Motioner i Andra kammaren, nr 209 år 19(it

Motion 1961:209 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, nr 209 år 19(it

Nr 209

Av herrar Bohman och Carlsson i Stockholm, angående allmän
varuskatt å pristillägg vid kreditförsäljning.

(Lika lydande med motion nr 252 i Första kammaren)

Enligt 15 § 1 mom. förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt
skall vid tillhandahållande av vara eller tjänsteprestation såsom
beskattningsvärde räknas det vederlag, som utgår för nyttigheten i
fråga. Av anvisningarna till nämnda författningsrum framgår att vid
beräknande av beskattningsvärdet avdrag icke får ske för s. k. avbetalningstillägg.

I ett av riksskattenämnden den 11 oktober 1960 såsom anvisning till
ledning för beskattningsmyndigheterna gjort uttalande anges att, om vid
tillhandahållande av varor och tjänsteprestationer utgår särskilt avbetalningstillägg,
detta ingår i beskattningsvärdet, vare sig tillägget är
fixerat till visst belopp utöver kontantpris, listpris eller dylikt eller tilllägget
utgår på grundval av en ränteklausul eller tillägget utgöres av en
kombination av bådadera.

Nämnda uttalande av riksskattenämnden innehåller tillika vissa anvisningar
om hur beskattningsvärdet bör beräknas, då likvid för varor
eller tjänsteprestationer erlägges medelst växel. Sålunda framhålles i
uttalandet, att mottagande av växelaccept icke är att anse som kontant
likvid i varuskattehänseende. Vid växeltransaktioner i anledning av tillhandahållna
varor och tjänster har kontant likvid influtit först då växelutställaren
löser växeln genom kontant betalning. Löses växeln icke helt
utan omsättes med ny växel å lägre belopp, är det belopp som inbetalas
i samband med omsättningen att anse som kontant likvid. I nu nämnda
fall bör enligt uttalandet även ränta, som erlägges i samband med inlösen
eller omsättning av växel, vara att hänföra till vederlaget för tillhandahållen
vara eller tjänsteprestation. Uppburen ränta (diskonto)
bör alltså medräknas i omsättningen vid redovisningen av preliminär
allmän varuskatt. Vad nu sagts har — framhåller riksskattenämnden
— avseende å det fall den skattskyldige själv behåller växeln och utställaren
alltså löser eller omsätter denna direkt hos den skattskyldige. Låter
den sistnämnde diskontera växeln i bank, gäller enligt anvisningarna
till 16 § varuskatteförordningen, att det belopp som därvid inflyter

c

Motioner i Andra kammaren, nr 209 år 1961

är att anse som kontant likvid. Efter enahanda grunder bör, enligt vad
av uttalandet framgår, beskattningsvärdet beräknas i fråga om likvider
hänförliga till s. k. diskontering av kontrakt samt i fråga om likvider,
som inflyter vid s. k. kontoringsförsäljningar.

Stadgandet i 15 § med de förtydliganden som gjorts genom de av riksdagen
antagna anvisningarna till detta författningsrum samt till 16 § i
förordningen medför — vilket också understrvkes genom riksskattenämndens
uttalande — att, i den mån priset på en vara eller tjänsteprestation
ökas genom att köparen erhåller kredit å köpeskillingen, mellanskillnaden
mellan kontantpriset och kreditköpspriset drabbas av
varuskatt i de fall säljaren själv uppträder som kreditgivare, medan
skatt å motsvarande belopp icke utgår, därest köparen genom bankeller
privatlån själv anskaffar det kapital som erfordras för inköpet
eller anlitar en från säljaren fristående kontokreditgivare eller om säljaren
diskonterar en av köparen accepterad växel å köpeskillingen. Då
utlåning av kapital enligt varuskatteförordningen icke utgör skattepliktig
tjänsteprestation och ränta å utlånat kapital således icke omfattas av
skatteplikten, måste det anses vara principiellt felaktigt och enligt vår
mening ur såväl allmänhetens som näringslivets synpunkt obilligt, att
skatt skall utgå på ränta enbart av den anledningen, att kreditgivningen
är förbunden med ett inköp, vid vilket säljaren själv uppträder som
kreditgivare.

I detta sammanhang bör även beaktas, att lagstiftaren enligt vad av
förarbetena till förordningen framgår syftat till att ge skatten en sådan
utformning, att ojämnheter i beskattningen elimineras. Enligt vår mening
innefattar beskattningen av avbetalningstillägg — vare sig de utgår
i form av särskilda pristillägg eller ränta exempelvis på av säljaren
icke diskonterade växlar — en dylik ojämnhet i beskattningssysteinet,
ägnad att medföra en överflyttning av den kreditgivning som traditionellt
sker inom handeln till kreditgivning i andra former.

Utan att i här förevarande sammanhang uttala något ställningstagande
i frågan om den allmänna varuskatten såsom beskattningsform
finner vi det angeläget, att sådana följdverkningar av varuskatten undanröjes
som kan medföra ändringar i ändamålsenliga, av ålder bestående
förhållanden inom handeln.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer vi,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt, att pristillägg vid kreditförsäljning,
oberoende av i vilken form de utgår, icke
inräknas i beskattningsvärdet för tillhandahållen vara
eller tjänsteprestation, samt

Motioner i Andra kammaren, nr 209—210 år 1901 7

att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderlig
författningstext.

Stockholm den 25 januari 1961

Gösta Bohman C. W. Carlsson

Nr 210

Av herr Nordgren m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning till självfinansieringsfond.

(Lika lydande med motion nr 253 i Första kammaren)

Stockholm den 25 januari 1961

Hans Nordgren Eric Nilsson

i Svalöv

Jöns Nilsson Tage Magnusson

i Bästekille

Erik Magnusson
i Tumhult

Rolf Eliasson
i Moholm

Gösta Darlin

C. G. Regnéll