Motioner i Andra kammaren, Nr 250

Motion 1911:250 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 250.

3

Nr

250.

Af herr Lindhagen, om anslag till inköp af skogkärande eller till
skogskörd duglig mark.

Skogskommittén framhöll i sitt år 1899 afgifna betänkande, att
man ej kan vänta några tillfredsställande resultat af den privata skogshushållningen,
hvaremot staten enligt alla länders erfarenhet vore den
yppersta skogsägaren. Fortsatt inköp af skogsmark i så stor utsträckning,
som vore förenlig med försiktig statshushållning, ansåg kommittén
därför i främsta rummet vara, hvad från det allmännas sida borde
göras för främjande af landets skogshushållning.

Staten uppköper också sedan många år tillbaka årligen åtskillig
skogsmark för att däraf bilda kronoparker. Hufvudsyftet därmed torde
hitintills mindre afsett att bringa missvårdad mark i kultur utan mer
att tillgodose det obestridliga gagnet af statsskogar i allmänhet.

I nuvarande för skogens framtid i vårt land så brydsamma tider
bör staten dessutom ha en särskild förpliktelse att omedelbart med
sina större resurser verka för att ödemarkerna blifva fruktbringande.
I all synnerhet gäller detta alla de stora, af ålder kala markerna, som
finnas på så många ställen.

En tredje anledning till skogsköp har staten i det fall, då genom
inköp af hemman, tillhöriga bolag eller enskilda skogsspekulanter, kan
uträttas något för att hemmanen skola tjäna sina ursprungliga ändamål
att vara ett direkt stöd för befolkningen. Detta förhållande gäller i
synnerhet i Norrland men äfven på många andra orter. Särskildt vore
det på sin plats, att kronan trädde emellan, då sådana skogshemman
i bolags ägo utbjudas till försäljning.

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 250.

En fjärde anledning till statsköp af skogsmark ligger i förpliktelsen
för staten att hjälpa bönder i norra delarne af riket med kostnaderna
för skiften af de stora marker, de fått af kronan. Norrlandskommittén
föreslog lån för ändamålet. Nästan ännu bättre är att,
såsom ibland också begäres, staten köper igen en del af skogsmarken.
Stora delar af exempelvis Härjeådalen ha frångått bönderna och tillfallit
bolagen, därför att staten här ej haft någon omtanke.

Inköp af skogsmark för ofvannämnda olika ändamål, af hvilka
de tre sista äfven främja den första, kosta dock penningar. För detta
syfte har alltifrån 1874 varit anvisad köpeskillingen för försålda mindre
kronodomäner. Det högsta beloppet af dylika köpeskillingar inflöt år
1899 med 1,256,147 kronor, och intet annat år ha medlen uppgått till en
miljon. År 1906 utgjorde de 629,111 kronor. Detta är ju alldeles för obetydliga
belopp, om man skall i god tid vinna något afsevärdt för landet
i ett så omfattande ändamål; en mängd fördelaktiga anbud på lämpliga
inköp af skogsmark får också domänstyrelsen afvisa i brist på medel.
För hvartdera af åren 1899, 1900 och 1901 anvisades också extra
anslag å 1,500,000 kronor för inköp af skogbärande eller skogsbördig
mark. I anledning af att anslaget sedan indrogs, yttrade jordbruksministern,
att »det varit ytterst motvilligt, som han af hänsyn till de
stora kraf, som för andra ändamål för närvarande ställas på statskassan»,
sett sig nödsakad afstå från att påyrka förnyelse af anslaget. Enligt
en uträkning, gjord för några år sedan af jägmästaren C. A. Hallgren,
skulle med bibehållande af de nuvarande anslagsbeloppen det åtgå 556
år, innan vi finge blott så stort procenttal statsskogar, som då fanns i
Tyskland, där procenten var 32,7.

Utom penningar behöfs för affärer också enkla former. I detta
senare afseende är kronan som bekant efterblifven. Något inrop på
auktion lär icke kunna anordnas, och i öfrigt tar det så många omgångar,
innan en inledd affär kan afslutas, att det ofta blir svårt både
att få en god affär på hand och att kunna få behålla den till afgörandet.
Ett exempel på hvad kronan härigenom kan gå förlustig
anfördes i en motion år 1903 om uthålligt skogsbruk på större privatskogar.

