Motioner i Andra kammaren, Nr 244- (Motion 1924:244 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 244-

‘>44

^TT«

Av herr Sköld in. fl., om befrielse för länsassessorn A. Adler in. fl.
från viss dem ålagd återbetalningsskyldiglict.

Efter granskning av Malmöhus läns kassaredogörelser för åren 1920 och
1921 anmärktes inom Biksräkenskapsverket, att till nedannämnda kontrolltjänstemän
vid sockerfabriker och brännvinsbrännerier inom länet utbetalts dyrtidstillägg
å belopp, som från deras under åren 1919—1921 intjänta arvoden avdragits
såsom ersättning till tillverkare för kost och bostad åt kon troll tjänstemännen.
Då dessa icke varit berättigade till dyrtidstillägg å berörda avdragna
belopp, anmärktes vad i sådant avseende obehörigen utgivits till ersättande.
Anmärkningarna avsågo ett sammanlagt belopp av 36,083: 78 kr., varav emellertid
vissa kontrolltjänstemän vid anmärkningarnas delgivning med dem omedelbart
till statsverket inbetalade 2,173: 26 kr. Av resterande beloppet
33,910: 52 kr. skulle ifrågavarande kontrolltjänstemän hava att återbetala följande
belopp, nämligen Bengt Ahnfelt 182 kronor 5 öre, J. Andersson 1,070
kronor 58 öre, N. Andersson 743 kronor 16 öre, Chr. Appelgren 123 kronor
52 öre, Edv. Baleker 218 kronor 33 öre, Peter Bergh 694 kronor 71 öre, P. V.
Bergman 19 kronor 3 öre, Olof Bengtsson 200 kronor 75 öre, P. Bengtsson
308 kronor 32 öre, Carl Billing 64 kronor 64 öre, A. Bjerkén 284 kronor 65
öre, B. O. Bogren 355 kronor 26 öre, Ragnar Borg 255 kronor 74 öre, Carl
Brandberg 281 kronor 76 öre, W. J. Broberg 467 kronor 76 öre, K. O. B.
Bursie 27 kronor 7 öre, P. Carlson 72 kronor 94 öre, Lars Christensson 84 kronor,
E. G:son Crafoord 367 kronor 72 öre, Olander Dyberg 776 kronor 27 öre,
Emanuel Ekelund 396 kronor 48 öre, A. G. Ekestam 24v kronor 84 öre, A.
Ekstrand 540 kronor 59 öre, E. H. Ellerth 86 kronor 72 öre, Oscar Frick 456
kronor 62 öre, A. P. Fritz 680 kronor 35 öre, C. Gagnér 715 kronor 16 öre,
N. Granath 186 kronor 48 öre, P. Gustafsson 780 kronor 28 öre, G. G. Gädda
58 kronor 17 öre, Th. G. Hallberg 187 kronor 44 öre, Anders Hallqvist 341
kronor 72 öre, Herman Hellberg 186 kronor 76 öre, Lars Helmstein 139 kronor
18 öre, M. Hobro 16 kronor 86 öre, J. Holmström 174 kronor 12 öre, Chr.
Håkansson 125 kronor §5 öre, P. Ifvarsson 468 kronor 41 öre, J. E. Johansson
36 kronor 80 öre, H. Johnsson 70 kronor 56 öre, N. Johnsson 83 kronor 56
öre, S. Johnsson 799 kronor 57 öre, L. Jönsson 313 kronor 19 öre, M. Jönsson
187 kronor 44 öre, O. Jönsson 866 kronor 56 öre, M. af Klinteberg 28 kronor
16 öre, Ernst Kullberg 549 kronor 76 öre, Carl Fr. Landgren 613 kronor 31
öre, P. Landin 840 kronor 88 öre, L. Larsson 861 kronor 93 öre, O. Larsson
128 kronor 78 öre, J. G. W. Lemchen 683 kronor 16 öre, Oscar Liljebladh 751

Bihang till riksdagens protokoll 102Jf. 4 saml. 50 Käft. (Nr 5-14—247.) 1

Anmärkning
mot Malmöhus
läns
kassaredogörelser.

