Motioner i Andra kammaren, Nr 230

Motion 1918:230 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

1

Nr 230.

Av herr Wcnier 111. 11., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
ändring i § 13 i ordning sstadgan för rikets städer.

Att församlingsfriheten i Sverige skall vara illa skyddad förstås av
sig självt. Det finns ingen anledning varför den skulle vara bättre ställd
än alla andra medborgerliga friheter. Också i fråga om den har regeringsformens
ord, att »Konungen skall ingen fördärva eller fördärva låta
till personlig frihet» samt »ingens samvete tvinga eller tvinga låta» blivit
en död bokstav. Det förstås ock av sig självt, att utvecklingen i detta
fall gått bakåt, icke framåt. Knappt på ett århundrade har svenska folket
erfarit en såden rad av godtyckliga ingrepp i sin församlingsfrihet
som under de oroliga åren 1909 och 1910. Överhuvud äro tvister med
polisen och allehanda småaktiga ingrepp och förbud från dess sida något
ständigt återkommande vid arbetarnes möten och demonstrationer under
fri himmel.

Men även frånsett friluftsmötena är församlingsfriheten utsatt för
svåra intrång, vilka på sistone förvärrats. Särskilt ödesdigert har härvidlag
högsta domstolens utslag i den stora förräderiprocessen varit.
Därigenom nedrevs nämligen den hittills iakttagna gränsen mellan enskilda
och offentliga möten, en gräns, som t. o. m. polisen i förevarande
fall hade iakttagit. Enskilda kongresser och större möten kunna nu i
stor utsträckning behandlas som offentliga, och det värsta är, att högsta
domstolen ej angivit någon fast norm, enligt vilken anordnarne själva
kunna fundera ut, om mötet är att anse som enskilt eller icke. Faran
är stor att i detta fall som i så många andra vänsteroppositionen skall
försättas i en undantagsställning, dess möten komma att anses och behandlas
som offentliga, de andra ofarliga partiernas däremot som enskilda.

Men, säger man, en erkänd församlingsfrihet skulle innebära fara
för ordningen och tillåta folkmassan att påverka regering och riksdag
genom hot. På detta resonnemang kan intet bättre svar givas än de

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt 89 käft. (Nr 230—231.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

ord Karl Staaff yttrat i sin småskrift om Församlingsrätten, ord väl

att märka, som han vidhöll och avtryckte, när andra upplagan utkom

år 1906:

»Församlingsrätten har verkligen ofta begagnats till demonstrationer,
vilkas dolda eller öppet uttalade ändamål varit att skrämma de styrande
till eftergifter. Och man kan tillägga: detta har ofta nog lyckats . . .

Är då därmed bevisat, att församlingsrätten i sådana fall missbrukats? Vi

tro ej att detta är så givet.

Vi kunna, ja vi måste förutsätta, att vid vissa av dessa tillfällen

den opinion, för vilken man gav efter, i motsatt fall hade sökt sig ut vägar,

liggande utom de lagliga utvecklingsmöjligheterna. Nåväl! Icke
alla revolutioner äro oberättigade. Tvärtom, om vi betrakta de nutida
samhällena skola vi finna, att många bland dem, ja, kanske de flesta —
däribland vårt eget land icke undantaget — vila på en berättigad revolutions
grund.

Men det skulle ju vara alldeles orimligt att antaga, att berättigade
revolutioner endast vore att söka före vår tid, och att hädanefter aldrig
de styrandes oförstånd eller dålighet kunna bli så stora, aldrig ett folks
missnöje så grundat, att en statsvälvning är befogad.

Hava vi nu kommit dit, så torde det icke vara svårt att draga
nästa slutsats, som lyder så: det är bättre att de härskande giva efter
— även utan övertygelse — för ett hot med revolution, när den är berättigad,
än att revolutionen utbryter.»

