Motioner i Andra kammaren, Nr 225 (Motion 1915:225 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 225.

Nr 225.

Av herrar Janson i Bråten och Igel, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 78, med förslag till lag om
skyddskoppympning. ''

Motståndet mot tvångsvaccinationen, som över hela världen blivit
allt starkare, har även inom vårt land gjort sig allt mer gällande. Då
det visat sig omöjligt att iipprätthålla de nuvarande ovillkorliga tvångslagarna
såsom allt för rigorösa och föråldrade, beslöt 1908 års riksdag
att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig skrivelse om en allsidig utredning
av vaccinationsfrågan.

Vad riksdagen främst med denna skrivelse åsyftade, var otvivelaktigt
att få en utredning av, i vad mån berättigade krav på tvångets
lindring eller upphävande kunde förefinnas. Det var naturligtvis denna
synpunkt, som föranledde riksdagen att begära en allsidig utredning
rörande behovet av ändringar i nu gällande föreskrifter om skyddskoppympningen
i riket.

Huru har nu denna begäran i den gjorda utredningen blivit f ullgjord ?

Redan den titel, som givits åt de sakkunniges »Betänkande», antyder
det. Den lyder: »Betänkande angående skyddskoppympningens ordnande
enligt nådig befallning avgivet av medicinalstyrelsen och särskilt
tillkallade sakkunniga».

Riksdagens begäran kan väl dock icke anses i första rummet hava
avsett ett förslag över »skyddskoppympningens ordnande». Riksdagens
skrivelse måste hava avsett en förutsättningslös utredning av vaccinationsspörsmälet.

Eftersom nu riksdagens skrivelse utan tvivel tillkommit just med
anledning av motståndet mot vaccinationen, så synes oss som hade det
varit ett lika naturligt som berättigat krav, att vaccinationens motståndare
fått ett tillfälle att vid denna utredning utveckla och försvara sina
åsikter. Detta har dock icke skett. Vi erinra därom, att icke någon
r epresentant för motståndarne fått tillfälle att yttra sig vid utarbetandet

Motioner i Andra hammaren, Nr 225.

av medicinalstyrelsens betänkande och att icke ens den litteratur, som
kritiserar vaccinationstvånget och dess grundvalar, har i ringaste mån
blivit beaktad. I synnerhet på tyska och engelska språken finnes dock
en mycket omfattande litteratur av ifrågavarande art, delvis författad av
mycket framstående medicinska professorer, läkare och statistiker. Den
orättvisa, som vederfarits vaccinationstvångets motståndare, är således
uppenbar.

Visserligen har svenska förbundet mot vaccinationstvånget genom
särskild begäran hos Kung!. Maj:t erhållit rättighet att till regeringen
inlämna ett yttrande med anledning av medicinalstyrelsens betänkande,
av vilket även regeringen inköpt 500 exemplar. Detta yttrande lär
dock icke ha blivit förelagt de myndigheter, som anmodats att med anledning
av utredningen yttra sig i frågan. Man kan icke frånkomma den
bestämda uppfattningen, att bakom hela denna utredning förefunnits ett
avgjort syfte att så långt som möjligt undertrycka och förhindra varje
hänsyn till de skäl, som tala emot vaccinationstvånget i den form, vari
medicinalstyrelsen önskat dess bibehållande. Vad som yttrats i medicinalstyrelsens
betänkande (sid. 113 § 8) att »hänsyn till vaccinationens
motståndare icke ansetts här vara på sin plats», synes rent av hava
gjorts till en ledande princip redan från början med avseende på denna
utredning. Förmodligen har dock medicinalstyrelsen känt sig bunden
av vaccinationsstadgan, som ålägger densamma »att vaka över att denna
viktiga hälsovårdsangelägenhet i alla delar behörigen handhaves . . .
samt att vidtaga alla de åtgärder för vaccinationens behöriga fortgång,
som av Collegium bero». En allsidig och opartisk utredning genom
medicinalstyrelsen synes således redan från början ansetts utesluten, då
den nuvarande vaccinationsstadgan binder nämnda myndighet vid plikten
att befrämja vaccinationen.