Motioner i Andra hammaren, Nr 244-

Förklaringar
över anmärkningarna.

kronor 28 öre, G. Lilliecrona 318 kronor 70 öre, Ragnar Lindström 810 kronor
36 öre, O. Lineau 140 kronor 16 öre, John Ljunggren 200 kronor 92 öre, Nils
Ljungman 36 kronor 48 öre, C. M. Lundgren 291 kronor 25 öre, E. Lundgren
243 kronor 32 öre, J. Malmgren 191 kronor 52 öre, O. Mattsson 280 kronor
64 öre, R. Mårtensson 341 kronor 29 öre, A. Nilsson 21 kronor 12 öre, N. Nilsson
409 kronor 41 öre, O. F. Nilsson 334 kronor 2 öre, P. Nilsson 182 kronor
5 öre, Th. Nilsson 111 kronor 89 öre, A. Nyberg 140 kronor 16 öre, N. Fr.
Nybergh 496 kronor 48 öre, H. Olbers 190 kronor 72 öre, N. Olofsson 610
kronor 9 öre, J. Olsson 848 kronor 3 öre, Janne Olsson 182 kronor 8 öre, Sven
Pehrsson 103 kronor 50 öre, H. Persson 309 kronor 60 öre, J. E. Persson 70
kronor 26 öre, Pehr Pålsson 219 kronor 33 öre, F. Raab 158 kronor 9 öre, Emil
Rehnberg 41 kronor 60 öre, P. Rosdahl 141 kronor 60 öre, C. J. E. Rosenblad
700 kronor 9 öre, N. A. Rosenqvist 292 kronor 19 öre, Henrik Rossborg 304
kronor 46 öre, Aug. Rundqvist 391 kronor 21 öre, J. Schöldstein 352 kronor
46 öre, O. Sjöholm 837 kronor 20 öre, Olof Sjöholm 133 kronor 4 öre, N. A.
Sjölin 196 kronor 31 öre, Nils Sjörén 72 kronor 50 öre, Henrik Sjöstedt 33 kronor
12 öre, Stellan Sjöstedt 190 kronor 72 öre, F. Spendrup 739 kronor 18
öre, Johannes Stjernqvist 37 kronor 76 öre, M. Sundberg 135 kronor 72 öre,
Joh. Magn. Svensson 237 kronor 27 öre, M. Tornberg 285 kronor 10 öre, Alfred
Wahlstedt 747 kronor 72 öre, A. S. G. Wiebe 272 kronor 72 öre, Joh. Wiebe
364 kronor 22 öre, Oscar Wiebe 28 kronor 80 öre, E. O. Wilde 70 kronor 56
öre, J. E. Yinstedt 110 kronor 54 öre, Gustaf Voss 251 kronor 7 öre, Hvar
Wåhlin 163 kronor 47 öre, August Zinn 182 kronor 24 öre, O. Åhman 53 kronor
och Wilh. Åkerman 65 kronor 22 öre.

Tillförordnade landskamreraren A''. Adler, T. Thege och Sven Wiegert, vilka
såsom redogörare i anledning härav anmodades till statsverket inbetala ifrågavarande
belopp, tillhopa 33,910 kronor 52 öre, därav Adler 18,277 kronor 41
öre, Thege 10,086 kronor 65 öre och Wiegert 5,546 kronor 46 öre, bestredo i
avgivna förklaringar kravet och anförde därvid.

Enligt 1893 års förordning om sockerbeskattningen var tillverkaren skyldig
att kostnadsfritt upplåta boningsrum åt kontrollörerna ävensom att åt den kontrollör,
som så önskade, anskaffa lämplig kost mot en ersättning av en krona
om dagen. Kontrollören uppbar då fullt arvode av staten och hade själv att
hos tillverkaren erlägga betalning för kosten. Genom ändrad lagstiftning av
år 1905 föreskrevs, att ifrågavarande ersättningsbelopp skulle avdragas från
det vederbörande tillkommande arvode och tillhandahållas tillverkaren genom
Kungl. Maj:ts Befallningshavande. Vad som genom denna föreskrivna åtgärd
avsetts, torde i. främsta rummet hava syftat på ett förebyggande därav att kontrollören
hade privata ekonomiska mellanhavanden med tillverkaren, varigenom
fall kunde tänkas inträffa, då kontrollen skulle därpå bliva lidande. Alltjämt
måste man därför utgå ifrån, att kontrollören i själva verket åtnjuter hela arvodet
oavkortat och därav utbetalar till tillverkaren ersättning för kost och
logi, fast denna senare utbetalning av ovan anfört skäl förmedlas av Kungl.
Maj :ts Befallningshavande.

