Motioner i Andra kammaren. Nr 246

Motion 1917:246 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren. Nr 246.

13

Nr 240.

Av herr Wdill, om skrivelse till Kungl. Majd angående införande
av sådan bestämmelse i strafflagen, att kubering av
hästar betraktas såsom straffbart djurplågeri.

Sedan rätt lång tid tillbaka har det förekommit, att man verkställt
s. k. kupering av svansen på hästar. Kuperingen består uti, att större
delen av svanstången avskäres.

Som skäl för densamma anföres vanligen, att hästen skulle få ett
vackrare utseende. Det kan emellertid vara en smaksak, vad som i allmänhet
är vackert, men det måste väl erkännas, att varje stympning av
en levande varelse är ett våld mot naturens skönhet. Den åsikten, att
en kuperad häst har ett fördelaktigare utseende än en icke kuperad, synes
vara i hög grad grundad på fördom och modehänsyn. ^Numera vill man
göra gällande, att ar<fot«erhästens utseende blir mera tilltalande, om hans
svans är kuperad. Men så har man förut sagt om hästar av nordsvensk
och varmblodig ras. Detta visar, att vad man i detta avseende tycker är
vackert eller icke vackert är en modesak. Och det visar, att man vid
bedömandet av kuperingen helt och hållet bör lämna smakfrågan ur räkningen.

Det verkliga skälet för kuperingen, där den ej, såsom vanligen torde
vara fallet, är en ren lyxoperation, tyckes vara det, att en del hästuppfödare
anse, att de genom det fördelaktiga utseende, som hästen förmenas
erhålla genom kuperingen, skola kunna betinga sig ett högre försäljningspris
för djuret.

Yare sig man betraktar kuperingen som »försköningsåtgärd» eller som
en möjlighet att få högre betalning för hästen, kan den ej försvaras, alldenstund
den medför stor smärta under utförandet och permanenta olägen -

14

Motioner i Andra hammaren, Nr 246.

heter för hästen. Det är en självklar sak, att kuperingen skall utgöra
ett grymt djurplågeri dels genom själva operationen, dels det sätt, varpå
man i regel försöker hämma den starka blödningen efter densamma. Vanligen
brännes sårytan med glödande järn. Hästen lider också mycket av
den bremsning, som väl i de flesta fall förekommer under operationen.
Bremsningen, som företages på en ytterst känslig kroppsdel, överläppen,
är i hög grad smärtsam. Mången tror, att hästen genom denna åtgärd
förlorar känseln, men detta är eu stor villfarelse. Verkliga förhållandet
är, att hästens skenbart minskade känslighet för operativa ingrepp under
bremsningen har sin orsak däri, att smärtan, som framkallas genom bremsningen
är så intensiv, att den avleder hästens uppmärksamhet från annan
smärta, som vid sådant tillfälle tillfogas honom. Bremsningen måste ju
tillgripas vid en del för hästens hälsa nödvändiga operationer, men den
försvarar i detta fall sin användning. Vid onödiga operationer förvärrar
den endast saken.

Utom det att kuperingen är ett djurplågeri, medför den andra olägenheter
för hästen. Han berövas sitt naturliga skydd mot flygfän. Kuperingen
nedsätter även hästens ^lustbarhet därigenom, att han så kan oroas
av insekter, att han icke äter sig mätt och därigenom icke erhåller de
krafter, som han behöver för arbetet. En häst med kuperad svans är även
mindre pålitlig än en sådan med lång svans. Insektplågan kan göra
honom besinningslös och därigenom bringa den, som färdas med honom,
i fara.

De veterinära fackmännen ha också på det bestämdaste uttalat sig
mot kuperingen. Sålunda förekom frågan vid Sydvästra Sveriges veterinärförenings
möte i Göteborg den 13 december 1913. Föreningen uttalade
sig emot utförandet av denna lyxoperation annat än då tvingande nödvändighet,
såsom sjukdom, missbildning eller dylikt, bjuder densamma, samt
överlämnade frågan till Svenska veterinärläkareföreningen för vidare åtgärders
vidtagande.

Denna förening tog upp saken vid sitt årsmöte i Stockholm den 28
november 1915, därtill föranledd bland annat av en skrivelse från Göteborgs
djurskyddsföreningens styrelse, och beslöt mötet göra följande uttalande:
»Föreningen ställer sig av skilda skäl principiellt avvisande mot
kupering av svansen på hästar som lyx- eller modeoperation och anser
att det i varje särskilt fall bör åt veterinär överlåtas att avgöra, när
operation är berättigad eller icke.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 246.

15

Vid mötet meddelades, att även Östergötlands veterinärförening be
slutat ingå till Svenska veterinärläkareföreningen med anhållan, att denna
ville göra något för att stävja ofoget med kupering av hästsvansar, och
särskilt ville föreningen framhålla önskvärdheten av, att infödda, kuperade
hästar bleve uteslutna från premiering.

Som ett bevis på, att kuperingen på vederhäftigt håll anses som
olämplig, må anföras, att svenska armén numera icke inköper såsom remont
en enda häst med kuperad svans — skälet härtill må sedan vara av
praktiskt eller djurskyddsvänligt slag. Riksdagens militieombudsman vill
gå ännu längre, såsom framgår av följande. Redaktör L. E. Björkman i
Borås hade i december 1915, med påpekande av den grymhet, som beginges
genom kuperingen, hemställt om M. 0:s ämbetsbiträde för utverkande
av förbud för officerare att i tjänsten använda hästar med kuperad
svans, dock med undantag för redan anskaffade sådana hästar.

