Motioner i Andra kammaren, Nr 222 (Motion 1937:222 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 222.

Nr 222.

Av herr Lundqvist m. fl., angående vidtagande av vissa ändringar
i instruktionen för våganläggningar.

Det intensiva arbete, som sedan flera år tillbaka nedlagts för att göra vårt
vägväsende kapabelt att motsvara den moderna motortrafikens stadigt växande
krav, har i ett hänseende ställts under livlig diskussion. Man har nämligen
i allt vidare kretsar reagerat mot överdrifterna vid vägarnas Tätning och
ansett det nya »linjalsystemet» från flera synpunkter av tvivelaktigt värde.

Bekant är, att riksdagen själv och dess organ ställt sig kritiska mot de
många rätningarna och de ekonomiska konsekvenserna, som dessa dragit
med sig. Sålunda vände sig 1934 års statsrevisorer mot vägarbetenas dyrhet
och uttalade sig bl. a. för vissa eftergifter i fråga örn kurvans radie (Statsrevisorernas
berättelse, 6:e huvudtiteln, § 15). 1935 års statsrevisorer upp repade

i starkare ordalag samma kritik, med utgångspunkt främst från ett
pär utpekade otroligt kostsamma väganläggningar, och anförde därvid bl. a.
(Statsrevisorernas berättelse, 6:e huvudtiteln, § 13):

»Värdet av att giva en väg ny sträckning i syfte att undvika en tätare bebyggelse
— även örn syftet skulle vinnas, vilket ofta torde vara omtvistligt
— i synnerhet örn vägförkortningen är obetydlig och den gamla vägen
alltjämt behöver underhållas som allmän väg och därtill alltjämt skall
uppbära en betydande trafik. Ett genomförande av en dylik princip — även
om det förekommer endast i fråga om landets mest trafikerade delar — torde
kunna medföra kostnader, som överstiga vad samhället har råd att offra för
vägväsendet och kan, såsom revisorerna haft tillfälle att konstatera, medföra,
att å andra inom samma arbetsområde belägna vägar och broföretag väl behövliga
förbättringsarbeten måste åsidosättas---.»

I sitt utlåtande, nr 141, punkt 9, gjorde statsutskottet vid 1936 års riksdag
följande enhälligt föreslagna omförmälan:

»Utskottet---vill ytterligare---understryka vad revisorerna i

detta ärende anfört. Det av revisorerna anförda fallet, vilket icke torde vara
ensamstående, giver utskottet anledning framhålla angelägenheten av att
vid utarbetandet av arbetsplaner för vägföretag tillses, att de tekniska kraven
lämpas efter vägarnas avsedda betydelse. Härigenom skulle ett förbilligande
av vägväsendet kunna åstadkommas, utan att därför kravet på ur trafiksynpunkt
godtagbara vägar behövde åsidosättas. Då utskottet förutsätter, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har enligt numera gällande instruktion
medgivits vidgad befogenhet att för granskning infordra arbetsplaner och
kostnadsförslag för vägföretagen, kommer att hava sin uppmärksamhet riktad
på frågor av förevarande beskaffenhet, har utskottet allenast velat vad i
ärendet förekommit för riksdagen omförmäla.»

Även vid ett annat tillfälle under fjolårets riksdag, vid behandlingen av
frågan örn automobilskattemedlens fördelning (utlåtande nr 136), berörde

Motioner i Andra kammaren, Nr 222.

statsutskottet frågan och framhöll »angelägenheten av att jämsides med uppställda
tekniska krav på en väganläggning också tillräcklig hänsyn tages till
den förefintliga terrängen och bebyggelsen», vartill utskottet fogade: »Vid en
dylik mera ekonomiskt och praktiskt inriktad planläggning av vägföretagen
får självfallet ej åsidosättas trafiksäkerhetens krav, liksom ej heller de ford
ringar, som vid en planmässig framtida trafik kan komma att ställas på anläggningen.
» Uti det enda inlägget i andra kammarens debatt i denna fråga
betonades ytterligare, med flera instämmanden, vådorna av ett alltför långt
drivet vägrätande.

Trots att riksdagen och dess revisorer två år å rad så tydligt tillkännagivit
sin mening, synes dock utvecklingen allt fortfarande i överdriven grad
tendera mot de raka vägarna. Med hänsyn till de stora ekonomiska konsekvenser,
som vägarnas sträckning öppnar, och opinionens styrka i denna fråga,
finna vi oss därför böra ännu en gång bringa den inför riksdagen. Vi ha
särskild anledning att begära ett nytt och otvetydigt riksdagsuttalande, enär
den statsutskottets omförmälan, vari statsrevisorernas anmärkning i fjol utmynnade.
enligt praxis ej infogas i riksdagens skrivelser och säkert på grund
därav ej i tillräcklig grad beaktas av vederbörande myndigheter. Enligt vår
mening tala starka skäl för att direktiven för väganläggningar måtte ändras
och förtydligas.

Uppenbart är, att en klar åtskillnad bör göras mellan riksvägar, länshuvudvägar
och andra vägar. De förstnämnda äro byggda för att bära den snabba
och tunga genomgångstrafiken. De måste därför vid omläggningen givas
en annan och högre standard; de måste vara bredare, rakare och varaktigare.
På .smärre vägar kunna ej samma stora anspråk resas som på riksvägar.
Vid deras byggande måste stor hänsyn tagas till det lokala vägintresset.
Bestämmelserna angående deras sträckning behöva göras smidigare, så att
de i görligaste mån ej förrycka ortens trafikbehov utan att därför trafiksäkerhetens
fordringar eftersättas. Sålunda kan det knappast vara förnuftigt
att låta en väg, som förut passerat ett samhälle, nu passera samhället
långt utanför. Samma sak gäller om vägar, som förut direkt förbundit byar
med yttervärlden men som nu dragas ett mer eller mindre långt stycke utanför
dessa. I bägge fallen måste vägstyrelsen bekosta tillfartsvägar, vilkas
dyrhet många gånger ej stå i rimlig proportion till trafikens omfattning.

När vägar byggas genom berg eller grusåsar, bör det vidare i högre grad
än hittills tillses, att kurvan ej förlägges i berget eller åsen. Med hänsyn till
betydelsen av att äga fri sikt bör vägen på den sträcka, där genombrytningen
sker, i stället dragas så rak som möjligt, medan kurvan bör läggas ute på
fältet, överhuvud taget ger erfarenheten vid handen, att fri sikt för trafiksäkerheten
är viktigare än rak bana. Och den behövliga fria sikten borde
kunna erhållas mångenstädes på icke raka vägar, blott kurvorna förläggas
lämpligt samt göras mjuka och vida.

I anslutning härtill kan erinras, att trafiksäkerheten enligt en alltmer utbredd
uppfattning alls icke är så beroende av vägbanans rakhet som man
tidigare föreställde sig. Tvärtom synas de raka vägarna just i denna sin egen -

Motioner i Andra kammaren, Nr 222.

skap erbjuda icke ringa faror, dels på grund av frestelsen för att köra med
alltför hög fart och dels på grund av den trötthet eller, kanske riktigare sagt.
den mindre vaksamhet, som den raka vägens enformighet lätt för med sig.
Enligt en i fjolårets andrakammardebatt citerad, i Finland gjord statistisk
undersökning skulle 50 procent av registrerade olyckshändelser hänföra sig
till raka sträckor och blott 20 procent till kurvor. Välbekant är, att länder
som Tyskland och Italien, vilka i många hänseenden varit föregångsländer
för vägbyggnadsområdet, av hänsyn till just trötthetsfaran inriktat sig på att
begränsa raksträckornas längd.

För vår del vilja vi därjämte ytterligare understryka statsrevisorernas och
statsutskottets citerade uttalanden örn de med den överdrivna vägrätningen
förenade onödigt stora kostnaderna. Utöver vad vi ovan sagt om själva byggnadskostnaderna
vid anläggandet av tillfartsvägar kommer bl. a. marklösen
och ersättning för intrång, som även drager avsevärd kostnad för det allmänna
samtidigt som jordbrukaren gör en förlust på den för vägföretaget
använda jorden. Kända äro också de många gånger mycket stora belopp,
vartill det allmännas utgifter vid inlösen av byggnader kunna stiga.

En rationalisering av vägbyggnaderna på ovan angivna sätt skulle dessutom
vara ägnad att utdryga bilskattemedlen och därigenom i högre grad än
hittills göra dessa tillräckliga och tillgängliga för vägväsendet.

Till sist vilja vi även betona naturskyddssynpunkterna. De nya vägsträck -ningarna kunna mer eller mindre förstöra idyller i landskapet. Dessa traditionella
och estetiska synpunkter kunna givetvis ej mäta sig med trafikanternas
intresse av moderna vägbanor och hänsynen till liv och lem, men de
få i detta sammanhang ej helt förgätas.

Med hänvisning till ovanstående få vi hemställa.

att riksdagen vid behandlingen av de anslag under sjätte
huvudtiteln, vilka avse Vägbyggnader och vägunderhåll, punkterna
5—15, ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla att
Kungl. Majit i anslutning till motiveringen härovan måtte vidtaga
ändringar i instruktionen för väganläggningar i syfte
att förhindra byggande av från trafiksäkerhetens synpunkt
onödiga och från kostnadssynpunkt alltför dyra vägrätningar.

Stockholm den 23 januari 1937.

R. Lundqvist.

Ewald Lindmark.

Erik Magnusson,
Tumhult.

Nils Rersson
i Grytterud.

Arthur Gustafson

i Kasenberg.

Gösta Liedberg.

T. G. v. Seth.

Linus Andersson
i Lindome.

G. Arnemark.

David Larsson.

Erik Hagberg

T. V. Lundell.

i Malmö.

■

- •/