Men även andra synpunkter kunde anläggas på sakförhållandet. Med vad

Motioner i Andra kammaren, Nr 244-

rätt skulle staten anses kunna göra vinst på det förhållandet att tillverkaren
tillhandahölle kost och logi? I det fall då kontrollören icke anlitade tillverkaren
utan själv skaffade sig kost och logi, utginge dyrtidstillägg, beräknat å hela
arvodet, men då tillverkaren trädde emellan med tillhandahållandet av dessa
naturaförmåner och härför erhölle bestämd ersättning, skulle enligt Riksräkenskapsverkets
åsikt dyrtidstillägget bliva mindre, ehuru staten finge åt sig utfört
alldeles samma kontrollarbete i de båda fallen. Därest det hade gällt
naturaförmåner, som staten själv tillhandahölle, kunde det givetvis försvaras
att dyrtidstillägget i sådant fall bleve lägre, om nämligen staten icke satt det
beräknade värdet av naturaförmånerna i ett rätt förhållande till det verkliga
värdet, utan upptagit detta lägre. Men nu vore det icke staten utan tillverkaren,
som tillhandahölle naturaförmånerna. Ansåge man att dessa vore värderade
för lågt, borde rättvisligen tillverkaren — och alldeles icke staten •—
bekomma den del av dyrtidstillägget, som hänförde sig till och vore beräknad
å värdet av naturaförmånerna. Men härom funnes ingen föreskrift, varför
man måste utgå ifrån, att tillverkaren finge full gottgörelse genom de, i sockerbeskattningsförordningen
angivna ersättningsbeloppen. Faktum vore, att ersättningen
för kost genom lagstiftning år 1917 höjts från en krona till en krona 50
öre eller alltså med 50 procent.

Vid de sålunda avgivna förklaringarna ansåg Riksräkenskapsverket sig icke Utslag i
kunna fästa avseende utan lät mot redogörarna anställa talan hos Kungl. Kam- rätten,
marrätten med yrkande att redogörarna måtte åläggas till statsverket inleverera
anmärkta beloppen.

I utslag den 10 oktober 1922 yttrade Kungl. Kammarrätten, att som den omständigheten,
att tillverkare på därom av vederbörande gjord tillsägelse i enlighet
med föreskrifterna i 25 § 5 mom. av förordningen den 11 oktober 1907 angående
beskattning av socker samt 21 § 1 mom. av förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin tillhandahållit ifrågavarande kontrollörer
kost eller kost och bostad mot viss ersättning, som av länsstyrelsen avdragits
å kontrollörsarvodena, icke kunde anses innebära, att de sålunda avdragna
beloppen icke skulle ingå i kontrollörernas kontanta avlöning, alltså
och då vid sådant förhållande kontrollörerna jämlikt de under ifrågavarande
år gällande författningarna angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst varit berättigade att åtnjuta dyrtidstillägg jämväl å de sålunda
från arvodena avdragna beloppen, samt det icke ens påståtts, att dyrtidstillläggen,
efter sådan grund uträknade, utbetalts med högre belopp än som vederbort,
funne Kammarrätten skäligt lämna Riksräkenskapsverkets yrkande utan
bifall.

över detta utslag besvärade sig Riksräkenskapsverket hos Kungl. Maj:t under
yrkande om bifall till sin talan. Vid besvärens kommunicering med kontroll- hos Knngl.
tjänstemännen avgåvo dessa en gemensam till Kungl. Maj :t ställd inlaga, därvid
de anförde följande.

