Motioner i Andra kammaren, nr 22 år 1966 (Motion 1966:22 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 22 år 1966

Nr 22

Av herr Gustafsson i Borås, om skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina avgöranden.

Genom den alltmera omfattande samhällsregleringen har området för
den offentliga förvaltningen utvidgats och förvaltningsmyndigheterna erhållit
allt större befogenheter. Den enskilde medborgaren kommer i allt
större utsträckning i kontakt med myndigheterna; flertalet medborgare får
t. ex. årligen sin inkomstskatt fastställd av taxeringsmyndigheterna. Det
är härvid givetvis av största betydelse att den enskildes rättssäkerhet beaktas
så långt det är möjligt. I ett hänseende brister det därvid hos förvaltningsmyndigheterna,
nämligen därigenom att de i stor utsträckning
icke motivera sina — för den enskilde ofta mycket viktiga och ingripande
— avgöranden.

För de allmänna domstolarna finnas i rättegångsbalken bestämmelser
om skyldighet att angiva skäl för avgörandet. Sålunda stadgas att dom
skall innehålla domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat (RB 17
kap. 7 § och 30 kap. 5 §); i vissa fall får dock dom utfärdas i förenklad
form, varvid skäl ej angivas. Slutliga beslut i mål skola angiva skälen på
samma sätt som dom, »om frågans beskaffenhet fordrar det» (RB 17 kap.
12 § och 30 kap. 10 §). I fråga om icke slutliga beslut i mål stadgas, att
beslutet skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå detsamma
gilindas (RB 17 kap. 13 § och 30 kap. 11 §). Beträffande s. k. domstolsärenden,
dit frågor av vitt skilda slag — för övrigt ofta likartade ärenden
som falla under förvaltningsmyndigheterna — hänföras, är i lagen
om handläggning av domstolsärenden föreskrivet (9 §) att rättens slutliga
beslut skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, å vilka beslutet grundas.
Jag vill erinra om att det anses vara av allra största betydelse såväl
för den enskilde som för domstolarna själva att dessa motivera sina avgöranden.

I fråga om förvaltningsmyndigheterna — för vilka för övrigt hitintills
icke finnes någon gemensam lagstiftning motsvarande rättegångsbalken
för de allmänna domstolarna — saknas emellertid generella bestämmelser
om skyldighet för myndigheterna att motivera sina beslut. För vissa
myndigheter finnes, i speciallagstiftningen för desamma, stadgat sådan
skyldighet. Dessa fall avse icke endast för den enskilde mera ingripande
frågor; ofta är det fråga om ganska perifera förhållanden. I de fall motiveringsskyldighet
finnes föreskriven, torde myndigheterna också i regel
lämna motivering för sina avgöranden, om än icke alltid så utförligt. På

Motioner i Andra kammaren, nr 22 år 1966

åtskilliga områden inom den offentliga fötvaltningeii saknas däremot föreskrifter
om skyldighet att motivera meddelade beslut. t)et torde icke med
fog kunna hävdas att enligt gällande rätt en sådan allmän skyldighet skulle
föreligga utan stöd av lag. På sistnämnda områden torde icke heller myndigheterna
i allmänhet angiva skälen för sina beslut, i vart fall icke på
sådant sätt att därigenom kan rätt utläSäS huru myndigheten kommit
fram till sitt beslut.

Olägenheterna av ett sådant förfarande, främst för den enskilde som
heröres av myndighetens beslut, äro uppenbara. Jag tänker härvid givetvis
icke på enkla rutinärenden utan Uärmast på sådana — ofta viktiga —
ärenden, vari beslutet går enskild person emot eller eljest rör enskilds rätt.
En anledning till att myildigheternä i princip börä motivera sinä beslut är
att därigenom vinnes en garanti för att den fråga som beslutet avser erhåller
en omsorgsfull och saklig prövning. För att den enskilde, som betöres
av beslutet, skall kunna taga ståndpunkt till huruvida han skall nöja
sig med beslutet eller överklaga detsamma är det nödvändigt att han får
kännedom om på vad myndigheten grundat sitt beslut. För att en fast
och enhetlig rättstillämpning på de olika förvaltningsområdena skall kunna
uppstå är det vidare erforderligt att det av meddelade beslut -—• främst
överinstansernas — kan utläsas vilka skäl som varit avgörande för beslutet.
Då numera envar kommer i kontakt med myndigheterna är det av
Utomordentlig betydelse att allmänheten har förtroende för myndigheterna
och för att dessa handla objektivt. Ett sådant fötroertde lär icke kunna uppnås
om den enskilde — till följd av avsaknad av motivering för meddelade
beslut — saknar möjlighet att kunna utläsa huru myndigheten resonerat.
Jag vill här erinra om att vid antagandet av 1954 års Utlänningslag departementschefen
framhöll att skyldigheten för myndigheterna att motivera
sina beslut utgjorde en av grundvalarna för rättssäkerheten i ett demokratiskt
samhälle (prop. nr 41/1954 s. 95).

