Motioner i Andra kammaren, nr 258 dr 196i (Motion 1964:258 Andra kammaren)

AV 258—262

Motioner i Andra kammaren, nr 258 dr 196i

Nr 258

Av herr Enskog m. fl., om jämkning av rättegångskostnad,
m. m.

(Lika lydande med motion nr 211 i Första kammaren)

Enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall i mål vari åklagare för talan
den tilltalade, om han döms för brottet, till statsverket återgälda, bland
annat dels vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till vittne
eller sakunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången och dels arvode och ersättning till försvarare. Motsvarande
skyldighet föreligger enligt lagen den 20 december 1958 om återgäldande
av kostnad för blodundersökning i brottmål i princip beträffande
kostnad för blodundersökning. Om rättegångskostnadens belopp
icke står i rimligt förhållande till den »tilltalades brottslighet och villkor»,
må ersättningen enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken jämkas efter
vad som prövas skäligt. Förklaras den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
fri från straff, prövar rätten om och i vad mån den tilltalade
med hänsyn till omständigheterna skäligen bör återgälda rättegångskostnaderna.

För tilltalad som åtnjuter fri rättegång gäller särskilda bestämmelser.
Enligt 6 § lagen om fri rättegång må sådan tilltalad icke i målet förpliktas
återgälda ersättning till offentlig försvarare eller kostnad för
bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Frågan under vilka förutsättningar tilltalad som döms för brott helt
eller delvis kan befrias från att återgälda statsverket rättegångskostnaderna
har under senare år varit föremål för livlig diskussion. Under
diskussionen har å ena sidan (Svensk Juristtidning 1960 s. 132 ff och
312) hävdats att stadgandet i 31 kap. 1 § rättegångsbalken lämnar domstolarna
vidsträckt möjlighet att jämka rättegångskostnaderna. Jämkning
skulle enligt denna uppfattning kunna ske såväl då beloppet icke
står i rimligt förhållande till brottsligheten som då beloppet icke är
rimligt med hänsyn till den dömdes betalningsförmåga. Endast om beloppet
är rimligt ur båda dessa synpunkter skulle möjligheten att jämka
vara utesluten. Gentemot denna uppfattning har å andra sidan (Svensk
Juristtidning 1960 s. 310) gjorts gällande att jämkning enligt 31 kap. 1 §
rättegångsbalken kan ske endast då kostnaden står i missförhållande

Bihang till riksdagens protokoll 196''t. £ sand. AV 258—262

Motioner i Andra kammaren, nr 258 år 196b

till såväl brottsligheten som den dömdes villkor. Jämkning skulle således
enligt denna uppfattning icke kunna ske enbart på den grund att
ett återgäldande av kostnaden med hänsyn till den dömdes ekonomiska
villkor icke ter sig rimligt. Sistnämnda uppfattning, vilken vinner stöd
av den processrättsliga litteraturen (Gärde m. fl. Kommentar till rättegångsbalken
s. 417 och Olivecrona Rättegången i brottmål enligt RB
s. 346 not 5) torde vara den i rättspraxis i allmänhet vedertagna.

Den ståndpunkt lagen enligt den förhärskande uppfattningen intar
beträffande skyldigheten för tilltalad att ersätta rättegångskostnad
måste ur flera synpunkter anses otillfredsställande. Såsom framhållits
under diskussionerna är det ur psykologisk synpunkt olämpligt att i en
dom i brottmål ålägga den tilltalade att fullgöra något som han icke
förmår. Särskilt är detta av betydelse i fråga om villkorligt dömda och
villkorligt frigivna. Ett åläggande av betalningsskyldighet, som icke står
i rimligt förhållande till den dömdes betalningsförmåga, kan i dylika
fall verka nedbrytande på den tilltalade och motverka hans återanpassning
i samhället. Detta bestyrks av skyddskonsulenternas och övervakarnas
erfarenheter. Ett åläggande av återbetalningsskvldighet för rättegångskostnad
minskar även — såsom framhållits under diskussionen
(Sv. J. T. 1956 s. 281) — möjligheterna för målsägaren att få ersättning
för den skada han lidit.

Ur statsfinansiell synpunkt kan det icke anses tillfredsställande alt
domstolarna i ett stort antal ålägger tilltalade, som icke kan förväntas
kunna betala rättegångskostnaderna, återbetalningsskvldighet
för dessa. Härigenom uppstår onödigt arbete för indrivningsmyndigheterna
och ytterligare kostnader för statsverket. En jämkning av återbetalningsskyldigheten
till belopp som svarar mot betalningsförmågan
skulle därför innebära en icke obetydlig rationalisering. Nämnas må i
detta sammanhang att beträffande kostnader i fri rättegång uppgift
till indrivningsmyndigheten för åtgärd mot fria rättegångsparten lämnas
endast om beloppet överstiger 300 kronor, överstiger beloppet icke
300 kronor vidtas i följd härav ingen indrivning.