»Jämlikt nådiga förordningen angående beskattning av socker den It oktober
1907 § 25 mom. 5, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den
19 juni 1917, har tillverkaren att åt kontrolltjänsteman, som så önskar, upplåta

Motioner i Andra hammaren, Nr 2bb.

boningsrum och kost mot en ersättning av en krona för rummet och en krona
50 öre för kosten, allt per dag räknat. Ifrågavarande ersättningsbelopp skola
enligt samma lagrum avdragas från det vederbörande tillkommande arvode och
tillhandahållas tillverkaren genom Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande.
Det är oss fortfarande icke möjligt att förstå den reella grunden för Riksräkenskapsverkets
krav på återbetalning av vad av de av oss uppburna dyrtidstillläggen
belöper å berörda ersättningar för kost och logi. Enligt nådiga kungörelserna
den 30 maj 1919 den 30 juni 1920 samt den 29 juni 1921 angående
allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst utgår
dyrtidstillägg å bl. a. arvode. Det rent formella förhållandet, att en del av
den oss tilldelade ersättningen för kontrolltjänstens bestridande på sätt ovan
sagts genom Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavandes försorg avdragits och
översänts till tillverkaren såsom vederlag för kost och logi, torde väl näppeligen
kunna medföra någon förändring av dess egenskap att utgöra arvode,
fastställt på sätt uti ovan åberopade nådiga förordning angående beskattning
av socker § 25 mom. 4 närmare omförmäles. Därest vi själva haft att ersätta
tillverkaren för åtnjuten kost och logi hade väl rimligtvis icke ens kunnat
ifrågasättas någon reducering av dyrtidstillägget å de fastställda arvodesbeloppen.
Föreskriften, att tillverkarens vederlag tillhandahålles genom förmedling
av Eders Kungl. Maj:ts Befallningshavande torde vara avsedd att
förebygga förekomsten av ekonomiska mellanhavanden mellan tillverkare och
kontrolltjänsteman, varigenom en effektiv kontroll möjligen kunde äventyras.
Om en uppdelning av dyrtidstilläggen på grund av anmärkta förhållanden anses
böra verkställas, borde väl också rättvisligen tillverkaren äga bekomma den del
av dyrtidstillägget, som hänför sig till värdet av naturaförmånerna. Någon
rättsgrund för staten att göra en vinst i anledning därav, att tillverkaren förständigats
tillhandahålla kost och logi, torde svårligen kunna uppletas.

I sammanhang med det anförda tillåta vi oss påpeka ett förhållande, som
för sakfrågans bedömande icke torde vara utan betydelse. Det stora flertalet
av oss åtnjuta pension från arméns pensionskassa.

Uti § 4 av nådiga kungörelsen den 30 juni 1920 med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer heter
det bl. a.: »Åtnjuter pensionär dyrtidstillägg såsom befattningshavare i statens
tjänst, skall dyrtidstillägget enligt denna kungörelse utgå allenast efter ett procenttal,
som motsvarar femtiofem hundradelar av grundtalet; därest emellertid
beloppet av den avlöning, varå dyrtidstillägg tillgodokommer honom ^ såsom
befattningshavare i statens tjänst, understiger 700 kronor för år, må han åtnjuta
dyrtidstillägg enligt denna kungörelse efter ett procenttal, motsvarande grundtalet,
dock högst å det belopp, varmed berörda avlöning understiger 700 kronor
för år.» Enahanda stadgande har influtit uti nådiga kungörelsen den 29 juni
1921 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i statens
tjänst. Arméns pensionskassa har tillämpat dessa bestämmelser med avseende
å pensionärer, som vant förordnade såsom sockerkontrollörer, pa det sätt,
att dessa för hela den tid förordnandet avsett — sockerkontrollörer förordnas
från och med den 1js ena året till och med den 31/7 det följande betraktats såsom

Motioner i Andra kammaren, Nr 244-

befattningshavare i statens tjänst med rätt till dyrtidstillägg, i anledning
varav deras dyrtidstillägg såsom pensionärer under hela denna tid, oberoende
av inkallelse till tjänstgöring, utbetalats efter i åberopade stadganden angivna
procenttal, motsvarande resp. J/s och 55/ioo av grundtalet. Vid förordnandets
upphörande utan att förnyas eller om det förnyats, vid kalenderårets slut har
vederbörande kontrollör haft att hos kassan styrka, om han varit inkallad till
tjänstgöring och vad han därunder uppburit i arvode, varefter hans dyrtidstillägg
såsom pensionär författningsenligt reglerats.