Härtill kan läggas, att den »ordning» de maktägande tack vare
ständiga kränkningar av tryck-, yttrande- och församlingsfriheten lyckats
åstadkomma nu under kriget lär komma att stå svenska folket dyrt.
Medan i England, det land som framför andra varit församlingsfrihetens
hemland, arbetslönerna under kriget stegrats i en långt starkare grad än
här och livsmedelstillgången trots mycket stora svårigheter hållits förvånande
väl uppe, så har vårt folk fått erfara eu »ordnad» halvsvält,
som mer och mer röjt tendens att övergå till helsvält och det även i
fråga om varor, vilka i tillräcklig myckenhet mer än väl kunnat produceras
inom landet såsom framför allt sockret. Också i Ryssland försöktes
som bekant något liknande. Man utsatte folket för onödig svält och
sökte sedan skydda denna trafik genom intrång å församlingsfriheten.
Vad följden blev av denna metod torde ej behöva sägas.

Strävanden att skaffa församlingsfriheten ett verksamt skydd ha
gjort sig gällande i vår riksdag alltifrån den tid, då i och med tull -

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

3

reaktionens seger intrången på folkets fri- oeli rättigheter började bliva
hårdhäntare än under liera decennier förut. Man har därvid ända från
början framhållit, att den officiella grund, varpå dessa ingrepp stödja
sig, faktiskt är olaglig.

Strafflagens hithörande bestämmelse (kap. 10 § 15) lyder:

»Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning
om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till
sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten
av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något, som
mot lag stridande är eller eljes allmän ordning störer. Den, som underlåter
att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffas med böter från
och med tio till och med tvåhundra riksdaler.»

När denna paragraf antogs" (vid 1862—63 års riksdag), hade regeringen
ursprungligen föreslagit en vida strängare formulering, men
lagutskottet omarbetade densamma med utsagt syfte att »svenska folkets
urgamla frihet» till »offentliga sammankomster för varjehanda ändamål»
skulle hävdas och alltså församlingsfriheten förutsättas som given. Särskilt
viktigt var, att utskottet strök den bestämmelse om anmälningsplikt
som regeringsförslaget innehöll.

Men regeringen gav sig icke. När den icke fick in anmälningsplikten
i strafflagen, skyndade den att lagstridigt insätta densamma i en
förordning, nämligen Ordningsstadgan för rikets städer av år 1868 med
ändringar av år 1886, vilken stadga handlar om mångahanda ämnen
såsom utelöpande hundar, kägelslagning, sopning, exkrementforsling, svinmats
rätta behandling ävensom offentliga möten och föredrag. Sistnämnda
ämne, som ju rör församlingsfriheten, avhandlas jämte lindansning, djurförevisning
o. d. i stadgans § 13, som lyder:

»Var och en, som vill i stad eller å dess område giva offentlig
föreställning, såsom skådespel, lindansning, konstridning, förevisa djur,
konststycke eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra musik,
anställa maskerad, bal, lekstuga eller andra nöjen, hålla allmänt föredrag,
som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid läroanstalt,
hålla allmänt sammanträde eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet
som helst, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes
kungöras, eller vartill inträdeskort försäljas, eller avgift på ett eller annat
sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten
eljest har tillträde, skall därom göra anmälan hos polismyndigheten.
I fall tillställningen kungöi''es genom allmän tidning, skall
denna anmälan ske före kungörandet och eljest, där så ske kan, minst
24 timmar före föreställningens början. Den, som anmäler tillställningen,

4

Motioner i Andra kammaren, JVr 230.

vare pliktig, när det av polismyndigheten påfordras, ej mindre att styrka,
att den uppgivna lokalen eller platsen blivit av ägaren eller innehavaren
upplåten för ändamålet, än även att om tillställningens ändamål och beskaffenhet
lämna polismyndigheten de upplysningar denna äskar för att
kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter, allt vid äventyr att tillställningen
eljest anses icke vara behörigen anmäld.

Är fråga om maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning eller
andra med dessa jämförliga tillställningar eller skall tillställning äga rum
på gata, torg eller annan allmän plats eller annat under bar himmel
beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde, då
skalig polismyndighetens tillstånd avvaktas, och vare förbjudet att, innan
tillstånd meddelats, utlämna inträdeskort, fordra, begära eller mottaga
avgift.