En möjlighet att minska olägenheterna skulle vara att bevilja tilltalad,
som icke förmår betala rättegångskostnaderna, fri rättegång, vilket
skulle medföra att den tilltalade icke i målet blev förpliktad betala
kostnaden för bland annat offentlig försvarare. Denna utväg är emellertid
i allmänhet icke framkomlig. Ofta medför nämligen rättegången
för den tilltalade icke några omedelbara utgifter. Fri rättegång kan då
icke erhållas (N. J. A. 1961: 143). Att märka är också att även den som
beviljats fri rättegång i princip är skyldig ersätta statsverket dess kostnader
i anledning av rättegången. Kan kostnaderna icke uttas av annan,

Motioner i Andra kammaren, nr 258 är 1964

är fria rättegångsparten skyldig återgälda dessa till statsverket, låt vara
att återkravet sker i annan form och att, såsom förut berörts, återkrav
under vissa betingelser icke sker. För att lösa frågan syns därför lagändring
erforderlig. Sådan har också förordats av Sveriges advokatsamfund
i yttrande över ett av rättegångskommittén 1958 avgivet betänkande
angående »Rättegångshjälp».

I samband med frågan om jämkning av skyldigheten att återgälda
rättegångskostnad bör även till behandling upptas frågan om skyldighet
för flera tilltalade att solidariskt återgälda rättegångskostnad. Enligt
31 kap. 6 § rättegångsbalken skall, om flera tilltalade döms för medverkan
till samma brott eller för brott som äger samband med varandra,
de dömda solidariskt svara för rättegångskostnaden. I den mån kostnaden
hänför sig till del av målet som endast angår någon av dem eller
uppstått till följd av vårdslöshet eller försummelse av någon av dem,
är denne ensam ersättningsskyldig. Om flera dömda solidariskt förpliktats
att svara för rättegångskostnad, kan domstolen enligt 31 kap. 7 §
rättegångsbalken på yrkande av någon av dem pröva hur kostnaden
slutligen skall fördelas mellan dem eller om någon skall vidkännas hela
kostnaden. I den av Gärde in. fl. utgivna kommentaren till Nya rättegångsbalken
(s. 424) uttalas att, därest samma person förordnats till
offentlig försvarare för flera tilltalade som åtalats för medverkan i
samma brott och de tilltalades inställning till åtalet väsentligen är densamma,
de tilltalade torde böra åläggas att solidariskt svara för ersättningen.
I praxis torde dock med hänsyn till bland annat att utredningen
i brottmål ofta väsentligen avser vilken påföljd som bör ådömas det ej
sällan förekomma, att solidarisk betalningsskyldighet för kostnaden för
försvarare ej åläggs utan att kostnaden fördelas på de tilltalade så att
varje tilltalad får svara endast för sin del av kostnaden. Har de tilltalade
särskilda försvarare, är tilltalad enligt rättspraxis, om ej särskilda
skäl föranleder till annat, skyldig återgälda statsverket endast kostnaden
för sin egen försvarare (Sv. J. T. 1954 rf s. 17).

Lämpligheten av den i 31 kap. 7 § rättegångsbalken upptagna huvudregeln
att om flera tilltalade döms för samma brott eller brott som har
samband med varandra, de dömda solidariskt skall återgälda rättegångskostnad
till statsverket kan starkt ifrågasättas. Följden av en dylik
regel blir att om av två tilltalade den ene saknar medel att betala
rättegångskostnaderna, den eller de övriga får svara för hela kostnaden.
För en tilltalad som i följd härav ensam får svara för rättegångskostnaderna,
framstår detta ej sällan som eu uppenbar orättvisa. Regeln
kan också leda till att den slarvige och mindre ansvarskännande
premieras på bekostnad av den som söker göra rätt för sig. Det kan

4 Motioner i Andra kammaren, nr 258—259 år 19Gb

därför starkt ifrågasättas, om icke huvudregeln bör vara den att rättegångskostnaden
skall fördelas mellan de tilltalade med hänsyn till omständigheterna
och att solidarisk betalningsskyldighet ålägges endast
om särskilda skäl talar därför.

Under hänvisning till det ovan anförda får vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att rättgångsbalkens 31 kapitel
§§ 1, 6 och 7 ändras så att rättgångskostnaderna
^ ? kan jämkas till belopp som svarar mot betalningsför mågan

och att i de fall då flera tilltalade döms för samma
brott kostnaderna skall fördelas mellan de tilltalade
med hänsyn till omständigheterna och solidarisk
betalningsskyldighet åläggas endast om särskilda skäl
talar därför.

Stockholm den 15 januari 1964

C.-G. Enskog M. Berglund Mac P. Hamrin

i Kalmar

Nr 259

Av herr Ohlin m. fl., om enhetlig handläggning av samhullsåtgärderna
mot ungdomsbrottslighet.

(Lika lydande med motion nr 212 i Första kammaren)

En bestående brist i fråga om brottsbalksreformen och den nya barnavårdslagen
av år 1960 är, att dualismen i fråga om ansvar och insatser
mellan domstols- och fångvårdsväsende å ena sidan samt samhällets
barna- och ungdomsvård å den andra sidan inte bringats till en
lösning utan förblivit ett tvisteämne till men för samlade insatser. Frågan
har ofta påtalats, nu senast genom Socialvårdsförbundets skrivelse
om åtalspraxis gentemot ungdomsbrottslingar.

Det är ytterst angeläget att den nuvarande dualismen i procedurhänseende
kan ersättas med en enhetlig ordning för hela ungdomsområdet,
så att ansvariga samhällsorgan kan förenas i ett fruktbärande samarbete
i stället för kompetenstvister. Enligt vår mening bör därför en
handläggningsordning tillskapas, som gör det möjligt att i enhetliga
former pröva alla inom ungdomsområdet förekommande vårdfall med