Motioner i Andra kammaren, Nr 241 (Motion 1913:241 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 241.

Nr 241.

Av herr Rydén om skrivelse till Kungl. Maj:t angående en mera
ingående reglering av yrkesmässig verksamhet såsom
kommissionär för anskaffande åt tjänstehjon eller andra
av anställning inom riket.

I 1884 års förordning angående kommissionärer för anställning av tjänstehjon
och andra finnes bl. a. stadgat, att för dylik rörelses utövande erfordras
tillstånd av Konungens befallningshavande och att tillstånd ej må
meddelas annan än svensk undersåte, som äger med borgerligt, förtroende,
råder över sig och sin egendom, gjort sig känd för ordentlighet och i övligt
finnes lämplig. Tillståndet lämnas tillsvidare och kan av Konungens befallningshavande
återkallas, när omständigheterna därtill föranleda. Vidare
är stadgat, att kommissionären skall föra förteckning över alla personer,
som genom . hans försorg vinna anställning, och vid anfordran hålla förteckningen
tillgänglig för polismyndigheten. Dessa stadganden, som utgöra
de enda gällande kontrollföreskrifterna rörande kommissionärsverksamhet för
platsanskaffning inom riket, hava otvivelaktigt varit av gagn så tillvida,
att de berett myndigheterna möjlighet att förhindra notoriskt olämpliga
Personel'' att idka dylik verksamhet ävensom ställt rörelsen i viss mån under
offentlighetens belysning. Emellertid har en rik erfarenhet visat, att
samma. bestämmelser ingalunda varit tillräckliga för att stävja missbruk å
den privata kommissionärsrörelsens område.

I en till Kungl. Maj:t ingiven framställning av den 25 november
1912 har kommerskollegium, som bl. a. genom sin befattning med den
offentliga arbetsförmedlingen haft tillfälle göra åtskilliga iakttagelser rörande
vikten av mer ingående kontroll å den privata platsanskaffningens område,
sammanfört en mängd uttalanden från offentliga arbetsförmedlings -

Motioner i Andra hammaren, Nr 24.1.

anstalters styrelser m. fl., vari skarpt klandras de metoder, som användas
av vissa kommissionskontor. Med ledning av från polismyndigheterna
framställda anmärkningar omnämnas såsom ofta förekommande missbruk,
vilka endast undantagsvis kunnat beivras:

att på annan ort befintlig arbetssökande lockas till eu ort under förespeglingar
eller direkta löften om viss förmånlig plats, som icke alls funnits
att tillgå;

att genom annonsering arbetssökande anmodats infinna sig till viss
angiven plats men vid inställelse på uppgiven adress funnit denna gälla ett
kommissionskontor, som ingalunda kunnat bjuda dem anställning,

att många personer fått erlägga avgift för anvisning till plats, som
redan notoriskt varit tillsatt;

att kommissionär, genom vars förmedling arbetssökande fått anställning,
plägar söka förmå denne att åter lämna sin plats under förespegling
om förmånligare sådan — detta för att ånyo få inhösta avgiften;

att arbetssökande fråntagas deras originalbetyg, som sedermera under
allehanda förevändningar undanhållas dem, varigenom de förhindras att pa
annan väg förskaffa sig anställning o. s. v.

Sistnämnda tillvägagångssätt tillämpas i synnerligen stor utsträckning
och har föranlett polismyndigheterna i åtminstone tvenne städer, Stockholm
och Göteborg, att genom särskilda tillkännagivanden ingripa däremot.
Även har vid åtskilliga tillfällen konstaterats, att vederbörande formella
innehavare av kommissionskontor överlämnat deras skötsel åt straffade eller
eljest synnerligen misstänkta individer, ävensom att de icke ägnat någon
uppmärksamhet åt de faror i sedligt avseende, som uppenbarligen varit
förenade med vissa av dem förmedlade anställningar.