Utan att ingå på någon närmare redogörelse för vaccinationsspörsmålet
i allmänhet eller kritik av medicinalstyrelsens betänkande, vilja vi
inskränka oss till att på ett par punkter visa den otroligt stora ensidighet,
som genomgår betänkandet. Och anse vi oss därmed kunna fullständigt
uppvisa dess olämplighet såsom underlag för det förslag till
ny vaccinationslagstiftning, som av medicinalstyrelsen föreslås.

1. På flera ställen i betänkandet finna vi framställningar om vaccinationens
skyddande förmåga såsom varande »absolut» under »mer än
1 år», »7 å 8 år», »dess skyddande förmåga räcker i allmänhet med full
kraft omkring 10 år» (sid. 150, not; 151, stycket 2; sid 42, stycket 6;
sid. 52, stycket 1 m, fl.).

Motioner i Andra kammaren, Nr 225.

Men erfarenheten såväl om smittkoppornas uppträdande vid enskilda
epidemier som ock inom länder med allmän vaccinering och omvaccinering
kullslår dessa de sakkunniges påståenden. Vi tillåta oss att anföra
endast några få exempel, vilka det icke vore svårt att mångdubbla.

I den engelska armén insjuknade enligt den engelska statistiken
under åren 1860—1888 3,953 omvaceinerade soldater i kopporna. Av
dessa dogo 391. — D:r Ricciardi i Ginosa har offentliggjort 13 av honom
iakttagna smittkoppsfall från 3—97 dagar efter vaccinationen. Av dessa
13 dogo 9 och tillfrisknade 4. — I »Vita e malattie» offentliggjorde
professor Ruata år 1911 ett fotografi av en kvinna, som erhöll kopporna
36 dagar efter den fjärde vaccineringen, innan ännu ympärren voro fullt
helade. — Ur H. Böings »Thatsachen zur Pocken- und Impffrage» anföra
vi följande tabell:

Tabell över barn under 10 år, som trots framg&ngsfull vaccinering insjuknade, respektive

dogo i kopporna i Slinden &r 1871.

Ålder.	Antal insjuknade.	Döda.	% döda.
0—1	.................................................. 13	6	46,1
1—2	12	4	33,3
2—3	.................................................. 13	5	38,5
4—5	................................ 14	6	42,8
5—6	........................................... 10	2	20,o
6—7	.............................................. 9	1	ll,i
7—8 .....	...................................... 10	2	20,o
8—9	................................................... 20	1	5,o
9—10	............................ 9	2	22,2
	Summa 120	31	25,8
När vi	ställa vaccinationen inför en tabell	sådan som	den nu

torda och fråga: Huru länge skyddar vaccinationen »absolut»? Och huru
länge verkar den »mildrande»? så synes det oss vara omöjligt att erhålla
något positivt svar. För övrigt hänvisa vi exempelvis till Svenska
Förbundets mot vaccinationstvånget yttrande (sid. 7 rad 3 och sid. 8).
Därmed anse vi oss hava visat grundlösheten i betänkandets tal om ett
»absolut» ympskydd om också under aldrig så kort tid. Aven i andra
hänseenden torde vaccinationsmotståndare ha anledning betrakta den
framlagda utredningen såsom ohållbar i synnerhet beträffande de risker,
som äro förenade med vaccinationen.

Motioner i Andra hammaren, Nr 225.

2. Med avseende på vaccinationens faror säges t. ex. i betänkandet
(sid. 108): »Animalt ympämne är att anse som ofarligt». Inför detta
påstående måste man först och främst fråga: Varpå bero då de ofta
förekommande ympskadorna och ympningens abnorma förlopp även i de
fall, då läkare utföra operationen? Vi finna t. ex. i »Impffriedhof» av
H. Wegener en sammanställning av 6,186 dödsfall genom vaccinering
och 27,912 vaccinationsskador, vilka offentliggjorts av läkare och åtminstone
till allra största delen upptagits i offentlig statistik. Alla dessa
ympningar ha utförts av läkare, och bortåt hälften av dem eller kanske
mer än hälften hava utförts med animal vaccin. Men även dessa höga
siffror äro naturligtvis endast en bråkdel av det verkliga antalet dödsfall
och skador, som förorsakats genom vaccineringen.