Den, som gjort anmälan om tillställning, vare sig tillstånd erfordras
eller icke, har att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter, som
kunna av polismyndigheten meddelas.

Underlåter någon vad här är stadgat, eller försummar ägare eller
innehavare av lokal eller plats, som för tillställning kommer att begagnas,
att före tillställningens början göra sig förvissad, om tillställningen blivit
vederbörligen anmäld, eller i fall, där sådant erfordras, tillåten, böte från
och med 5 till och med 100 kronor.

Där sig visar, att tillställning, som här ovan omförmäles, åsyftar
eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder
till svårare oordning, äger polismyndigheten att dess förnyande
förbjuda. I nu nämnda fall, ävensom då tillställningen utan vederbörlig
anmälan eller tillåtelse äger rum, eller bland de närvarande uppkommer
oordning av svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagares i densamma
avlägsnande kan undanröjas, må sammankomsten av polismyndigheten
upplösas; och vare alla de, som å stället sig församlat, pliktiga
att, på nämnda myndighets uppmaning, därifrån sig begiva, vid bot från
och med o till och med 100 kronor för en var, som icke ställer sig sådan
uppmaning till efterrättelse.

Polismyndigheten må ock — — — — tillställningens förnyande.

I fråga om rätt i vissa fall för utlänning — — — — är särskilt
stadgat.»

Detta vad städerna angår. Nämnda § av Ordningsstadgan för städerna
kan dessutom utsträckas att gälla köping och annat samhälle med
sammanträngd befolkning ävensom visst område i närheten av stad. De
intrång, som på den övriga landsbygden utövats mot församlingsrätten,

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

har man sökt stödja på landshövdingeinstruktionen, varom vi närmare
tala i eu annan motion.

Här ovan anförda paragraf ur Ordningsstadgan för rikets städer
står i klar strid mot strafflagen därutinnan, att den

1) inför anmälningsplikt, ehuru riksdagen avsiktligt borttagit påbudet
därom ur strafflagen;

2) kräver tillstånd i och för sammankomster å offentliga platser,
ehuru sådant enligt strafflagen aldrig tarvas;

3) medgiver polisen upplösningsrätt, när mötet ej anmälts, eller
när föreskrivet tillstånd ej erhållits, ehuru strafflagen ej talar om upplösningsrätt
i dylika fall;

4) tillåter polisen att i vissa fäll förbjuda sammankomstens förnyande,
ehuru strafflagen därom intet stadgar.

Försöken att värna församlingsrätten 1m dels gått ut på att borttaga
dessa olagliga bestämmelser i Ordningsstadgan, dels att giva församlingsfriheten
grundlags helgd, såsom i Danmark, Preussen, Österrike,
Italien, Spanien, Belgien och Holland är fallet. Sistnämnda syfte sökte
hrr V. Yahlin och P. Andersson i Högkil vinna vid 1890 års riksdag
genom ett tillägg till § 16 regeringsformen, vartill anslöt sig ett stadgande
att närmare bestämmelser skulle träffas genom av Konung och
riksdag gemensamt stiftad lag. Bland dem som i andrakammardebatten
instämde med motionären märkas hrr P. Waldenström, Ollas A. Ericsson
och Andersson i Nöbbelöv. Motionen avslogs dock — vi hade ju då
ännu kvar de 22 lagligen tilldömda tullvännerna å Stockholmsbänken.

Men 1891 mötte ånyo en andra kammare, som verkligen återspeglade
de röstberättigades mening. Där försöktes i en motion av Julius
Mankell den andra vägen: att riksdagen i avvaktan på en lag rörande
församlingsrätten skulle uppmana regeringen att omarbeta § 13 i Ordningsstadgan,
i syfte att därstädes givna bestämmelser om allmänna föredrag
och sammankomster måtte till förekommande av missförstånd och
godtycke ändras och förtydligas. Häremot opponerade sig emellertid
dels dåvarande »centerns» ledare, häradshövding Lilienberg, dels S. A.
Hedin, men ingalunda därför att reformförslaget ginge för vitt utan
tvärtom. De funno det strida mot riksdagens värdighet att bedja Kungl.
Maj:t omarbeta ett olagligt stadgande. Hedin föreslog, att riksdagen
måtte anhålla, »det Kungl. Maj:t ville upphäva de i § 13 av Ordningsstadgan
för rikets städer intagna mot allmän lag stridande föreskrifter
angående villkoren för församlingsrättens utövning.» Häri instämde bl.
a. hr Olof Jonsson i Hof och första kammarens nuvarande talman greve

