Motioner i Andra kammaren, nr 242

Motion 1953:242 Andra kammaren

Nr 242—248.

Motioner i Andra kammaren, nr 242.

1

Nr 242.

Av herrar Spångberg och Andersson i Ryggestad, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
Statens växtskyddsanstalt: Avlöningar.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit att en filial till statens växtskyddsanstalt inrättas i Kalmar från
och med den 1 juli 1953.

Kungl. Maj:t anför ingen egen motivering för detta förslag utan återger
blott de skäl därtill, som framlagts av anstaltens styrelse i dess petitaskrivelse.
I denna framhåller styrelsen att en med insamlade medel bekostad
växtskyddsverksamhet uppehållits av Kalmar läns södra hushållningssällskap
i samråd med anstalten, men att medlen härför beräknas vara förbrukade
vid innevarande budgetårs slut. För att undvika avbrott i verksamheten,
vilket enligt styrelsens mening otvivelaktigt skulle vara till stort
men, anser styrelsen dels att anstalten förmedelst en filial bör övertaga och
fortsätta denna verksamhet, dels ock att denna filial bör erhålla en föreståndare
och ett skrivbiträde. Det synes också vara styrelsens avsikt att
sedan lokal- och rekryteringsförhållandena blivit ordnade begära att ytterligare
personal anställes därstädes.

Denna anstaltstyrelsens motivering för inrättandet av en kalmarfilial synes
icke tillräckligt bärande. Enbart det förhållandet, att en växtskyddsverksamhet
i viss ehuru icke närmare angiven omfattning ett par år bedrivits
i Kalmar med privata medel, synes i och för sig ingalunda vara
något hållbart och bindande bevis för att en sådan verksamhet måste fortsättas
just i form av en filial till växtskyddsanstalten.

Den aktion, som företagits för att få denna kalmarfilial till stånd, är
uppenbarligen ett upprepande av de aktioner, som tidigare lett till inrättandet
av småfilialerna — »enmansfilialerna» — i Linköping och Skara.
Även i dessa fall insamlades på privat väg medel, med vilka verksamheten
igångsattes och sedan bedrevs några år. När sedermera de insamlade medlen
förbrukats, begärde man att staten skulle övertaga och fortsätta verksamheten.
Det synes kunna få betänkliga konsekvenser om Kungl. Maj:t
och riksdag skulle anses förpliktade att övertaga och fortsätta en viss
verksamhet, så snart de för densamma insamlade privata medlen förbrukats
och utan att behovet av ett sådant övertagande blivit klart ådagalagt.

I fråga om dessa smärre växtskyddsfilialer i allmänhet — bortsett från
de större filialerna i Äkarp och Röbäcksdalen — bör framhållas, att erfarenheterna
hittills visat, att kraven på deras utrustning med personal,
apparatur, lokaler och försöksmark in. in. stegras med varje år, så att
den ursprungliga mycket blygsamma »enmans»-ramen snart spränges och

Bihang till riksdagens protokoll 1953. 4 samt. 242—248.

2

Motioner i Andra kammaren, nr 242.

omkostnaderna inom kort mångdubblas. Det förtjänar i detta sammanhang
erinras om att enligt förslaget denna kalmarfilial redan vid starten
skall erhålla skrivhjälp, medan de båda förutvarande småfilialerna i åtskilliga
år kunnat arbeta utan sådan hjälp. Det synes klart att i samma
mån som omkostnaderna för filialerna stegras måste huvudanstaltens
trängande behov av förstärkt personal och förbättrad utrustning vänta på
att bli tillgodosedda.

Anstaltstyrelsen kan emellertid i viss mån åberopa de uttalanden, som
1949 års växtskydd sutredning gjort i sitt i november 1951 avlämnade betänkande.
I motsats till vad utredningen anfört som motiv att förorda en
utvidning av filialsystemet torde växtskyddsverlcsamheten ute i landet helt
böra inriktas på upplysning och praktiska försök, under det att den vetenskapliga
forskningen måste vara i mesta möjliga mån koncentrerad till
huvudanstalten eller, därest den har karaktär av s. k. grundforskning, enligt
departementschefens uttalande i proposition nr 99 till 1952 års riksdag
bedrivas vid lantbrukshögskolans institut för växtsjukdomslära. De
iakttagelser i fält och de insamlingar av undersökningsmaterial, som utgöra
ett nödvändigt led i forskningen, böra givetvis utföras av den eller
de, som arbeta på lösningen av ifrågavarande forskningsproblem eller under
deras omedelbara ledning.

