Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket
Motion 1928:240 Andra kammaren
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
7
Nr 240.
Av herr Leo, angående viss fondering av statens utdelningar d
aktier i Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag.
I förslaget till riksstat för budgetåret 1928—1929 är upptaget såsom inkomst
från Luossavaara-Kirunavaara aktiebolag ett belopp av icke mindre
än 14,500,000 kronor. Dessa 14,5 miljoner beräknas alltså utgöra statens
vinst under budgetåret från brytningen i de lappländska järnmalmsfälten.
Då riksdagen i fjol delgav Kungl. Maj:t sitt godkännande av 1927 års
stora malmavtal anförde den i sin skrivelse bland annat följande:
»I detta sammanhang har riksdagen funnit det höra tagas under övervägande,
huruvida icke någon del av statens blivande inkomst från malmbolaget
bör — utöver de garanterade fraktavgifterna — i någon form komma
statens järnvägar till godo. Riksdagen vill erinra om att riksdagen i skrivelse
nr 55 år 1926 funnit det framstå såsom en angelägen uppgift att söka
åvägabringa en ökad amortering av det i statens affärsverk nedlagda lånekapitalet.
Med beaktande av denna synpunkt skulle det enligt riksdagens
mening vara önskligt, att en avsevärd del av statens inkomster från malmbolaget
årligen bleve använd till avbetalning av oräntabla delar av det lånekapital,
som är nedlagt i statens järnvägsanläggningar. Ränteanspråken på
statens järnvägar skulle härigenom i motsvarande mån minskas. Därtill
kommer, att ett sådant förfarande skulle stå i överensstämmelse med en
enligt riksdagens mening beaktansvärd grundsats, som bland annat kommit
till uttryck i statskontorets utlåtande, nämligen den att inkomster uppkomna
genom en exploatering av landets naturtillgångar, som innebär en konsumtion
av själva kapitalet, icke böra i sin helhet tagas i anspråk för statens
löpande utgifter.»
Man finner av detta uttalande, att riksdagen anslöt sig till den av statskontoret
i dess utlåtande över förslaget till malmavtal hävdade grundsatsen,
»att inkomster uppkomna genom en exploatering av landets naturtillgångar,
som innebär en konsumtion av själva kapitalet, icke böra i sin helhet tagas
i anspråk för statens löpande utgifter».* 1 Som ett temporärt uttryck för
1 Statskontorets yttrande hade i denna del följande lydelse: »Inkomsten uppkommer
genom en exploatering av landets naturtillgångar, som innebära en konsumtion av själva
kapitalet. En sund finanspolitik borde därför kräva, att icke inkomsten i sin helhet tages
i anspråk för statens löpande utgifter, utan att en avsevärd del i stället nedlägges i andra
kapitaltillgångar av räntabel natur eller sålunda användes till bestridande av sådana statsverkets
utgifter för kapitalökning, till vilka eljest lånemedel bruka anlitas. Denna fråga
äger givetvis icke direkt sammanhang med den nu föreslagna uppgörelsen mellan staten
och bolagen. Det synes emellertid statskontoret motiverat, att statsmakterna till principiellt
övervägande upptaga berörda för statens framtida finanspolitik viktiga fråga redan
då de beslut skola fattas, som komma att tillföra staten det ökade inkomsttillflödet.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 241, år 1927, sid. 72.
8
Motioner i Andra hammaren, Nr 240.
denna grundsats uttalade riksdagen önskvärdheten av att »en avsevärd del
av statens inkomster från malmbolaget årligen bleve använd till avbetalning
av oräntabla delar av det lånekapital, som är nedlagt i statens järnvägsanläggningar».
