Motioner i Andra kammaren, Nr 237 (Motion 1912:237 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 237.

Nr 237.

Af herrar Wedin och Widén, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder i syfte att för arrendator af vissa fastigheter
i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas
förvärfvande med äganderätt.

Den s. k. Norrlandsfrågan har under de senaste åren stadigt varit
föremål för Riksdagens uppmärksamhet. Resultat däraf föreiigger,
bland annat, uti viktiga lagstiftningsåtgärder: lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906; lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne den 25 juni 1909; lag af samma dag angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne; lag likaledes af samma dag om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning; samt lag af den 31 juli
1907 om ändring i författningen angående jordafsöndring m. m.

Ändamålet med denna lagstiftning är, i stort sedt, att bibehålla
och stärka en själfständig jordägande och jordbrukande befolkning i
Norrland. Och det torde äfven få lof att erkännas, såväl att denna
lagstiftning varit af förhållandena högeligen påkallad, som äfven att
den bidragit till att hejda den utveckling till den själfständiga jordbrukarebefolkningens
upphörande, som var på väg att taga allt större
fart. Så har förbudslagen i stort, sedt inverkat återhållande på jordens
öfvergång till bolagen. Och att arrendelagen bidragit att väsentligt
stadga och förbättra bolagsarrendatorernas ställning tycker man sig
redan nu förmärka, oaktadt lagen ännu endast helt kort tid varit gällande.
Regeringen har nu gått i författning om en närmare utredning
af särskildt förbudslagens verkningar. Af en sådan utredning lärer
komma att ytterligare framgå, huru den nämnda lagstiftningen verkat
och i hvilka afseenden den kan behöfva fullständigas eller förbättras.

Emellertid synes det vara skäl att redan nu framdraga och göra
till föremål för utredning, så skyndsam som möjligt, en fråga, som för
utvecklingen af jordbesittnings- och jordbruksförhållandena i Norrland

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 237.

är af den högsta vikt. Och det är frågan om bolagsarrendatorernas
ställning i afseende å möjligheten för dem att förvärfva sina brukningsdelar,
så att de blifva själfständiga innehafvare af desamma. Utan
tvifvel har norrländska arrendelagen, såsom förut framhållits, bidragit
att väsentligen stadga arrendatorernas ställning. Främst har detta skett
därigenom att arrendetiden blifvit bestämd och måste omfatta en viss
minimitid, under hvilken arrendatorn är berättigad att kvarsitta vid
arrendet, äfven om hemmanet säljes, och oafsedt om hans kontrakt är
intecknadt eller icke. Denna förmån har icke blifvit utesluten därigenom,
att en hel del bolag, innan norrländska arrendelagen trädde i tillämpning,
i syfte att utesluta denna tillämpning, gjort, upp längre tids kontrakt,
på 15 å 20 år, med sina arrendatorer. Den allmänna, för hela riket
gällande nya arrendelagen blef i allt fall tillämplig på dessa arrenden.
Och äfven enligt denna arrendelag kan en arrendator med skriftligt
kontrakt icke mot sin vilja fråntagas arrendet, äfven efter det försäljning
af egendomen ägt rum. Förhållandena äro därför nu i de flesta
fall sådana, att ett bolag, som vill sälja, måste antingen göra upp med
sin arrendator angående de villkor, på hvilka han vill afträda arrendet,
eller ock sälja till arrendatorn.