Dessa omständigheter utvisa ju klart, att den reglering och kontroll,
som anordnats genom 1884 års kommissionärsförordning, ingalunda är tillräcklig.
Av den översikt över utländsk lagstiftning å området, som lämnas
i kommerskollegii nyss omförmälda framställning, framgår ock, att i
ett flertal länder en långt mera ingående reglering och kontroll åvägabragts
än i Sverige varit fallet. Eu förutsättning för en mera tidsenlig lagstiftning
på detta område är emellertid, att närmare kännedom kan förvärvas
om den privata arbetsför medlingsverksamhetens omfattning och former. I
sådant syfte har kommerskollegium i meromnämnda framställning föreslagit,
att månatliga uppgifter, upprättade enligt framställningen bifogat formulär,
skulle tillsvidare införskaffas från samtliga inom resp. län verksamma
kommissionärer genom Konungens befallningshavandes försorg, ävensom att

Motioner i Andra kammaren, Nr 241.

!•)

i och för kontroll över uppgifternas riktighet kommissionärerna skulle åläggas
att föra liggare över verksamheten enligt ett jämväl bifogat formulär.

Men även om för en mera genomgripande revision av 1884 års författning
erfordras en genom dylika statistiska uppgifter vunnen närmare
kännedom om den privata kommissionärsrörelsen, har kommerskollegium dock
ansett, att i en viss punkt av författningen ändring redan nu bör vidtagas.
De gällande bestämmelserna om meddelande av tillstånd till kommissionärsrörelsens
utövande hava icke ansetts medgiva, att vid prövning av ansökan
om tillstånd taga hänsyn till annat än sökandens personliga kvalifikationer.
I upprepade fall har sålunda tillstånd meddelats, oaktat vederbörande
myndigheter i orten vitsordat, att intet som helst behov förelegat
av nya kommissionskontor, utan att tillkomsten av dylika allenast vore till
skada. Tydligt är ju ock, att tillvaron av eu mängd konkurrerande kommissionskontor
verkar splittrande på arbetsförmedlingen, försvårar utjämningen
mellan anbud och efterfrågan å arbete till förfång för såväl arbetsgivare
som arbetstagare samt i det hela åtsadkommer försämring av arbetsmarknaden.
Ju skarpare konkurrensen kontoren emellan bliver, desto
starkare kan ock lockelsen bliva att genom allehanda illojala affärsmetoder
skaffa ersättning för den minskade kundkretsen.

Med hänsyn härtill har kommerskollegium föreslagit sådan ändring i
1884 års författning, att vid prövning av ansökan om tillstånd till privat
kommissionärsrörelse Konungens befallningshavande skulle inhämta utlåtande av
vederbörande kommunala myndighet (i Stockholm dock av underordnad polismyndighet)
rörande särskilt behovet i orten av den kommissionärsverksamhet,
för vilken tillstånd sökes. Därvid kunde jämväl de offentliga arbetsförmedlingsanstalternas
styrelser sättas i tillfälle att yttra sig över det
å orten förefintliga behovet av den rörelse, för vilken begäres tillstånd.
Aven torde, åtminstone i vissa fall, vara önskvärt, att intresserade korporationer,
såsom yrkesföreningar, föreningar för välgörande ändamål m. fl.
bereddes tillfälle att avgiva utlåtande.

Då ovannämnda förhållanden djupt ingripa i många medborgares intressen
och existensvillkor och då ett undanröjande av förut påpekade
missförhållanden är av synnerlig vikt för åstadkommande av ett bättre
sakernas tillstånd å den enskilda platsförmedlingens område, torde i varje
fall en undersökning rörande de enskilda kommissionärernas verksamhet
vara av behovet i högsta grad påkallad och ägnad att anvisa nödiga riktlinjer
för en reform i vissa delar av 1884 års nyssnämnda förordning.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 100 höft. 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 241.

På grund härav får jag hemställa,

att Riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t ville
anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning
eu mera ingående reglering av den verksamhet,
som yrkesmässigt utövas av kommissionärer för anskaffande
åt tjänstehjon eller andra av anställning inom
riket, må anses påkallad, samt att Kungl. Maj:t därefter
måtte vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kan
giva anledning.

Stockholm den 5 februari 1913.

Värner Rydén.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.