Inom Malmöhus län äro belägna två raffinaderier och tolv råsockerfabriker.
Som bekant hava endast vid raffinaderierna kontrollörerna varit inkallade till
tjänstgöring året om. Alla övriga och alltså det ojämförligt största antalet
hava haft sin verksamhet såsom kontrolltjänstemän förlagd till den s. k.
betkampanjen, omfattande en tid av två till tre månader. Då arvodet härvid
understiger uti ovanberörda kungörelser omförmälda 700 kronor för år, hava vi,
likaledes jämlikt kungörelserna i fråga, alltså å skillnadsbeloppen intill 700 kronor
åtnjutit dyrtidstillägg å pensionen med 1/3 av i varje fall gällande grundtal.
Då emellertid det arvode varå vi ansett oss berättigade erhålla dyrtidstillägg
och även uppburit dylikt såsom kontrolltjänstemän, till följd av oss nu ålagd
återbäringsskyldighet icke uppgått till vad till pensionskassan uppgivits, måste
ju detta otvivelaktigt medföra en motsvarande ökning av den del av pensionen,
varå det högre dyrtidstillägget (*/3 av grundtalet) bör beräknas, och vi alltså
berättigas utfå ökat dyrtidstillägg från pensionskassan. Statens vinst av
Riksräkenskapsverkets anmärkning torde till icke obetydlig del reduceras härigenom.
Det blir alltså i sista hand en fråga, från vilket riksstatsanslag medlen
skola utgå.

Frånsett de ovan relaterade sakliga invändningarna mot Riksräkenskapsverkets
anmärkning få vi i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj :t måtte
taga jämväl följande omständigheter i nådigt beaktande.

Då genom statsmakternas beslut flertalet kontrollörstjänster numera indragits
och det således icke är oss möjligt att av kommande kontrollarvoden erlägga
de till återbäring begärda beloppen, synes det oss vara hårt för att icke säga
obilligt att nu långt efter det arvodena uppburits och av oss förbrukats kräva
återbetalning. En dylik bleve för oss även särskilt betungande, ja hart när
omöjligt att med bästa vilja fullgöra, på grund av de synnerligen knappa ekonomiska
omständigheter, varuti vi i de flesta fall befinna oss. Med hänsyn till
vår höga ålder och rådande svåra tidsförhållanden torde det nämligen för de
flesta av oss vara uteslutet att på annat sätt bereda oss inkomst.

Slutligen få vi erinra därom, att vi ju underkastats beskattning till såväl
stat som kommun för sammanlagda summan av arvode och dyrtidstillägg för
kontrolltjänstgöringen. Då varje beskattningsår i skatteteknisk mening utgör
ett avslutat helt, torde det jämväl vara ovisst, huruvida en återbäring av belopp,
som hänför sig till inkomster för flera år tillbaka, medför rätt till skattelindring
vare sig därigenom att avdrag medgives vid följande självdeklarering
eller i form av restitution. I varje fall lämna gällande skattelagar intet stöd
härför.

Motioner i Andra hammaren, Nr $44-

Regeringsrättens
resolution.