Just den omständigheten, att krafven på statskassan alltmera
hopa sig, utgör en uppfordran för staten att särskildt lägga sig vinn
om dylika utgifter. De äro nämligen ägnade att för framtiden tillföra
statsverket mångdubbelt större inkomster. Utsikten att af skogsdomäner
kunna påräkna en stor och växande inkomst är en synnerlig styrka
för budgeten. I ett skogsland som Sverige, hvars ekonomiska framtid

Motioner i Andra hammaren, Nr 250. 5

till så stor del byll ar på skogarne, borde det vara en gifven sak att
i staten bland ordinarie utgifter alltid återfinna en afsevärd post af
ifrågavarande slag. Att förmena sig ej hafva råd till dylika utgifter
är detsamma som en förklaring, att svenska statsverket ej har råd att
skaffa sig varaktiga inkomster.

Årsvinsten af försålda kronodomäner är som sagdt för obetydlig
för ändamålet, och en gång utsinar den källan alldeles. Det är fara
värdt, att om den ifrågasatta utgiftsposten ej beredes eu varaktig
plats i tid, kommer kanske aldrig att finnas något utrymme för densamma
inom budgeten. Dessutom är det dålig statsekonomi att söka
anskaffa erforderliga medel till slcogsköp genom realisationer, på sätt
som sker, af kronans jordbruksdomäner. Hufvudsaken blir då att däraf
erhålla så stora köpeskillingar som möjligt. Ingen omtanke ägnas åt,
att jordbruket kommer på rätt sätt i de rätta händerna och att åtföljande
skog förblir sparad åtminstone till jordbrukets husbehof.

Slutligen är det af vikt, att vederbörande hafva någorlunda ordentligt
med medel att röra sig med, om man vill göra fördelaktiga
skogsaffärer. Staten kan ej räkna på att en enskild persons anbud
skall stå sig i långa tider, till dess man hunnit göra besparingar i
anslaget eller få nya anslag beviljade.

Åt väsentligen dessa skäl yrkades i en motion vid 1907 års riksdag,
att ett anslag å 1,500,000 kronor måtte för året anvisas för inköp
af skogbärande eller till skogsbörd duglig mark, och beviljade Riksdagen
500,000 kronor för ändamålet.

Enahanda yrkande upprepades vid 1908 års riksdag och tillstyrkte
statsutskottet äfven då ett anslag af 500,000 kronor, men vid sakens
behandling i Första kammaren inlade finansministern märkligt nog eu
nitisk protest emot utskottets hemställan. I anledning däraf återremitterades
ärendet till utskottet, som tog sådant intryck af finansministerns
betänkligheter, att det icke vidare hittade några tillgångar
för ändamålet. Det nya utlåtandet blef därför afstyrkande, och detta
bifölls slutligen af Riksdagen.

I en framställning den 31 oktober 1908 till Kungl. Maj:t
framhöll därefter domänstyrelsen det trängande behofvet af särskildt
anslag till statsinköp af skogbärande eller till skogsbörd tjänligmark.
Det upplystes, att därtill då fanns disponibla nära 900,000 kronor,
under det att till inköp voro hembjudna närmare 25,000 hektar,
belägna inom aderton särskilda län, för en fordrad köpeskilling af
omkring 4,000,000 kronor. Dessutom hade enskilda skogsägare munt -

G

Motioner i Andra kammaren, Nr 250.