Ovannämnda av riksdagen uttalade grundsats har emellertid icke satt
minsta spår i årets budgetsförslag. Den har tvärtom med stor fingerfärdighet
trollats bort; man letar förgäves efter ens ett försök att föra den ut i
verkliga livet. Första tempot för att åstadkomma detta försvinnande består
däri, att finansministern framställer saken så som om en uttalad önskan om
tillämpning på visst sätt av grundsatsen vore huvudsaken, medan frågan om
grundsatsens principiella tillämpande vore av underordnad betydelse. Då det
därför befinnes, att malminkomsterna enligt finansministerns mening icke
behövas för det av riksdagen i fjol omnämnda ändamålet -— amortering av
vissa järnvägslånemedel — avföres hela frågan från dagordningen med en
vag anvisning, att den under vissa förutsättningar kan komma upp igen
någon gång i framtiden.
Principen att ett lands kapital icke bör utan vidare konsumeras är emellertid
alltför viktig för att övergivas innan den, såsom i detta fall, ens
hunnit tillämpas. Att utbrytningen av ett lands malmtillgångar innebär ett
förminskande av själva kapitalet, torde av ingen kunna bestridas. Jord och
skogsmark ge nya skördar, vattnet matar oupphörligt våra kraftverk, men
i en tömd gruva leta våra efterkommande förgäves efter bidrag till sin försörjning.
Därmed är icke sagt, att den nu levande generationen nödvändigtvis skall
spara mer eller mindre av malmtillgångarna åt kommande generationer.
Frågan om malmhushållningen behöver icke beröras i detta sammanhang.
Vad det här gäller är skyldigheten för oss, som förbruka en landets kapitaltillgång,
att åtminstone delvis ställa annat kapital, andra materiella resurser
till våra efterkommandes förfogande. I annat fall göra vi oss i verklig
mening skyldiga till kapitalförstöring, vi »konsumera själva kapitalet».
Nu är det klart, att en större eller mindre del av vinsterna från de norrländska
gruvorna alltid i en eller annan form användes till ny kapitalbildning.
Teoretiskt kan detta sägas också om statens del av vinsten, även
för det fall, att den användes till täckande av statens löpande utgifter. Ty
därigenom kunna skatterna sänkas, och medborgarna alltså få större möjlighet
till enskilt sparande. Till vilket belopp och på vilket sätt denna
skattesänkning uppsparas undandrager sig dock all kontroll och allt bedömande.
Oavsett denna omständighet måste kravet på att ny kapitalbildning
verkligen sker i främsta rummet ställas på den, som bär ansvaret för det
kapital som förbrukas, d. v. s. i detta fall staten. Statsmakterna har här
icke rätt att på de enskilda medborgarna övervältra ansvaret och åtgärderna
för att landets materiella resurser icke för framtiden förminskas.
Frågan hur stor del av malminkomsterna som böra användas till ny ka -
Motioner i Andra kammaren, Nr 240. 9
pitalbildning, later sig icke besvaras med hänvisning till några teorier eller
principer. Om vi ha skyldighet mot våra efterkommande, ha vi också
skyldighet mot oss själva. Den generation, som offrar tid och möda på att
nyttiggöra jordens dolda skatter, torde ha rätt att, om den vill och därav
har behov, använda en rimlig del av vinsten för att höja sin levnadsstandard.
Vad som kan menas med rimlig del få de olika tidsförhållandena
själva avgöra. 1 tider av större ekonomisk knapphet är också en förbrukning
av en större kapitaldel befogad, i tider av lättad ekonomi är kravet
på sparande större. Den tid vi just nu genomleva kan för vårt lands vidkommande
icke sägas vara utmärkt av vare sig större knapphet eller större
välstånd, så som vi äro vana att fatta dessa begrepp. I vilken riktning
utvecklingen kommer att gå veta vi intet bestämt om. Under sådana förhållanden
få vi åt våra efterkommande ge vad vi anse oss ha råd till.
Fjolårets riksdag talade om att en »avsevärd del» av statens vinster från
malmbolaget borde användas för kapitalökning (avbetalning av oräntabelt
lånekapital). Såsom en avsevärd del av 14,5 miljoner kronor skulle jag i
detta fall vilja beteckna ett belopp av 5 miljoner kronor.
