Motioner i Andra kammaren, Nr 211 (Motion 1922:211 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 211.

Nr 21 1.

Av herr Olsson i Eamsta, i anledning av Kungl. Maj-.ts proposition,
nr 100, med förslag till lag om allmänna vägar.
på landet.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 100 framlägges för riksdagen »Förslag
till Lag om allmänna vägar på landet».

Frågan om en omläggning av det nuvarande vägunderhållet med dess
mindre vägdistrikt och naturaunderhåll efter modernare principer har länge
stått på dagordningen.

Eedan år 1911 uppdrog Kungl. Maj:t åt den så kallade vägkommissionen
att verkställa utredning angående de åtgärder, som kunde finnas nödiga
för åvägabringande av en jämnare fördelning av väghållningsbesväret, samt
att utarbeta förslag till därav föranledda ändringar i väglagen m. m.

Kommissionen hade i oktober 1917 slutfört sitt arbete, och dess förslag
sändes på remiss till länsstyrelserna.

Efter sedan alla infordrade utlåtanden inkommit, befanns, att så mycket
anmärkningar framställts mot vägkommissionens förslag, att det blev
nödvändigt företaga en förnyad granskning och omarbetning av förslagen,
innan de förelädes riksdagen till avgörande.

För en sådan överarbetning av vägsakkunniges förslag lät också Kungl.
Maj:t den 24 augusti 1920 tillkalla sex stycken sakkunniga, därav tre
riksdagsmän och två landshövdingar.

Landshövding L. Eeuterskiöld, Nyköping, blev ordförande i denna granskningsnämnd.
I augusti 1921 voro dessa sakkunniga färdiga med sitt förslag
till lag om allmänna vägar på landet jämte därmed sammanhängande
författningar.

Kungl. Maj:ts förslag är i huvudsak byggt på det av de vägsakkunniga
lämnade betänkandet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 211.

Då nu riksdagen går till sin granskning av Kungl. Maj:ts förslag,
så föreligger frågan i ett synnerligen väl förberett skick.

Som ett allmänt omdöme över det av de vägsakkunniga utförda granskningsarbetet
kan sägas, att det lyckats för dessa sakkunniga att i avsevärd
grad förbättra vägkommissionens förslag.

Vid en granskning av Kungl. Maj:ts förslag har jag också kommit
till den uppfattningen, att nämnda förslag med vissa jämkningar ooh modifikationer
bör kunna av riksdagen antagas.

I förslagets 2 kap. 5, 6 och 7 §§ återfinnas bestämmelser om s. k.
särbidrag. Härom säges i 5 §: »Anlägges ny väg eller övertages förutvarande
enskild väg till allmänt underhåll, skall vägstyrelsen söka träffa
överenskommelse därom, att erforderlig vägmark tillhandahålles utan ersättning.
Kan ej sådan överenskommelse träffas, skola de fastigheter, varom
i 6 § förmärs, hava skyldighet att genom utgivande av särskilda bidrag
i penningar (särbidrag) helt eller delvis gottgöra distriktet dess skäliga
kostnad för förvärvande av den mark, som för nämnda ändamål erfordras;
dock må ej kostnad för förvärvande av vägmark inom sådant område i
köping eller municipalsamhälle, för vilket stadsplan fastställts, täckas medelst
särbidrag.

Yad beträffande särbidrag i denna lag stadgas rörande fastighet, galle
ock i tillämpliga delar i fråga om gruva, bergverk, vattenverk, fabrik eller
med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att hänföra
till fast egendom.»

I 6 § talas om att särbidrag skola erläggas av alla fastigheter, som av
vägen hava särskild nytta, och särbidragens olika belopp bestämmas i förhållande
till den användning varje fastighet beräknas komma att hava av vägen.

