast
längre äga praktisk relevans. Principen som sådan kan ju f. ö. redan sägas
vara perforerad genom de gemensamma voteringarna i anslagsfrågor, där
andra kammarens större antal tillätes slå igenom. Det kan också — ehuru
jämförelsen här ligger på ett annat plan — erinras om att begäran om
sammankallande av lagtima riksdag under eljest sessionsfri tid liksom av
urtima riksdag kan framställas av 65 ledamöter av första eller 100 ledamöter
av andra kammaren; här har alltså hänsyn tagits till kamrarnas
olika numerär.

Avgörande är emellertid att framför allt partiväsendets utveckling medfört
att man icke längre som förr kan tala om två skilda makter som avbalansera
varandra på ömse sidor om sammanbindningsbanan. Några motsättningar
inom utskotten mellan de båda kammarhalvorna torde näppe -

Motioner i Andra kammaren, nr 25.

ligen förekomma; motsättningarna äro i regel av partipolitisk natur och
skära som sådana på samma sätt genom utskott och kamrar. De båda
kamrarnas specialkaraktär emanerar ur de olika elektorat ur vilka de utgå,
de olika sätten för förnyelse och mandatperiodernas olika längd, men
den konserverande karaktär som man tidigare menade att första kammaren
skulle besitta genom trögrörligheten i själva dess sammansättning har
minskats med åren, och första kammaren skiljer sig numera föga från
andra kammaren till sin allmänna karaktär. 1946 års sakkunniga framhöllo
också i sitt betänkande att de icke ansågo att »ett upphävande av den
paritetiska utskottsrepresentationen nödvändigtvis skulle behöva medföra
någon påtaglig rubbning av första kammarens inflytande och därför icke
heller måste anses vara oförenligt med vårt riksdagsskicks grundprinciper».

h rågan om kamrarnas likställighet kan ju — om än från andra utgångspunkter
än de statsrättsleoretiska — också ses som en fråga om likställighet
mellan ledamöterna från de båda kamrarna då det gäller arbetet. En
sådan jämställdhet kan knappast sägas råda så länge svårigheterna att bemästra
översysselsättningsproblemet för första kammaren får utgöra ett
huvudargument för att bibehålla en rätt betydande undersysselsättning i
andra kammaren.

\ i finna därför tiden mogen att på allvar överväga ett upphävande av
paritetsprincipen vid sammansättningen av de ständiga utskotten och hemställa
sålunda,

att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte hemställa
om utredning med förslag om sådan ändring av riksdagsordningens
§ 36 att de ständiga utskotten sammansättas
proportionellt i överensstämmelse med kamrarnas olika
numerär.

Stockholm den 19 januari 1951.

Rolf Edberg. Henry Allard. Gustaf Nilsson,

Kristinehamn.

Statens Reproduktionsans rätt, Stockholm 1951
4005 1