Motioner i Andra kammaren, Nr 258 (Motion 1933:258 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 258.

Nr 258.

Av herr Spångberg m. fl., angående vissa ändringar i lagen om
försäkring för olycksfall i arbete.

Vid flera riksdagar har olycksfallförsäkringslagen varit föremål för en berättigad
kritik ieke minst på grund av den låga sjukhjälp de lägsta inkomsttagarna
erhållit vid sjukdom och invaliditet genom inträffade olycksfall. Sålunda
Ilar kommunistiska gruppen gång på gång väckt förslag örn förbättringar,
men riksdagen har aldrig tagit hänsyn till den svåra ekonomiska belägenhet de
små inkomsttagarna råkat i vid olycksfall.

Olycksfallsförsäkringslagen har visserligen ändrats genom beslut senast vid
1926 och 1928 års riksdagar, men därvid har dock inga förbättringar uppnåtts
för de i inkomsthänseende sämst ställda grupperna. Tvärtom. De lägsta inkomsttagarna
har kommit i en ännu sämre ställning än förut. Före 1926 års
beslut gällde, beträffande sjukpenningens storlek, att vid förlusten av arbetsförmågan
ett belopp motsvarande två tredjedelar av den skadades arbetsförtjänst
skulle utgå. Enligt de då beslutade ändringarna skall sjukpenning utgå
med en krona om dagen örn den skadades årsinkomst ej uppgår till 675 kronor;
örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor men ej till 945 kronor,
med en krona och 50 öre o. s. v. efter ett intervallsystem med löneklasser på
270 kronor. Vid en jämförelse med förut gällande bestämmelser och de
senast antagna finner man, att en inkomsttagare av exempelvis 670 kronor pr
år förut kom i åtnjutande av cirka en krona och 25 öre pr dag, nu endast en
krona. En inkomsttagare av 944 kronor pr år erhöll förut cirka en krona och
70 öre men erhåller nu en krona och 50 öre o. s. v. Dessa grupper ha alltså erhållit
en minskning av upp till 20 %, vilket måste betecknas som någonting
oerhört, särskilt då man tager hänsyn till, att denna minskning går ut över
just dem, som obestridligen mest äro i behov av hjälp.

Till detta kommer, att det ofta blir rena slumpen, som blir avgörande
ifråga örn det belopp, som skall utgå vid olycksfall. Under nuvarande osäkerhetsförhållanden
och arbetslöshet med olika växlingar ifråga örn arbetsinkomst
kommer nämligen många arbetare i den situationen, att de får söka arbetstillfällen
med mycket skiftande möjligheter till arbetsinkomster beroende på olika
löneförhållanden. Örn därvid ett olycksfall inträffar vid utförande av arbete
med särskild låg lön, så kan följden bli, att den drabbade erhåller exempelvis
endast en krona per dag under en lång sjukdomstid eller endast 300 kronor per
år i händelse av fullständig invaliditet. Samma person skulle, om olycksfallet
inträffat i ett annat arbete, som han under året haft att utföra, ha kunnat erhålla
ett betydligt högre belopp. Det kan väl näppeligen vara gagnande för
någon att olycksfalls- eller invaliditetsersättning bestämmes av dylika slumpartade
förhållanden.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 4 sami. Nr 258—260.

Motioner i Andra kammaren, Nr 258.

Syftet med olycksfallsförsäkringen borde givetvis vara att lämna möjlighet
tili uppehälle åt dem, som i arbete drabbas av skador och invaliditet. För att
försäkringen skall kunna fylla denna uppgift är det nödvändigt, att ett minimibelopp
sättes, som. bättre än det nuvarande möjliggör denna fordran.

I en under föregående år väckt motion föreslog kommunistiska gruppen, att
minimigränsen för sjukpenning skulle höjas från nuvarande en krona per dag
till tre kronor per dag samt att livränta vid fullständig arbetsoförmåga skulle
höjas från nuvarande 300 till 900 kronor per år. Härvid har vi utgått från
det obestridliga faktum, att ju mindre inkomst en arbetare haft, ju nödvändigare
är det, att han, då han givetvis ej har något sparkapital att ta ritav,
erhåller möjlighet till existens vid arbetsoförmåga på grund av olycksfall.

En förbättring skulle även uppnås, örn den ändringen företoges i intervallindelningen,
att intervallen ändrades från nu gällande 270 kronor till 135 kronor
med en sjukpenningsintervall av 25 öre, vilket vi även vill föreslå.

Vi anser att hel sjukpenning skall utgå med följande belopp:

Olycksiallsförsäkringslagen har, på grand av de påtagliga brister, som vidlåda
och fortfarande vidlåda densamma, ofta varit föremål för en berättigad
kritik. Vid lagens behandling vid olika tillfällen i riksdagen lia emellertid alltid
sparsamhetssynpunkter fått vara avgörande vid bedömandet av frågap, med
resultat att de mindre inkomsttagarna kommit i en mycket svål- ekonomisk
ställning vid inträffat olycksfall.

Vid de ändringar, som lagen erhållit vid 1926 och 1928 års riksdagar, ha
inga förbättringar vidtagits för de lägst avlönade inkomsttagarna, som drabbas
av olycksfall. Tvärtom kommo vid den ändring, som lagen erhöll 1926, vissa
grupper av de lägre inkomsttagarna i en ännu sämre ställning än de befunnit
sig i förut. Före 1926 års beslut gällde beträffande sjukpenningens storlek,
att vid förlusten av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar av
den skadades arbetsförtjänst skulle utgå. Enligt de då beslutade ändringarna
skall sjukpenning utgå med en krona örn dagen, örn den skadades årsinkomst
ej uppgår till 675 kronor; örn den årliga arbetsförtjänsten uppgår till 675 kronor
men ej till 945 kronor, med en krona och 50 öre o. s. v. efter ett intervallsystem
med löneklasser på 270 kronor. Vid en jämförelse med förut gällande
bestämmelser och de senast antagna finner man, att en inkomsttagare av exempelvis
670 kronor pr år förut kom i åtnjutande av cirka en krona oell 25 öre
pr dag, nu endast en krona. En inkomsttagare av 944 kronor pr år erhöll förut
cirka en krona och 70 öre men erhåller nu en krona och 50 öre. o. s. v. Dessa
grupper lia alltså erhållit en minskning av upp till 20 %, vilket måste betecknas
som någonting oerhört, särskilt då man tager hänsyn till, att denna minskninggår
ut över just dem som obestridligen mest äro i behov av hjälp.

I fråga örn invaliditetsersättning anser vi, att livränta vid fullständig arbetsoförmåga
skall utgå med ett minimibelopp av 900 kronor per år.

Med stöd av vad vi här anfört hemställa vi,

Motioner i Andra kammaren, Nr 258.

att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla om
skyndsam utredning och förslag till ändring av lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete i enlighet med de riktlinjer, som
ovan angivits.

Stockholm den 21 januari 1933.

Äng. Spångberg.

Karl Kilbom. Edoff Andersson.

Nils Flyg.

Verner Karlsson.

Viktor Herou.