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

Hamilton. Oenigheten mellan församlingsrättens vänner medförde dock
att båda förslagen folio:'' Hedins med 105 röster mot 89, Mankells med
145 mot 43.

År 1892 antogs däremot av andra kammaren med 96 röster mot
93 i anslutning till en motion av hr Mankell följande tillägg till § 86
regeringsformen:

»Med församlingsfrihet förstås svenska mäns rättighet att sammankomma
för överläggning om allmänt och enskilt ärende samt att med
överläggningen fortfara, så länge intet mot lag stridande förekommer.
Närmare bestämmelser i avseende på denna rätts utövande meddelas genom
lag, som stiftas i den ordning 87 § 1 mom. stadgar.»

Hedin ville framför ordet »sammankomma» inrycka orden utan föregående
tillstånd, varmed skulle angivas, att anmälningsplikt ej borde
vara alldeles utesluten. Men hans åsikt vann ej bifall. Den tiden kunde
andra kammaren rent av vara radikalare än S. A. Hedin.

Första kammaren avslog reformen utan votering. Nästa år, 1893,
återupptogs den genom motion av hr Daniel Persson i Tällberg och antogs
av andra kammaren utan votering men avslogs utan både debatt
och votering av första kammaren.

Därpå fick frågan vila till efter storstrejken 1909, då de otaliga
ingreppen mot arbetarnas demonstrations- och mötesfrihet tvungo arbetarpartiet
att åter upptaga densamma. Motioner riktades dels mot
landshövdingarnes administrativa godtycke, vartill vi återkomma i vår
motion om landshövdingeinstruktionen, dels mot församlingsfrihetens
otillfredsställande läge i allmänhet. På förslag av hr E. Söderberg
m. fl. antog ock andra kammaren år 1911 med 107 röster mot 94
samma grundlagförslag som kammaren redan 1892 godkänt. Första
kammaren avslog naturligtvis. Hr Trygger underströk därvid, att konstitutionsutskottet
icke velat principiellt motsätta sig en lag om församlingsfrihet
men samtidigt hävdat, att, även om eu sådan lag antoges,
Kungl. Maj:t ägde att på administrativ väg utfärda ytterligare bestämmelser.

År 1914 upptogs frågan återigen av samma motionärer som förra
gången. I grundlagsförslaget var emellertid denna gång inryckt eu passus,
som hävdade rätten till offentliga demonstrationståg. En annan utvidgning
förordades under kammardebatten av hr Staaff, vilken i detta sammanhang
meddelade, att hans nyss avgångna regering ämnat framlägga
en lag om församlingsfrihet. Han fann den passus i grundlagsförslaget,
som stadgade, att överläggningen skulle få fortfara, »så länge intet mot
lag stridande förekommer», vara väl sträng. Ty det vore hårt, om en

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

7

församling skulle upplösas, blott därför att en enda person haft ett lagstridigt
yttrande, mot vilket församlingen kanske reagerat. Emellertid
höll andra kammaren, som denna gång hade konstitutionsutskottet på sin
sida, fortfarande fast vid sitt gamla beslut med 125 röster mot 70. I
första kammaren kom det denna gång till votering, varvid förslaget avslogs
med 69 röster mot 47.

Senast var frågan uppe vid 1916 års riksdag. Den upptogs då av
arbetarpartiets förtroenderåd, som särskilt hänvisade till det bekanta mötesförbudet
för hrr Lindhagen och E. W. Källman i Södertörn augusti
1914. Konstitutionsutskottet fann sig emellertid denna gång — på grund
av den oenighet i vissa punkter, som vid förra riksdagen mellan reformvännerna
framträtt — böra inskränka sig till att hos Kungl. Maj:t begära
dels grundlagsförslag, dels förslag till en allmän lag, varigenom församlingsrätten
skulle stadfästas och regleras. I detta yrkande instämde
även ett par av utskottets högermän. Förslaget antogs av andra kammaren
med 131 röster mot 62. Men första kammaren var ännu obevekligare
än senast. Med 76 röster mot 43 avslog den motionen.