Huru det skulle vara möjligt att förena vaccinens ofarlighet med
det faktum, att farliga bakterier av bakteriologer oupphörligt anträffats
i lymfprov, synes oss vara en omöjlig motsägelse. Huru uppfylld av eu
mångfald bakterier lymfan måste vara, framgår därav, att en mängd
vetenskapliga hypoteser om vaccinens speciella bakterie förefinnes. Vi
hänvisa härvid till »Yttrande över medicinalstyrelsens betänkande» (sid.
37—39).

Man hade kunnat vänta, att medicinalstyrelsen och tillkallade sakkunniga
icke underlåtit närmare ingå på här anförda förhållanden för
att utreda vaccinationens faror. Såväl de uppgifter, som finnas i offentlig
statistik och i enskilda skrifter som ock bakteriologers uttalanden
om vaccinationens faror, borde dock ha varit värda eu närmare undersökning
och prövning. Det lär väl icke kunna utan vidare sägas, att
läkare och medicine professorer äro »ovederhäftiga» eller »okunniga»
blott därför, att de anse vaccinationen hava varit ett misstag, som den
medicinska vetenskapen nu bör erkänna såsom sådant. Ej heller finnes
något rimligt fog för att just den del av statistiken, som talar emot
vaccinationen, skall undertryckas, såsom funnes den icke till. Vi kunna
icke heller frånkänna föräldrar förmåga att iakttaga sina barns hälsotillstånd
före och efter vaccinationen.

Den undersökning, som medicinalstyrelsen företagit genom utsändande
av frågeformulär till läkare, må ju visserligen till viss grad vara
värdefull. Dess resultat synes oss också sannerligen ej tala för tvångsvaccineringens
bibehållande. Icke få sjukdomsfall och icke mindre än
tre dödsfall äro dock konstaterade genom denna undersökning. Tre
dödsfall, eller snarare fyra, orsakade genom vaccineringen under en tid
av 5 år, må ju synas medicinalstyrelsen vara en obetydlighet, till vilken
den tager lika liten hänsyn som till vaccinationens motståndare, men

Motioner i Andra kammaren, Nr 225. i)

sannolikt synas varken sjukdoms- eller dödsfallen vara någon obetydlighet
för de familjer, som drabbats av desamma, och man bör ej förundra
sig, om dessa bestämt vägra att låta vaccinera några fler av
sina barn.

Vad beträffar den omständigheten, att de flesta läkare, som yttrat
sig i denna sak, icke haft kännedom om några vaccinskador, så förtjänar
framhållas, att de flesta läkare i vårt land icke tagit befattning
med vaccinationen och därför sakna erfarenhet om dess skadliga verkningar,
och f. ö. är det klart, att de läkares utlåtanden, som verkligen
gjort iakttagelser över ympskador, förtjäna större avseende än deras,
som blott kunnat meddela, att ingå fall kommit till deras kännedom.
En annan synpunkt, som nog vid denna frågas bedömande har sin betydelse,
är, vad sanitetsrådet Först, själv ivrig ympvän, anför i sitt
vetenskapliga arbete »Die Pathologie der Schutzpockenimpfund» (sid. 15):

»Läkarens erfarenhet talar för, att ympsjukdomar, isolerade eller
gruppvis, förekomma väsentligt oftare än man vanligen antager. — Man
må också ingalunda förtänka den praktiserande läkaren, om han är
mycket sparsam med offentliggörandet av sadaua fall, som äro för honom
själv långt ifrån önskvärda men pinsamma, och som onödigtvis skulle
oroa allmänheten. Men detta bör icke avhålla oss från att fastställa,
att abnorma och patologiska företeelser äro ofta förekommande beledsagare
till vaccinationen.» Törliända ha vi i det av d:r Först påpekade
förhållandet den förnämsta förklaring till, att de flesta läkare offentliggöra
så få fall av vaccinskador, under det att föräldrar och de som
själva vaccinerats, så ofta klaga över vaccinationens menliga inverkan.