Under åberopande av det anförda få vi i underdånighet anhålla att Eders
Kungl. Maj:t måtte avslå de av Riksräkenskapsverket anförda besvären, eller,
därest detta mot förmodan icke skulle bliva fallet, i nåder fritaga oss från betalningsskyldighet.
»

Vidare ingåvo de kontrolltjänstemän, som vid anmärkningarnas delgivning
med dem inlevererat anmärkta belopp, en underdånig skrivelse till Kungl. Maj:t,
däri de hemställde, att, därest Kungl. Maj:t mot förmodan skulle gilla Riksräkenskapsverkets
anmärkning men finna sig böra av nåd efterskänka betalningsskyldighet
för vederbörande, Kungl. Maj:t jämväl måtte i nåder förklara
dem berättigade återbekomma vad de sålunda erlagt, då det ej syntes med billighet
och rättvisa överensstämmande, därest de, som, mången gång med störa uppoffringar,
lojalt fullgjort vad dem avfordrats, därigenom skulle komma i sämre
ställning än övriga uti berörda anmärkning avsedda kontrollörer.

Slutligen inkommo redogörarna Adler, Thege och Wiegert med gemensam
underdånig förklaring över besvären, i vilken de hemställde, att besvären måtte
lämnas utan bifall. Skulle mot förmodan så ej ske och ej heller kontrollörernas
ansökan att av nåd fritagas från betalningsskyldighet vinna nådigt beaktande,
anhöllo redogörarna, att Kungl. Maj :t i allt fall ville av nåd efterskänka dem
återbetalningsskyldighet av de anmärkta beloppen, i den mån desamma icke
kunde hos vederbörande kontrollörer uttagas, något som på goda grunder kunde
antagas komma att inträffa i många för att icke säga de flesa fall. Såsom stöd
för denna nådeansökan framhöllo redogörarna, att bestämmelserna om dyrtidstillägg
liksom åtskilliga andra av de s. k. kristidsförfattningarna varit synnerligen
svårtydda och rentav inbjudit till olika tolkningssätt. Detta framträdde
ju också på ett synnerligen markant sätt i förevarande fall, där Kammarrätten
hade en annan uppfattning än den Riksräkenskapsverket sökt göra gällande, i
det att Kammarrätten kommit till samma resultat som länsstyrelsen.

I nådig, med Regeringsrätten beslutad och den 5 oktober 1923 given resolution
utlät sig Kungl. Maj:t i målet sålunda: »och som jämlikt kungörelserna
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
den 30 maj 1919, den 30 juni 1920 och den 29 juni 1921 dyrtidstillägg utgår
allenast å i avlöning ingående kontanta förmåner, samt vid sådant förhållande
dyrtidstillägg icke skolat utgå å de avlöningsbelopp, som av ifrågakomna kontrolltjänstemän
utbekommits i form av kost eller bostad och kost, finner Kungl.
Maj :t skäligt att med ändring av Kammarrättens utslag förplikta Adler, Thege
och Wieger att ersätta statsverket anmärkta beloppen, utgörande rätt uträknade
tillhopa trettiotretusenniohundratio kronor 49 öre, Adler med adertontusentvåhundrasjuttiosju
kronor 41 öre, Thege med tiotusenåttiosex kronor 65 öre och
Wiegert med femtusenfemhundrafyrtiosex kronor 43 öre, envar av dem öppet
lämnat att av vederbörande söka sitt åter efter befogenhet.

Vidkommande ansökningarna lämnar Kungl. Maj:t desamma utan bifall.»

Enligt protokoll, fört hos Regeringsrätten den 4 maj 1923, hade Regeringsrätten
i fråga om ansökningarna hemställt, att Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärd
i syfte att vid ifrågavarande utbetalningar måtte få bero.

Motioner i Andra kammaren, Nr 244.

Sedan Kungl. Maj :ts utslag expedierats, har Riksräkenskapsverket i skri- &• B:s åtgärvelse
till länsstyrelsen hemställt, att denna vill vidtaga åtgärder för bringande loppens intill
verkställighet av resolutionen. I sådant syfte har länsstyrelsen uppdragit drivning.
åt landsfiskaler och magistrater att avfordra vederbörande kontrolltjänstemän
de anmärkta beloppen samt i händelse vederbörande skulle vägra betala, verkställa
undersökning, huruvida den till återbetalning förpliktade ägde utmätningsbara
tillgångar eller kunde förväntas framdeles erhålla sådana.