I 7 § talas om vilken myndighet, som skall bestämma om särbidrag
skall utgå eller ej och till vilket belopp. Det heter där sålunda: »Förordnar
Konungens befallningshavande om anläggning av ny väg eller om
övertagande till allmänt underhåll av förutvarande enskild väg och tillhandahålles
ej erforderlig vägmark utan ersättning, skall befallningshavanden,
om vägstyrelsen det begär, enligt de här ovan stadgade grunder bestämma,
dels huru stor del av kostnaden för förvärvande av den för väg erforderliga
mark, som må uttagas genom särbidrag, dels av vilka fastigheter och
med vilka belopp särbidrag skola utgå, dels ock tid för erläggande av särbidrag.
Körande dessa frågor skall vägstyrelsen, där den vill påkalla särbidrags
uttagande, låta vägdirektören med biträde av två gode män, vilka
av honom utses bland dem, som äro inom vägdistriktet valda till gode

Motioner i Andra hammaren, Kr 211.

män vid lantmäteriförrättningar, uppgöra förslag, och skall Konungens befallningshavande
lämna ortsbefolkningen tillfälle att yttra sig över förslaget.»

Det är alltså intresseprincipen, som här skulle komma till användning
vid dessa särbidrags uttagande. Yad jag först vill invända häremot är
det, att om en ny väg anlägges, så är det ej endast ägarna av jordbruksfastighet
samt gruvor, bergverk, vattenverk och fabriker, vilka få nytta
av vägen, utan jämväl alla andra, som äga bostadslägenheter, såväl som
alla, vilka bo inom området för den nya vägen. Municipalsamhället, till
vilket vägen kan tänkas leda in, kan kanske mången gång få den allra
största nyttan av vägen genom en rikligare införsel av livsmedel och ökad
handelsomsättning.

Om därför intresseprincipen enligt Kungl. Maj:ts förslag kan sägas
vara ensidigt utformad i bestämmelserna om särbidragen, så är detta dock
av mindre betydelse för mig vid bedömandet av lämpligheten av en sådan
bestämmelse i den föreslagna lagtexten. Det avgörande är den ovisshet
och ojämnhet, som komme att bliva en följd, om dessa paragrafer om särbidrag
skulle av riksdagen godtagas.

Nu tror jag ej, att ekonomiskt sett sådana särbidrag komme att spela
någon större roll för vägdistrikten. I en hel del fall komme naturligtvis
jordägarna att upplåta marken gratis och, där så ej skedde och för hög
ersättning begärdes, står ju expropriationsförfarandet till buds. Fastighetsägarnas
större nytta av vägen blir bra mycket bättre och rationellare beskattad
genom vägfyrken, som följer taxeringsvärdet.

De jordbruksfastigheter, som komma att ligga efter den nya vägen,
få vid kommande fastighetstaxering naturligtvis sitt taxeringsvärde beräknat
efter läget i förhållande till väg och avsättningsort. Ett sådant typiskt
fall förekom vid årets fastighetstaxering i Flöda.

En ny väg hade anlagts från Katrineholms stad till Eie badanstalt.
Bie hade förut omkring 1l/2 mil till Katrineholm samt en backig och dålig
väg. Den nya vägen är förstklassig och utan backar samt förkortar våglängden
till knappt en mil.

Till följe denna nya väg ansågs vid fastighetstaxeringen, att priset per
hektar åkerjord vid Bie kunde höjas med 100 kronor per hektar. Skogens
värde blev också höjt genom den nya vägen på grund av att väglängden
till avsättningsorten förkortades.

Eu egendom på 50 hektar med skog höjdes på så sätt i sitt taxeringsvärde
till följe den nya vägen med omkring 10,000 kronor, vilket
ger 100 vägfyrk och i proportion därtill ökad utdebiteriug till vägkassan.

Motioner i Andra kammaren, Nr 211.

I motionens slutyrkande kommer därför att hemställas, att 5, 6
och 7 §§ i 2 kap. ur den föreslagna lagtexten måtte utgå.

I 4 kap. 7 § är stadgat om grunderna för påförandet av vägfyrk för
uttagandet av vägskatt. .