Det är en nedslående bild som här ovan anförda historik giver.
Den visar hur ytterligt hopplöst det är att här i Sverige få igenom varje
förslag som skyddar medborgarnes elementära rättigheter, även om detta
är aldrig så moderat, och även om folkets och andra kammarens överväldigande
del gillar detsamma.

Så mycket är tydligt, att någon grundlagsändring till församlingsfrihetens
värn ej är att tänka på, så länge den nuvarande första kammaren
sitter orubbad. Något framkomligare vore väl vägen att trygga
församlingsfriheten genom en särskild för ändamålet stiftad lag. Men
det kan utan vidare förutsättas, att eu dylik lag för att godtagas av
första kammaren måste läggas så, att den snarare borttager den lilla församlingsfrihet
vi äga än utsträcker densamma.'' Dessutom har det i första
kammaren flera gånger bestämt hävdats, att, även om en lag i ämnet antages,
så kan Kungl. Maj:t därutöver utfärda en förordning som inskränker
församlingsfriheten i de punkter ej lagen vidrör — för övrigt
kanske också, det visar Ordningsstadgan för rikets städer, i direkt strid
mot lagen.

Skall något göras, måste alltså en annan väg sökas. Dessbättre
finns det också en sådan — den påpekades redan av S. A. Hedin år 1891.
Regeringen kan på adminstrativ väg ändra Ordningsstadgan, som på administrativ
väg tillkommit. Visserligen vore det, som Hedin framhöll,

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

icke riksdagen värdigt att anmoda regeringen omarbeta en olaglig förordning.
Men det vore riksdagen desto värdigare att kräva borttagandet
ur förordningen av dess olagliga moment. Däremot är det knappast
riksdagen värdigt att underlåta kräva något sådant.

Ett dylikt borttagande läte sig ock mycket lätt göra. Man behövde
blott ur ordningsstadgans § 13 mom. 1 bortskära orden »hålla allmänt
föredrag, som ej är att hänföra till andaktsövning eller föreläsning vid
läroanstalt, hålla allmänt sammanträde» samt vidare ändra de därpå följande
orden »eller göra andra tillställningar av vad beskaffenhet som
hälst» o. s. v. till »eller göra andra därmed jämförliga tillställningar», i
vilket fall uttrycket komme att syfta på tillställningar jämförliga med
konserter, baler, skådespel, förevisningar, lindansning o. d. Vidare borde
i®moment 2 efter orden »eller skall tillställning» insättas orden »som i
mom. 1 omförmäles».

Må man väl märka att genom dessa ändringar församlingsfriheten
ingalunda vorde oreglerad. Tvärtom kvarstode fortfarande strafflagens
kap. 10 § 15, vilken i själva verket högeligen inskränker församlingsfriheten.
Denna § ger polismyndigheten rätt upplösa sammankomst, ej
blott när däri något lagstridigt försiggår, utan ock när därigenom god
ordning störes. Däri medgives uppenbart bl. a. rätt för polisen att upplösa
friluftsmöten och demonstrationer, när genom dessa trafiken avsevärt
hindras. Härtill komma dessutom Ordningsstadgans §§ 20—21, enligt
vilka landshövdingar och överståthållaren, under medverkan av städernas
myndigheter, samt i visst fall magistraten direkt ha makt att vid
behov utfärda särskilda ordningsföreskrifter. Att dessa paragrafer, sådana
de nu stå, giva myndigheterna alldeles för mycken rätt att inskränka
församlingsfriheten, synes oss uppenbart. Bl. a. öppna de en farlig möjlighet
att i förväg förbjuda möten och tåg i det fria. Men om regeringen
borttager de övriga inskränkningarne av församlingsfriheten ur Ordningsstadgan,
så har den därmed till ledning för myndigheternas tolkning av
§§ 20—21 angivit, att dessa ej få utnyttjas till att under sken av nit
för ordningen inskränka församlingsfriheten.