Riksdagens justitieombudsman gjorde, i skrivelse till Konungen av den
23 december 1960, en framställning i saken. Efter att Utförligt ha förklarat
varför det borde införas en allmän regel om principiell skyldighet för förvaltningsmyndigheterna
att motivera Sina beslut, framhöll justitieombudsmannen
att frågan var av fundamental betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt
och att en sådan allmän regel borde utan dröjsmål genomföras, utan
hinder av det pågående vittsyftande lagstiftningsarbetet rörande fötvältningsförfarandet.
Sedan justitieombudsmannens framställning remissbehandlats
under 1961 har, efter vad jag erfarit, frågan fått vila i avbidan på
det väntade betänkandet från besvärssakkunniga om en allmän lagstiftning
rörande förval In ingsförf arandet.

1961 väcktes en motion i saken i andra kammaren av herrar Nyberg
och Braconier (nr 61). De anhöllo därvid att riksdagen skulle hos Kungl.

Motioner i Andra kammaren, nr 22 år 1966

Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte så snart som möjligt för riksdagen
framlägga förslag till lag med regler om en allmän skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina beslut. I sitt (enhälliga) utlåtande (nr 8
år 1961) förklarade sig första lagutskottet ansluta sig till uppfattningen
att vissa, tungt vägande skäl talade för införande av en allmän regel om
beslutsmotivering inom förvaltningen. Utskottet hemställde likväl att motionen
icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Anledningen därtill
var att utskottet inhämtat att förberedelser pågingo inom justitiedepartementet
för tillämnad remissbehandling av det genom justitieombudsmannens
framställning väckta förslaget, varför något initiativ i saken från
riksdagens sida icke syntes för det dåvarande böra ifrågakomma. Utskottets
hemställan bifölls av kammaren (den 1 mars 1961, § 19).

1964 framlade besvärssakkunniga sitt slutbetänkande, Lag om förvaltningsförfarandet
(SOU 1964: 27). Lagförslaget, som är synnerligen omfattande
och som kan sägas utgöra en motsvarighet för de administrativa
myndigheterna till rättegångsbalken för de allmänna domstolarna, upptager
en bestämmelse om motiveringsskyldighet. I 11 kap. 5 § andra stycket
föreskrives sålunda att, i den mån det icke av särskild anledning finnes
obehövligt eller olämpligt, beslut skall innehålla de skäl på vilka avgörandet
grundas.

Besvärssakkunnigas betänkande, som för närvarande är föremål för remissbehandling,
utgör emellertid, som nyss sagts, ett synnerligen vittomfattande
lagförslag. Det torde vara klart att det kommer att dröja avsevärd
tid innan en sådan lag kan antagas; förslaget berör ju alla förvaltningsmyndigheter
av de mest skilda slag, och någon motsvarande lagstiftning
finnes icke för närvarande. Med hänsyn till angelägenheten av att det
utan dröjsmål införes en allmän bestämmelse om principiell skyldighet
för förvaltningsmyndighet att motivera sina beslut bör därför denna fråga
utbrytas och upptagas till särskild behandling.

Under åberopande av det anförda får jag anhålla,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt framlägga förslag till lag
om skyldighet för förvaltningsmyndigheter att i sina beslut
angiva de skäl, å vilka besluten grundas.

Stockholm den 12 januari 1966

Axel Gustafsson
i Borås