Kungl. Maj:t har härvidlag följt de nu gällande bestämmelserna, som
ge jordbruksfastighet eu vägfyrk för varje 100 kronors taxeringsvärde,
frälseränta och annan fastighet eu vägfyrk för 200 kronors taxeringsvärde
samt inkomst av kapital och arbete en vägfyrk för varje 30 kronor av
inkomsten, för vilken erlägges bevillning till staten och som uppgår till minst
1,000 kronor. Inkomst av jordbruk skulle alltså fortfarande enligt Kungl.
Maj:ts förslag komma att bliva dubbelt hårdare belastad än inkomst av annan
fastighet och sex gånger hårdare belastad än inkomst av kapital och arbete.

Om redan förut med de jämförelsevis låga taxeringsvärdena grunderna
för vägfyrkens beräknande hava ansetts orättvisa och hårt belastat jordbruksfastigheterna,
så kommer detta att framträda ännu skarpare med de
nya taxeringsvärden, som årets fastighetstaxering medfört. Eu försiktig
modifiering av grunderna för beräkningen av vägfyrken måste därför ur
rättvisesynpunkt få anses påkallad.

Yisserligen kan det invändas, att grunderna för beräkningen av vägfyrken
måste tagas under omprövning vid antagandet av en definitiv kommunalskattelag
om några år och därför ingen ändring nu vidtagas.

Detta må vara sant, men då genom de nya grunderna för fastighetstaxeringen
eu förskjutning skett till ytterligare nackdel för fastigheterna,
kan jag icke uraktlåta att på denna punkt föreslå eu ändring.

Jag kommer alltså att i mitt slutyrkande hemställa om sådan omformulering
av 4 kap. 7 §, att jordbruksfastighet påföres en vägfyrk för
varje 200 kronor av taxeringsvärdet, och frälseränta och annan fastighet
påföres en vägfyrk för varje 300 kronor av taxeringsvärdet.

Till sist måste jag i likhet med tvenne ledamöter av lagrådet vända
mig mot stadgandet i 7 kap. 1 §, som med bötesstraff av ända upp till
200 kronor belägger försummelsen hos markägare att ej på tillsägelse av
vägdirektören hålla vägbanan fri från intill densamma växande buskar och
träd. Bestämmelsen i 5 kap. 1 §, som ger Konungens befallningshavande
rätt att förelägga markägaren viss tid för utförandet av en renhuggning
av vägbanan, vid äventyr att arbetet utföres genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg på den tredskandes bekostnad, kan ju i detta fall
få anses vara tillräcklig.

Med stöd av det ovan anförda får jag därför vördsamt hemställa,

Motioner i Andra kammaren, Nr 211.

att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition,
nr 100, med följande ändringar,

1) att 5 §, 6 § och 7 § i 2 kap. utgå;

2) att 7 § i 4 kap. får följande lydelse:

- 7 §.

Yad utöver de för vägdistriktet beräknade inkomster
finnes erforderligt för bestridande av dess utgifter,
skall täckas genom vägskatt. Yägskatten utgår efter
vägfyrk av följande beskattningsföremål sålunda:

1. All jordbruksfastighet, med det undantag, som
nedan sägs, påföres en vägfyrk för varje 200 kronor
av taxeringsvärdet.

2. Frälseränta ävensom all annan fastighet, varför
fastighetsbevillning utgöres, påföres en vägfyrk för varje
300 kronor av taxeringsvärdet.

3. Inkomst, som uppgår till minst 1,000 kronor
och varför bevillning till staten utgöres, påföres en vägfyrk
för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen
därav. Yad som icke uppgår till hel vägfyrk bortfaller.
Äldre lotshemman skola, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet, vara befriade från vägskatt.

3) att ur 1 § i 7 kap. sista stycket orden: »Lag
samma vare, där jordägare oaktat erhållen anmaning
underlåter att vidtaga åtgärd, som i 5 kap. 1 § första
stycket sägs», ur lagtexten utgå.

Till vederbörande utskott hemställes tillika om vidtagande
av de omredigeringar i övrigt, som vid ett
bifall till vad jag härovan yrkat kunna bliva nödvändiga.

Stockholm den 14 mars 1922.

Gustaf Olsson

i Kainsta.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 4 samt. 59 käft. (Nr 210—211.) 2