I detta sammanhang må anmärkas, att i Frankrike anmälningsplikten
för offentliga möten borttagits år 1907. Dock kvarstår den för friluftsmöten.
I Danmark behöva däremot ej ens friluftsmöten anmälas. Dock
kunna de förbjudas, när det kan befaras, att det offentliga lugnet skall
störas. I England finnes icke alls någon lag som reglerar församlingsfriheten,
denna förutsättes som given. Möten å offentliga platser kunna
väl förbjudas men behöva ej anmälas. Faktiskt synas de mycket sällan
förbjudas. Alla skildringar om förhållandena i England samstämma där -

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

<)

uti att församlingsfriheten där frodas mer än i kanske något annat land,
och i eu grad varom vi härhemma ej kunna göra oss en föreställning.
Yi för vår del hava också den originella uppfattningen, att Sverige
hädanefter bör tävla med världens friaste länder, ej som hittills med de
mest tvångstyrda.

Det är sant, att S. A. Hedin ej ville hava något ovillkorligt förbud
mot anmälnings skyldighet inskrivet i grundlagen. I samma riktning uttalade
sig Karl Staaff. Men därav kan man ingalunda sluta, att någon
av dem hyste några egentliga sympatier för nämnda skyldighet. Hedin
brydde sig ej ens om att i kammaren försvara detta sitt yrkande. Han
liksom Staaff ville väl snarare göra vissa medgivanden på denna punkt
för att minska reformfiendernas motstånd. Skulle nu någon, i motsats
mot vad vi anse nödigt, hålla på anmälningsskyldighet till friluftsmöten
(att ej sådan skall krävas för möten inomhus anse vi vara självfallet för
alla reformvänner) så kan detta vinnas genom att regeringen framlägger
bestämmelser därom i en lag om församlingsfrihet. En dylik lag skulle,
om ovan anförda ändringar i Ordningsstadgan dessförinnan vidtoges,
sannerligen ej bliva svår att genomföra. Ty då gällde det ju inskränkningar
i en förefintlig frihet och sådana ha i Sverige städse varit lika
lätta som inskränkningar i tvånget varit svåra att genomdriva. Högern
och första kammaren äro absolut likgiltiga för varje lagstiftning om församlingsfrihet,
så länge det nuvarande olagliga tvånget råder. Avskaffa
tvånget, gör för eu gångs skull de rådande förhållandena i någon liten
mån sådana som vänstern önskar dem, och det blir lätt att få en någorlunda
godkännelig lag igenom. Yi för vår del skulle emellertid hälst se
att, efter Englands exempel, alls ingen lag och häller ingen förordning
om saken förefunnes, varemot det nog här, med våra gamla tvångsinstinkter,
blir nödvändigt att, så fort ske kan, inskriva församlingsrätten
i grundlagen.

Att i väntan därpå borttaga de olagliga bestämmelserna i Ordningsstadgan
bör vara regeringen desto angelägnare, som det endast vore
logiska konsekvenser av dess medlemmars tidigare uttalanden. Nuvarande
statsministerns namn står under konstitutionsutskottets reformvänliga
utlåtande av 1914 och 1916. I det förra uttalas: »Så mycket

mindre rimligt måste det----te sig, att en så viktig medbor gerlig

rättighet som den, varom här är fråga, skall till sin praktiska
tillämpning vara utlämnad åt Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftning.
---Under sådana omständigheter är icke uteslutet, att de i administrativ
ordning uppdragna gränserna göras snävare än skäligt är». Eu
som underskrivit detta bör vara ivrig att, som vi här föreslagit, ur vår

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 89 käft. (Nr 230—231.) 2

10

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

administrativa författningssamling utplåna oskäligt snäva bestämmelser,
som ej rätteligen höra dit — ty väl att märka, vi ha ej yrkat på
någon ny administrativ förordning utan på att vissa hittillsvarande administrativa
förordnanden skola borttagas. Regeringens övriga liberala
medlemmar ha säkerligen som ledamöter av kamrarne understött de av
konstitutionsutskottet förordade reformförslagen. Hrr Thorsson, Rydén
och Palmstierna slutligen ha genom sin underskrift av 191(3 års motion
fällt en så sträng dom om nu rådande administrativa godtycke på församlingsrättens
område, att de måste förutsättas med iver gripa första
tillfälle att göra slut därpå.