Utan tvifvel vore det dock bäst, äfven fastän arrendatorernas
ställning alltså blifvit väsentligen förbättrad, om så många af dem som
möjligt kunde blifva själfva ägare till den jord de bruka. Endast det
intresse, som den egna torfvan medför, kan borga för en verklig utveckling
af jordbruket på den jord, som nu är i trävaruindustriens ägo.
Utan tvifvel gå också arrendatorernas egna önskemål lifligt i denna
riktning. Och här möter numera ett liknande intresse från bolagens
sida. De förpliktelser, som de norrländska arrende- och vanhäfdslagarna
pålägga bolagen, göra dem helt naturligt benägna att afhända sig den
inägojord, som de äga. Visserligen visade sig, efter den norrländska
ägostyckningslagens införande, till en början en viss obenägenhet hos
bolagen att företaga ägostyckningar; man ville ej lämna det skogsanslag,
som genom den nya författningen nödvändiggjordes. Man hoppades
kanske, att lagen härom, som till en början var blott provisorisk, snart
skulle upphöra att gälla. Men då det visat sig, att detta ej blef fallet
och ägostyckningar icke medgåfvos på andra villkor än att erforderlig
areal utmark lämnades, hafva bolagen funnit sig häri. Och under de senare
åren hafva, åtminstone i Jämtlands län, ägostyckningar i stor mängd ägt
rum å bolagsegendomar. Under åren 1906—1911 hafva i nämnda län
medgifvits ägostyckningar å bolagsegendomar till ett antal af 339; däraf
komma t. ex. på Skönviks aktiebolag 87, på Bergvik och Ala Nya aktie -

Motioner i Andra kammaren, Nr 237.

bolag 65, på Sunds aktiebolag 64 o. s. v. Försäljning af de frånstyckade
hem ro ans del ärna bar däremot hittills ägt rum endast i ringa omfattning.

Men i den mån som bolagen blifva angelägnare att afyttra den
dem tillhöriga inägojorden, uppträder här en annan fara. Och det är,
att arrendatorerna låta förmå sig att köpa hemmanen och för köpeskillingen
sätta sig i skuld till bolagen eller andra enskilda förlagsgifvare.
Härigenom komma de i själfva verket i sämre ställning, än
den de, åtminstone enligt nuvarande förhållanden, intogo såsom arrendatorer.
Såsom sådana ägde de sitta odrifna, så länge de uppfyllde sina
kontrakt; men såsom skuldsatta jordägare äro de i fordringsägarens
hand; han kan när som helst yrka på hemmanets exekutiva försäljning
och vräka dem därifrån. Om en dylik eventualitet skulle i större omfattning
inträda, vore stor fara för handen för en mycket afsevärd del
af befolkningen i Norrland.

Här må till belysning af förhållandena och af arrendatorernas egen
uppfattning anföras några utdrag ur en skrifvelse af en man ur bolagsarrendatorernas
egen krets, som tänkt litet djupare öfver detta ämne:

»För mig framställer sig detta spörsmål (= Norrlandsfrågan) så,
att det icke kan anses slutgiltigt löst, förrän åtminstone all den i bolags
och andra jordspekulanters ägo varande åkerjorden i Norrland blifvit
till den norrländska befolkningen återbördad med full äganderätt. Det
är endast med detta slutmål jag tänker mig frågans partiella lösning.
Statsmakternas uppgift skulle sålunda enligt min mening vara att vid
gynnsamma tillfällen vidta lämpliga åtgärder för att så småningom
uppnå detta slutmål.

Med denna syn på saken är det tydligt, att jag visserligen anser
hvad som hittills på lagstiftningens väg gjorts ha varit för sin tid likaväl
motiverade som nödvändiga åtgärder för att i den mån vid de olika
tidsskedena varit möjligt hejdande förebygga Norrlands totala ruinerande
---.

De närvarande konjunkturerna erbjuda också just nu det möjligast
bästa tänkbara tillfälle att skaffa sig fast fot i åtminstone någon liten
del af denna jord. De större trävarubolagen hafva omsider kommit
underfund om eller kanske tvungits att inse, att det inte kan vara något
slags mening uti och allra minst för dessa någon fördel att fortfarande
fasthålla vid äganderätten till äfven de små odlade jordbitarna i Norrland
och utbjuda nu dessa till salu. Och det är väl endast en tidsfråga,
när äfven andra jordägare skola komma till samma förståndiga
uppfattning och beslut. Och den norrländska befolkningen önskade
nog ingenting högre än att kunna som egna torfvor förvärfva denna jord.

Motioner i Andra kammarm, Nr 237.