1952 års riksdag uttalade visserligen som sin mening, alt filialsystemet
borde utbyggas enligt i huvudsak de riktlinjer växtskyddsuti''edningen
hade förordat, men riksdagen framhöll samtidigt, alt hushållningssällskapens
konsulenter och instruktörer borde vid särskilt anordnade kurser
erhålla sådan kompletterande utbildning, att de därefter kunde verka även
i växtskyddets intresse. Hittills har, såvitt bekant, blott en tre dagars kurs
hunnit anordnas för ett fåtal av sällskapens tjänstemän, och man har därför
ännu icke minsta möjlighet alt bedöma i vad mån konsulenterna och
instruktörerna kunna tillfredsställa jordbrukets och trädgårdsodlingens
behov av växtskyddsupplysning inom resp. distrikt. Det enda man redan
nu kan förutsäga är att deras andel i detta upplysnings- och försöksarbete
icke kommer att få samma omfattning överallt utan i avsevärd grad kommer
att bestämmas av vederbörande tjänstemäns övriga arbetsuppgifter
och naturligtvis även i någon mån präglas av deras större eller mindre
personliga intresse och förutsättningar för denna delvis nya uppgift. Då
man alltså icke nu kan bedöma vad som på olika håll i landet och givetvis
ej heller inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område kan komma
att erfordras i fråga om växtskyddsverksamheten utöver vad hushållningssällskapens
150 jordbruks- eller trädgårdskonsulenter och instruktörer
kunna prestera, sedan de i full utsträckning inträtt i denna verksamhet,
borde staten ej nu binda sig för inrättandet av ytterligare permanenta
filialer i ena eller andra delen av landet. Först när man vunnit full klar -

Motioner i Andra kammaren, nr 242.

3

het beträffande omfattningen och värdet av den av sällskapens konsulenter
och instruktörer efter erhållen utbildning bedrivna växtskyddsverksamlieten
torde man bättre kunna bedöma, huruvida ytterligare småfilialer
erfordras eller icke. Riksdagen torde då böra upptaga hela denna fråga till
allsidig och förutsättningslös omprövning.

I fråga om det nu aktuella kalmarområdet synes det närmast vara den
öländska frö- och lökodlingen, som motiverat filialförslaget. I övrigt finnes,
såvitt känt är, icke något slag av odling och ej heller några växtsjukdomar
och skadedjur, som ge detta område någon särställning i förhållande
till andra delar av landet. Det skall ingalunda förnekas att odlingen
på Öland är värd stöd och uppmuntran, men man kan betvivla att en permanent
växtskyddsfilial är den lämpligaste formen härför. Det hade säkerligen
varit till fyllest med en växtskyddstjänsteman stationerad i kalmartrakten
under de närmaste somrarna för att göra de iakttagelser och utlägga
de praktiska försök, som kunna erfordras för att lösa aktuella bekämpningsproblem.
På liknande sätt, d. v. s. genom att sommartiden ha
en tjänsteman placerad i Hälsingland, söker anstalten lösa den s. k. bollnässjukans
problem, och, efter vad man hittills kunnat se, tycks anstalten
här ha slagit in på rätt väg. Då de bekämpningsproblem, som kunna vara
aktuella inom kalmarområdet med all säkerhet icke äro mera komplicerade
än bollnässjukan, hade samma väg sannolikt visat sig framkomlig
även i kalmarområdet.

Under hänvisning till vad här anförts hemställes,

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts förslag om
inrättande i Kalmar av en filial till statens växtskyddsanslalt
måtte uttala att, innan tillräcklig erfarenhet vunnits om behovet
av ytterligare växtskyddsverksamhet, utöver det upplysningsarbete
som numera enligt beslut av 1952 års riksdag
skall utföras av hushållningssällskapens konsulenter och instruktörer,
och innan frågan om behovet av smärre filialer
till växtskyddsanstälten därefter upptagits till allsidig omprövning,
ingen ytterligare utbyggnad av växtskyddsanstaltens
filialsystem bör ske.

Stockholm den 27 januari 1953.

Aug. Spångberg.

Arvid Andersson.