Av det till återbetalning utdömda beloppet 33,910 kronor 49 öre hava hittills

1) i statsverkets kassa inlevererats............... 11,332:78

2) ej kunnat uttagas på grund av vägran av vederbörande, som

möjligen ändock skulle kunna betala............ 5,901: 23

3) ej kunnat uttagas på grund av fullständig medellöshet .... 4,169: 92

4) ännu ej till länsstyrelsen redovisats............. 12,506: 56

S:a kr. 33,910:49

Av beloppet under punkt 4 torde enligt av länsstyrelsen under hand infordrade
upplysningar det övervägande beloppet vara att hänföra till sådana, som
ej kunna uttagas på grund av vederbörandes fattigdom.

Redogörarna, som alla äro gifta, förmå icke inbetala de belopp, som restera.

Deras årliga löneförmåner äro förutom dyrtidstillägg Adlers såsom länsassessor
6,800 kronor, Theges såsom länsbokhållare 4,950 kronor och Wiegerts såsom
extra länsbokhållare 3,750 kronor. Någon privat förmögenhet äger ingendera.

Beträffande de i grupp 2 härovan angivna skulle man kunna tänka sig möjligheten
av att Kronan å dem uttager stämning för att erhålla en exegibel dom.

Men frågan är, om Kronan kan anses såsom rätt part. Kronan skall enligt
resolutionen vända sig mot redogörarna och mot dem är resolutionen givetvis
exegibel. Men huruvida Kronan skall kunna söka kontrolltjänstemännen, innan
redogörarnas bristande betalningsförmåga konstaterats, torde vara omtvistat.

Även om så likväl kunde ske, komma otvivelaktigt processerna att draga långt
ut på tiden, ty de lära säkerligen fullföljas till högsta instans. Under tiden
skall det förvisso hava inträffat, att, när omsider slutlig dom givits, de utmätningsbara
tillgångar, som nu finnas, blivit på ett eller annat sätt skingrade.

De flesta av kontrollörerna äro nämligen vid framskriden ålder.

För övrigt kan det rentav sättas i fråga, om domstolarna komma att döma
i saken på samma sätt, som skett på administrativ väg. Huru som helst skola
dessa många processer draga med sig avsevärda kostnader för staten.

Av ovanstående redogörelse framgår klart det svåra läge, vari såväl här Sammanfatt
berörda kontrolltjänstemän vid sockerfabriker och brännvinsbrännerier inom
Malmöhus län som också tillförordnade landskamrerarna A. Adler, T. Thege
och Sven Wiegert kommit genom den ådömda skyldighet att till statsverket
återbetala vissa belopp, som för mycket utbetalts i dyrtidstillägg. Då dessa
svårigheter uppkommit på grund av olika tolkning av hithörande författningar
och då dessa författningar i detta avseende varit särskilt oklart avfattade, vilket
torde framgå därutav, att Kammarrätten gillat vederbörande länsstyrelses

Motioner i Andra hammaren, Nr 844-

tolkning under det att Regeringsrätten ställt sig på Riksräkenskapsverkets motsatta
ståndpunkt och alltså vederbörande återbetalningsskyldiga dels varit utan
skuld till det inträffade och dels handlat i god tro, torde billighet tala för att
de befrias från denna återbetalningsskyldighet. När därtill kommer, att statsverket
icke torde kunna påräkna att få indrivet stort mer än halva beloppet
men väl har utsikter till vissa omkostnader för processer, talar även praktiska
skäl härför.

På grund av det anförda få vi därför hemställa,

att riksdagen måtte besluta befrielse för länsassessor A. Adler,
länsbokhållaren T. Thege, och extra länsbokhållaren Sven
Wiegert liksom också vissa härovan nämnda kontrolltjänstemän
från den återbetalningsskyldighet i fråga om av dessa senare
för mycket utbekomna dyrtidstillägg, utgörande en sammanlagd
summa av trettiotretusenniohundratio kronor och 49
öre, som ådömts i ovanberörda av Regeringsrätten beslutade och
den 5 oktober 1923 givna resolution.

Stockholm den 21 januari 1924.

Per Edvin Sköld.

M. Chr. Jensen. Carl Lovén. Arthur Engbcrg.

Anders Paulsen.