Men såväl de nuvarande arrendatorerna som andra, som här företrädesvis
kunna och böra ifrågakomma som köpare, äro fattigt folk, som
på sin höjd äga sitt lilla och torftiga bo skuldfritt och som därför med
bästa vilja ej kunna reflektera på någon affär. Ty hvar skola köpeskillingarna
tagas ifrån?

Att af privatpersoner upplåna nödiga medel är naturligtvis en ren
omöjlighet. Och banklån på kort tid för detta ändamål kan gifvetvis
inte vara en tanke på. Hvad som möjligen undantagsvis skulle kunna
låta sig göra vore att köpa mot förbindelse till säljaren och lämna denne
inteckning för köpeskillingen i den köpta fastigheten; men ett dylikt
arrangemang vore nog den sämsta af alla utvägar. Och pengarne skulle
i hvarje fall bli såväl för dyra som i synnerhet för osäkra.

Om en fattig arbetare eller arrendator öfver ''hufvud skall kunna
tänka på att tillhandla sig eu jordbruksfastighet i Norrlands skogsbygder,
måste han först och främst ha någorlunda klart för sig, om affären
såväl hvad själfva inköpspriset som betalningsvillkoren och annat beträffar
är sådan, att han har antagliga förutsättningar att kunna gå i
land därmed. Och då bolagshemman till större delen och de enskilda
spekulanternas så godt som undantagslöst äro i sådant skick, att de
fordra sin eventuella ägares hela kraft under hela hans tid att iståndsätta,
synes mig det oeftergifliga villkoret för en dylik affärs möjlighet
vara, att köparen från början har sin ekonomi så ordnad, att han dels
icke behöfver betala för hög ränta, dels ock framför allt så ställd, att
han icke hvilket ögonblick som helst riskerar få hela sin skuld exekutivt
uttagen, utan ställd på sådana grunder, att han har en på förhand
fixerad summa att årligen betala i ränta och amortering. Och
hvad arrendatorerna särskildt beträffar, synes det mig omöjligen kunna
vara vare sig för dem själfva klokt eller för landet gagneligt och allra
minst mot lagstiftarne hänsynsfullt utbyta den jämförelsevis trygga
ställning, de genom arrendelagen erhållit, mot eu högeligen tvifvelaktig
tillvaro som ägare af den jord de nu arrendera och samtidigt från
den med stora resurser utrustade förre ägaren på sig själf och sin
ohållbara ekonomi öfverflytta fastighetens byggnads- och häfdeskyldighet.

Då det sålunda, såvidt jag kan räkna ut, inte finnes privatkapital
i tillräcklig myckenhet för finansieringen af den här ifrågavarande saken
att tillgå, och då sådant kapital, äfven om det funnes och mot all förmodan
villigt tillsläpptes, i alla händelser icke kan anses för ändamålet
tillräckligt betryggande, kan jag för min del inte tänka mig den här
sakens förverkligande på annat sätt, än att staten tar finansieringen
däraf om hand.»

Motioner i Ändra kammaren, Nr 237.

Sedan han därpå sökt utveckla betydelsen för Norrland och därmed
äfven för landet i sin helhet af att erhålla en för jordens kultur
och uppodling intresserad själfägande befolkning i de förutvarande arreudatorernas
ställe, eller snarare arrendatorsklassens öfvergång till
att blifva sjelfägare, hvilken öfvergång emellertid bör, för att vara till
godo, ske under ekonomiskt betryggande förhållanden — framhåller
han, att, staten utan tvifvel genom odlingens och välståndets tillväxt
skulle få mångdubbelt igen hvad den sålunda utlagt eller förskotterat;
ty här vore naturligen icke fråga om någon gåfva utan allenast om ett
förskott. Därpå fortsätter han:

»Till sist ber jag vördsammast få erinra därom, att staten genom egnahemslånen
redan förut fastslagit den här ventilerade saken som en statsangelägenhet.
Ty det skulle äfven i det här fallet egentligen inte bli
fråga om någonting annat än egna hem, fast efter något större måttstock
än hvad som hittills användts. Om själfva egnahemssaken vill jag inte
säga aunat än godt. Dock skall jag tillåta mig uttala mina starka tvifvelsmål
om, huruvida dessa efter samma mått för hela riket tillmätta
egna hem kunna antagas lämpa sig lika bra för Norrlands skogsbygder
som för Skånes slätter. I alla händelser är nog tiden ännu icke
inne att i våra bygder forcera egnahemssaken i dess nuvarande form
hvar som helst, utan på sin höjd koncentrera verksamheten på vissa
centrala platser. I långt från kommunikationsleder och mera betydande
arbetscentra belägna skogsbygder passa icke för närvarande dessa små
jordbruksbigenheter och äro icke heller nu på sådana ställen nödvändiga.
I dessa skogsbygder finnas nu massor af små jordbruksfastigheter till
salu ^ för billigt pris. I mitt omedelbara grannskap finnes exempelvis
eu sådan fastighet på omkring 10 tunnland odlad jord och tämligen bra
hus, som med lagenlig stödskog torde kunna köpas för mellan 4 och
5 tusen kronor. Om jag ägde denna fastighet och ville jobba i egna
hem, kunde jag stycka den till 4 sådana och, efter åtskilliga vederbörandes
utlatandeu, utan tvifvel också fa till stånd 4 stycken för närvarande på
denna plats ekonomiskt omöjliga miniatyrjordbruk och få staten att
därpå offra flera gånger fastighetens nuvarande värde. Jag frågar:
Hvarför i all rimlighets namn kan ej staten låna arrendatorn å detta
hemman . hvad ett eget hem skulle kosta och hjälpa honom att köpa
hela fastigheten för beloppet, då staten i så fall och i motsats till det
förra, finge mer än fullgod säkerhet? Den man, som jag här talar om,
har just 4 snart stora pojkar, som kanske utan statslån i framtiden
kunde bygga tre nya gårdar till den nuvarande å denna jordbit, när
och om utvecklingen därtill skulle föranleda.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 237.

■Så långt den ifrågavarande arrendatorn.

Ovedersägligt synes det vara, att här är ett fält, där det är synnerligen
angeläget, att statsmakten ingriper för att länka utvecklingen
i''de rätta banorna, Om den hittills genomförda norrlandslagstiftningen
haft till ett hufvudsakligt syfte, att den odlade jorden skulle ur trävarubolagens
och skogsjobbarnes händer återgå till den jordbrukande befolkning,
som själf bebor och brukar jorden, så måste det ses till att detta
sker på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Och billigt samt äfven
lämpligt är, att den befolkning, som för närvarande brukar jorden,
sättes i tillfälle att förvärfva den såsom själfägare. Detta lärer dock
i regel ej kunna gå utan att staten träder emellan, icke med några gåfvor,
utan medelst understöd eller förskott, som skola återgäldas. I de
jordbrukskommissioner, som enligt uppsiktslagen blifvit tillsatta, finnas
inom hvarje län myndigheter, som äro i tillfälle att pröfva såväl den ifrågavarande
brukarens personliga och ekonomiska kvalifikationer för den begärda
hjälpen som äfven de omständigheter i själfva aftalet, som böra vara
af betydelse för afgörande, om och i hvilken mån hjälp lämnas bör.

Frågan härom bör dock, innan något bestämdt förslag kan framläggas,
blifva föremål för en noggrannare undersökning än den, som
kunnat ligga till grund för förevarande framställning, särskilt i syfte
att utröna om förhållandena i detta afseende äro liknande i alla delar
af Norrland; den ofvan lämnade framställningen hänför sig nämligen
närmast till förhållandena i Jämtlands län.

Emellertid är det angeläget att hvad som skall göras icke fördröjes
och att alltså denna undersökning kommer till stånd så skyndsamt
som möjligt.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt hemställes,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kung!. Maj:t
anhålla om utredning, i hvilken omfattning och på
hvilket sätt åtgärder från statens sida böra vidtagas
i syfte att för arrendatorer å sådana fastigheter, gom
afses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarne den 25 juni 1909, underlätta att förvärfva
desamma med äganderätt.

Stockholm den 3 februari 1912.

A. J. Wedin. Johan Widén.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. 1912