I samband härmed vilja vi ytterligare framhålla ett av Furst påpekat
förhållande, nämligen att genom vaccineringen dolda sjukdomsanlag
icke sällan framkallas. Furst omnämner omkring 20 sådana
sjukdomsarter, bland dessa skrofler. Då det anses, att kanske mer än
hälften av barnen äro skrofulösa, och då vidare en släktskap finnes
mellan skrofler och tuberkulos, så har härmed vidrörts en sida av saken,
som är ytterst betänklig, detta så mycket mer, som icke ens den erfarnaste
läkare i de flesta fall kan upptäcka dessa förborgade sjudomsanlag,
förrän de kanske just genom vaccinationen bragts till utbrott.
Och i detta fall är det naturligtvis lätt att säga, att dessa sjukdomsfall
»ha intet att göra med vaccinationen såsom sådan», eller ätt förklara,
att det »icke behöver betyda annat än samtidighet» (Bet. sid. 78).

Med avseende å de risker, som äro förenade med vaccinationen
vilja vi till slut anföra ett erkännande av den engelska kommissionen,
som synes oss bestämt tala emot tvångs vaccinering: »Det kan ej väntas,
Bihang till riksdagens protokoll 1915. 4 samt. 109 käft. (Nr 223—225.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 225.

att sådana händelser, d. v. s. farliga följdsjukdomar, kunna fullkomligt
förebyggas.»

3. En annan punkt, som är ytterst torftigt behandlad i medicinalstyrelsens
betänkande, är i vad mån isolering och sanitära åtgärder
hava inverkat vid smittkoppornas tillbakagång och kunna behärska sjukdomens
spridning. De omfattande undersökningar, som i detta avseende
gjorts av Böing, Biggs, minoriteten av den engelska kommissionen,
Ruata, Siljeström, Wallace m. fl. ådagalägga, att vad som tillskrivits
vaccinationen, i själva verket orsakats av sanitära förändringar m. fl.
orsaker. Att det icke är genom vaccinering utan genom isolering m. m.
vi ha att bekämpa kopporna, därpå torde som exempel kunna anföras
epidemien i Stockholm 1913, då även vaccinerade visade sig vara mottagliga
för smittan, i det att en del av dem, som fingo kopporna, utgjordes av
sjukhuspersonal och medicine studerande, vilka naturligtvis voro omvaccinerade.

Man måste beklaga, att betänkandet även på denna punkt är lika
ensidigt som i andra delar. Om man t. ex. betraktar de statistiska
diagrammen (sid. 21 ff.) jämte tillhörande text (sid. 10—15) i »yttrande
över medicinalstyrelsens Bet.», måste man få den uppfattningen, att
medicinalstyrelsen förbigått de mest avgörande fakta för bedömandet av
vaccinationsfrågan. Man torde också av den i nyss anförda yttrande
meddelade statistiken, som är grundad på respektive länders officiella
statistik, ej kunna komma till något annat resultat än att det är de
sanitära förhållandena, som äro utslagsgivande med avseende på koppornas
förekomst, och icke vaccinationen. Följande exempel synes oss
bevisa mycket:

I staden London dogo enligt officiell statistik under följande 13-års
perioder nedanstående antal personer i smittkoppor:

Under den andra av dessa perioder, då de flesta dogo i kopporna,
var befolkningen fullständigast vaccinerad. Under den sista av dessa
perioder var vaccinationen i starkt avtagande. Förklaringen är påtaglig:
År 1885 infördes bestämmelser om isolering i nya å Themsen uppförda
koppsjukhus.