I anledning av denna hemställan inhämtade M. O. utlåtande av lärarekollegiet
vid veterinärhögskolan samt inspektören för kavalleriet. Lärarekollegiet
förklarade sig »gärna se, att lämpliga medel vidtoges för motarbetande
av ett mod, varigenom hästen onödigtvis plågades», men ansåg
ett förbud för officerare att använda kuperade hästar mindre välbetänkt.
Kavallerinspektörens yttrande gick i ungefär samma riktning. Ett sådant
förbud »skulle omöjliggöra för officerare att till tjänstehästar köpa i övrigt
lämpliga hästar, endast därför att svansen vore kuperad, men då kupering
av hästar i allmänhet vore en onödig och olämplig åtgärd, hade han intet
att erinra emot en bestämmelse i tjänstgöringsreglementet för armén av
innehåll, att tjänstehäst i allmänhet icke finge kuperas.»

I skrivelse till Konungen av den 12 februari 1916 refererar M. O.
till ovanstående utlåtanden och säger, att dessa synas giva vid handen,
att en åtgärd till förekommande av kupering av hästar, då ej särskilt skäl
därför föreligger, är både berättigad och önskvärd. Ett allmänt förbud
för officerare att i tjänsten använda kuperade hästar anser han dock knappast
kunna komma i fråga. M. O. ifrågasätter, huruvida icke en eventuell
bestämmelse mot kupering borde innehålla, att kupering, då särskilt
skäl ej för densamma föreligger, anses kunna föranleda ansvar för uppenbar
grymhet i behandling av djur.

Sedermera har uti det av Kungl. Maj:t fastställda tjänstgöringsreglementet
för armén intagits följande bestämmelse: »På godkänd egen tjänstehäst
får manen icke avklippas eller svansen kuperas, med mindre veder -

l(i

Motioner i Andra kammaren, Nr 246.

börande chef, som enligt denna paragraf har att godkänna tjänstehäst
efter veterinärs hörande därtill lämnat sitt medgivande. Därest tjänstehästen
vid godkännandet haft kortklippt man, får densamma fortfarande
klippas.»

Kuperingen har flera gånger blivit dragen inför rätta, och ehuru den
synes böra komma under de bestämmelser angående straff för djurplågeri,
som innehållas i 18 kap. 16 § strafflagen, har det visat sig, att domstolarna
döma mycket olika. Jag vill anföra tvenne fall, där domen gått
i rakt motsatt riktning såväl i underrätt som i hovrätt.

År 1903 väckte Örebro djurskyddsförening åtal vid rådsturätten i
Örebro mot ryttmästaren Ö., för det denne kuperat svansen på två honom
tillhöriga hästar. Rådsturätten frikände Ö., dock skulle han betala rättegångskostnaderna.
Häröver anförde Ö. själv besvär i Svea hovrätt. Då
hovrätten ansåg behandlingen ha förorsakat djuren avsevärt, om ock kortvarigt
lidande, och då ingen omständighet i målet förekommit till stöd
för, att ryttmästare Ö. låtit verkställa nämnda kupering av annan anledning
än för att följa ett rådande mod, fann hovrätten skäligt fälla Ö., för
det han genom berörda kuperingar visat uppenbar grymhet mot ifrågakomna
hästar, att bota 50 kronor och skulle ö. vidkännas utgifterna i målet.
Domen blev icke överklagad.

En alldeles motsatt utgång erhöll ett annat, i övrigt liknande mål.
Allmänna åklagaren hade instämt sjökaptenen L. till Skånings och Valle
häradsrätt med yrkande, att L., som låtit kupera svansen å nio hästar,
måtte ådömas ansvar för djurplågeri. Häradsrätten dömde den 10 mars
1916 L. att för djurplågeri bota 400 kronor till kronan samt betala rättegångskostnaderna.
L. anförde besvär i Göta hovrätt, som befriade L.
från ansvar i målet och honom däri ålagd ersättningsskyldighet, »enär L.
icke genom sin åtgärd att låta kupera svansarna å ifrågavarande hästar
gjort sig skyldig till djurplågeri». Allmänna åklagaren anhöll hos justitiekanslersämbetet
om rätt att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t, men ämbetet
fann ej skäl bifalla denna anhållan. Målet kunde därför icke komma
att underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Att så olika domar som de här refererade kunna fällas i alldeles
likartade mål, visar, att lagen är otillräcklig uti ifrågavarande avseende.
Det erfordras en lagbestämmelse, som säger, att all kupering av hästar är
straffbar såsom uppenbart djurplågeri, därest icke en sådan operation på
grund av djurets hälsovård eller andra särskilda skäl av veterinär anses
nödvändig och av honom utföres.

Motioner i Andra kammaren. Nr Jd46. 17

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen ville besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kuugl. Maj:t behagade låta
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådan
bestämmelse i strafflagen, att kupering av hästar -—
därest den icke av uteslutande veterinära skäl anses
nödvändig — skall betraktas som straffbart djurplågeri.

Stockholm den 26 januari 1917.

S. ] Velin.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 107 h4ft. {Nr i44A~~''444i.) ''i