Motioner i Andra kammaren, nr 233 (Motion 1953:233 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 233.

Nr 233.

Av herr Hjalmarson m. fl., i anledning av Kangl. Maj ds proposition,
nr 15, med förslag till lag om höjning av
folkpensioner m. m.

Vid föregående års riksdagsbehandling av de av regeringen föreslagna
extra indextilläggen till folkpensionärerna framfördes från vårt håll,
att pensionärerna genom eu förhöjning av pensionernas grundpenning
borde snarast möjligt få komma i åtnjutande av den standardförbättring
som den arbetsföra befolkningen fått under de senare åren.

Kungl. Maj :t har nu i proposition nr 15 framlagt förslag om en avsevärd
böjning av folkpensionernas belopp att utgå från den 1 maj

1953. Grunden till denna höjning angives vara att även folkpensionärerna
skall beredas en rättvis andel i den allmänna standardförbättringen.
Det måste emellertid från olika synpunkter beklagas att förslaget
om denna förbättring för pensionärerna, vilken måste betraktas
såsom en av de angelägnare sociala reformerna, icke framlagts förrän
till årets riksdag.

Den föreslagna böjningen av folkpensionen har beräknats dra en
kostnad av 260 miljoner kronor, varav 20 miljoner skulle täckas av
kommunbidrag och 140 miljoner genom böjning av folkpensionsavgiften
från 1,0 till 1,8 procent av den taxerade inkomsten för ensamstående
och från 0,5 till 0,9 procent av samma inkomst för envar av äkta
makar. På staten skulle sålunda komma att vila 100 miljoner kronor.

Avgiftshöjningen föreslås icke träda i kraft förrän den 1 januari

1954, varemot de böjda folkpensionsbeloppen skall utgå från den
1 maj 1953. Härigenom kommer staten under tiden 1 maj 1953 till årets
slut icke att beredas någon inkomstökning. Pensionsavgiften kommer
därigenom under reformens första år icke att inbringa 140 miljoner
kronor utan endast 47 miljoner kronor.

Såsom framgår av propositionen bar efter genomförandet av 1946
års folkpensionsreform indextillägg till folkpensionen beslutats, varigenom
denna höjts med 35 procent utan att någon höjning av folkpensionsavgiften
förekommit. Vidare utgick under 1952 på grund av
särskilt riksdagsbeslut ett extra tillägg motsvarande 5 procent »av
grundpensionen. Den nu föreslagna höjningen av folkpensionsavgiften
bör därför icke sättas i relation till de kostnader, som den i proposition
nr 15 föreslagna pensionshöjningen skulle medföra i höjda kostnader,
alltså 260 miljoner kronor, utan till kostnader på inemot 560 miljoner
kronor, som motsvarar den totala höjningen från 1946.

Ett genomförande av den föreslagna höjningen av folkpensionen

Motioner i Andra kammaren, nr 233.

skulle innebära, att de totala kostnaderna för folkpensioneringen
komme upp i icke mindre än omkring 1 300 miljoner kronor. Med hänsyn
till den nuvarande befolkningsutvecklingen, vilken medför att antalet
åldringar väsentligt stiger, har man att räkna med att statens utgifter
för folkpensioneringen kommer att avsevärt ökas. Det är därför
angeläget att redan nu planera finansieringen av folkpensionerna så,
att man erhåller de ekonomiska förutsättningarna för den nu föreslagna
pensionshöj ningens trygga genomförande. Särskilt i nuvarande
ekonomiska läge med dess synnerligen ovissa utsikter ter det sig angeläget
att genom en höjning av folkpensionsavgift»! söka underlätta
möjligheterna att hålla en skälig standard för folkpensionärerna. En
sådan höjning utgör också ett bevis för att de i arbetsför ålder befintliga
skattebetalarna är beredda att göra den relativt obetydliga uppoffring
en höjning av folkpensionsavgiften skulle innebära för att tillförsäkra
folkpensionärerna deras förmåner. Vi har därför funnit det
lämpligt att undersöka möjligheterna till ytterligare höjning av folkpensionsavgiften.

I propositionen har någon redogörelse icke lämnats för de försäkringsmatematiska
beräkningar som må ha legat till grund för förslaget
om en höjning av folkpensionsavgiften från 1,0 till 1,8 procent. För att
själva kunna bedöma förslaget har vi därför låtit företaga vissa beräkningar.
Dessa beräkningar hänför sig till sådan manlig pensionsberättigad,
vars ålderspension nu föreslås höjd till 1 750 kronor.