1847—59

1860—72

1873—85

1886-98

dogo 4,070 personer

» 6,045 »

» 3,050 »

» 110 »

Motioner i Andra "kammaren, Nr 225. 11

Så viktiga förhållanden som t. ex. det anförda och andra dylika
hade man gärna önskat finna i medicinalstyrelsens betänkande.. Helt
säkert hade då också slutsatserna med avseende på tvångsvaccineringens
nödvändighet blivit helt andra än vad nu är fallet.

På grundvalen av denna otillfredsställande utredning är Kung].
Maj:ts proposition nr 78 byggd. Icke heller i denna har i sak någon
hänsyn tagits till vaccinationens motståndare.

Att den kung], propositionen skulle i huvudsak granda sig på
medicinalstyrelsens »betänkande», var ju, med hänsyn till den behandling
frågan under tiden efter 1908 erhållit, visserligen att vänta. Dock hade
man åtminstone även väntat några modifieringar av medicinalstyrelsens
rigorösa lagförslag. Det är därför icke utan stor överraskning man
finner, att den kungl. propositionen befinnes gå ännu längre i fordringar
på absolut lagtvång. Om detta lagförslag antages, kommer vårt land,
efter vad vi, genom jämförelse med andra länders vaccinationslagar
under skilda tider, funnit, att erhålla den mest obarmhertigt! tvångslag,
som i något land funnits allt ifrån tvångsvaccineringens första början.

Visserligen har Japan och även andra länder lagar om en ellei tva
omvaccineringar, som här ej förekomma, men så stränga straff. för
vägran tyckas ingenstädes finnas. Visserligen var den kungl. preussiska
förordningen av 1835 i vissa enskildheter brutalare, men den veikade
icke lika absolut. Visserligen ha såväl i England som Tyskland enskilda
personer blivit ekonomiskt ruinerade, satta i fängelse, till och med upprepade
gånger, och visserligen ha personer för sin övertygelses skull
och för att undgå ruin och fängelse nödgats utvandra även i dessa
länder, men det har dock endast varit i undantagsfall detta skett, och
detta på den grund, att lagarna varit otydliga i formuleringen och av
enskilda vaccinationsivrare kunnat missbrukas. I regel^ har man dock
uppfattat lagarnas mening så, att blott en gångs plikt ådömts. Och i
alla händelser har dock en gräns funnits både för böter och fängelse,
men i den kungl. propositionens lagförslag finnes ingen gräns. Om
detta antages, komma vaccinationsvägrarna att ådömas böter och
fängelse i det oändliga.

Att ett sådant lagförslag kunnat framläggas under nuvarande ^förhållanden,
då motståndet mot vaccinationen är så stort, att inom många
trakter av vårt land den hittillsvarande lagstiftningen faktiskt måst
suspenderas, då denna motvilja framtvingat den förändring, som nu skall
företagas, då tiotusentals medborgare petitionera om tvångets fullständiga
avskaffande, då sanitära åtgärder visat sig kunna förhindra koppornas
utbredning till större epidemier, är på det högsta att beklaga.

Motioner i Andra kammaren, Nr 225.

Vi veta visserligen, att vaccinationens motståndare till stor del bestå
av laglydiga, varmt fosterländska personer, men det kan ej gå an
att kränka massor av medborgares sanningsmedvetande, omdömesförmåga
och frihetskänsla alltför långt, även om man kan vänta, att de
skola gå långt i undergivenhet. Det finns dock en gräns, och historien
vittnar om, att denna gräns är uppnådd, då man kommer till föräldrakärleken,
rättigheten att behålla sin egen kropps hälsa oantastad för
yttre våld, religiösa övertygelser och rättsmedvetandets finaste instinkter.
Och det är just dessa ömtåliga punkter man träffar genom en vaccinationslag
lik den i propositionen föreslagna. Själva de vilda djuren försvara
till det yttersta sina ungar mot fiender och faror. Skulle då icke
föräldrar, som i vaccinationen se en fientlig handling, en medicinsk
maktlystnads brutalitet mot deras barn, också komma att till det yttersta
sätta sig till motvärn? Man har all anledning antaga, att så kommer
att ske med vaccinationsfrågans nuvarande läge i det allmänna tänkesättet.
Och vilka farliga följder skulle ej en sådan tvångslag mot de
värnpliktige kunna medföra? Nästan hela regementen hava vägrat att
underkasta sig vaccineringen trots föreställningar. Vi frukta, att en
tvångslag skall verka mer i antimilitaristisk anda under tio månader än
all dylik agitation under tio år.

