Motioner i Andra kammaren, nr 24

Motion 1943:24 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 24.

1

Nr 24.

Av herr Holmgren, angående ändring i vissa avseenden av lagen
om krigsskadeersättning.

Genom en den 21 juni 1940 utfärdad lag om krigsskadeersättning och i
densamma den 6 december 1940 vidtagna ändringar och tillägg har Kungl.
Maj:t och riksdagen fastställt de grunder, enligt vilka ersättning skall utgå
för krigsskadad egendom, såväl fast som lös, samt vad som av vederbörande
egendomsägare skall betalas för gäldande av denna ersättning. Mot dessa bestämmelser
synes i huvudsak intet vara att erinra, dock på ett par undantag
när. Det ena gäller egendom, som är intecknad, det andra gäller den tid, från
vilken ersättning skall utgå.

Beträffande egendom, som är intecknad för gäld, förhåller det sig ju så,
att nära nog all fast egendom är intecknad; lös egendom är däremot i regel
icke intecknad för gäld, med undantag av varor och maskiner, där ofta s. k.
förlagsinteckningar förekomma.

Inträffar det nu, att fast egendom — ett hyreshus i stad eller en jordbruksegendom
på landet — blir så svårt krigsskadad t. ex. i början av ett
krig, att alla byggnader bliva oanvändbara och att vid en lantegendom också
gröda samt fästa och lösa inventarier förstöras, blir följden den, att fastigheternas
resp. ägare förlora sina inkomster — i hyreshuset försvinna hyresinkomsterna
och från lantegendomen kan så gott som ingenting försäljas.
Ägarna kunna då ej betala föreskrivna räntor och amorteringar å den inlecknade
gälden. Detta har då till följd, att kreditgivaren, som i regel är
ekonomiskt bättre ställd än låntagaren, inropar egendomen på exekutiv
auktion med rätt för honom såsom ny ägare av fastigheten att tillgodogöra
sig den krigsskadeersättning, som efter krigets slut skall utgå för den vållade
krigsskadan. Den ursprunglige ägaren blir alltså på grund av krigsskadan
helt enkelt av nied sill egendom och i regel blir han då också fullständigt
ruinerad.

Vad här sagts örn intecknad fast egendom torde också gälla för sådan lös
fabriksegendom, i vilken förlagsinteckning tagits.

Det torde emellertid icke hava varit lagstiftarnas mening att en sådan verkan
som den nämnda skulle kunna uppkomma, utan meningen har väl varit
att skydda icke blott kreditgivaren utan också ägaren av vederbörande egendom
för förluster i följd av kriget.

Till förhindrande av att dylika förhållanden uppkomma, är det därför
enligt vår mening nödvändigt att lagen redan nu kompletteras nied en bestämmelse
örn moratorium för all krigsskadad egendom, åtminstone i så
måtto, att en kreditgivare icke skall kunna vidtaga exekutiva åtgärder mot
krigsskadad egendom förrän ersättning för krigsskadan utfallit.

Bihang till riksdagens protokoll HUS. 4 sami. Nr 24—2S.

1

2

Motioner i Andra kammaren, nr 24.

En dylik bestämmelse är icke främmande för svensk lagstiftning. Vi erinra
örn nu gällande bestämmelser, som förhindra en hyresvärd att vidtaga avhysning
av en hyresgäst, inkallad i beredskapstjänst, förr än hyresersättning
utgått till den inkallade. (Lagen om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning
av hyra m. m. av den 19 april 1940.)

Beträffande den tid, då krigsskadeersättning skall utgå, föreskriver lagen,
att ersättning skall utbetalas senast sex månader efter krigets slut. Sker ej
så, skall ränta å ersättningsbeloppet erhållas för tiden efter sex månader.

Denna bestämmelse har emellertid till följd, att en person, som får sin
egendom förstörd i början av ett krig — vi kunna antaga att kriget varar i
4 år — får väsentligt mindre ersättning än den, som får sin egendom förstörd
strax före krigets slut. Den förre ägaren får nämligen utöver förlusten
genom krigsskadan vidkännas 4 års ränteförlust å skadebeloppet, vilket den
senare undslipper. En sådan verkan av lagen torde väl heller icke ha varit
avsedd, utan meningen har väl varit, att alla ägare av krigsskadad egendom
skulle erhålla om möjligt likvärdig ersättning för den skada, som drabbat
dem genom kriget. Denna ojämnhet i lagens verkningar torde emellertid kunna
avhjälpas genom ett tillägg, som bestämmer, att räntan å ersättningsbeloppet
skall utbetalas från tiden, då skadan skedde, till tiden för utbetalningen
av ersättningsbeloppet, i den mån denna tid överstiger sex månader.
Örn så sker, torde någon orättvisa icke uppkomma för de ägare, sdm få sin
egendom skadad i början av ett krig, utan alla få likvärdig ersättning, oberoende
av när skadan uppstod.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag därför hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte göra framställning
om att lagen om krigsskadeersättning av den 21
juni 1940 kompletteras i så måtto, att dels moratorium automatiskt
inträder för all krigsskadad egendom, åtminstone i
den utsträckningen att exekutiv åtgärd mot sådan egendom
icke kan vidtagas förr än krigsskadeersättningen utfallit,
dels ränta å utbetalat ersättningsbelopp skall utgå från tiden,
då skadan inträffade, till tiden för utbetalningen av ersättningsbeloppet,
i den mån denna tid överstiger sex månader.

Stockholm den 16 januari 1943.

Bj. Holmgren.