Huru bör detta belopp användas? Kapitalbildning kan ske på många olika
sätt. Ett är, att, som riksdagen i fjol föreslog, avbetala oräntabla delar av
i statens järnvägar nedlagt lånekapital. Finansministern förklarar emellertid
att en dylik användning av vinsten ej är behovet påkallad, med hänsyn
till de kraftiga och snabba avbetalningar av oräntabla lånekapital, som
kunna göras med andra, för ändamålet på förhand bundna medel. I en tid.
då landet har överskott på arbetskraft, synes det också mindre lämpligt att
anlita den annars bekväma utvägen att minska landets skuld, enär det är
ovisst, huruvida det sålunda frigjorda kapitalet stannar inom landets gränser.
För visso stå många andra utvägar öppna, där kapitalbildandet kan förenas
med strävandet att omedelbart skapa arbetstillfällen åt vårt befolkningsöverskott,
som ju under alla förhållanden måste beredas försörjning. Uppslag
i den riktningen saknas ingalunda, de tvärtom trängas med varandra.
Man behöver blott visa på vid årets riksdag från olika håll väckta motioner
om anslag för skogsodling av kalmarker, för nyodlingar, för Norrlands kolonisering
och elektrifiering m. in. för att det klart skall framgå, hur uppgifter
överallt ligga och vänta på sin lösning och hur starkt intresset för
dessa ting är bland vårt folk.
Naturligtvis måste de sålunda ingivna förslagens värde noga prövas. Vad
det gäller är att finna ett sätt för placering av ifrågavarande statsmedel,
som med någorlunda säkerhet kan sägas både främja kapitalbildningen och
lätta arbetslösheten. Lösningen kan ligga inom ramen av någon av de ovan
angivna frågorna, vilka väsentligen avse att åstadkomma framtida ökning
eller högre avkastning av landets olika naturtillgångar, den kan också ligga
i en utvidgning av statens egen produktiva verksamhet eller i ekonomiskt
stöd åt den enskilda företagareverksamheten. Möjligen kan ur riksdagens
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 240.
behandling av de ovan antydda motionerna kristalliseras ut ett godtagbart
förslag redan i år. I annat fall bör det bli en angelägenhet av vikt för
regeringen att snarast pröva. Vad som för mig för tillfället framstår angelägnast
det är, att det redan i år avsättes medel, så att det blir möjligt att
förverkliga den av fjolårets riksdag som beaktansvärd betecknade grundsatsen,
att »inkomster uppkomna genom en exploatering av landets naturtillgångar,
som innebär en konsumtion av själva kapitalet, icke böra i sin
helhet tagas i anspråk för statens löpande utgifter».
Jag har givetvis icke förbisett, att ett bifall till min framställan här
nedan skulle medföra, att de föreslagna skattesänkningarna icke i sin helhet
kunde genomföras. Invändningarna däremot — de lära icke utebli — äro
redan indirekt bemötta i den föregående motiveringen. Jag inskränker mig
därför till att i enlighet med min principiella åsikt om skattebördornas rättvisa
fördelning framhålla, att en eventuell förhöjning i regeringens skatteförslag
bör träffa inkomst- och förmögenhetsskatten. Om fem miljoner
undantagas från budgetens inkomstsida innebär det i så fall, att det föreslagna
skatteprocenttalet höjes från 150 till 155.
Med hänvisning till det anförda får jag hemställa,
att riksdagen ville besluta, att av statens utdelningar å
aktier i Luossavaara—Kirunavaara aktiebolag under budgetåret
1928—1929 avsätta 5 miljoner kronor till en fond, avsedd
att efter beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen användas
för främjande av ny kapitalbildning i landet eller
annars för igångsättande eller understöd åt inhemska produktiva
företag.
Stockholm den 21 januari 1928.
Henning Leo.
Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket