Motioner i Andra kammaren, Nr 220

Motion 1918:220 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 220.

13

Nr 220.

Av herrar Bäcklund och Lovén, om vissa åtgärder till befrämjande
av rapsodling.

Fettbristen synes vara en utav de svårast överkomliga företeelser i
folknärings-, trafik- och industribehovet. Dcärför synes det oss, som om
statsmakterna böra ägna denna fråga allt beaktande och där det visar sig
möjligt även vägleda och uppmuntra dem, som på ett eller annat sätt
kunna om icke helt avskaffa, så åtminstone bidraga till denna brists förminskande.

För vårt lands vidkommande torde odlingen av lin och raps kunna
ske i rätt avsevärda kvantiteter, för utvinnande av fodervaror, spånadsämnen
och oljor.

Vad rapsodlingen beträffar, så är denna odling praktiskt sett upphörd.
I de sydligare delarna av landet odlades denna växt i rätt avsevärda kvantiteter’
för några tiotal år sedan, men den billiga importen av fodervaror
synes hava helt utträngt denna odling.

Tidsförhållandena hava helt omgestaltat snart sagt allt, som under
normala tider synts vara det för oss mest tjänliga. Så även när det gäller
vårt jordbruk.

Under förhållanden, då det gäller att inom egna landamäre!! försöka
frambringa även de varor, som under normala förhållanden importeras,
torde en återgång till sådan odling som rapsodlingen vara att förorda.

Som belysning av rapsodlingens fördelar kan följande inlägg av ingenjör
Alfr. Larsson i tidskriften »Svensk Export» häftet 23 tjäna:

»Bristen på fett gör sig dagligen allt mera kännbar, både beträffande
matfett och industrifett. Vårt land har ju under normala förhållanden
en betydande export av matfett, cirka 20,000 ton smör och cirka 10,000
ton fläsk per år. Under sådana förhållanden förefaller det egendomligt

14

Motioner i Andra kammaren, Nr 220.

att vi nu stå inför fettbrist, vars svåra verkan vi ännu blott erhållit eu
försmak av. När all export av fett upphört, borde vi väl kunna reda oss
med våra egna tillgångar, synes det vid ett flyktigt betraktande. Att så ej
är fallet beror på att ett av produktionsvillkoren för matfett nu bortfallit,
nämligen importen av kraftfoder, varav oljekakor är det förnämsta. Vi
hava baserat en export på en importvara, och däri ligger svagheten. När
importen av denna vara upphör, kunna vi icke ens täcka vårt eget behov
av fett, ännu mindre exportera. Vi få komma ihåg att vår förbrukning
av smör är cirka 7,2 kilogram per person och år och av fläsk cirka 20,3
kilogram. Härtill kommer en margarinkonsumtion av cirka 5,6 kilogram
och av ister och flott av cirka 0,5 kilogram per person och år. Hela margarintillverkningen
är grundad på importerade råvaror och den överstiger
med mera än 50 % smörexporten. Utom beroendet av utlandet för kraftfoder
utgör detta en annan svaghet i våra nationella försörjningsmöjligheter,
eu svaghet som bör avhjälpas, sedan vi äntligen kommit underfund
med att den verkligen föreligger.

Under eu tidigare period fanns en efter dåtida förhållanden icke obetydlig
odling av lin och raps i vårt land, vilka gåvo lin- och rapsolja
(s. k. rovolja) samt oljekakor, utom att linet gav spånadsämne. Rapsoljan
användes då huvudsakligen till belysning samt till smörjmedel. År 1870
odlades 16,544 hektar med lin. I medeltal för åren 1865—1869 skördades
på 15,296 hektar 5,573 ton linfrö, motsvarande cirka 1,500 ton linolja
och 4,269 ton spånadsämne, eller per hektar 364 kilogram linfrö och
270 kilogram spånadsämne. Den tid dessa siffror omfatta hade icke nutidens
resurser för åstadkommande av en god skörd, nämligen specialkunskap
om de olika växtslagen, om jordens skötsel och om de konstgjorda
gödselmedel, vilka sistnämnda då icke ens funnos. Växtförädlingen var
därtill okänd. Skördarna blevo därför små och ojämna.

Huru långt man i vårt land kan komma för både lin och raps med
ett under åratal fullföljt arbete för förädlingen av utsädet och beträffande
jordens skötsel för detta specialändamål kan icke nu sägas. Men nödvändigheten
av att återupptaga lin- och rapsodlingen tränger sig med styrka
fram. För linodling har en förening bildats och därigenom frågan kommit,
på rätt väg för sin lösning. Men detta hjälper oss icke ur fettnöden,
vi måste därför ånyo börja med rapsodling.

År 1865 skördades här i landet 3,080 ton rapsfrö, motsvarande efter
eu utpressbar oljehalt av 35 % 1,078 ton olja. Uppgifter om arealen för
denna oljeväxtodling saknas, men man vet att 1 kilogram utsäde gav 89,2
kilogram skörd. Ända till 100 kilogram skörd och däröver har erhållits
av 1 kilogram utsäde.

Motioner i Andra kammaren, Nr 220.

15

Enligt nu föreliggande uppgifter torde kunna antagas att 1 hektar
åker i medeltal bör giva 2,400 kilogram rapsfrö, elller cirka 800 kilogram
olja och cirka 1,500 kilogram rapskakor. Om rapsodling säger professor
11. Juhlin-Dannfelt i sin Handbok i jordbrukslära (1901) att »rapsodlingens
återgång eller upphörande år så ti 1 ivida att beklaga, som denna odling i
åtskilliga avseenden medförde väsentliga fördelar. Skörden sker så tidigt
att höstbearbetningen av jorden kan börja förr än efter någon annan mognande
gröda, och rapsodlingen medför därför en god arbetsfördelning.
Rapsfröet avtröskas genast efter skörden, och då det finner lätt avsättning
till priser, som ej följa spannmålspriserna, kan det bereda jordbrukarna
en betydlig inkomst på en tid, dä sådan under vanliga förhållanden är
sparsam. Raps är därtill en ypperlig förfrukt, i det att den fordrar eu
djup och väl bearbetad jord, som tack vare de djupgående rötterna och
det beskuggande bladverket bibehålies i ett förträffligt skick.» Rapsen
medför alltså ungefär samma fördelar för jordbruket som sockerbetsodlingen,
men är icke inskränkt till viss jord och breddgrad i samma grad
som denna.

Rapsoljan hör till de icke torkande oljorna. Den blir ätbar genom
raffinering på samma sätt som det sker vid rening av kokosolja för margarintillverkning;
den kan »härdas» till ett ersättningsmedel för oleomargarin
och för talg och kan därför användas både för mat- och industriändamål,
sålunda ersättande allt fett, utom linolja, vilket har egenskapen
att vara »torkande», ett villkor för dess användning till målarfärg. Det
är därför allt skäl att oförtövat upptaga rapsodlingen igen. Svårigheten
härför är ringa, helst utsädesbehovet är minimalt, såsom förut sagts. Regeringen
borde därför genast gå i författning om anskaffandet av utsäde
till våren och genom en kraftig upplysningsverksamhet för rapsodling söka
att avhjälpa den värsta bristen på fett, varom vi torde få en mycket svår
erfarenhet framåt våren. Ingenting i jordbruksväg torde vara angelägnare.

Hela importöverskottet av fett 1915 var 43,675 ton, oberäknat den
linolja, som inom landet pressades av importerat linfrö. Denna mängd
fett motsvarar eu areal för rapsodling av 54,600 hektar = 4,5 % av hela
arealen 1913 för odlat hö, som var 1,215,020 hektar. De förutnämnda
1,500 kilogram rapskakor, som 1 hektar jord avkastar, giva 1,667 foderenheter
eller mera än havre (1,390 foderenheter), medan samma areal i
form av odlat hö efter en medelskörd för åren 1913—1916 av 3,422 kilogram
per hektar ger 1,560 foderenheter, 800 kilogram olja erhålles dessutom
vid rapsodlingen per hektar. Räknat i kalorier ger 1 hektar raps,
inklusive oljan, 11,940,000 kalorier, medan hö endast ger 4,680,000, havre

16

Motioner i Andra kammaren, Nr 220.

4,170,000 och korn 5,385,000 kalorier. Då en hektar vete med en medelskörd
för åren 1913—1916 av 2,077 kilogram efter nuvarande maximipris
av 32 kronor per 100 kilogram, ett medelvärde för halmen av 3,50 per
100 kilogram samt en halmskörd av 3,000 kilogram per hektar ger en
bruttoavkastning av 645 kronor, ger raps efter 2,400 kilogram per hektar
och ett så lågt pris som 35 öre per kilogram (verkliga priset nu torde
vara cirka 70 öre) 840 kronor brutto. Allt talar därför till förmån för
rapsodling. Ingen åkerareal tages därigenom bort från foderodlingen.
Tvärtom fås en större avkastning per ytenhet i fodervärde än av hö och
så erhålles oljan därutöver. Fettväxtodling under nuvarande kristider är
således icke allenast lönande, utan därtill en fosterländsk gärning. Låt
oss icke till försummelserna pä mineraloljeindustriens område nu lägga
en ny genom att underlåta att odla inhemska oljeväxter.»

Med avsättningsmöjligheter till priser som lämna skälig ersättning för
arbetet torde detta kunna locka våra jordbrukare till odling även av sådana
växter, som annars kanske synts dem mindre avkastande.

Rapsodlingen tycks vara en utav de åtgärder som böra i första hand
vinna beaktande, då denna växt icke blott ger oss fodervaror i stor utsträckning,
utan också en mycket riklig avkastning i form av olja. Då så
är, bör det också vara i allas intresse, att denna odling kommer till stånd.

Men det kommer icke av sig själv, det kråves framför allt upplysning,
alldenstund de flesta av våra jordbrukare stå främmande för denna
odling. Det behövs också tillgång på utsäde och ordnade förhållanden
med prissättningen för kommande skörd samt garantier för att staten inköper
skörden till bestämt pris.

Dessutom böra jordbrukare, som kunna intresseras för rapsodling, få
förmånsrätt att till bestämt pris återköpa fodervaror i form av rapskakor,
vilket bör ställas i förhållande till den frömängd som inlevererats till
staten.

Om sådana garantier lämnades rapsodlarna, så äro vi förvissade därom,
att mången jordbrukare instundande vår skulle våga ett försök med denna
odling.

På grund av vad här anförts få vi vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte bevilja ett förslagsanslag av
högst 500,000 kronor, att ställas till Kungl. Maj:ts förfogande,
med rätt att användas under år 1918, till upplysningsverksamhet
och tillhandahållande av utsäde för
rapsodlingens bedrivande, och att odlare av raps garanteras
ett minimipris för odlad vara jämte garanti att

Motioner i Andra kammaren, Nr 220. 17

staten övertager det odlade rapsfröet till detta pris, samt
att odlare av raps får, till ett pris som bestämmes före
odlingen, rätt att återköpa rapskakor i förhållande till
den rapsfrömängd som inlevererats till staten.

Stockholm den 26 januari 1918.

Helge Bäcklund. Carl Boven.

Bihang till riksdagens protokoll 1918.

4 samt.

84 käft. (Nr 219—220.) 3