Det första avgörande man därvid har att träffa är vilken räntefot beräkningarna
skall grunda sig på. Efter olika överväganden har vi kommit
till det resultatet att en räntefot på 2,5 procent är den i detta sammanhang
lämpligaste. Avgörande betydelse har därvid tillmätts det
förhållandet att tillgängliga tabeller för den försäkringstekniska kalkylen
grundar sig på dödlighetssiffror som numera får anses i någon
män föråldrade. Höjningen av medellivslängden under senare år är
ganska väsentlig, ehuru den icke föranlett utarbetande av nya tabeller.
Då vi sålunda utgått från tabellerna för 2,5 procent, innebär detta
följaktligen att de resultat vi erhållit i realiteten motsvarar en högre
räntefot än 2,5 procent.

Folkpensionsavgift utgår i normalfallet från en ålder av 16 till en
ålder av 66 år. Under förutsättning att folkpensionsavgiften under
hela tiden skulle utgå med samma belopp, skulle mot en från och med
67 års ålder utgående folkpension svara eu årlig avgift på omkring 137
kronor. Med det nu framlagda förslaget skulle detta motsvara en taxerad
inkomst på ungefär 7 600 kronor och alltså en verklig inkomst på
mer än 8 000 kronor. I praktiken är det naturligtvis endast undantagsvis
som det förekommer att skattskyldig redan från och med sitt sextonde
år har en sådan inkomst. Vi har därför också företagit beräk -

Motioner i Andra kammaren, nr 233.

ningar rörande den för varje år erforderliga avgiften om man utgår
från all denna börjar erläggas vid respektive 18, 20 och 25 års ålder
och därvid kommit till respektive cirka 148, 160 och 196 kronor per år.

Vid genomförande av 1946 års reform torde man ha utgått från den
principen att folkpensionsavgiften icke skall överstiga det belopp som
försäkringsmässigt erfordras för dem som har att erlägga maximibelopp.
Det torde emellertid vara uppenbart att det endast i sällsynta
undantagsfall förekommer att en skattskyldig under hela sin avgiftspliktiga
levnad betalar maximiavgift. Det är därför inte verklighetsbetonat
att grunda beräkningarna på antagandet att en skattskyldig betalar
maximibelopp redan från och med sitt sextonde år. Vilken ålder som
lämpligen i stället bör väljas är givetvis vanskligt att bedöma, De som
över huvud taget kommer upp till maximibelopp inträder i allmänhet
relativt sent i förvärvsarbete. Det torde därför kunna göras gällande
att de beräkningar som utgår från att pensionsavgift erlägges från 25
års ålder är mer realistiska. Såsom ovan anförts skulle man då räkna
med en avgift på 196 kronor för ålderspension på 1 750 kronor. Tager
man i detta sammanhang även hänsyn till att invalidpension å 200
kronor kan förekomma, får avgiften ökas med 4 kronor, varför slutresultatet
blir en folkpensionsavgift på 200 kronor.

En maximiavgift på 200 kronor skulle betyda en fördubbling av den
hittillsvarande maximiavgiften. För dem som inte char att erlägga
maximiavgift bör man i motsvarande mån räkna med fördubbling, vilket
alltsa betyder att avgiften skulle uttagas med 2 procent av den
taxerade inkomsten i stället för 1 procent. Avgiften för ensamstående
kommer då att nå sitt maximum vid en inkomst mellan 11000 och
12 000 kronor. En sådan inkomstnivå ligger icke oväsentligt över den
genomsnittliga inkomsten i landet. De som kommer upp i en inkomst,
som skulle föranleda uttagande av ur försäkringsmatematisk synpunkt
tillräckligt hög folkpensionsavgift, blir därför även med en fördubbling
av den hittillsvarande pensionsavgiften relativt fåtaliga. För att ytterligare
kunna bedöma denna fråga har vi undersökt, hur stor avgift som
skulle erfordras från och med 16 till och med 39 års ålder under förutsättning
att avgiften från och med 40 till och med 66 år utgår med
ett maximibelopp å 200 kronor. Resultatet har blivit att man under de
tidigare åren då skulle betala omkring 105 kronor per år. Detta motsvarar
en årsinkomst på omkring 6 000 kronor. Denna beräkning synes
oss styrka att en avgift motsvarande 2 procent av den taxerade inkomsten
och maximerad till 200 kronor skulle bättre motsvara den föreslagna
folkpensionen än den avgift på respektive 1,8 procent och 180
kronor som föreslagits i propositionen.