ligen förklarat sig önska hembjuda kronan till inköp skogsegendomar
för sammanlagdt flera miljoner kronor, hvilka anbud styrelsen dock för
det dåvarande ej ansett sig kunna mottaga. Det vore ock till synnerlig
fördel för staten, sade styrelsen, att kunna antaga flertalet af de förstnämnda
markanbuden. Tidpunkten vore för öfrigt gynnsam för kronan
att för rimligt pris inköpa skogbärande eller till skogsbörd tjänligmark.
Med hänsyn till den alltför hänsynslösa afverkning eller skogssköfling,
som alltjämt försiggår å många enskildes skogar, måste ur
allmän synpunkt också anses vara synnerligen lyckligt och önskvärdt,
att afsevärda, öfver hela landet fördelade områden bringas under statens
ägo och alltså äfven under rationellt och uthålligt skogsbruk. Styrelsen
hemställde därför, att anslag å en miljon kronor må beredas till markinköp,
äfvensom att köpeskillingarne för försålda kronoegendomar måtte
jämväl få fortfarande användas därtill.

Denna framställning föranledde emellertid ingen framställning från
regeringen till 1909 års riksdag, vid hvilken därför i stället ånyo motionsvis
yrkades, att för ändamålet måtte anvisas dels på ordinarie
stat 500,000 kronor och dels af lånemedel 2,500,000 kronor. Statsutskottet
tillstyrkte ett anslag af 1,000,000 kronor att utgå från riksgäldskontoret,
men denna hemställan afslogs vid gemensam votering.

Af alla ofvan framförda grunder synes det mig för det första vara
en principsak för vårt skogsland, att i riksstatens ordinarie utgiftsstat
alltid bör finnas ett anslag för ifrågavarande ändamål.

Men dessutom måste ifrågasättas, om ej just inköp af skogsmark
särskild t under nuvarande af domänstyrelsen framhållna förhållanden
rätteligen och lämpligen böra till sin hufvudsakliga del kunna i brist
på andra tillgångar bestridas af lånemedel, och detta med minst lika
mycket fog, som dylika medel användas till inköp af vattenfall, malmberg
(Svappavaara) och kanal anläggningar (Trollhättan) samt till järnvägsbyggnader,
telefonanläggningar o. s. v. Ändamålet är nämligen i högsta
grad produktivt för staten. Det skapar nya värden genom varaktig
skogsvård och det allmänna en stadig inkomst, som säkerligen skall
alltjämt tillväxa i följd af skogsprodukternas stigande framtidsvärden.
Beloppet torde lämpligen kunna anpassas väsentligen med ledning
af domänstyrelsens ofvannämnda uppgifter.

Det torde emellertid böra betonas, att staten ej får betala hvad
som helst som fordras i köpeskilling utan bör inlåta sig på skogsaffärer
företrädesvis när prisen kunna sägas vara billiga. Och vidare
får icke ifrågakomma att, såsom ibland sker staten, innan det sista

Motioner i Andra hammaren Nr 251. 7

ordet armu ar sagdt, för höga pris återköper rekognitionsskogar, som
cten latit ga sig ur händerna för en spottstyfver.

På grund af hvad sålunda anförts och då behof af medel för inkop
af skogsmark fortfarande förefinnes, hemställes,

att Riksdagen ville för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd duglig mark anvisa "dels på
oidinarie stat 1,500,000 kronor ocli dels af lånemedel
1,500,000 kronor.

Stockholm den 27 januari 1911.

Ce i rl Lind It a g ei i.

2Jr 251.

Af herr Lindhagen m. fl., om skrifvelse till Kong!. Maj.l angående
särskild taxering af ''jordvärdet i landet.

Samhällets rätt och plikt att af de s. k. samhällig^ jordvärdena
allt efter jordens läge, areal och naturliga beskaffenhet upptaga eu
jordvardeafgfft har på senare tid alltmera kommit under debatt. Frågan
var före äfven vid 1907 års riksdag i form af framställningar dels "om
undersökning af detta skattesystem och framläggande af de förskosom
befunnos vara af sakens natur och våra förhållanden påkallade’
dels om utredningar rörande eu mera begränsad del af frågan eller den
s. k. jordvardestegnngsskatten. Saken föll emellertid vid Riksdagen
Sedermera ha utredningar i ämnet ägt rum på regeringens föranstaltande
och i trontalet till denna Riksdag förebådas att ett försko''
såsom det synes, om värdestegringsskatt möjligen skall hinna framläggas
för innevarande Riksdag. öö "