Vi kunna alltså ej tänka oss, att regeringen blott på grund av
första kammarens oundvikliga avslag skall underlåta att vidtaga här
förordade viktiga åtgärd till rättens och frihetens skydd, vilken den när
som hälst kan vidtaga. Den är ju en parlamentarisk regering och har
därmed klart förklarat, att den stödjer sig på andra kammarens flertal
och på det ensamt. Ett uttalande av andra kammaren bör alltså i detta
fall vara nog.

I detta sammanhang må tillfogas en allmän anmärkning:

Den administrativa lagstiftning som enligt vår författning regeringen
ensam äger utöva är eu betydande makt. Denna makt utövar
högern utan tvekan till sin förmån. Men när vänstern sitter i regeringen,
drar den sig för att utöva den makten. Dess förmåga att stifta
allmän lag och grundlag i enlighet med sitt frisinnade program är så
gott som ingen; den strandar på första kammarens veto. Desto ivrigare
borde den då vara att utnyttja den administrativa lagstiftningsmakten
till förmån för de fattiga och undertryckta folklager, vilka skänkt den
sitt förtroende, och vilkas länge eftersatta rätt den sagt sig vilja främja.
Endast på det viset kan den ock driva högern till eftergift i grundlags-
och allmänna frågor. Ty högern viker endast för makt, och först
när den ser att folket och dess regering vågar nyttja de medel lag och
författning lägger i dess hand, kommer den att nedlåta sig till förhandling
på lika fot med folket; först då dess privilegierade ställning
raserats, kommer den att vilja inlåta sig i fri tävlan på allmänna rösträttens
grund, med de andra partierna.

Yi yrka alltså, att andra kammaren för sin del måtte besluta:

att riksdagen anhåller, det Kungl. Maj:t ville
borttaga de församlingsfriheten inskränkande föreskrifterna
i Ordningsstadgan för rikets städer, så att dess
§ 13 hädanefter må lyda:

Motioner i Andra kammaren, Nr 230.

11

Mom. 1. Var och eu, som vill i stad eller å
dess område giva offentlig föreställning, såsom skådespel,
lindansning, konstridning, förevisa djur, konststycke
eller annat dylikt, hålla konsert eller eljest utföra
musik, anställa maskerad, bal, lekstuga eller andra
nöjen eller göra andra tillställningar av därmed jämförlig
beskaffenhet, vilka genom allmän tidning, anslag
eller annorledes kungöras, eller vartill inträdeskort försäljas
eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten
fordras, begäres eller mottages, eller till vilka
allmänheten eljest har tillträde, skall därom göra anmälan
hos polismyndigheten. I fall tillställningen —
— — — — behörigen anmäld.

Mom. ■2. Är fråga om maskerad, bal, lekstuga,
lindansning, positivspelning eller dylikt, akrobatiska
konststycken, konstridning, djurförevisning eller andra
med dessa jämförliga tillställningar, eller skall tillställning,
som i mom. 1 omförmäles, äga rum på gata,
torg eller annan allmän plats eller på annat under
bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest
har obetingat tillträde, då skall polismyndighetens tillstånd
avvaktas, och vare förbjudet att, innan tillstånd
meddelats, utlämna inträdeskort, fordra, begära eller
mottaga avgift.

Mom. 3—7. Den som gjort anmälan----

är särskilt stadgat (=nuvarande lydelsen).

Stockholm den 26 januari 1918.

Alfr. Werner. Fabian Månsson. Ernst Hage.

C. O. Johansson, Sollefteå. Ivar Vennerström. K. J. Karlsson.
Sten Berglund. O. W. Lövgren.