Våra beräkningar ovan avser som nämnt ensamstående manlig skattskyldig.
För ensamstående kvinnor skulle beräkningarna ha givit till

Motioner i Andra kammaren, nr 233.

resultat cn nugot högre avgift, eftersom medellivslängden för kvinnor
är högre än för män. Vad åter angår äkta makar är pensionen för
dessa tillsammans visserligen 20 procent lägre än för två ensamstående.
Ä andra sidan blir pensionsavgiftens maximibelopp för äkta makar,
400 kronor, ännu mera sällan förekommande än i fråga om ensamstående.
Dessutom tillkommer i vissa fall änkepension. Någon anledning
att med hänsyn till här nämnda skattskyldiga draga andra slutsatser
än dem vi kommit till med utgångspunkt från ensamstående manlig
skattskyldig synes oss därför inte föreligga.

De överväganden vi här gjort har lett oss till den uppfattningen alt
folkpensionsavgiften bör höjas till i princip 2 procent.

Det synes oss som om man även ur psykologisk synpunkt kan motivera
en avgift av nu föreslagen höjd. Det måste vara av värde att pensionen
framstår såsom betingad av pensionstagarnas egna åtgärder
genom att envar medborgare under sin arbetsföra ålder får erlägga
en särskild icke alltför obetydlig pensionsavgift.

Med utgångspunkt från de av departementschefen i propositionen
angivna siffrorna skulle en höjning av folkpensionsavgiften till 2 procent
medföra en ökning av statens inkomster med 35 miljoner kronor.
Går man emellertid ut från de siffror riksräkenskapsverket redovisat
i sin inkomstberäkning -— 225 miljoner för helt år vid nuvarande ordning
— skulle en höjning från 1,8 till 2 procent betyda en inkomstökning
för staten på 45 miljoner kronor.

En betydelsefull fråga är från vilken tidpunkt de höjda avgifterna
skall utgå. Något avgörande skäl för att avgifterna inte skall utgå från
samma tidpunkt som den, då förhöjningen av pensionsbeloppen inträder,
har icke förebringats. Det naturliga måste i och för sig vara
att avgiftshöjningen träder i kraft vid samma tidpunkt som pensionshö
j ningen.

På grund av att förslaget om förbättringar för folkpensionärerna icke
framlades redan till föregående års höstsession, vilket yrkades från
vårt håll, uppstår vissa tekniska svårigheter att genomföra de höjda
avgifterna redan från den 1 maj i år. Skattetabellerna för den preliminära
skatten under innevarande år har tillsammans med debetsedlarna
redan utsänts till de skattskyldiga. Det skulle bli en alltför omständlig
och kostsam procedur att nu makulera dessa tabeller och låta
trycka och utsända nya. Det synes oss emellertid praktiskt genomförbart
att genom radio och annonsering i pressen underrätta löntagarna
om att ett ytterligare avdrag för höjda folkpensionsavgifter skall verkställas
av arbetsgivarna. Ur enkelhetens synpunkt kan det vara lämpligt
att låta avdraget utgå med cn krona för varje påbörjat 100-tal
kronor som lönen uppgår till, dock högst 8 kronor per månad för ensamstående
och 16 kronor per månad för äkta make.

Motioner i Andra kammaren, nr 233.

Vad åter angår frågan om en effektiv underrättelse till landets samtliga
arbetsgivare, i den bemärkelse arbetsgivarbegreppet givits i uppbördsförordningen,
finns det möjlighet att genom de arbetsgivarregister
som föres vid de privata yrkesskadeförsäkringsbolagen och vid
riksförsäkringsanstalten erhålla en något så när tillförlitlig förteckning
över landets arbetsgivare. Till dessa har därefter de lokala skattemyndigheterna
möjlighet att utsända bestämmelser om och anvisningar
till hur avgiften skall debiteras.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer vi,

att riksdagen, under förklarande att proposition nr 15
icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte

A. i princip besluta dels att folkpensionsavgiften skall
från och med den 1 januari 1954 höjas från 1 till 2 procent
av den taxerade inkomsten, dock högst till 200 kronor
per skattskyldig, dels att eu extra folkpensionsavgift
av motsvarande storlek skall uttagas från och med den
1 maj 1953,

B. ävensom besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t i samband med framläggande
av förslag om ändring av 19 § folkpensioneringslagen
ville lägga fram förslag till författning om extra folkpensionsavgift
från och med den 1 maj 1953 i så god tid
att författningen kan tillämpas från och med nämnda
dag.

Stockholm den 27 januari 1953.

Jarl Hjalmarson. Erik Hagberg

i Malmö.

Elis Håstad. Martin Skoglund.

Folke Kgling.

E. Birke.

T. G. v. Seth.

Ernst V. Staxäng.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktryckeri, 1953