Den föreslagna vaccinationslagen sträcker dock sin straffande arm
även långt utom det område, där det rör sig om vaccineras eller icke.
Våra skolmyndigheter, skollärare, hälsovårdsnämnder, kommunalnämnder,
ja, även läkare skola, om de hysa samvetsbetänkligheter och av humanitära
hänsyn ej äro tillräckligt nitiska vid straffets fullföljande mot de
ymppliktige, underkastas samma straff som dessa. Våra läroverk och
högre skolor skola absolut stängas för dem, som ej vilja tro på den
omtvistade medicinska hypotesen om vaccinationsskyddet, och som ej
vilja våga risken av sin hälsa för denna hypotes skull. Och icke nog
därmed: även de privata skolorna skola för vaccinationskättarna vara
lika tillslutna. En del offentliga och enskilda befattningar och arbetstillfällen
skola förvägras dem. Och slutligen skall varje person, som ej
ti’e gånger eller under de senaste fem åren genomgått proceduren vid
inträffande av ett eller flera smittkoppsfall inom den trakt, där han bor,
underkastas tvånget av en hypotes, vars risker äro mer vissa än dess
skyddskraft.

I den kungl. propositionen sid. 29 finna vi ett utdrag ur den
engelska kommissionens utlåtande av 1896. Man borde dock ha väntat,
att, då detta utdrag lämnats, det även hade nämnts, att en minoritet av
två personer i särskilt utlåtande bestämt skilt sig från majoritetens

Motioner i Andra kammaren, Nr 225.

mening. Man borde också i detta sammanhang fått veta, att även
majoriteten icke förordade absolut tvång, och upplysts om den engelska
samvetsklausulen av 1907. Denna lagbestämmelse, som i annat sammanhang
endast i korthet omnämnes i den kungl. propositionen, är mycket
viktig, emedan den haft till följd, att en betydande del av Englands
befolkning nu är ovaccinerad. Endast för de värvade trupperna är
vaccinering obligatorisk.

Vilken erfarenhet har nu det engelska suspenderandet av vaccinationstvånget
givit? Jo, den, att England under de tio sista åren haft mindre
dödlighet i koppor än någonsin och är t. o. m. mera gynnsamt ställt än
Tyskland, vars ringa dödlighet i koppor ju tillskrives vaccinationslagen.

När vi nu sammanställa erfarenheten från England med ett yttrande
i den kungl. propositionen sid. 40, att »vårt land måste anses
mindre utsatt för smittkoppfara än t. ex. England», så kunna vi icke
annat än därvid framhålla, att risken för oss att efterfölja Englands
exempel icke bör kunna verka avskräckande. Större anse vi risken och
oegentligheten vara att med våld underkasta kanske mer än hälften av
vårt folk ett tvång, som strider mot dess uppfattning av vaccinationen,
genom lagar, som skola föra hundratals oförvitliga medborgare till
samma straff, som samhället eljest använder för tjuvar, våldsverkare
och andra brottslingar.

Vaccinationens motståndare hava ofta betecknats såsom »fanatici»
vid sidan om andra titlar såsom »okunniga», »kvacksalvare» och dylikt.
Med den behandling de rönt från deras sida, som anse sig vara speciellt
sakkunniga, anse vi det visserligen icke underligt, om de skulle å sin
sida gå till ytterligheter. Någon verklig fanatism torde man dock hittills
ej gärna med rätta kunna tillvita dem. Men vill man framkalla
fanatism med alla dess skadliga verkningar inom samhället, så torde man
ej gärna kunna uppnå detta med verksammare medel än genom antagandet
av en lag sådan som den i kungl. propositionen föreslagna. Att
den harm och bitterhet, som en sådan lags antagande skulle uppväcka
inom vida lager av vårt folk, hos många individer icke stannade med
att vända sig enbart mot vaccinationen utan kanske snarare mot samhälle,
regering och riksdag, må man ju klandra, men vi tro, att statsmakterna
gjorde klokt i att ej frammana en sådan »fanatism». Vaccinationen
har hos oss faktiskt länge försummats, utan att det visat sig
medföra fara. Vi hålla före, att den både visaste och i detta fall människovärdigaste
behandlingen av dem som ogilla vaccinationen är att
giva dem tillfälle att undgå den operation, om vilken de dock trots
skärpt tvångslag fortfarande skola hysa samma mening som förut.

Motioner i Andra hammaren, Nr 225.

På grund av vad vi sålunda anfört och för övrigt hänvisande till
de petitionslistor med cirka 40,000 namn om vaccinationstvångets fullständiga
avskaffande, som inlämnats till riksdagen, få vi med anledning
av kungl. propositionen nr 78 härmed hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att vaccinationen må
vara en för alla medborgare frivillig sak, och i enlighet
därmed upphäva alla tvångsbestämmelser i den
nuvarande och avslå alla sådana i den nu föreslagna
vaccinationslagen.

Skulle detta yrkande ej vinna riksdagens bifall, hemställa vi, att
riksdagen måtte besluta

dels att befrielse från vaccinationsplikten må lämnas
dem, som på heder och samvete inför vederbörande
hälsovårdsmyndighet skriftligen försäkra sig hysa betänkligheter
mot vaccinationen på grund av därmed
förenad risk för den vaccinationspliktiges hälsa, i vilket
fall fader, moder eller målsman äger föra talan
för sin myndling;

dels att den i kungl. propositionen föreslagna revaccinationsskyldigheten
ej måtte av riksdagen bifallas,
utan revaccinationen som hittills vara fullkomligt
frivillig;

dels att vaccination ej må få utgöra villkor för
inträde i vare sig enskilda eller statens skolor och
läroanstalter eller för tillträde till offentliga tjänster
eller ämbeten;

dels ock slutligen att, därest ansvarsbestämmelser
komma att bibehållas, någon skärpning av de nu gällande
icke må av riksdagen beslutas.

Stockholm den 21 april 1915.

Adolf Janson.

I motionens syfte instämma:

A. Mossberg. N. A:son Berg. J. Rehn.

Per Norm. K. M. Andersson. Joll. Andersson.

C. J. Ericsson. G. W. Sjöberg. Joh. Zelahn.

J. P. Igel.

Motioner i Andra hammaren, Nr 225.

Axel Modig.

Joll. Andersson, Altofta.
C. Johanson i Gäre.
Johan Olofsson.
Gust. Eklund.

A. L. Johansson.

Trollhättan.

W. Bäckström.

Joll. Ström.

Helge Bäcklund.

C. 0- Johanson.
Emil Molin.

Dombäcksmark.

Olof Nilsson

E. C. Kropp.

Nils Olsson.

J. Persson, Västervik.
0. V. Stenudd.
Ernst Liljedahl.
Oskar Kloo.

Axel Lindström.
Axel Gylfe.

H. E. Nordström.

P. Tysk.

G. W. Hansson.

i Örebro.

C. J. Johansson.
Ant. Wikström.
Nils P. Sköld, Oxie.
Thure Widlund.
Ing. Bergman.

E. A. Leksell.

Linus Lundström.
C. Edv. Anderson

i Knnpasjö.

Adolf Molin.
Rikard Eronn.
Edvard Uddenberg.

Gustaf Julin.